Fotograf Elisabeth Ohlson

Läste precis om Elisabeth Ohlson, och inte bara hennes senaste utan också sista projekt, ”Döden”. Det var ett inslag i Min sanning som jag såg detta. Det var starkt och gripande att se henne prata om att hon själv skall vara den sista bilden i projektet. Ett projekt som handlar om just döden, där hon fotograferat döda människor, begravningar, saker som har med döden att göra. Hon har själv fått besked att hon lider av en obotlig form av cancer och har en kort tid kvar. Som en del i och med detta besked ville hon själv bli en del av sitt projekt. Den sista och slutliga bilden som hon vill ha med är ett självporträtt på dödsbädden.

Jag kan inte föreställa mig hur det är att resonera och prata kring sin egen död, inte när man sitter med vetskapen att det är kort tid kvar. Att prata om sin död när den inte känns så närvarande och när man inte vet när den inträffar, det är något helt annat.

Hennes projekt har ofta väckt uppmärksamhet, Ecce Homo blev väldigt omskriven, detta hennes sista projekt kan även de bli en omskriven sak. Jag funderade när jag hörde henne prata om de, vem som skall välja sista bilden? Om hon nu lyckas ta den sista bilden för egen hand, vem skall välja ut (om det nu blir fler bilder att välja mellan)? Såg ifjol (2023) en utställning med henne på Falsrerbo konsthall – ”Porträtt av en fotograf”. Ett spel med ord, där utställningen är ett porträtt av Elisabeth Ohlson, som i sin tur visar upp just porträtt hon tagit. En fin uställning av en spännande fotograf.

Vi får se hur detta slutar, hoppas att hon kan få så mycket tid som möjligt, en tid utan smärtor och lidanden. Det är under alla omständigheter ledsamt att höra sånt här, cancer är skit och hemskt. Det kan slå ned var och när som helst, på vem som helst.

Teknik tar över inom skapande verksamheter

Teknisk utveckling är en del av vår vardag. Fotografi är inte något undantag. Från de första bilderna under tidigt 1800-tal, har det skett en fantastisk utveckling. En stor brytpunkt var när det analoga blev digitalt. Idag dominerar digital fotografi, hur bilderna kommer till är idag något som många inte själva kontrollerar, det är till och med på mobilkamerorna en avancerad automatiserad process. När väl bilden sedan förs över till datorn för vidare bearbetning finns ytterligare avancerade verktyg. Är vi på väg att helt lämna ifrån oss skapandet, skall konst inte vara en kreativ syssla som skapas av en konstnär?

Idag är utvecklingen av automatiserade verktyg oerhört snabb. Ingen kan ha undgått diskussionen av olika självlärande processer och verktyg. Många kallar det AI, vilket kanske är fel, men det är oavsett vad man kallar det en handling där beslut och skapande överlåts till något annat än människan.

Jag brukar reagerar på när någon säger blir det bra med den där utrustningen, eller kanske att det blir bättre med den där kameran, det där objektivet. Så kan det ju självklart vara. Vad som dock är obegripligt är när utrustningen ”förfinar” en bild. Vi har utgått från att bilden blir bättre! Jag vet inte helt ens vad bra är!

Ett sånt exempel är när mobiltelefonen tar en massa bilder och väljer ut, en av dessa, eller till och med tar flera bilder och sätter samman till en slutlig bild. Att fånga ett ögonblick är ju inte vad man gör, det är ju fler bilder, flera ögonblick som monteras ihop i en bild. Hur görs för övrigt utvalet av bilder?

Detaljrikedom och skärpa

För vissa ändamäl är inte alla dessa tekniska förbättringar avgörande alls. Innehållet återspeglar helt enkelt inte utrustningens prestanda av skärpa, av teknisk briljans med exponeringstider, AF snabbhet. I andra fall går det inte att få nog av detta, vetenskaplig fotografi är ett exempel där teknikutveklingen driver forskningen framåt, se på det nya teleskopet John webb, nya rön kommer hela tiden från detta teleskop.

Nu är det inte det jag tänkte på i detta fallet. Jag var på avgångeselevernas utställning i fotografi från Valand, de ställde ut på Galleri Format. Där skrev Annika Elisabeth von Hausswolff i texten som satte utställningen i ett sammanhang, följande:

…Bingo Rimer uppmanar i sin bok ”Bingos fotoskola”, läsaren att ”våga använda rekvisita, som ballonger och andra roliga prylar för att lätta upp stämningen och lägga till spännande inslag i bilderna…..

…..

….Kanske kommer det som kallas artificiell intelligens att radikalt förändra vår förståelse av konst. Många menar att det inte finns något sätt att stoppa eller förhindra den tekniska utvecklingen….

Rekvisita! Mellan dessa två stycken ovan är det 25-30 år. Artificiell intelligens har redan gjort sitt intåg i fotografin. På ett sätt var det jag skrev om mobilkamerorna redan det ett steg på vägen mot nya beslut, mot skapande utan mänsklig påverkan. Photoshops senaste version har inbyggd artificiell intelligens. Vi är redan där! Annika skrev att att vår förståelse kanske kommer att radikalt förändras. Det behöver inte att handla om förståelse, konst behöver man inte förstå för att uppskatta, eller ogilla. Konst handlar ofta om känslor, om att brygga över mellan tankar, idéer, ifrågasätta. Vad tillför det digitala, det artificiella?

Framtiden är ett vitt blad

Jag är rädd att konst, att skapande skall bli något omänskligt. Vi har matat dessa artificiella skapelser med mänskliga skapelser. Det är mänskligt skapat som ligger till grund för hur dessa syntetiska maskiner, datorer, bygger nya skapelser. Vad som kommer ut är jag inte lika säker på att det är mänskligt.

Ingen kan förutsäga framtiden. Nostradamus stod sig slät. Jag är dock tyvärr rätt övertygad att att vår framtid inte är så ljus om vi inte ser till att göra stora förändringar av hur vi lever idag.

En fundering jag har är om dessa skapelser tillför något som är till gagn för konst, för livskvalitet på lång sikt.

Så vad kommer fotografi att vara med alla dessa hjälpmedel? Kommer det att bli ”bättre bilder?”. Vad är en bra bild idag? Vad är en bra bild om 20 år? Kommer vår syn på konst och även fotografi att förändras?

Det var annorlunda förr!

Vem har inte hört sig trött på uttrycket ”Det var bättre förr!”? Jag blir rätt trött på att höra det, sannolikt andra också. Vad man dock kan säga utan att reta någon är ”Det var annorlunda förr!”. Alltid gångbart, alltid sant! Dock kanske inte alltid så spännande och intressant, men det lämnar jag över till andra att ha en åsikt om.

Sitter just nu med gamla bilder, skall ha ett föredrag inom kort om min väg till där jag är idag. En lite kurvig och snårig väg, full av utstickare. Jag tänker nu framför allt på hur jag landat i det jag jobbar med idag. Idag är jag primärt konsult på Sweco, och där jobbar jag med bedömningar av naturvärden. Det är något som skall göras så fort ett område skall tas i anspråk och exploateras. Det har verkligen gått framåt och det finns en ambition och vilja att göra rätt, inte hos alla, men i vart fall så skall exploateringar av miljön passera genom en granskning. Det är vad jag sysslar med idag.

Går nu alltså igenom gamla bilder, blir rätt förvånad över mina tidigare val av film för vissa situationer. Hittade exempelvis flera konserter som jag fotograferat i färg, har då valt diafilm, varför gjorde jag det? Diafilm är känslig för felexponering, den har ofta ett lågt ISO, situationer som exempelvis konserter är verkligen inte rätt tillfällen för diafilm. En negativ färgfilm hade varit mycket bättre, större tolerans för bristfälliga exponeringar, går att pressa, ja det mesta talar för negativt färgfilm framför dia vid just dessa tillfällen. Det brydde jag mig uppenbarligen inte om.

Det är mycket som är annorlunda idag!

Har skrivit om andra saker som ändrat sig över tiden, exempelvis kameror, objektiv med mera. I somras skrev jag ”Ny(gammal) era!”, och även tidigare har jag skrivit ”Bättre förr, eller?”. Jag har i dessa inte så mycket tagit upp valet av film i mina texter. 

Sitter nu alltså och letar bland ramade bilder, de som ligger i magasin, men den stora mängden är inte ramat, eller satt i magasin. Hittar mängder med gamla Kodachrome 64, Fuji Veliva, Fuji Sensia, Ectachrome, till och med Agfa filmer. Varför fotograferade jag på diafilm? Jag har idag inte ens en diaprojektor! Jag hade en vissen sak, men den är borta sedan väldigt länge.

Besynnerligt val av film kan jag nu bara konstatera, då jag inte minns anledningen.

Gör ett inlägg på Instagram, inser att många som läser det inte riktigt vet vad jag pratar om. Diafilm, känn på ordet, har inte varit riktigt på tapeten de senaste 20 åren.  I inlägget skrev jag att det kunde vara ett hantverk att fotografera konserter och i synnerhet med diafilm i kameran. Låter som jag vill få det till att det var svårare förr. Ja, så är det ju faktiskt! Det var svårare förr. Bilderna på Iggy Pop (2 st), är tagna med diafilm, Kodachrome 64, det är alltså ISO 64. Ett ISO värde som många av dagens kameror inte ens kan ställas in på. Idag kan man utan problem ”pressa standard ISO”, eller som i detta fallet ISO 64, utan problem 5 steg högre. Kameror har vibrationsreducering och vips så har man 10 stegs bättre exponerings möjlighet.

64 ISO och +5 steg ger ca 2000 ISO, lägg därtill att vibrationsreducering i moderna kameror ger 4-5 steg bättre exponering, vi är nu upp i 9-10 steg. Tag att jag med ISO 64 tvingades ha bländare 2.0, och fick 1/8 i exponering, lägg till att det är autofocus på dagens moderna kamera. 

Om vi ökar exponeringen med 5 steg, 1/8 blir då 1/250, bländare ökar vi med 4 steg, 2.0 blir då f 8.0, sedan en supersnabb autofocus. Det är enkelt att fotografera idag. Blir bilderna bättre idag, nej inte nödvändigtvis. Men enklare är det!

Några slutsatser av detta

Vad vill jag säga med detta? Jag vet nog inte helt säkert, men en sak är säker, det var ett annat hantverk förr. Idag har man det tekniska förspänt, men själva bilden den måste fotografen själv komponera. Dessa bilder är kanske lite speciella och dragna till de extrema. Jag gillar dock dessa!

Jag blev väldigt glad och överraskad då jag hittade bilderna, de flesta väldigt oskarpa, men ändå rätt bra.

Ny(gammal) era!

Teknikutvecklingen inom fotografi är och har inte varit så dramatisk. Det mest revolutionerade som skett skrev jag nog om i mitt inlägg Bättre förr, eller?. Övergången från det analoga, kameror med film till det digitala gick snabbt. Så snabbt att många knappt hann med det innan det var för sent. Tänker nog framför allt på tillverkare så som Leica och Hasselblad. De var sena på tåget och höll på att gå i graven.

Det jag dock tänker på i denna text är hur många fotografer valde att gå över till det digitala, medan andra fortsatte att fotografera analogt. Däremellan finns en mängd varianter, vilket jag själv kan räkna in mig som. Jag fotograferade analogt, var inte helt snabb på tåget med digital fotografi. Minns inte helt hur det började, men köpte nog en digital kompaktkamera, har för mig att det var en Canon S20 (ibörjan på 2000-2002’9, begriper inte heller helt vad planen var med den. Det var dock först med köpet av en Nikon D300 som min digitala fotografi tog fart. De gamla kamerorna Nikon F3, FM, FM2, FE2 blev liggande. Det digitala var nytt och spännande. Kunde se sina bilder omedelbart, vilket i sig var kul och givande.

Två kameror som är med i väskan. Det ena analogt, (S/V), det andra digitalt

Nystart igen

Fotografin hade funnits med hela tiden, men lite mer i bakgrunden, trots övergången till det digitala snabba, lite dokumenterande av mitt liv mer än riktade projekt. Det var lite fotograferande av barnen, kanske framför allt tjejerna med hästarna och i synnerhet Greta och då hon höll på med voltige. Vilket så här i efterhand jag nu förstår blev inkörsporten till där jag är idag. Det är dock en annan historia som inte får plats här. Jag började hur som helst på Lunds universitet och kom återigen i kontakt med det analoga fotograferandet (via en arbetskamrat). Det blev en nytändning för mig, det var här enbart svartvit fotografi. Jag började att framkalla mina filmer, jag köpte mig en scanner. Hittade kurser som jag ville läsa för att utveckla mitt fotograferande. Här fullständigt tog fotografin över mitt liv, jag gav mig in på områden som jag kanske funderat över tidigare.

Hade sedan länge sneglat åt mellanformat. Då jag började fotografera för en massa år sedan har en Hasselblad kamera varit något jag ville prova, likaså ville jag testa på storformatsfotografi, nu blev allt detta verklighet. Projekten ploppade upp i huvudet, ofta inte så väl genomtänkta eller planerade. Ofta var det projekt som Peer och jag kom på tillsammans, Peer och jag hade ett flertal utställningar tillsammans.

Två analoga kamerahus, det ena färg, det andra S/V, FM2 båda två.
Två kamerahus, analoga, det ena med färgfilm, det andra med S/V.

Färgfotografi

Färgfotografi letade sig till slut in i mitt medvetande, mycket tack vara de olika kurserna som jag läste, framför allt kanske Analoga fotografiska processerHDK-Valand. En kurs som med facit i hand visat sig vara otroligt central och viktig för mig. Det var faktiskt den och i synnerhet Hendrik Zeitler och Lars Lindkvist som båda undervisar på den kursen som fick mig att längre fram söka till Masterprogrammet på HDK-Valand, vilket jag avslutade nu i juni i år. Deras inverkan, och framför allt positiva attityd var inspirerande och bidrog till mycket.

Färgfotografi (analog) var alltså en del i den kursen och blev för mig en ny erfarenhet. En typ av fotografi och form som jag sedan utvecklade. Studietiden på Valand har för mig nog mer varit ett utforskande av färgfotografi än utvecklande av mitt svartvita fotograferande, i varje fall om man ser till det tekniska. Bilderna jag ställer ut är fortfarande idag till största delen svartvita. Så tror jag att det kommer att vara även i framtiden. Parallellt med en utvecklad färgfotografi, har jag utvecklat hela mitt synset på mitt fotograferande. Vilket givetvis varit det stora, det dominerade under utbildningen.

Fujica half + drive
Fujica half + fujica drive, med färg, resp. s/v film i.

Att få vara i labbet har alltid varit en viktig del i mitt fotograferande och skapande, att få vara med från exponeringen till den slutgiltiga bilden får växa fram, eller i vart fall exponeras på ett papper i mörkrummet för att sedan matas in i Colenta maskinen (RA-4 process) som jag gjort vid färglabbande.

Nu är mina studier avslutade och jag har nu inte tillgång till färglabbet längre. Möjligheterna att framkalla film, att framkalla C-printar i labbet har försvunnit. Kostnaden för att fotografera i färg har bilvit synnerligen kännbar. Det är inköp av filmen (som är rejält dyr), det är framkallningen av filmen, det är sedan att scanna in negativen, eller lämna in för kopiering (vilket jag aldrig gör).

Det digitala kommer tillbaka

Vad håller då mig kvar vid detta? Jag har idag svårt att motivera mitt färgfotograferande med film. och nu närmar vi oss kärnan i detta inlägg.

Färgfotografi har blivit en del av mitt fotograferande, även om det svartvita fortfarande känns mer naturligt. Hur går man då vidare med detta? Tre saker ser jag som väsentliga

  • Jag vill kunna jobba med att filma, vilket jag gjort på sidan om under flera år.
  • Jag vill fortfarande fotografera med mina Hasselblad, vill hålla fast vid mellanformat (120 film).
  • Jag vill och kommer att fotografera med storformat.

Har som ett led i utvecklingen testat lite olika alternativ, (digitala), bland annat Hasselblad H3D. De flesta digitala sensorer är dock oftast inte kvadratiska, (inte ens hasselblad) vilket är ett format jag föredrar. Det är dessutom i många fall äldre kameror. Ett allternativ som jag seriöst överväger är att köpa ett digitalbakstycke till mina Hasselblad. Dyrt, men bra!

Jag bestämde mig nu, nu  för att investera i en digitalkamera. Ny för mig, skall det tilläggas. Det blev en begagnad Nikon D810 som knappt var använd (dryga 5000 exponeringar). En kamera som är i stort sett likadan som de jag har sedan tidigare, min Nikon D300 och D700. Detta är dock en betydligt modernare sensor, högre upplösning, bättre egenskaper och på alla sätt och vis en moderna kamera.

Min väska som till vardags ofta innehåller två kamerahus, två st Nikon FM2, ett med färgfilm och ett med S/V. Det kunde även vara två kamerahus Fujica half, både med fjädermotor och manuell framdragning, där det ena hade färgfilm och det andra svartvit. 

Valet av en Nikon D810 är inte något väldigt välplanerat och genomtänkt. Det är en kamera som har 6-7 år på nacken, men som jag inledde denna text med. Det händer inte galet mycket nytt på den digitala fronten nu. Alla kameror blir bättre, idag är det spegellösa kameror som gäller, upplösningen på sensorer har stabiliserats och de 36 megapixel som denna kamera har står sig väldigt bra, Så jag ser det som en utvärdering, samt en kamera som väl passar in bland mina redan befintliga kameror. Jag kan använda all optik som jag har, jag är van och bekväm med kamerans reglage. Den var inte heller så dyr.

Den nya färgkameran

Det är altså denna kamera, mina Nikon D810 som numera primärt är min färgkamera. 

Hur ser då innehållet i mina väska ut nuförtiden?

Den har då dels detta Nikon D810 kamera hus, för det svartvita har jag nu ofta med mig något av de analoga husen, Nikon FM2, men ofta är det faktiskt ett Nikon F6 hus. Ett supermodernt kamerahus för film. Vi får nu se hur detta utvecklar sig. Som alltid med nya grejor så kommer lite inspiration, eller i vart fall lusten att få test och vara ute och fotografera. 

Att berätta sin historia

En god historia är en fröjd att ta till sig och en glädje att få dela med sig av. Om den sedan är i form av bilder, en film, en text, kanske rent av berättad, det spelar inte någon roll. Alla formaten har sina för och nackdelar, valet är en personlig sak. Jag håller på att avsluta en utbildning inom fotografi där jag lite undersökt olika sätt att berätta mina historier.

Min utbildningen på HDK-Valand närmar sig slutet. 29/4-22/5 har vi vår examensutställning på Röda Sten konsthall i Göteborg. Då avslutar jag min master i fotografi, en tvåårig utbildning. Min ambition med utbildningen var att verkligen få gräva ned mig inom fotograferandet, att få utveckla alla momenten som ingår i att skapa en bild, att få utforska olika sätt att berätta mina historier. HDK-Valand har oerhört fina faciliteter i form av analoga verkstäder, olika fotostudios, en digital bildverkstad samt en mängd olika verkstäder.

Mina berättelser har tidigare till största delen varit skrivna, eller en kombination av bild och text. Nu var ambitionen att kanske prova på renodlade bildberättelser, möjligen med bilder av en annan karaktär än tidigare bilder från mig. Under utbildningen har jag för egen del kämpat med formatet, och kanske mest vilket innehåll som passar för mina historier. Det har varit ett stort steg att ta. Från att ha jobbat med ett strikt dokumentärt förhållande till bilden skulle jag nog säga. Ett berättande som det helst inte går att tolka på fler än ett sätt (om det är optimalt), till en form som är relativt fri för tolkning. Det har varit oerhört svårt att lämna över tolkningen till betraktaren, det kan bli helt annat än jag kanske önskat.

Sammanhanget är avgörande

Beroende på vad för sammanhang och vad för historia som skall berättas kan valet av bilder vara helt avgörande. En ren bilberättelse löper helt uppenbart större risk att tolkas på olika sätt. Vår egna bakgrund och historia sätter i mångt och mycket regelverket för hur vi tolkar bilder, för den del hur vi tolkar det mesta i vår omgivning. 

Med detta i åtanke är valet av bilder viktigt. Är syftet med historien att informera om en händelse som verkligen skett, en dokumentation. Då är valet av bilder redan på förhand ganska givet. Är däremot syftet att skapa intresse, väcka uppmärksamhet, kanske rent av skapa opinion, då kan valet vidgat väsentligt. 

För min del har iscensatta bilder var lite av en kul grej, fint så, men det går att göra mer än så med dem.  

Formatet är viktigt

Utbildningen är inte enbar ett skapande av bilder, det ingår också moment med skrivande, till viss del analyserande. Skriva lite PM, någon essä och kanske en kortare artikel. Jag har alltid haft lite bekymmer med att ett resultat till allt för stor del definieras i form av en mängd text, ett givet antal sidor. Inom naturvetenskap, som jag är skolad inom, är kortare och precisare bättre. Kan något formuleras på ett kort koncist sätt utan att misstolkas, kanske en sida, då skall det inte vara 2 sidor.

Inom utbildningen jag går nu får vi till exempel en uppgift att kanske på 4 sidor beskriva något. Varför skall det vara 4 sidor undrar jag då? Jag kan utan problem fylla 4 sidor, men det blir allt som oftast en oerhörd redundans, onödiga upprepningar eller tomgångs analyser. Vad är poängen med det kan man fråga sig? Det känns utan att raljera ofta lite som navelskådning, leta efter saker som kanske inte ens finns.

Ett utforskande

Inom utbildningen pratar man om att utforska, eller som de valt att kalla det ”artistic research”. Lite diffust vad detta i detalj innebär, men ett slags utforskande på ens väg, möjligen mot ett mål, eller bara som en arbetsprocess som man jobbar med. Så kan det vara, vägen framåt är inte given, men när man börjar prata om att ge svar blir jag ofta väldigt frågande och skeptisk. Vad är det man svarar på, undrar jag då? Vad är frågan? Jag har verkligen försökt att gå in i momenten och situationerna med öppna ögon och försökt se det som ett oskrivet vitt blad. Det fungerar så där kan jag nu säga. Väldigt mycket är redan förutbestämt, är det inte av mig så är det ofta av andra. Rutiner och mönster sitter djupare än man tror.

Det är ju inte heller Jeopardy vi sysslar med här. En någorlunda tydlig problemformulering är i min värld rätt bra att ha. Om en problemformulering saknas, och en fråga inte existerar, då finns ju inte heller svar. Det blir lite som liftarens guide till galaxen, där det hela mynnar ut i ett tal, men vad illustrerar talet?

Ett ifrågasättande

Jag har alltid utgått mer från att konst skall vara ifrågasättande och mer ställa frågor än försöka ge svar. Konst kommer att aldrig att kunna ge entydiga svar, jag anser inte heller det vara dess syfte.

Mina rena bildberättelser är illustrationer som är mer öppna för tolkning, så ser jag på det i vart fall.