Revingefältet har nu tystnat!

I augusti 2024 försvann den sista kossan från Revingefältet. Efter 30 år läggs nu boskapsskötsel och även biotopvårdande åtgärder med betande djur ned. Sydsvenskan skrev om detta  ifjol. Det är en rätt märklig känsla att åka över fältet, inte ett djur ser man, helt tomt, öde. Stängsel är nedplockade, ljudet av framför allt gäss är det som bryter tystnaden.

Jag skrev om verksamheten för några år sedan. ”Revingefältet som en gammal västernfilm”. Har förstått att det är militären som inte vill ha andra på fältet, de vill nu kunna styra och ställa över det utan att ta mer hänsyn till andra. Det märks tydligt att fältet brukas på ett annat sätt än vad det gjorts under de senare åren. Det är nu väldigt ofta man möts av skyltar att fältet är avstängt för övning.

Biologiska mångfalden

Jag noterade då jag passera Sjöstorps ängar för några dagar sedan, staketen är borta. Jag undrar hur är det tänkt att fältet skall hållas öppet, inte tillåtas växa igen? Betar inga djur så kommer det att snabbt förvandlas till högvuxna ängsmarker till en början. Efter hand kommer även buskar att få fäste och fältet kommer att växla karaktär från ett öppet fält till ett fält som har högvuxna gräs, sedan kommer buskar och fälten kommer att se väldigt annorlunda ut. Många arter som kräver hävd, de kommer att då det mycket svårt att överleva.

Finns det en realistisk plan för hur detta skall motverkas? Skall det motverkas? Igenväxningen startar så snart hävden försvinner, inom några få år kommer fältet att ha ändra karaktär till ett mer igenvuxet fält. Det kommer inte att räcka med något hundratal kossor som betar. Det är vad jag hört är vad som skulle ersätta de 1700 kossor som slussades runt på fältet och höll det öppet genom sin betning. 

Jag tycker detta är sorgligt och känner ett stort vemod över att militären får mer utrymme. Biotopvård och natur nedprioriteras och får mindre utrymme. Militären har fått för stor makt, inte bara i Sverige, i hela världen. Det är dessvärre en synnerligen trist utveckling med krig, militära insatser och galningar som använder militära metoder att tillskansa sig landvinningar och makt.

Jag känner även en tomhet över att fältet nu blir betydligt mer öde. Fåglar och djur kommer givetvis att stanna kvar, men de betande korna präglade området. De gick på Reveingefältet året runt, även på vintern. KC-ranch som drivit djurhållningen tvingas nu flytta, ja rent av lägga ned sin verksamhet. Hur allt detta gått till är lite oklart, men att KC-ranch med syskonen Dahlgren inte skall driva djurhållningen är vilket fall helt klart.

Lunds kommun verkar ha ett finger med i spelet och Lunds kommuns Björn Abelson har en lite märklig syn på det, vilket framgår i Sydsvenskans artikel, bara kommentaren ”Vem som driver Revingefältet är inte det viktiga för Lunds kommun”, det må så vara, påståendet är dock lite besynnerligt. Ett rätt tråkigt synsätt skulle jag vilja säga, och rätt onödigt sätt att föra fram det på. Nu är inte Lunds kommun så värst bra på att hantera ärenden som dessa eller skötsel av grönytor och vägar heller, kanske helt i linje med deras trista syn på denna typ av frågor. Hur som helst, vem har samma möjligheter som en redan inarbetet och smord verksamhet, finns med största säkerhet inte någon som kan steppa in bara så där och hålla fältet öppet? Finns det inte något värde i att de som drivit det och fått det att fungera skall kunna fortsätta? För fältets del och för aktörens del. Att samordna fler aktörer som ersättning ter sig helt ohanterbart, så att fältet kommer att växa igen kan vi vara säkra på.

Torna Hällestad lever upp

Torna Hällestad har så länge jag bott i byn, varit en levande by. Kulturföreningen 12:an, ett byalag som slumrat, men numera är aktivt. Skolan, en lanthandel som under åren bytt skepnad och innehåll. Idag kanske mer en restaurang med god mat, med olika evenemang och uppträdanden.

Igår var Tingsek på besök. Han har en koppling till byn, är själv från Södra Sandby, har bott 4 år i Silvåkra visade det sig. En av hans bandmedlemmar är från Torna Hällestad.

Igår var en sådan dag då byn verkligen visade vad den kan. Tingseks uppträdande var helt slutsålt, det var riktigt bra. Så kul!

Vad kan och får jag berätta?

Jag är precis hemkommen från ett jobb uppe i norra Sverige. Ett uppdrag som var hemligt, men inte så hemligt att jag inte kan berätta om det. Däremot var jag helt förbjuden att fotografera på området. 

Så här är det lite här och var i omgivningen. Vissa saker får jag kanske fotografera, men inte visa offentligt. Andra får jag både fotografera, visa offentligt, men inte sälja. Sedan finns det sånt som är förbjudet att fotografera, då finns det ju inte heller något att visa.  

Ligger och bläddrar i tidningen F, SFFs medlemstidning. Jenny Morelli skriver där om makten som fotografen har, vem som kan och får berätta en viss berättelse. Synnerligen viktig och tung diskussion. Jag känner ofta att jag som man med kamera på magen blir lite betraktad som en person på fel plats. Betraktaren, betraktarna ser på en med skepsis, med en önskan som syns i ögonen ”ta dig härifrån, eller vad är du ute efter” . Inte alltför sällan tänker jag själv i vart fall tanken att de tar mig för en person som fotograferar med bissara tankar och syften. Är rätt övertygad om att män oftare blir ansedda som snuskgubbar, än kvinnor. Har faktiskt inte ens hört ordet snuskkvinna. Jag kan förstå misstänksamheten, men är mest bedrövad att det skall vara så.

Allt detta leder fram till vad jag kan och får berätta med mina bilder. Samma bild tagen av olika personer får två helt olika innebörd beroende på vilken person som tagit bilden. Det ger lite olika trovärdighet beroende på vem som tagit bilden. 

Förbjudna bilder

Detta är rätt långt från det andra fallet jag inledde med, att det är förbjudet att ta bilder. Jag är alltså precis hemkommen från ett uppdrag där jag varit inne på marker som är unika i Sverige. Det är skogar som är helt opåverkade av människan, stora skogar som fått stå orörda i hundratals år, kanske alltid? Jag kan dessvärre inte visa bilder på det, det var fotoförbud. Ett enormt stort område, skyddat för i stort sett alla förutom några få personer. Militären har en viktigt del i detta, det är nämligen ett militärt område. Här har pågått olika militära sysslor sedan säkert 80 år tillbaka, vilket helt uppenbart skyddat det från det exploaterande som skett med de svenska skogarna. 

Området är större än Skåne och till absolut största delen hel orört. Att se träd som man vet stått där i hundratals år, det är för mig helt otroligt. Skrev för ett tag sedan inlägget ”Det var en gång ett träd”, fantiserade där om träd kunde tala. Tänker samma tanke när jag går här bland tallar som är 4-5 meter i omkrets, bland granar som har urnlav i toppen, alla torra trädstammar som får ligga kvar på marken. 

Det är natur som saknar spår av människan. Något som jag annars jobbar med, människans spår, de finns överallt. Har bland annat skrivit om svensk landsbygd tidigare, 85% av Sverige är en skräpyta, Skogsindustrin och sanning, en svår ekvation. Jag hade så gärna visat bilder på skogen, det är inte många som sett en helt orörd skog, den liknar inget man sett tidigare. Sverige har bara ca. 0.5% orörd skog kvar, det mesta av den ligger i fjällnära områden. 

En berättelse utan bilder

Detta blir nu en berättelse utan bilder, om skog som fått växa utan människans inverkan, kanske sedan istiden drog sig tillbaka? Det kan faktiskt kännas lite överflödigt att fotografera den, dels är det svårt att återge skogen på bild. Men framför allt är det känslan av att få gå där som är det som berör, att stå intill dessa gamla träd, de flesta med brutna toppar. Spår av bränder, en så viktig detalj som inte förekommer längre i svensk natur. Bränder är naturligt, det är ett inslag som behövs för att vissa växter och djur skall existera. Granar dör vid brand, de har inte ett bra skydd, tall däremot, de klarar i många fall av bränder och man kan se att de brunnit på stammen, då det blir stora sår som vallas över med ny bark, det blir som diken i stammen.

Branden öppnar upp landskapet och vissa frön som kräver värme kan gro, vissa insekter som angriper brandhärjade områden, kräver brandskadade träd för att kunna reproducera sig.

Marken däremot, den är inte orörd. Det är inte spår av människan som jag tänker på nu. Kunde på många ställen se att det är ett rätt hårt betestryck av ren. Stora ytor var helt bara, kvar var små fragment av islandslavar, renlavar och andra busklavar som annars skulle klä marken och bilda som ett fluffigt täcke. Jag vill inte gå så långt att påstå att betestrycket är för hårt, men det är fullt möjligt! Har sett områden som lämnats orörda i Norge, där hade stora områden hägnats in för att inte ren skulle kunna beta, det var som ett helt annat landskap.

Jag har nu mina minnen, bilder inne i huvudet, de kommer att finnas kvar så länge min hjärna hänger med.

Fotoutställning i Dalby 19/9- 15/10

Dalby vattentorn

Under en knapp månad ställer jag ut bilder på Dalby bibliotek 19/9 – 15/10. Det är bilder från Skåne och då framför allt det skånska landskapet, men även på personer jag träffat på. Tyngdpunkten är på närområdena kring Torna Hällestad. Jag har gjort vad man kan kalla ”Gräv där du står”. Med kameran har jag dokumenterat min närmiljö, ofta till fots, men även med cykel och ibland med hjälp av bilen. 

För öppet tider, se Dalby bibliotek

Galopp i Björkensdal
Galopp i Björkensdal

Tillbaka till rötterna

Ju äldre man blir  desto påtagligare blir historien och det förflutna.  Att besöka ställen som tidigare i livet haft en betydande roll, att påminnas om människor som betytt mycket i ens liv är och kan vara känslosamt. Att återvända till barndoms- och uppväxtplatsen är nog alltid lite känslosamt, i vart fall förknippat med mycket minnen.

Köpings järnvägsstation

Köpings järnvägsstation 2016. De flesta spåren står oanvända och är mer eller mindre igenvuxna.

Satt då jag skrev detta på tåget ned mot Skåne och Lund, vilket sedan drygt 25 år är stället jag bott. Min resa på detta tåg startade i Köping, staden där jag växte upp som barn och tonåring. Självklart har den haft en betydande roll i mitt liv, på ett eller annat sätt är det självskrivet. Anledningen för besöket av Köping just denna gång var ett sådant tillfälle då historien hinner ifatt och gör sig påmind, det var inte så kul. Man åldras och så gör alla omkring än, oavsett vad man gör för att förhala det. En sak är säker i ens liv, har man väl fötts så är det helt säkert att man en gång kommer att dö. Vad som händer däremellan är ju upp till var och en att försöka se till att det blir en bra resa. Jag var nu alltså upp på en begravning, någonting som aldrig är och blir behagligt eller kul.

Däremot så träffade jag många av mina släktingar, vilket var kul. Vi pratades vid och många för att inte säga alla (av kusinerna) har flyttat från Köping. Det är en utpräglad industristad och har varit det under lång tid. För mycket länge sedan var det en handelsplats, men det var under medeltiden, då var inte jag född. Jobben utanför industrin är inte många här i staden.

Köping är inte något som så många kan placera ut på kartan och har inte många kändisar av klass att referera till heller.  Carl Wilhelm Scheele, en man som ”uppfann syret”, i vart fall upptäckte han det. Hur mycket som helst heter något med Scheele i Köping, man tager vad man haver. Richard Dybeck, skaparen av vår nationalsång, egentligen boende i  Odensvi, en bit utanför Köping. Igen av dessa två mer kända personer som förknippas med Köping med omnejd,  har sitt ursprung i Köping, de är tyskar.  Köping är alltså inte en stor röd plupp på kartan. Säger man att man är uppvuxen i Köping så är alltid följdfrågan, ja är det Norrköping, Linköping eller kanske Söderköping. Så är det!

Samtal om det gamla 

Vi, kusiner och släkt pratade lite om hur det är att komma tillbaka till platsen där man växt upp. Vissa känner vemod, andra blir lite nedstämda, för egen del så är det mest ett konstaterande att man inte saknar det nämnvärt. Har det inte hänt något med staden? Det har det nog, men för en flyktig blick så försvinner sånt som lite brus. Det känns dessutom som om ens liv har olika faser, absolut inte något som är generellt och gäller överlag för alla personer, så dessa tankar är nog mer mina personliga.

Till en början i livet så är ju allt nytt och man upptäcker nya saker hela tiden, nytt är bra, nytt är kul. Detta är bra utan att relatera till något äldre, det är ju nytt. Det kommer sedan en fas då det kan vara nytt, det har kanske ersatt något gammalt. Då är en jämförelse med det gamla ofta något som avgör vad man tycker. Nytt är inte självskrivet bra. Till slut så blir det för många, ”det var bättre förr”. Som allt mer ”gubbig” så är jag väl någonstans mitt i detta. Att försöka vara objektiv och se positivt på förändringar är nog hälsosammast. Det är ju trots allt en utveckling och mycket blir ju bättre, dock inte allt. 

Mycket i dagens samhälle känns dock just nu som om det stagnerat och till och med går bakåt. Välfärdens debatterande är en sådan sak. Skolan är en annan. Infrastrukturen är inte heller bättre. Avfolkning av glesbyggd, och den utarmning som sker med samhällets perifera människor, är det bra?  

Gammalt blir nytt igen

Ibland så inträffar det att det gamla som minskade och kanske nästa försvann på grund av att det kom något nytt som ersatte det. LP-skivan ersattes av CD skivan, CD-skivan tappade marknad på grund av streamad musk, LP-skivan får på senare år en liten pånyttfödelse, samlare har hela tiden insett värdet och kvaliteten i LP-skivan, något som en CD skiva inte riktigt besitter. LP-skivan försvann och är nu alltså lite i ropet igen. Så gammalt kan åter bli nytt. Lite som med det analoga fotograferandet, som återigen är på uppgång och fler återfaller till att fotografera med film. Därmed inte sagt att det ena är bättre än det andra, kanske mer ett uttryckssätt. Kodak visar för första gången på länge vinst, de har till och med flaggat att de vill expandera. Vem hade trott det?

Ett problem för många är dock att skivspelaren har slängts på soptiden av många, de kan alltså inte spela LP-skivor. Synd för dem. Mode är ett annat sådant exempel, det går i cykler och med jämna mellanrum kommer modet tillbaka, dagens bedrövliga byxor med högt liv, gärna blekta, förfärligt fult och ser inte bekvämt enligt mig. Sånt elände såg man ju nog av under 80-talet.

Bilden av en allt mer utarmad glesbygd

För mig är bilden på Köpings järnvägsstation lite illustrativ, inte enbart för just Köping, lite som en karikatyr för mindre orter, samhällen överlag. Det pågår en avfolkning av glesbyggd, hus töms, industrier tas ur bruk och får till viss del förfalla och blir stående. För att återgå till att beskriva Köping så var stationen dock väldigt välfylld med tågresenärer, vilket inte var fallet fram till mitten av 80-talet då jag flyttade från staden. Idag är/har det blivit en plats man bor mer än man arbetar, trots sin status som industristad. I vart fall i relation till tidigare. Befolkningsmängden har minskat från sin topp under 70-talet med närmare 30 000 boende i kommunen till nuvarande (2010) 24 700. Inget unikt, små städer och samhällen på landet minskar överlag och storstäderna växer.

Något som dock är påtagligt är Köpings betydelse som en hamnstad för transport, den är helt förändrad. Då jag växte upp var det dagligen stora fartyg som kom in, ofta flera olika, det var stål, kalk, kemikalier, mm. Det var utländska fartyg, svenska, stora, små. Dessa båtar lade till och lastades av och på med hjälp av stora kranar som körde på räls utmed kajen. Idag finns inte dessa kranar kvar och mycket av hamnens betydelse är förflyttat till storebror lite längre ut i Mälaren, Västerås. Köpings hamn ägs idag av Västerås hamn. Transport sker idag uppenbarligen på annat sätt, hamnen har inte den roll den hade en gång i tiden. Vilket tydligt kan ses i alla byggnader som ligger i anslutning till hamnen, de är i många fall fallfärdiga och står endast kvar för att de kostar för mycket att ta om hand de farliga avfallet (eternit, mm.). Se bilder nedan.

464_hbl_516-redigera

464_hbl_517

464_hbl_518

Silon i Köping

img_201609080855365520.jpg Köpings silo, en gigant. Köpings silo byggdes under tiden då jag bodde där. Det jag minns var att många tycke att silon satte Köping på kartan, vilken typ av karta? Jag kan idag medge att den är rätt pampig och fräck, det häckar dessutom pilgrimsfalk på taket av silon.

Den byggdes vilket fall under en period, då det talades om Sveriges tråkigaste stad. På skämt eller allvar skulle det utses den tråkigaste staden i Sverige, Köping var med i denna omröstning, hur det gick till slut det minns jag inte. Tror det finns gott om aspiranter på tråkigaste staden i Sverige. Vilket fall så var just silon lite spännande ansåg vissa, jag för egen del ville bra gärna komma högst upp, utsikten måste vara riktigt häftig. Det sades att man såg Örebro, om det stämmer vet jag inte då jag aldrig kommit upp på taket av silon. Däremot har jag varit nedanför och nu senast tog jag lite bilder på den, några kan ses här.

465_hbl_519-redigera Att framhålla en silo här gör jag mer då den är tacksam att fotografera. Den är faktiskt lite som en Turning Torso, men utan en påkostad arkitekts handpåläggning. Ingen bor heller i den, dock bor det Pilgrimsfalk på den.