Såg igår K-special och filmen om Freddie Wadling – Jag är monstret på SVT. Ett fint försök till sammanfattning av en artists liv. Jag växte inte upp i Göteborg och har inte heller riktigt reflekterat över hur mångfacetterad artist Freddie Wadling var. Jag vet verkligen inte hur många gånger jag sett honom uppträda. Cortex, Blue for Two, Fläskkvartetten. Det är vilket fall många gånger.
Jag har tagit ett flertal bilder på hans framträdanden, gjorde dock inte så mycket med alla dessa bilder. Idag anser jag detta är en typ av bilder jag tycker är erbarmligt tråkiga.
Freddie Wadling
Fotografi och musik var för min del på den tiden väldigt tätt sammanflätat. Kameran blev ett sätt för mig att ta mig in på ställen, se saker, att våga söka kontakt.
Hur som helst har jag alltså sett ett otal framträdanden med Freddie Wadling i olika konstellationer. Alla otroligt bra! En särpräglad och unik röst som tystnade lite för tidigt. I filmen är det rätt tydligt att han inte helt tar vara på sig själv, sin hälsa, han lever på gränsen till att hela tiden trilla över på andra sidan.
Jag har en hel del vinyl, och inser att jag har en hel del av det material som han medverkar på, framför allt det tidiga. Jag är inte på något sätt en samlare av Freddie Wadling, mer att jag gillade flera av hans konstellationer, Cortex, Liket lever, Lädernunnan, GLO, Perverts, Blue for Two, Fläskkvartetten, är skivor som står i skivsamligen. I filmen flimrar Liket lever förbi, en singel som jag var tvungen att leta reda på efter att ha sett filmen. En liten raritet visar det sig, säljs jäkligt dyrt på Discogs. Liket lever – Levande begravd/Hjärtats slag.
Storheten
Filmen visar på ett tydligt sätt en person som lever livet fullt ut som artist. Vilket gör att hans livsverk blir så mycket större än band som Kent, Håkan Hellström, Arvingarna, mf.l. Nu tycker jag för övrigt att de senare nämnda banden alla är riktigt trista saker, de nämnde mer för att sätta artisten Wadling i ett sammanhang, han lockade aldrig ett fyllt Nya Ullevi. Han medverkar däremot på otroligt mycket och är på så sätt en del av något så mycket större. I filmen intervjuas Slowgold, en nyare och yngre artist som hade ett som jag förstår rätt nära samarbete med Wadling. Hon lovprisar honom.
Vad jag vill komma fram till är att jag inte tidigare insett hur stor han var. Jag har lyssnat på mina LP och singlar, med numera lite äldre musik. Framför allt har jag på senare tid lyssnat mycket på Fläskkvartetten. Har alltså inte funderat och reflekterat över att han gjort så mycket mer.
En fantastisk artist och udda själ i svenskt musik och konst. Det är fint att få hör andra artister som uttalar sig om honom och på ett varmt sätt berättar om hans konstnärskap.
För någon vecka sedan hämtade jag första numret av Decisive moments. Ett fotozine som jag planerar skall komma ut 3- 5 gånger om året. Detta nummer heter ”Transitions”, det är bilder som på ett eller annat sätt skildrar händelser, saker som övergår från ett stadium till något annat. Livet är fyllt av dessa händelser, varje dag, varje sekund sker dessa små, eller stora händelser.
”Transitions” visar några av dessa som passerat mig under detta året, och som jag dokumenterat.
Fanzinet kan köpas på Malmö konsthall, eller genom mig. Jag kommer att informera om fler ställen längre fram. Tanken är att dessa skall komma ut med någon form av regelbundenhet, ca 4 ggr/år.
Läste precis om Elisabeth Ohlson, och inte bara hennes senaste utan också sista projekt, ”Döden”. Det var ett inslag i Min sanning som jag såg detta. Det var starkt och gripande att se henne prata om att hon själv skall vara den sista bilden i projektet. Ett projekt som handlar om just döden, där hon fotograferat döda människor, begravningar, saker som har med döden att göra. Hon har själv fått besked att hon lider av en obotlig form av cancer och har en kort tid kvar. Som en del i och med detta besked ville hon själv bli en del av sitt projekt. Den sista och slutliga bilden som hon vill ha med är ett självporträtt på dödsbädden.
Jag kan inte föreställa mig hur det är att resonera och prata kring sin egen död, inte när man sitter med vetskapen att det är kort tid kvar. Att prata om sin död när den inte känns så närvarande och när man inte vet när den inträffar, det är något helt annat.
Hennes projekt har ofta väckt uppmärksamhet, Ecce Homo blev väldigt omskriven, detta hennes sista projekt kan även de bli en omskriven sak. Jag funderade när jag hörde henne prata om de, vem som skall välja sista bilden? Om hon nu lyckas ta den sista bilden för egen hand, vem skall välja ut (om det nu blir fler bilder att välja mellan)? Såg ifjol (2023) en utställning med henne på Falsrerbo konsthall – ”Porträtt av en fotograf”. Ett spel med ord, där utställningen är ett porträtt av Elisabeth Ohlson, som i sin tur visar upp just porträtt hon tagit. En fin uställning av en spännande fotograf.
Vi får se hur detta slutar, hoppas att hon kan få så mycket tid som möjligt, en tid utan smärtor och lidanden. Det är under alla omständigheter ledsamt att höra sånt här, cancer är skit och hemskt. Det kan slå ned var och när som helst, på vem som helst.
Teknisk utveckling är en del av vår vardag. Fotografi är inte något undantag. Från de första bilderna under tidigt 1800-tal, har det skett en fantastisk utveckling. En stor brytpunkt var när det analoga blev digitalt. Idag dominerar digital fotografi, hur bilderna kommer till är idag något som många inte själva kontrollerar, det är till och med på mobilkamerorna en avancerad automatiserad process. När väl bilden sedan förs över till datorn för vidare bearbetning finns ytterligare avancerade verktyg. Är vi på väg att helt lämna ifrån oss skapandet, skall konst inte vara en kreativ syssla som skapas av en konstnär?
Idag är utvecklingen av automatiserade verktyg oerhört snabb. Ingen kan ha undgått diskussionen av olika självlärande processer och verktyg. Många kallar det AI, vilket kanske är fel? Hur som helst, oavsett vad man kallar det , det är en handling där beslut och skapande överlåts till något annat än människan.
Jag brukar reagera på när någon säger blir det bra med den där utrustningen, eller, kanske, det blir bättre med den där kameran, det där objektivet. Så kan det ju självklart vara. Vad som dock är obegripligt är när utrustningen ”förfinar” en bild. Vi har utgått från att bilden blir bättre! Jag vet inte ens hur bra definieras!
Ett sånt exempel är när mobiltelefonen tar en massa bilder och väljer ut, en av dessa, eller till och med tar flera bilder och sätter samman till en slutlig bild. Att fånga ett ögonblick är inte vad man gör, det är ju fler bilder, flera ögonblick som monteras ihop i en bild. Hur görs för övrigt utvalet av bilder?
Detaljrikedom och skärpa
För vissa ändamäl är inte alla dessa tekniska förbättringar avgörande alls. Innehållet återspeglar helt enkelt inte utrustningens prestanda av skärpa, av teknisk briljans med exponeringstider, AF snabbhet. I andra fall går det inte att få nog av detta, vetenskaplig fotografi är ett exempel där teknikutveklingen driver forskningen framåt, se på det nya teleskopet John webb, nya rön kommer hela tiden från detta teleskop.
Nu är det inte det jag tänkte på i detta fallet. Jag var på en utställning med avgångeseleverna i fotografi från Valand, de ställde ut på Galleri Format. Där skrev Annika Elisabeth von Hausswolff i texten som satte utställningen i ett sammanhang, följande:
…Bingo Rimer uppmanar i sin bok ”Bingos fotoskola”, läsaren att ”våga använda rekvisita, som ballonger och andra roliga prylar för att lätta upp stämningen och lägga till spännande inslag i bilderna…..
…..
….Kanske kommer det som kallas artificiell intelligens att radikalt förändra vår förståelse av konst. Många menar att det inte finns något sätt att stoppa eller förhindra den tekniska utvecklingen….
Rekvisita! Mellan dessa två stycken ovan är det 25-30 år. Artificiell intelligens har redan gjort sitt intåg i fotografin. På ett sätt var det jag skrev om mobilkamerorna redan det ett steg på vägen mot nya beslut, mot skapande utan mänsklig påverkan. Photoshops senaste version har inbyggd artificiell intelligens. Vi är redan där! Annika skrev att att vår förståelse kanske kommer att radikalt förändras. Det behöver kanske inte handla om förståelse, konst behöver man inte förstå för att uppskatta, eller ogilla. Konst handlar ofta om känslor, om att brygga över mellan tankar, idéer, ifrågasätta. Vad tillför det digitala, det artificiella?
Framtiden är ett vitt blad
Jag är rädd att konst, att skapande skall bli något omänskligt. Vi har matat dessa artificiella skapelser med mänskliga skapelser. Det är mänskligt skapat som ligger till grund för hur dessa syntetiska maskiner, datorer, bygger nya skapelser. Vad som kommer ut är jag inte lika säker på att det är mänskligt.
Ingen kan förutsäga framtiden. Nostradamus stod sig slätt. Jag är dock tyvärr rätt övertygad att att vår framtid inte är så ljus om vi inte ser till att göra stora förändringar av hur vi lever idag.
En fundering jag har är om dessa nya teknologiska skapelser tillför något som är till gagn för konst, för livskvalitet på lång sikt.
Så vad kommer fotografi att vara med alla dessa hjälpmedel? Kommer det att bli ”bättre bilder?”. Vad är en bra bild idag? Vad är en bra bild om 20 år? Kommer vår syn på konst och även fotografi att förändras?
Teknikutvecklingen inom fotografi är och har inte varit så överdrivet dramatisk. Det mest revolutionerade som skett skrev jag nog om i mitt inlägg Bättre förr, eller?. Övergången från det analoga, kameror med film till det digitala gick snabbt. Så snabbt att många knappt hann med det innan det var för sent. Tänker nog framför allt på tillverkare så som Leica och Hasselblad. De var sena på tåget och höll på att gå i graven.
Det jag tänker på i denna text är hur många fotografer valde att gå över till det digitala fotograferandet, medan andra fortsatte att fotografera analogt. Däremellan finns en mängd varianter, vilket jag själv kan räkna in mig som. Jag fotograferade analogt, var inte helt snabb på tåget med digital fotografi. Minns inte helt hur det började, men köpte nog en digital kompaktkamera, har för mig att det var en Canon S20 (i början på 2000-2002), begriper inte heller helt vad planen var med den. Det var dock först med köpet av en Nikon D300 som min digitala fotografi tog fart. De gamla kamerorna Nikon F3, FM, FM2, FE2 och ett par Contax G2 blev liggande. Det digitala var nytt och spännande. Kunde se sina bilder omedelbart, vilket i sig var kul och givande.
Två kameror som är med i väskan. Det ena analogt, (S/V), det andra digitalt
Nystart igen
Fotografin hade funnits med hela tiden, men lite mer i bakgrunden, trots övergången till det digitala snabba, lite dokumenterande av mitt liv mer än riktade projekt. Det var lite fotograferande av barnen, kanske framför allt tjejerna med hästarna och i synnerhet Greta och då hon höll på med voltige. Vilket så här i efterhand jag nu förstår blev inkörsporten till där jag är idag. Det är dock en annan historia som inte får plats här. Jag började hur som helst jobba i en ny form på Lunds universitet och kom återigen i kontakt med det analoga fotograferandet (via en arbetskamrat). Det blev en nytändning för mig, det var här enbart svartvit fotografi. Jag började att framkalla mina filmer, jag köpte mig en scanner. Hittade kurser som jag ville läsa för att utveckla mitt fotograferande. Här fullständigt tog fotografin över mitt liv, jag gav mig in på områden som jag kanske funderat över tidigare.
Hade sedan länge sneglat åt mellanformat. Då jag började fotografera för en massa år sedan har en Hasselblad kamera varit något jag ville prova, likaså ville jag testa på storformatsfotografi, nu blev allt detta verklighet. Projekten ploppade upp i huvudet, ofta inte så väl genomtänkta eller planerade. Ofta var det projekt som Peer och jag kom på tillsammans, Peer och jag hade ett flertal utställningar tillsammans.
Två kamerahus, analoga, det ena med färgfilm, det andra med S/V.
Färgfotografi
Färgfotografi letade sig till slut in i mitt medvetande, mycket tack vara de olika kurserna som jag läste, framför allt kanske Analoga fotografiska processer på HDK-Valand. En kurs som med facit i hand visat sig vara otroligt central och viktig för mig. Det var faktiskt den och i synnerhet Hendrik Zeitler och Lars Lindkvist som båda undervisar på den kursen som fick mig att längre fram söka till Masterprogrammet på HDK-Valand, vilket jag avslutade nu i juni i år. Deras inverkan, och framför allt positiva attityd var inspirerande och bidrog till mycket.
Färgfotografi (analog) var alltså en del i den kursen och blev för mig en ny erfarenhet. En typ av fotografi och form som jag sedan utvecklade. Studietiden på Valand har för mig nog mer varit ett utforskande av färgfotografi än utvecklande av mitt svartvita fotograferande, i varje fall om man ser till det tekniska. Bilderna jag ställer ut är fortfarande idag till största delen svartvita. Så tror jag att det kommer att vara även i framtiden. Parallellt med en utvecklad färgfotografi, har jag utvecklat hela mitt synset på mitt fotograferande. Vilket givetvis varit det stora, det dominerade under utbildningen.
Fujica half + fujica drive, med färg, resp. s/v film i.
Att få vara i labbet har alltid varit en viktig del i mitt fotograferande och skapande, att få vara med från exponeringen till den slutgiltiga bilden får växa fram, eller i vart fall exponeras på ett papper i mörkrummet för att sedan matas in i Colenta maskinen (RA-4 process) som jag gjort vid färglabbande.
Nu är mina studier avslutade och jag har nu inte tillgång till färglabbet längre. Möjligheterna att framkalla film, att framkalla C-printar i labbet har försvunnit. Kostnaden för att fotografera i färg har blivit synnerligen kännbar. Det är inköp av filmen (som är rejält dyr), det är framkallningen av filmen, det är sedan att scanna in negativen, eller lämna in för kopiering (vilket jag aldrig gör).
Det digitala kommer tillbaka
Vad håller då mig kvar vid detta? Jag har idag svårt att motivera mitt färgfotograferande med film, och nu närmar vi oss kärnan i detta inlägg.
Färgfotografi har blivit en del av mitt fotograferande, även om det svartvita fortfarande känns mer naturligt. Hur går man då vidare med detta? Tre saker ser jag som väsentliga
Jag vill kunna jobba med att filma, vilket jag gjort på sidan om under flera år.
Jag vill fortfarande fotografera med mina Hasselblad, vill hålla fast vid mellanformat (120 film).
Jag vill och kommer att fotografera med storformat.
Har som ett led i utvecklingen testat lite olika alternativ, (digitala), bland annat Hasselblad H3D. De flesta digitala sensorer är dock oftast inte kvadratiska, (inte ens Hasselblad) vilket är ett format jag föredrar. Det är dessutom i många fall äldre kameror. Ett alternativ som jag seriöst överväger är att köpa ett digitalbakstycke till mina Hasselblad. Dyrt, men bra!
Jag bestämde mig nu, nyligen för att investera i en digitalkamera. Ny för mig, skall det tilläggas. Det blev en begagnad Nikon D810 som knappt var använd (dryga 5000 exponeringar). En kamera som är i stort sett likadan som de jag har sedan tidigare, min Nikon D300 och D700. Detta är dock en betydligt modernare sensor, högre upplösning, bättre egenskaper och på alla sätt och vis en moderna kamera.
Min väska som till vardags ofta innehåller två kamerahus, två st Nikon FM2, ett med färgfilm och ett med S/V. Det kunde även vara två kamerahus Fujica half, både med fjädermotor och manuell framdragning, där det ena hade färgfilm och det andra svartvit.
Valet av en Nikon D810 är inte något väldigt välplanerat och genomtänkt. Det är en kamera som har 6-7 år på nacken, men som jag inledde denna text med. Det händer inte galet mycket nytt på den digitala fronten nu. Alla kameror blir bättre, idag är det spegellösa kameror som gäller, upplösningen på sensorer har stabiliserats och de 36 megapixel som denna kamera har står sig väldigt bra, Så jag ser det som en utvärdering, samt en kamera som väl passar in bland mina redan befintliga kameror. Jag kan använda all optik som jag har, jag är van och bekväm med kamerans reglage. Den var inte heller så dyr.
Den nya färgkameran
Det är alltså denna kamera, min Nikon D810 som numera primärt är min färgkamera.
Hur ser då innehållet i mina väska ut nuförtiden?
Den har då dels detta Nikon D810 kamera hus, för det svartvita har jag nu ofta med mig något av de analoga husen, Nikon FM2, men ofta är det faktiskt ett Nikon F6 hus. Ett supermodernt kamerahus för film. Vi får nu se hur detta utvecklar sig. Som alltid med nya grejor så kommer lite inspiration, eller i vart fall lusten att få test och vara ute och fotografera.
