Det analoga återvänder

Mitt i all hype om AI, om det digitalas strålande fördelar, i skuggorna lurar det analoga. Jag återgår och fler med mig till ett mer analogt liv. Allt fler studier visar på att det analoga lockar och fungerar bättre för många.

Ibland undrar jag om jag är en dystopiker och lite av domedagspredikant. Varför skulle jag annars välja att fotografera med film när det finns en uppsjö av fantastiska digitala verktyg? Varför lyssna på kassettband, vinyl (och CD, vilket förvisso är digitalt) när Spotify finns? ÄR det inte enklare och bättre när det går att ladda ned sina låtar på dator eller i sin smartphone? Varför läsa fysiska böcker på papper, när det finns läsplattor, eller läsa på en skärm? Vad anbelangar CD skivan, vilken verkligen inte är en charmig och analog produkt så är det mer att jag syftar på att behovet att vara uppkopplad konstant. En CD-skiva är synnerligen opersonlig och tråkig, dessutom har omslagen en tendens att gå sönder om man andas för våldsamt dem, eller man råkar ta i det. Det är under alla omständigheter en produkt som är fysisk.

De dystopiska tankarna är dock påtagliga, jag ser framför mig brist på elektricitet, saker som inte kan repareras, (integrerade kretsar, garanterat med patent, vilka inte kan lagas), vilka inte får lagas eller är dyrare att laga än att köpa nytt. Batteriberoendet, att allt behöver elektricitet, det ser jag som ett stort problem. Internet, att alltid kräva uppkoppling. Tag som exempel sjukvård, där vi i dagarna precis fått se vad som kan gå på tok, ett nytt journalhanteringssystem  ”Millenium”, (bara en länk till det, alla dagstidningar har rapporterat om det) en gigantiska investering, vilken gick fullständigt fel.  Hur ofta hör vi inte att Swish ligger nere, störningar i kommunikation mellan banker. 

Det var bättre förr!

En fras jag egentligen hatar, men som jag samtidigt älskar att använda. Har nyttjat den i flera inlägg här. Ett problem med den är att den inte stämmer, i varje enskilt fall! Däremot är det förvånansvärt ofta så att förr var det vilket fall inte sämre, kanske inte heller bättre. Anledningen till något nytt, kan vara så enkel som att det går, eller, det är billigare att tillverka och kan säljas dyrare! Faktum kvarstår dock att för hälsan (mindre stress), för miljön, för stabilitet och funktion, läs pålitlighet, ja då var mycket bättre. Det var långsammare, det var mindre risker, inget, eller i vart fall väldigt litet elberoende, det gick att reparera, man fick öppna apparaten utan att någon Steve Jobs, någon Elon Musk, sagt att det var förbjudet, den som gjorde det skulle hamna i helvetet.  

Det är där jag nu är med mina vinyl, kassettband, med mina böcker och det analoga fotograferandet. Lägg dessutom till känslan, att ha saker och ting fysiskt, du kan se omslaget på din skiva, du kan läsa en bok utomhus, du behöver inte ha en 5G mast inom räckhåll. Du kan inte se bilden du knäppte precis, den dyker inte upp på displayen en bråkdel av en sekund efter att du knäppt på avtryckaren. Nej, du måste framkalla filmen, den skall torka, den är sedan inverterad (om filmen är negativ). 

Är det då bättre? Det kan jag bara uttala mig om för min del, och svaret på den frågan, är ja! Glädjen att ha tagit en bra bild som jag framkallat på film. Den glädjen och känslan är så oerhört mycket mer påtaglig än om jag tar en bild digitalt. Där känns det väldigt ofta som om jag fuskar.

Analogt är naturligt

Människan är analog, vår värld omkring oss är analog. Det är en sådan känslan av att ta fram skivan, ett  konvolut som i sig kan vara ett konstverk, vilket omsluter vinylen. Plocka ut skivan och lägga den på skivspelare, försiktigt låta pickupen landa på skivan, ett knäpp, lite knaster, sedan musik. Man fäller ned locket på skivspelaren, justerar volymen på förstärkaren och spelar en hel sida på en LP. Det är något som är lite svårt att sätta ord på över hela proceduren. 

Samhället som det ser ut idag är inte harmoniskt, det är oerhört stressigt, allt skall gå snabbare och snabbare. 

Förväntan att allt skall gå så fort är oerhört jobbig. Jag är helt övertygad om att det gäller för alla, det stressiga samhället är ohälsosamt. Det finns mängder av studier som visar på behovet att ha tillgång till natur är viktigt. Skog, hav, tystnad, allt analogt, det får människan att må bra.

Det låter säkert pretentiöst att skriva och säga detta, men det är så här det är. 

En skål för det analoga! Låt oss hylla det!

Att ha för mycket prylar

När har man för mycket prylar? Var går gränsen när mycket blir för mycket? Jag har nog sannolikt för mycket prylar, jag har faktiskt inte helt koll på vad jag har för kameror, för objektiv, för tillbehör. Detsamma gäller för mina flugspön, flugrullar och fluglinor. Jag skulle nog säga att, jag ha passerat gränsen för vad som skulle kunna vara lagom.

Jag letar efter tre saker, tre viktiga saker. Det ena är en hårddisk med digitalbilder, den har bilder från 2015 bland annat. Jag ver hur den ser ut, men är lite osäker på vad den innehåller frånsett just bilder från 2015. En sån där gummerad ”semistötskyddad disk”. Den är egentligen inte stötskyddad, men tillverkaren lade till detta oranga gummi för att kunna sälja den lite dyrare. Alla gamla diskar som hade rörliga detaljer var känsliga, enda sättet att inte förstöra dem, det var att inte tappa dem. Just den disken är nu vilket fall borta.

Det andra och tredje som jag letar efter är två pärmar med negativ, en med färgfilm, samt en med negativ för filmer nummer 220-300. Den senare med enbart S/V film. Jag numrerade mina filmer löpande när jag började fotografera, blev lite jobbigt till slut och jag har nu frångått det till ett annat system.

Detta letande var någon form av upprinnelse och händelsen som fick mig att konstatera att jag har väldigt mycket, sannolikt för mycket, grejor.

Ett konstaterande

Jag letar på ställen jag normalt inte kikar. Där hittar jag nu alltså saker som jag helt glömt av, precis nu till exempel, hittade jag ett gammalt Nikkor 50mm/1.8 Ai-S, Nikons absolut minsta normalobjektiv. Helt glömt av att jag har ett sånt. Jag har nog 3, kanske 4, eller rent av 5 fem 50mm till. Då är åtm 3 AF objektiv, sedan har jag 50mm/1.8 manuellt som inte är lilla varianten, jag har ett 50mm 1.4. Helt galet, hur kan det ha blivit så här? Hur är det med andra brännvidder? Är det lika illa ställt som med 50mm?

Hur många kameror har jag då? Jag vet inte, men här kan jag leta i minnet. Lite tankearbete och jag kan räkna upp mina kameror.

Jag tror dock att jag låter bli, konstaterar bara att det är lite väl många. Problemt jag har är att jag lite snöar in på saker och ting. Jag har inte köpt kameraprylar på flera år, så detta som köpts på senare tid köpte jag under en kort period, innan det började stiga i pris och bli dyrt.  Vissa kameror och objektiv är gamla, från tiden i Örebro, 80-talet. Jag har även fått ärva kameror, jag köper kameror för att ha reservdelar. Ibland är bara lusten att få äga just den kameran så stor att jag köpt den. 

Frågan är nu – Har jag för mycket?

Tag som exempel mina halvformats kameror, jag använder primärt Fujica half och Fujica Drive.

Fujica half + drive
Fujica half + drive, med färg, resp. s/v film i.

Två väldigt bra och robusta kameror. Men de krånglar lite då och då. Jag har passat på och köpt när jag hittat reservkameror. Jag har nu 5 st sådana kameror, där åtminstone 1 inte fungerar. Det är relativt enkla kameror som går att reparera på egen hand om man inte har tummen precis mitt i handen. Då det inte går att få tag i reservdelar frånsett att ta från andra kameror av samma modell, ja, då är det att till att ha en buffert.  Där hade jag alltid två hus med mig, ett med färgfilm, ett med S/V. En sak som i stort sett alltid är trasig på dessa kameror är ljusmätaren, de tröttnar med tiden och visar fel värden, eller inga värdena alls till slut. 

Ett bildexempel från dessa kameror:

Ett montage som monterats ihop i Photoshop, 5 eller om det var 6 delbilderna, tagna med Fujica half, på färgfilm. Bilden är från Stenbrottet i Skrylle utanför Dalby.

Eller den här, tagen med min Fujica Drive och någon S/V film, en, nej två bilder på en äldre herre som satt och rökte cigarr utanför sitt hus i gamla stan i Stockholm.

Jag konstaterar bara att jag har mycket, men låter bli att rota i det mer än så. Som jag ser det så är de uppenbarligen inte vägen, och så länge jag inte skall flytta så är det väl OK att alla prylarna ligger här. 

Revingefältet har nu tystnat!

I augusti 2024 försvann den sista kossan från Revingefältet. Efter 30 år läggs nu boskapsskötsel och även biotopvårdande åtgärder med betande djur ned. Sydsvenskan skrev om detta  ifjol. Det är en rätt märklig känsla att åka över fältet, inte ett djur ser man, helt tomt, öde. Stängsel är nedplockade, ljudet av framför allt gäss är det som bryter tystnaden.

Jag skrev om verksamheten för några år sedan. ”Revingefältet som en gammal västernfilm”. Har förstått att det är militären som inte vill ha andra på fältet, de vill nu kunna styra och ställa över det utan att ta mer hänsyn till andra. Det märks tydligt att fältet brukas på ett annat sätt än vad det gjorts under de senare åren. Det är nu väldigt ofta man möts av skyltar att fältet är avstängt för övning.

Biologiska mångfalden

Jag noterade då jag passera Sjöstorps ängar för några dagar sedan, staketen är borta. Jag undrar hur är det tänkt att fältet skall hållas öppet, inte tillåtas växa igen? Betar inga djur så kommer det att snabbt förvandlas till högvuxna ängsmarker till en början. Efter hand kommer även buskar att få fäste och fältet kommer att växla karaktär från ett öppet fält till ett fält som har högvuxna gräs, sedan kommer buskar och fälten kommer att se väldigt annorlunda ut. Många arter som kräver hävd, de kommer att då det mycket svårt att överleva.

Finns det en realistisk plan för hur detta skall motverkas? Skall det motverkas? Igenväxningen startar så snart hävden försvinner, inom några få år kommer fältet att ha ändra karaktär till ett mer igenvuxet fält. Det kommer inte att räcka med något hundratal kossor som betar. Det är vad jag hört är vad som skulle ersätta de 1700 kossor som slussades runt på fältet och höll det öppet genom sin betning. 

Jag tycker detta är sorgligt och känner ett stort vemod över att militären får mer utrymme. Biotopvård och natur nedprioriteras och får mindre utrymme. Militären har fått för stor makt, inte bara i Sverige, i hela världen. Det är dessvärre en synnerligen trist utveckling med krig, militära insatser och galningar som använder militära metoder att tillskansa sig landvinningar och makt.

Jag känner även en tomhet över att fältet nu blir betydligt mer öde. Fåglar och djur kommer givetvis att stanna kvar, men de betande korna präglade området. De gick på Reveingefältet året runt, även på vintern. KC-ranch som drivit djurhållningen tvingas nu flytta, ja rent av lägga ned sin verksamhet. Hur allt detta gått till är lite oklart, men att KC-ranch med syskonen Dahlgren inte skall driva djurhållningen är vilket fall helt klart.

Lunds kommun verkar ha ett finger med i spelet och Lunds kommuns Björn Abelson har en lite märklig syn på det, vilket framgår i Sydsvenskans artikel, bara kommentaren ”Vem som driver Revingefältet är inte det viktiga för Lunds kommun”, det må så vara, påståendet är dock lite besynnerligt. Ett rätt tråkigt synsätt skulle jag vilja säga, och rätt onödigt sätt att föra fram det på. Nu är inte Lunds kommun så värst bra på att hantera ärenden som dessa eller skötsel av grönytor och vägar heller, kanske helt i linje med deras trista syn på denna typ av frågor. Hur som helst, vem har samma möjligheter som en redan inarbetet och smord verksamhet, finns med största säkerhet inte någon som kan steppa in bara så där och hålla fältet öppet? Finns det inte något värde i att de som drivit det och fått det att fungera skall kunna fortsätta? För fältets del och för aktörens del. Att samordna fler aktörer som ersättning ter sig helt ohanterbart, så att fältet kommer att växa igen kan vi vara säkra på.

Teknik tar över inom skapande verksamheter

Teknisk utveckling är en del av vår vardag. Fotografi är inte något undantag. Från de första bilderna under tidigt 1800-tal, har det skett en fantastisk utveckling. En stor brytpunkt var när det analoga blev digitalt. Idag dominerar digital fotografi, hur bilderna kommer till är idag något som många inte själva kontrollerar, det är till och med på mobilkamerorna en avancerad automatiserad process. När väl bilden sedan förs över till datorn för vidare bearbetning finns ytterligare avancerade verktyg. Är vi på väg att helt lämna ifrån oss skapandet, skall konst inte vara en kreativ syssla som skapas av en konstnär?

Idag är utvecklingen av automatiserade verktyg oerhört snabb. Ingen kan ha undgått diskussionen av olika självlärande processer och verktyg. Många kallar det AI, vilket kanske är fel? Hur som helst, oavsett vad man kallar det , det är en handling där beslut och skapande överlåts till något annat än människan.

Jag brukar reagera på när någon säger blir det bra med den där utrustningen, eller, kanske, det blir bättre med den där kameran, det där objektivet. Så kan det ju självklart vara. Vad som dock är obegripligt är när utrustningen ”förfinar” en bild. Vi har utgått från att bilden blir bättre! Jag vet inte ens hur bra definieras!

Ett sånt exempel är när mobiltelefonen tar en massa bilder och väljer ut, en av dessa, eller till och med tar flera bilder och sätter samman till en slutlig bild. Att fånga ett ögonblick är inte vad man gör, det är ju fler bilder, flera ögonblick som monteras ihop i en bild. Hur görs för övrigt utvalet av bilder?

Detaljrikedom och skärpa

För vissa ändamäl är inte alla dessa tekniska förbättringar avgörande alls. Innehållet återspeglar helt enkelt inte utrustningens prestanda av skärpa, av teknisk briljans med exponeringstider, AF snabbhet. I andra fall går det inte att få nog av detta, vetenskaplig fotografi är ett exempel där teknikutveklingen driver forskningen framåt, se på det nya teleskopet John webb, nya rön kommer hela tiden från detta teleskop.

Nu är det inte det jag tänkte på i detta fallet. Jag var på en utställning med avgångeseleverna i fotografi från Valand, de ställde ut på Galleri Format. Där skrev Annika Elisabeth von Hausswolff i texten som satte utställningen i ett sammanhang, följande:

…Bingo Rimer uppmanar i sin bok ”Bingos fotoskola”, läsaren att ”våga använda rekvisita, som ballonger och andra roliga prylar för att lätta upp stämningen och lägga till spännande inslag i bilderna…..

…..

….Kanske kommer det som kallas artificiell intelligens att radikalt förändra vår förståelse av konst. Många menar att det inte finns något sätt att stoppa eller förhindra den tekniska utvecklingen….

Rekvisita! Mellan dessa två stycken ovan är det 25-30 år. Artificiell intelligens har redan gjort sitt intåg i fotografin. På ett sätt var det jag skrev om mobilkamerorna redan det ett steg på vägen mot nya beslut, mot skapande utan mänsklig påverkan. Photoshops senaste version har inbyggd artificiell intelligens. Vi är redan där! Annika skrev att att vår förståelse kanske kommer att radikalt förändras. Det behöver kanske inte handla om förståelse, konst behöver man inte förstå för att uppskatta, eller ogilla. Konst handlar ofta om känslor, om att brygga över mellan tankar, idéer, ifrågasätta. Vad tillför det digitala, det artificiella?

Framtiden är ett vitt blad

Jag är rädd att konst, att skapande skall bli något omänskligt. Vi har matat dessa artificiella skapelser med mänskliga skapelser. Det är mänskligt skapat som ligger till grund för hur dessa syntetiska maskiner, datorer, bygger nya skapelser. Vad som kommer ut är jag inte lika säker på att det är mänskligt.

Ingen kan förutsäga framtiden. Nostradamus stod sig slätt. Jag är dock tyvärr rätt övertygad att att vår framtid inte är så ljus om vi inte ser till att göra stora förändringar av hur vi lever idag.

En fundering jag har är om dessa nya teknologiska skapelser tillför något som är till gagn för konst, för livskvalitet på lång sikt.

Så vad kommer fotografi att vara med alla dessa hjälpmedel? Kommer det att bli ”bättre bilder?”. Vad är en bra bild idag? Vad är en bra bild om 20 år? Kommer vår syn på konst och även fotografi att förändras?

Batterier ett problem i vardagen

Detta är en text jag skrev 2017 som aldrig publicerades. Det var en lite annorlunda situation då. Vi var på väg mot en förändring av samhället, men vilken omfattning, vilken tid och hur det skulle ske var inte klart. Nu i dagarna går COP28 av stapeln och den riktigt stora frågan, det riktigt stora ämnet är att det går åt fel håll. En omställning från fossila bränslen, till ett mer elektrifierat samhälle var vad alla såg framför sig, då. Elektricitet  var vad alla sa skulle ersätta fossila bränslen, där är vi inte. Idag är det många som gör sig av med sina elbilar, det fungerar inte som väntat. Batterier som inte håller vad de lovar, laddning som inte fungerar.  Jag trodde aldrig på att elektrifiering skulle ersätta det fossila, tror verkligen inte på det idag. 

Batteriberoendet, saker som behöver ström för att fungera, det är ett problem idag. Allt (nästan), ja i stort sett allt kräver någon form av elektricitet för att fungera. Det pratas mycket om elbilar, där behöver batterierna utvecklas, det är telefoner, kameror, cyklar, klockor, radioapparater, fjärrkontroller, listan kan göras hur lång som helst. För att inte tala om alla register, sjukhus och bankväsendet.

Murphys lag är lagen om saker som kan gå fel, vilket de förr eller senare gör. Batterier är lite av Murphys lag, batterier tar ju slut, förr eller senare. Då man behöver dem som mest, ja då tar de naturligtvis slut. Är det inte så? 

Ett batteriberoende 

Naturligtivs behöver det inte vara så, det går att förutse att batterier skall ta slut. Det bygger dock på att alla hjälps åt, det visar sig vara svårt. Det har blivit ett extra moment att se att saker och ting är laddade nog. Är telefonen laddad så den kan använda idag? Är kamerans batterier laddade så jag kan fotografera, är min bil laddad så jag kan åka och handla i Malmö? Om svaret på någon av dessa frågar är nej, då kan det bli problem. 

Känns dessutom som om det kommer att bli än mer batteriberoende i framtiden, får mig lite att önska att allt var mekaniskt, helt oberoende av batterier. Jag jobbar på det. Har bland annat skrivit om mina kameror, de är ju trots allt lite av mina arbetsredskap. De kameror jag använder till vardags i mina egna projekt, de klarar de flesta fallen utan batterier, dock inte alla.

Klockan är man ju inte på något sätt beroende av, inte armbandsuret i vart fall. Har dock under många år sneglat på alla dessa modeller som inte har batteri.  En mängd olika lösningar som inte har batteri i sig, men trots det ”går som klockan”, utan att stanna. Har dock inte kunnat motivera ett köp av en ny klocka, den jag har fick jag på min 18-års dag och den går väldigt bra, den är snygg, håller tiden (den drar sig minimalt), det enda smolket i bägaren, den har batteri.

Fick för några år sedan en sådan där skapelse som inte har batteri, men är quarts styrd och går väldigt exakt. Ett problem är nu ur världen, tiden kommer inte att stanna! Använder klockan och den kommer att ticka på, så bra.

Cirkulärt tänkande 

Tidigare texter har otaliga gånger handlat om det analoga kontra det digitala. Det har handlat om känslan i fotograferandet, hantverket. Det har handlat om skenande kostnader för film, om bristen på hållbar utrustning, avsaknad av nytillverkning. Det är inte riktigt det denna text handlar om. 

El, batterier är något som både ses som en lösning på problem, men även är ett problem i sig självt. Jag har skrivit att jag inte vill ha saker som är beroende av batterier, mina analoga kameror som exempel. För kommunikation är det det motsatta, batterier är där lösningen på att ställa om till ett fossilfritt leverne. Kommunikation med buss, tåg och andra transportsätt som inte förbrukar fossila bränslen.

Det har dock visat sig lida av otaliga problem, eldrift tänker jag nu på. Lösningen finns inte i batterier, att elektrifiera allt. Dels måste vår livsstil ändras, det är nog det svåraste och det som kommer att orsaka stora problem, trots att det är det enklaste att åtgärda. Dels så är batterier skapade av en ny ändlig resurs. Lithium, eller vad nya batterier kan använda kommer att bli morgondagens bristvara.  

Vad är då framtidens ”bränsle”, jag vet inte, men det måste nog vara något som det finns i stort sett oändligt mycket av. Vatten! Väte är ju ett bränsle det forskas på, det tror jag kan vara en tänkbar lösning. Kväve hade ju varit ett annat. Detta är spekulationer och jag har inte kunskap att uttala mig om hur dessa ämnen skulle påverka vår omgivning. Kan det möjligen vara så att de påverkar balansen i atmosfären, kanske på ett liknande sätt som CO2?

Mekaniska kameror

Jag kommer vilket fall att behålla mina gamla mekaniska kameror, använder dem så mycket jag kan. De fungerar fortfarande och de är pålitliga. Låt oss också hoppas att filmpriserna inte fortsätter att skena i pris som det gjort under senare tid.