Kostnaden för analog fotografi blir dess död

Jag skrev för en tid sedan ett inlägg som handlade om kostnaderna för att fotografera analogt, ”Film, eller inte – en klassfråga”. Det är idag mer aktuellt än någonsin tidigare. Jag hade inte räknat med att det skulle gå så här fort och att utvecklingen skulle bli så här.

Idag är det dels svårt att få fatt på film, i synnerhet färgfilm. Affärerna som säljer film har ofta slut i lager. Priset är ett annat bekymmer, såg precis en lycksökare på nätet som ville sälja sitt egna lager, 250 kr/rullen för 35mm 36 bilders. Vad är det för pris, 250 kr rullen!!!!

Jag fotograferar till 99% analogt, färg är för mig en liten del jämfört med svartvitt. Svartvitt har även det ökat i pris. Jag kommer inte att betala 250 kr/rullen, det är helt uteslutet. För de enklare filmerna, Kodak Gold, kostar även de idag en bit över 100 kr/rullen. Såg på nätet att Kodak ColorPlus, den enklaste av filmer kostar 149 kr/rullen, makalöst. Den är dessutom rätt kass, kornig, och har dåliga färger.

Skrev nyligen även ett inlägg om den nya 120 film lanseringen av Kentmere, en svartvit film för 120 formatet. Den är dyrare än Ilfords filmer, HP5+ och FP4+, även Delta 400 och 100. Vad är det för märklig strategi? En enkel film som är sämre än andra filmer från samma företag. Ett försökt till strategi att lura användare, fotografer?

Kodak har redan sedan en tid tillbaka höjt sina priser, rejält! Har själv bytt från att endast ha fotograferat med först Tri-X, sedan med Tmax, men det blev för dyrt.

Jag vill inget hellre än fortsätta fotografera analogt, med film. Nu när kanske Pentax tar upp tillverkningen igen av analoga kameror, kändes det som en ljusning. Men tyvärr, det känns mest tragiskt att priserna på materialet verkligen skjuter i höjden.

Kikade på nytt papper för att göra printar i mörkrummet, små 13×18 baryt papper, betalade för något år sedan ca 300, idag kostar det 550 kr för en likadan ask.

Döden för analoga fotografin

Som jag skrev i ett av de tidigare inläggen, det analoga fotograferande kommer att bli en rikemans syssla. Som utvecklingen ser ut idag, så är min profetia snart ett faktum. Jag kommer inte fotografera med film med en fortsatt utveckling av priser som nu, jag vet inte om jag kommer att fotografera alls!

Det känns som om alla hakar på tåget med rejäla prishöjningar nu när de ser sin chans. Prishöjningarna är inte i paritet med inflationen, de är 50-100%, vilket är helt galet.

Ny(gammal) analog kamera

Analoga kameror som nytillverkas är idag en bristvara. Bortsett från Leica MP och kanske någon annan modell är det bara hipster kameror som tillverkas idag. Holga, och lite andra plastkameror, vilka definitivt har sin plats, men kanske inte skall jämföras med andra kameror. Det är fen ör liten marknad och det är då även för låg förtjänst för tillverkaren. Leica har hittat melodin, de säljer sina hus för skyhöga summor, då behöver de inte sälja så många. De gör dem i små utgåvor som samlare vill ha.

Nu har det innovativa företaget kommit på idén att börja tillverka sin modell M6 igen. Jag blir lite häpen, en ganska enkel och rätt medioker kamera (sett med dagens ögon) börjar tillverkas igen. Den har de absolut enklaste och mest fundamentala funktionerna, den skall sedan ha det fina priset € 4,500, som hittat. Den kan då inte nyttja lite avancerade blixtfunktioner, den har inte AF, den har visserligen ljusmätning men enbart centrumvägd, den har 1/1000 som snabbaste slutartid. Med andra ord som vilken kamera som helst som tillverkades på 80-talet och framåt.

Leica M kameran är visserligen en tung, gedigen sak, den håller, det är en fin kamera. Jag undrar bara, vem är villig att betala detta pris för en så gammal och idag föråldrad, men nu nytillverkad? Min gissning, det är en man. Mannen gillar prylar. Vill gärna visa upp sin kamera på bröstet och gärna prata om den. Säkert en medelålders man med stadig inkomst.

Priset är avskräckande

Summan som denna nytillverkade kamera kostar får man en hel hög med bra kameror för, jag köpte exempelvis min Nikon F6 för det futila priset 4 500 KR, visserligen begagnad, men jag hade med andra ord fått 10 st Nikon F6 för samma pris. Med min F6 har jag tillgång till alla objektiv som Nikon har, jag har AF, jag har en uppsjö av avancerade möjligheter till ljusmätning, blixtfotografering mm.

Lite tråkigt att det är så här, Leica är en bra kamera, men det är en gubbkamera. Jag äger och använder faktiskt hellre en Nikon FM2. Nu råkar jag äga en Leica, en M3, den är bra, den är tung, den är verkligen gedigen, men då jag skall ut och fotografera, då tar jag en annan kamera, t.ex. min FM2.

Tyvärr har Leica lite kört i diket och tappat sin briljans, de släpper modeller som har bladguld, det är röda kameror, det är militär kamouflerade kameror, det är kameror som designats av Lenny Krawitz. Det är som i detta fallet, en gammal omodern kamera, en M6. Allt blir lite jippobetonat för min smak. Vill man ha en manuell, gedigen kamera, då finns det mängder av andra att välja på som kostar en bråkdel av priset på en nytillverkad M6. En gång i tiden var Leica innovativa, vad gäller funktioner. Idag är de innovativa vad gäller att sälja på gubbar nya kameror som är svettigt dyra.

Att skildra vardagen

Vardagen, det som vi har omkring oss större delen av tiden. Något vi mer eller mindre tar för givet, kanske inte ger någon större uppmärksamhet? Att skildra just dessa små saker, i vår närhet, det är kanske inte så lätt. Att skildra vardagen är inte populärt om man skall tro sociala medier eller hör personer berätta vad de fotograferar. Där är färgglada bilder från resor, restaurangbesök och udda ting dominerande. Det är en konst, att se förändringar, detaljer i ens närhet.  Men för många vare sig så kul eller spännande. Att gräva där man står är inte alltid så lätt!

Fotografen William Eggleston är en en fotograf som kan sägas fotografera det vardagliga. Vid en intervju frågar en journalist, vad är det han fotograferar, vad han ser? ”Jag är en demokratisk fotograf”, är hans korta koncisa svar. Hans bilder är i de flesta fall tagna i hans omgivning där han bor och verkat hela sitt liv. I Sverige kommer jag omedelbart att tänka på Gunnar Smoliansky, han såg det stora i det lilla. En annan svensk fotograf som visserligen inte håller sig på samma plats, men väl ser saker i vardagen som de flesta går förbi är Gerry Johansson, hans små kvadratiska mökrumsprintar. Ting som kommer i hans väg när han är ute med kameran.

Några brittiska fotografer

Paul Grahams är en brittisk fotograf i samma anda de nämnda, han skildrar det vardagliga. En skillnad är dock att han ofta har med människan på bild. Det är kopplingen människa – vardag som är hans stora grej. Hans trilogi  ”A1- The Great North Road”, ”Beyond Caring” och ”Trouble Land”, var hans första böcker. Alla handlar om det mänskliga samhället, människor i sin miljö. De tar upp utan att på något sätt ta ställning, för och emot. Bilderna visar ett samhälle som skapar utanförskap, ett segregerat samhälle, ett samhälle under förändring. De är från tiden tidigt 80-tal till mitten av 80-talet, början på Tatcher eran. En period då England sålde ut och skapade ett kapitalistiskt samhälle. Då motorvägar byggdes för att snabbare kunna transportera sig och varor.

Ytterligare en fotograf som skildrar vardagen är Chris Killip och hans bok ”In Flagrante Two”. En bok som skildrar utanförskapet och samhällets utkanter i norra England.  Helt fantastiska bilder, hur han bär sig åt är en gåta, han fotograferar ofta med storformats kamera. Bilderna ser dock ut som snapshots, ögonblicksbilder.

Den ena tar enbart färgbilder den andra svartvita. Paul Grahams bilder är verkligen vardagsbilder, många skulle nog säga att de är tråkiga, och den sanne puristen som enbart fotograferar i svart-vitt skulle av bara den anledningen inte titta på bilderna. Killip har skildrat 70-talet i norra England, en tid av hög arbetslöshet, utanförskap och allmänt rätt eländigt. Det är bilder i svart-vitt som verkligen förstärker och är den tidens fotografiska sätt att skildra.

Jag köpte precis dessa 4 nämna böcker av de brittiska fotograferna. Så rmånga bra böcker, flera fotografer med viktiga tidsdokument som skildrar vardagen. Alla böckerna är nytryck, men väldigt bra sådana, Steidl och Mack. 

Att skildra och dokumentera

Jag känner personligen, detta är något som borde göras kontinuerligt. Detta är från England, men vi har liknande historia i Sverige. Exempelvis Paul Grahams ”A1- The Great North Road”, vilken skildrar väg A1, i Sverige kan vi idag se samma förändringar utmed våra stora vägar, exempelvis E22 eller E18, de dras om och passerar idag inte förbi några städer eller små orter. De görs allt bredare, och snabbare, det blir rena transportsträckor. Matställen blir ofta hamburgerkedjorna, det blir rullkorv på bensinstationerna. De mindre obundna ställena, de får slå igen då underlaget inte finns kvar längre.

Samhällen förändras, idag ser vi en urbanisering där stora städer växer, landsbygd och små orter tappar innevånare. Se på Norrland där mycket av befolkningen flyttar ut mot kusten, industrier och företag flyttar även de ut mot kusten. Inlandet glesas ut av befolkning, inte något unikt för Sverige, trenden är likadan för stora delar av världens länder.

Bilder som skildrar vardagen

För att knyta an till de brittiska fotograferna, vad har vi i Sverige som skulle kunna påminna om detta? Jag kommer omedelbart att tänka på fotografer som Sune Jonsson, Erik Holmstedt,  med flera som skildrar avfolkning, en landsbygd under förändring. Det finns ju även en mängd fotografer som jobbar i det småskaliga, jag kikade nyligen i boken Ädno/Älven/The River av Mia Rogersdotter Gran, en bok om hennes hemtrakter. En berättelse om Luleälven. Det finns mängder, jag nämner inte fler här. Vill mer poängtera att dokumentera sin vardag är viktigt, det är kul och inte minst, det är det definitivt det som ligger enklast till hands. 

Får nu passa på att nämna min egna bok som beräknas vara klar längre fram i höst. Det troliga namnet blir nog ”Var god dröj!”, den engelska versionen och titeln blir då ”Please Wait!”, i den har jag skildrat vardagen för platser i framför allt Skåne. Mer om den kommer längre fram.

Olika format – men varför?

Jag använder en mängd olika format för mitt fotograferande. Vad som styr valet är jag inte helt säker på. I min kameraväska som jag bär med mig var jag än går varierar det lite vilka kameror som följer med. Den senaste tiden har det varit två stycket Fujica half, en med färgfilm och en med svartvitt. Till detta har jag haft min Contax T med färgfilm och en Olympus Mju med svartvitt. Det är nog det senaste halvårets konfigurering. Den senaste veckan har jag känt att jag istället vill ha med två stycken systemkameror, två Nikon FM2 med 24, 35, 50 och 85 mm objektiv.

Är rätt övertygad om att det är motivet som till stor del som styr mitt val av kamera, inte fullständigt men till övervägande del. Jag kan dock ofta bara så där, bli sugen på att använda en viss kamera.

Jag får ofta höra att jag borde renodla mitt användande av format i mina projekt. Har hört det ett flertal gånger nu under min utbildning på HDK Valand. ”Du borde bestämma dig för ett format och använda det”, säger de.

Jag har lyssnat, men kan inte riktigt förhålla mig till det. Det jag gjort då jag åker ut för att fotografera är att inte ta med alla olika kameror, det blir då inte ett bekymmer att välja.

Vad avgör ett val av kamera och format?

Läste precis en intervju av Paul Graham, den brittiske fotografen som fått Hasselbladspriset. Han nämnde precis det som jag känner. Lusten att få prova något annat, att byta format. Han hade som jag förstod det använt en mängd olika format, allt från riktigt storformat till vanligt småbild och kanske rent av mindre än det. Hur han gjorde sina val, när och varför det framkom inte. Jag blev bara glad av att läsa detta. 

Tänkte lite som att, kan han hoppa mellan olika format, då kan väl jag göra det. Givetvis kan jag göra det även utan stöd från att han gör det, men nu finns det en person att referera till och som dessutom fått ett erkännande.

Inspiration kommer från måna olika håll

För min del är det ofta fråga om lite mer inspiration, och att vissa format helt enkelt passar till vissa saker. Ett exempel Jens Olof Lasthein, en fotograf som jag gillar mycket. Han använder panoramaformatet, 35mm, Widelux kameror mycket. Martin Bogren använder halvformat till stor del. En numera bortgången fotograf som var en stor inspirations källa för mig och många andra var HG Wiktorsson. Då jag bodde i Örebro för många år sedan, var Fotograficentrum fortfarande aktivt. HG med många fler var aktiva där, och han visade mig hur han använde halvformatskameror för att ta panoramabilder. Halvformatet är stående vilket gör att ett flertal stående bilder ger en panorama. HG monterade kameran på ett stativ och hade sedan räknat fram hur många grader man skulle rotera kameran för att få en heltäckande bild. 

Valet kan tyckas vara godtyckligt, och ibland är det verkligen det. Ibland är motivet det som styr. Jag kommer sannolikt att behålla mina kameror, man vet aldrig när de plockas fram igen.   

Ett litet axplock av kameror som jag använder och som nämnts eller varit med i tidigare texter.

 

Moderna museet kallar rondellhunden kränkande

Lars Vilks rondellhund kallas i sydsvenskan för hatisk och kränkande. Det är Moderna museets överintendent Gitte Ørskou som skriver det i en artikel. Hon anser inte att detta är så värst nydanande och bra konst.

Må så vara, det är väldigt mycket konst som i så fall hamnar i det facket. Jag tycker personligen att hon mer försöker bortförklara ett fegt och lite märkligt agerande. Att säga något annat än att Lars Vilks rondellhund skapat debatt, uppståndelse och provocerat då har man nog blundat rejält. Vad och vilket syfte han haft med det är kanske inte helt utrett, men säkert fanns det andra skäl än att enbart provocera. Är inte det en funktion som konst skall ha? Att rata ett sådant konstverk av ett museum som anser sig stå för nytänkande och vilja att bevara, visa på konst som berör, då anser jag att man nog bör tänka om. Detta konstverk har skapat debatt nationellt såväl som internationellt som få andra svenska konstverk gjort. 

Det är både fegt och lite arrogant att påstå det som Gitte Ørskou skriver anser jag, oavsett vad man sedan anser om Lars Vilks och hans konst. Rondellhunden har verkligen sin plats i historien och borde bevaras ,allt annat tycker jag är fegt.