Det analoga håller fast vid det analoga

I det analoga fotolabbet, mörkrummet är det mesta analogt. Ett rum för filmfotografi, där gör sig det mesta bäst i form av analoga prylar. Häromdagen kom jag över ett gammalt klassisk mörkrumsur. Visserligen i behov av lite justering, men fullt fungerande.

Ett gammalt mörkrumsurs från Junghans.

Uret är ett fint komplement till den i övrigt gamla analoga  utrustningen. Nedan är bänken med förstoringsapparater. Rummet som nu är mörkrum, var tänkt att bli en toalett och dusch, men efter lite övervägande så fick det istället bli mörkrum. Om jag får säga så är det bästa tänkbara utfall.

Förstoringsapparaterna i mörkrummet

Den gamla Beseler 45 MX för negativ upp till 4×5, kompletterad av Fujimoto G70 Dichro för alla mindre format.

Rummet är inte stort så noggrann planering och konstruktion har gjort det till ett kompakt mörkrum, lagom för en person. Två personer hade nog fungerat, i undantagsfall. 

Fortfarande är det vissa saker som saknas, en bra skölj, lite större skålar, bra fungerande avmaskningsramar, fler negativhållare till Beseler apparaten. Om du som läser detta har något av detta och kan tänka dig att sälja av lite, då kanske jag är en köpare?  

Film, eller inte – en klassfråga?

Att välja film för sitt fotograferande kan tyckas vara enklaste sak i världen, eller? Idag finns det fler olika märken på film än någonsin tidigare, i vart fall för den som fotograferar med småbild 24x36mm, och i svart-vitt. Lite besynnerligt kan det tyckas, idag, i den digitala fotografins era finns det väldigt stora mängder av film att välja bland. Vad är då svårigheten i valet?

Idag då det finns fler märken av svart-vit film än tidigare, innebär inte att det finns fler olika typer. Tillverkarna är inte så många och jag vågar mig på att gissa att flera av filmerna tillverkas i en och samma fabrik, men får efter det olika märkning, stoppas i en filmkassett med annorlunda färg och får sedan en lite annan kartong. Diskussionen om detta pågår, och det är inte lätt att få klarhet i hur det ligger till.

Klassikerna är kvar

Just bland film finns de flesta större kända märkena kvar, Kodak, Ilford  och Fuji, alla tillverkar forfarande film. Kodak har kvar sin trotjänare och klassiker Tri-X, och även sina Tmax för svartvitt. Ilford har kvar sina svart-vita klassiker, HP5+, FP4+, men även de lite nyare Delta 100, Delta 400. Fuji däremot, de finns förvisso kvar, men antalet filmer från Fuji är idag litet.

Alla dessa kända tillverkare har dragits med ekonomiska bekymmer, Kodak är idag Kines ägt, Sino Promise Holdings har enligt vissa källor köpt upp Kodaks papper och kemikalie del. Om film ingår i försäljningen framgår inte. Ilford är idag en del av Harman Technology, vilka även saluför bland annat Kentmere. Fuji som hade ett flertal fina filmer, både färg och svart-vitt, de verkar alltmer satsa på egna format som inte fungerar i andra kameror. Deras svart-vita filmer försvinner en efter en, likaså deras färgfilmer. Direktfilm hade de ett flertal fina filmer för, de är helt borta sedan några år, kvar är deras Instax serie. Fuji-direktfilm (brukar ju kallas polaroid), är enbart anpassade för deras lite leksaksbetonade kameror.

Priser som skjuter i höjden

Sedan jag återgick till det analoga fotograferandet för 6-7 år sedan så har priserna skjutit i höjden. Det gäller för övrigt priserna på allt som har med analoga fotografi att göra. Att kameror blir dyrare är en sak, de köper man inte kontinuerligt, problemet här är snarare att få fatt i kameror som fungerar och håller. Nytillverkning av analoga kameror, det är synnerligen ovanligt, är det enbart Leica idag? Reparationer av trasiga och äldre kameror är inte helt givet att det går att genomföra. Reservdelar finns inte, kunskap att reparera finns inte heller. På sikt kommer det att bli ett stort bekymmer. 

Allt omkring det analoga fotograferandet har blivit påtagligt mycket dyrare, filmkostnaden, kemikalierna, fotopapper och framkallning. Jag har tidigare varit Kodak Tri-X trogen, men gick över till Tmax då jag återföll till analogt fotografi. Kodak har dock ökat sina priser rejält så jag känner att framför allt  filmpriset börjar bli lite väl högt.  

För småbild bytte jag tidigt till Kentmere. En film marknadsförd som ”filmen för studenten”, exakt vad man menar med det vet jag inte. Studenter har dock ofta skral ekonomi, så kanske är de just priset?

Kentmere 400

Jag har vilket fall under flera år använt Kentmere 400, priset är nog hälften mot Kodak Tri-X, och kanske någon liknande även jämfört med Ilford HP5+. Hur står sig filmen bildmässigt mot dessa två då? Kodak Tmax är betydligt finkornigare och sannolikt en bättre film, Ilford HP5+ är även det en finkornigare film. Kentmere 400 är en rätt kornig historia, men inte värre än att jag tycker den är OK. Likaså gillar jag gråskalan. Kornet ökar inte heller påtagligt med ökat ISO, jag har ofta fotograferat denna på 800 och även 1600, kornet ökar marginellt, men gråskalan har jag bibehållit i stor utsträckning. Så en rätt bra film i mina ögon. Kentmere är en ren småbildsfilm, finns över huvud taget inte i något annat format. Om Kodak och Ilford har dyra svart-vita filmer så finns det ytterligare tillverkare som har ännu dyrare, dessa har jag faktiskt inte provat, de är för dyra i mitt tycke. 

För 120 film och svart-vitt har jag fram till fram till nu hållit fast vid Kodak Tmax, framför allt Tmax 400, men kommer nu att prova Ilford Delta 400, den är i runda slängar drygt 25% billigare, rätt mycket. För färg är det faktiskt Kodak som är billigast, men likväl rejält dyr, dessutom säljs inte något annat än Kodak i de svenska affärerna. Här är annars utbudet rätt magert, Fuji med endast en typ av film kvar, övrigt är Lomo, det hipster betonade märket, vilket är dyrare än Kodak och ytterligare något märke till som är ytterligare dyrare. En rulle för i runda slängar 120 kronor, till detta kommer framkallning.   

Analog fotografi – en klassfråga?

Pratade med en av lärarna på Göteborgs universitet – Valand då jag var där senast (för ett par veckor sedan). Vi stod vid RA-4 maskinen, maskinen som framkallar och tar fram färgkopior. Vi var båda rätt eniga om att priset för det analoga fotograferandet är en rätt stor sak, och känns alltmer avgörande för hur man väljer att jobba med sitt fotograferande. Så länge man är student på skolan, Valand i detta fallet. Ja då är analogt fotograferande överkomligt i pris, framkallningen står skolan för, både C-41, dvs framkallning av färgfilm, men även RA-4, kopiering av färgbilder. Film och papper köper man på egen hand. Det samma gäller för svart-vitt, kemikalierna för både framkallning av film och för kopiering av papperskopior står skolan för, här är det inte några väldigt stora utgifter, inte heller krävs några maskiner. 

Kostnaden är påtaglig för det analoga fotograferandet. Det skulle vara väldigt tråkigt om det får gå så långt att det blir en klassfråga. Att det analoga fotograferandet inte skall vara en seriös möjlighet för gemene man. Likaså att utrustningen blir så dyr att det blir en stoppkloss. Precis som med så mycket annat har det ploppat upp lycksökare som köper upp analoga utrustningar och säljer dessa dyrare. Tyvärr är de allra flesta av dessa okunniga och i vissa fall även oseriösa, de ger inte garanti och de är mer säljare än kunniga handlare. Detta driver upp priser på utrustning. Slutligen, service och reparation av utrustning är inte billigt, om det ens går att få gjort. Det skall ju sedan nämnas att det trots allt finns kvar några seriösa fotohandlare som varit i branschen länge. 

Låt oss hålla tummarna att det analoga fotograferandet skall få fortsätta växa, att fler skall få upptäcka det fantastiska hantverket. Även de som är unga idag. att de skall ges en rimlig möjlighet och chans att ta del av fotografin med film och det fina hantverket i mörkrummet. Låt oss hoppas att det inte blir en rikemanshobby, där gubbar går och sprätter med sina Leicor på magen.

 

 

Tetenal går i graven, eller inte?!

Har läst på flera ställen att Tetenal brottats med ekonomiska bekymmer. Bekymmer som var så pass allvarliga att det går över styr om inte någon går in och stärker upp ekonomin. Verkligen synd om det blir fallet, Tetenal har hängt med länge och har tillverkar mycket bra saker. Det är idag ett glest sortiment av analoga fotoprylar som finns kvar. Lite förståligt är det då marknaden är en spillra av sitt forna jag. Det digitala slog ut många. 

Jag beställde själv häromdagen en hög med prylar, film, negativfickor, kemikalier, bladfilm, med mera, satt länge och tvekade på att klicka i Tetenal C-41 framkallning för mina färgfilmer. Det slutade med att jag inte beställde. Fann idag sedan ett uttalande från Tetenal UK, Tetenal går sannolikt i graven, men biten med kemikalier har gått bra så den verkar bli räddad.  En lättnadens suck, kan då ta med Tetenal C-41 på nästa beställning.

Det finns alltså hopp. Kodak var i en liknande situation för några år sedan, de blev till slut uppköpta. De finns idag visserligen med ett reducerat sortiment, men de överövede och de fortsätter att ta fram nya filmer, med mera. Den analoga fotografin överlever ett tag till, sannolikt väldigt länge. 

 

Bättre förr, eller?

 

Bättre förr, eller?

Jag har skannat in en del av mina äldre negativ, har en massa pärmar med S/V negativ från 80-talet och framåt. På 80-talet hade vi i Örebro ett kollektiv med mörkrum, ett ställe som jag verkligen tillbringat mycket tid i. Det var fantastiskt, ett rum med kaffebryggare, soffgrupp,  ljusbord, stereo och kylskåp mm. Ett mörkrum med alla prylar som man behövde för framkallning, kopiering mm. Som en liten spartansk lägenhet, utan fönster och belägen under markplan, dvs. i en källare!

Mörkrumsarbetet var och är ett hantverk, erfarenhet och kunskap  kunde verkligen vara avgörande för ett bra resultat. Idag är fotografering inte ett hantverk på det sättet, dagens kameror har i många avseenden förenklat saker och ting, exponeringskontroll, vad är det undrar kanske någon?  Hantverket är borta. Tolerans, pressa film, korn, mm, uttryck som fått en liten annan innebörd nuförtiden. Några saker som  jag noterat då jag nu scannat in delar av negativsamlingen och som kopplar an till detta är bl.a.

  • Att jag hade rätt många oskarpa bilder, orsaken kan vara rörelseoskärpa, men även att jag inte hann med att ställa skärpan rätt.
  • Bilder upplevs som oskarpa även om de inte är det.
  • Kornighet, det finns inte idag. Korn är ett menyalternativ i Lightroom eller Photoshop som man kan använda för att få bilder som skall se ut som gamla analoga ”korniga” bilder!
  • Svårigheter med ISO på filmerna. Om man nu skall betrakta höga ISO som svårigheter så är vilket fall filmer som pressas och sedan exponeras under svåra förhållanden ofta inte så lätt att få riktigt bra, de är ofta väldigt tunna och saknar teckning.

Freddie Wadling i Blue for Two, 1987 på Rockmagasinet i Örebro

Freddie Wadling i Blue for Two, 1987 på Rockmagasinet i Örebro

Denna bild är som exempel exponerad på 800 asa och det är en Tri-X. Den är inte helt skarp och den känns lite tunn. Då jag tog den tyckte jag nog inte det, att den var lite oskarp såg jag naturligtvis, men att negativet var tunnt var något jag bara accepterade. Idag är ISO egenskaper på kameror överlag helt otroliga. Vi kan dock bortse från de allra enklaste kamerorna, de funkade inte på 80-talet heller. Vi får jämföra systemkameror eller i vart fall systemkameror  på 80-talet med dagens kameror. En makalös fördel med många av dagens kameror är AutoISO, kör man då som exempel på tidsautomatik (A) så får man en given bländare och kameran ställer sedan exponerings och om det skulle vara för dåligt med ljus så ökas ISO värdet, hur smidigt är inte det!? Det fungerar ju på flera kameramodeller även tom bar för manuellt fotografering, vill man ha fullständig kontroll på rörelse och skärpedjup så är det ju manuellt, vilket blir otroligt mycket enklare med Auto-ISO. Förr var varje film exponerad efter ett givet ISO värde, fick sedan anpassa framkallning efter det. Kontrasten i dagens sensorer är även den helt makalös, den gör att saker och ting upplevs som knivskarpa även om det inte är skarpare än äldre analoga kameror med dåtidens optik. Bilder på film känns lite mjuka, vilket ju är fallet, eller det blir effekten då man förstorar upp från ett litet negativ.

Skärpan är i stort sett optiken som avgör, äldre optik är lika skarp som dagens, jag har i vart fall inte upplevt något skillnad där. Däremot så luras ögat att tro att dagens bilder är skarpare än äldre bilder tagna med film, det är högre kontrast i dagens bilder och då bilder skärps i mjukvara så är det kontraster mellan ljust/mörks som ökas, vilket ögat uppfattar om skarpare. Här tycker jag det är överdrivs väldigt mycket i dagens bilder, en bild blir inte bra för den är skarp. En bra bild är en bild som förmedlar något och som tilltalar betraktaren med sitt innehåll. En känsla!

Vad som finns för att motverka rörelseoskärpa idag är olika slags ”gyro”, det är mekanismer som kompenserar för rörelser och vibrationer då man fotograferar, så det är alltså dubbelt upp. ISO egenskaper som är bra idag vilket gör att man kan använda snabbare tider och/eller mindre bländare och en mekanism som hjälper att fotografera på frihand utan skakoskärpa. Här är det otroliga framsteg som gjorts.

För att inte tala om AF, ”autofokus”, den är idag i många fall blixtsnabb. Det gick att träna upp och många gamla fotografer var väldigt snabba med fokuseringen, men felprocenten var större med manuell fokusering, det är ett faktum.

Dansdepartementet på Bryggis i Västerås 1986

Dansdepartementet på Bryggis i Västerås 1986

Problemet jag hade i många av de bilder jag tog under konserter var dåliga och ojämna ljusförhållanden och det medförde höga ISO värden. ISO 3200 var absolut max på den tiden, många kameror hade inte högre värden än 1600 på ISO ratten, jag exponerade i princip aldrig mer än 1600 och undvek ofta även 1600 då jag ansåg att negativen blev otroligt tunna och kornstorleken för påtaglig då man pressade filmen. Bilden till höger vet jag inte vilket ISO den är exponerad efter men teckning i skuggor är obefintlig.

Allt som jag skrivit om och hänvisat till är småbild, dvs. 35mm, det som idag kallas fullformat om man har en sensor som är lika stor som dåtidens 24x36mm. Dessa kameror har acceptabel kvalitet på bilder med ISO på så högt som 25 000 och vissa tom. högre, det är 4 steg snabbare än mina 1600. Låt oss säga att jag kanske fick 1/30, eller 1/60 del på bilderna ovan, med 4 steg så landar man på 1/500 eller 1/1000, då kan man istället blända ned något steg och få en mindre bländare. Det är skillnad!

Hade jag vetat då jag fotograferade under 80- och 90-talet att jag skulle skanna in negativen så hade jag nog dels varit lite mer noggrann med mina exponeringar och jag hade nog även använt någon annan film än Tri-X. Tri-X är makalöst bra tycker jag, men det finns andra bra filmer som ger finare korn och tecknar bra. Valet av film är personligt, det var det på den tiden och kanske ännu mer idag för de som fortfarande fotograferar med film. Exponeringstoleranser, teckning i låg och högdager, hur smidig den var att använda och för att inte tala om pris, vilket inte var helt oväsentligt, mm. alla dessa faktorer inverkade på val av film. Skriver nog om det längre fram.

Bilden som är i huvudet för detta inlägg är taget av Sophus Tromholts, en dansk forskare och vetenskapsman som under sent 1800-tal jobbade uppe i Norge. Han tog då bl.a. just denna bild, som är tagen 1882. Han har makalöst vackra bilder, tagna med storformatskamera, stativ och långa exponeringstider. Hans bilder är porträtt och avbildningar av samerna uppe i Kautokeino Norge, sent 1800-tal.

Jag pratade härom veckan med några yngre fotointresserade, frågade om de hade framkallat film eller i vart fall fotograferat med kamera med film i. Nej det hade de inte, det fick mig att känna mig lite gammal. Trots detta så är det inte så länge sedan film, analogt fotograferande var det man hade, de digitala kameror som fanns höll antingen för låg kvalitet eller var makalöst dyra. Den första digitala kameran som vi köpte var en Canon, en liten kompakt kamera som hade 2 eller om det var 5 megapixel och man lagrade det på ett Compact Flash kort, korten var på 32 Mb, vilket är vad två bilder mina nuvarande digitala systemkameror är på idag! Vi betalde då närmare 9000:- för den, helt otroligt. Detta var 2000 eller 2001, jag fotograferade då även med mina gamla systemkameror Nikon F3 och FM, och en fin Contax G2 med flera optik till, hade även några andra lite skojiga kameror som Fujica 18x24mm, dvs. 1/2 formats kamera och en gammal Yashica TLR (6×6 format).  2007 var året då vi köpte en Nikon D300, vilket innebar fullständig övergång till digitalt fotograferande för min del, dock bara under en period. Dessvärre sålde jag då mycket av min gamla utrustning i min ovetskap att att jag skulle återgå till analogt fotograferande igen .

Dessa tidiga digitala kompaktkameror tog inte bra bilder, fördelen och anledningen till att vi köpte den var för att kunna skicka bilder på våra barn, på den tiden hade vi ett barn, bilder på barnen som skulle skickas till föräldrar och svärföräldrar som bodde långt bort. Nu skickade vi inte bilder vilket fall, men det var hur som helst en anledning.

Nenet, en folkgrupp i sibirien, Ryssland. Träffade just dessa 1992 då jag och några kompisar var i sibirien under några månader på sommaren.

Nenet, en folkgrupp i sibirien, Ryssland. Träffade just dessa 1992 då jag och några kompisar var i Sibirien under några månader på sommaren. Enligt Wikipedia så finns det runt 45 000 av dom i områdena kring östra sibiriens ishavskust.

Bilden ovan tog jag 1992 under en vistelse i Sibirien, Ryssland, filmen hamnade av någon anledning i en påse tillsammans med flera andra filmer. Nu i början på detta året så framkallade jag denna filmen (mer än 20 år efter att den exponerats), en Tri-X exponerad efter 400 asa, har sedan skannat in den. Filmen har en hel del märkliga svarta korn som förmodligen är har sin orsak i att silverkornen har reagerat på något under lagringen. Det är dock bilder som jag blev glad över och de är helt Ok, korniga men välexponerade så det var och är teckning i alla delar. Fler Sibirien bilder finns att se på ett annat inlägg under Sibirien 1994, har varit där fler gånger.

Så tillbaka till frågan, var det bättre förr?

Ser man på hur bildhantering och fotograferande som hantverk har utvecklats så var det bättre förr, det tycker i vart fall jag. Jag har hellre en ”silverprint” än en datorutskriven kopia på min väg. En bild som man vet att det ligger mycket jobb bakom och som naturligtvis har ett motiv och innehåll som man tilltalas av.

Sett till möjligheter så är dagens digitala kameror otroligt smidiga och de tar bra bilder, där ha det ju gått framåt. Dagens möjligheter att ta bra bilder har aldrig varit bättre, men som med så mycket annat så är tekniken ibland lite väl hjälpsam. Bilder tenderar att få liknande redigeringar och utseende mycket pga. att kamerorna ”hjälper” en med att ställa in.

Jag tror även personligen att lagring kommer att bli ett bekymmer i framtiden, lagring av alla bilder. Det tas ju helt klart mycket mer bilder idag än det gjorde då bilder togs och fotograferades på film.

Beständighet är något som det pratas om, men vet vi hur länge dessa utskrifter är beständiga?  Att dessa gamla glasplåtar och negativ är beständiga det vet vi rent empiriskt, för inte så länge sedan hittades det här nere i lund under ett golv en otrolig mängd med glasplåtar, negativ och kopior som legat där i närmare 100 år. Jag kan garantera att hade någon glömt sin dator under golvet och 100 år senare någon funnit den så hade inte dessa bilder på en hårddisk kunnat att återskapas,  så beständighet är nog något som framtiden får utvisa om den är acceptabel.

Jag har återgått till att fotografera med film, inte enbart men mer och mer. Mina skäl till det är att jag finner mer ro i det och att det är roligare, att jag får bättre bilder rent tekniskt är inte en anledning, för det får jag inte. Jag är numera mer rädd om exponeringarna och slösar aldrig med film, en bättre planering av varje bild gör att jag faktiskt tar bättre bilder idag än förr. Dessutom så har jag gått över till större format med film och där blir kvaliteten väldigt hög. Jag gillar även att framkalla filmer och mörkrummet är under konstruktion. Blir förhoppningsvis klart till hösten, då kan jag alltså även kopiera bilder igen.  Det är mer hantverk över fotograferandet igen.

Jag har dessutom svårt att sätta mig in i detaljer i Photoshop och liknande, det är inte kul, tröskeln känns lite för hög. Jag får inte någon kick av det det, som man får då en bild växer fram i skålen i skenet från den röda lampan.