När saker inte blir som man tänkt sig

En sak som man inte kan råda över är slumpen, oförutsedda saker. Det är ju själva grejen, om de hade varit förutsedda, då hade man ju åtgärdat det!

En sådan faktor är alla steg i det analoga fotograferandet, det kan ibland bli lite oplanerat och bli lite fel. Skrev härom dagen om direktfilm, eller som många kallar det Polaroidfilm,som jag skrev om för någon år sedan. Var igår i stallet med Marta, skulle filma hennes träning, tog då en bild på skottkärran inne i ridhuset. Blev inte riktigt som jag förväntade mig.

Mockabåren

Ridhusets skitkärra.

Någonting gick galet då bilden framkallades, vilket händer lite då och då, men ofta blir det en bild,  som denna. Jag tittade på den och undrade först om det var ångorna från skottkärran, delvis fylld med hästskit som missfärgat väggen. Så var det inte, något i framkallningen fungerade inte som det skulle, så det blev så här (bilden ovan).

Det var dock inte slut med krångel för denna dag, jag åkte ut på eftermiddagen för att ta några bilder med storformatskameran, 4×5. Var ute ett par timmar, och framkallade filmen så fort jag kom hem. Tomma filmblad! Vad är detta? Exponering och kamera fungerade, det försäkrade jag mig om. Det jag kan tänka mig är att framkallaren var dålig, kanske för gammal. Jag fotograferade på Fomapan 100, framkallade i Rodinal 1+50. Har använt denna kombination tidigare och det fungerar utmärkt, men denna gång fick jag 4 helt blanka ark. 

Sånt är livet, tur att det var idag, mitt egna projekt och bilder som jag sannolikt kan ta om en annan dag.

Direktfilm – så kul!

Direktfilm, eller som det brukar kallas Polaroidfilm. Undviker det ordet då Polaroid är ett företagsnamn, ett företag som dessvärre gått i graven. Polaroid har sedan dess återuppstått då några entusiaster lyckats återskapa delar av det tidigare framgångsrika företaget. Se dokumentären om Edwin Land, Bilderna alla – doktor Land och hans kamera (kan ses till 22 juli 2022).

Jag har ett flertal olika kameror för direktbild, har skrivit om ett par av dess tidigare, se Polaroid ör kul! Hade jag fått välja, kunnat välja, då hade jag helt klart använt polaroid för det mesta, framför allt film som Fuji FP100, en film som nu dessvärre är mycket svår att få tag i. De som har film liggandes håller hårt i den, eller säljer den till riktigt högt pris. Det är på något sätt ett optimalt fotograferande, med den filmen får man både bilden och ett negativ, direkt!

Härom veckan köpte jag en av de rätt populära Fuji Instax kamerorna, en Fuji Instax mini 90 Neo. Förvånansvärt bra kamera, den har lite olika inställningsmöjligheter och enkel att använda. Instax är Fujis direktfilm och motsvarig till Polaroid.

Fuji instax mini 90

Om jag skall nämna något negativt så är bilderna lite väl små, det finns andra Instax kameror som har lite större format. Kanske blir det en sådan som får ersätta denna längre fram. Under tiden så är denna en kompis som följer med på de dagliga promenaderna. Kameran blir lite som en dagbok, bilddagbok. Jag skriver ofta datum och ibland även plats, person eller annat som kan vara bra för minnet. 

Bilder för framtiden

Jag är osäker på hur hållbarheten är på dessa bilder. Jag hittade häromdagen gamla polaroid bilder på mig själv, jag kan har varit kanske 14-15 år. Bilderna var faktiskt över förväntan bra. Bilderna är om min uppskattning stämmer runt 35 år gamla, eller till och med äldre. Färgerna var bibehållna, skärpan var det väl inte så mycket med, men det var en gammal Fixfocus kamera som min pappa hade och använde. Det finns alltså hopp om att bilderna även kan ses om så där 35 år.

Kan verkligen tala mig varm för detta och bara rekommendera alla att prova, det är något annat än de mobilbilder som man tar med sina telefon/mobil/kamera, den digitala. Denna fysiska bild känns faktiskt lite mer verkliga. Därmed inte sagt att mobilbilder är dåliga eller sämre, bara något annat.

Kommer det analoga fotograferandet att dö ut?

Det analoga fotograferandet ökar faktiskt i omfattning. Fler och fler hittar tillbaka efter att hoppat på tåget med digital fotografering. Unga som kanske aldrig provat på tidigare, vill prova. En vilja att jobba mer hantverksbetonat och kanske skapa något mer personligt kan vara faktorer som spelar in. Den mänskliga nyfikenheten visar sig.

I tidigare texter har jag tagit upp analog film som både något positivt, som för svart-vit film, med fler typer tillverkare än någonsin. Men även negativt med kraftigt stigande priser och ett minskat utbud av färgfilm. Färgfilmer försvinner, en efter en. Färglabben lägger ned det ena efter det andra.

Fortsätter trenden att fler och fler börjar eller hittar tillbaka till det analoga fotograferandet, då kommer behoven av film, labb, fotopapper, kemikalier med mer att öka och tillverkningen kan bli lönsam. En risk är dock att det blir fortsatt småskaligt och kostnaderna för produktion blir så pass höga att priser för konsumenterna blir ett hinder. Se min tidigare artikel ”Film eller inte, en klassfråga”. Kostnaderna för det analoga fotograferandet blir för höga, det blir en liten klick som har god ekonomi som kan ägna sig åt det.

Den analoga utrustningen är på sikt ett stort problem

Även om det kan bli så att tillgången på film, kemikalier, fotopapper inte blir ett problem, kan det bli för dyrt, eller kanske vissa saker kan bli en bristvara. Oavsett, är allt det ovidkommande om själva kamerautrustningen inte finns att tillgå. Idag finns det inte någon tillverkare av kamerautrustning för den breda massan. Leica verkar vara den enda av de klassiska tillverkarna som fortfarande tillverkar kamerahus för film. Detta är dock inte utrustning för vem som helst, med priser på kamerahus och objektiv på 40 000 – 50 000 eller däromkring så är marknaden synnerligen begränsad.

Två olika generationer av Nikon kameror.

Kvar finns alla gamla kamerahus och objektiv, MEN dessa saknar istället reservdelar. De slits, kräver reparation, behöver justeras. Tillverkarna har inte nytillverkning av reservdelar för kameror, för objektiv, för blixtar. Kvar är begagnatmarknaden, vilken idag ser ett uppsving, i synnerhet på vissa delar. Den är dock inte tillräcklig och kommer inte att klara av att täcka behoven och efterfrågan.

Reparatörer är nästa problem, vem kan reparera en trasig utrustning? Vem klarar av att justera en kamera eller objektiv. Inte ens tillverkarna gör det längre, om de gör det så är det endast på sin höjd den senaste modellen, som i Nikons fall Nikon F6. Andra fristående reparatörer är en krympande skara personer. Jag anlitade tidigare för egen del en äldre man som var betydligt över 70, han har nu slutat, och det andra alternativet jag hade, var en firma som hållit på sedan slutet av 60-talet, de har klappat igen. Vad finns då kvar att tillgå? Problemet syns på bland annat sociala medier, där hittar man instruktionsvideos för att reparera på egen hand. Grupper med tips och råd för reparationer. Reservdelar är ofta och till slut ett problem.

.Går det att laga även om reservdelar saknas? Tveksamt!

Priser som skjuter i höjden

Allt detta har medfört att priser på befintlig analog utrustning skjutit i höjden. Jag hann med att köpa exempelvis en hel utrustning av Hasselblad. Ett 500 C/M hus, med 3 objektiv, för detta betalade jag 6000 kr. Det var för kanske 5 år sedan. Idag får du inte ens ett kamerahus för den summan. Dessutom blir all utrustning äldre och äldre, och även mer sliten.

Händer det inte något på kamera- och objektivfronten, ja då kommer det analoga fotograferandet att gå samma öde till mötes som för veteranbils entusiasterna. De med pengar och de händiga, de kan ägna sig åt det.

Ledsamt, verkligen ledsamt, ett hantverk som inte har en ljus framtid trots en alltmer positiv och ökande skara av aktiva.

Det blir då med det analoga fotograferandet precis som det blev för Polaroid, ett en gång blomstrande företag. Det fick dock allt större problem och framför allt med intåget av digital fotografi. Till slut gick företaget i konkurs. I fallet med analog fotografi är det brist på utrustning.

Polaroid Spectra, numera ett nedlagt format av direktbild.

I fallet med Polaroid kunde en spillra av forna utrustning köpas loss, vilket idag är vad Polaroid består av. För dagens kameratillverkare är det dock inte så, de existerar fortfarande, men har helt lagt ned tillverkning av reservdelar. De är inte intresserade av att serva en marknad som inte ger en tillräcklig ekonomisk vinst.

Återanvändning borde vara regel

Det är verkligen synd att gammal utrustning på sikt går en dyster framtid till mötes. En syssla som idag är var mans grej, tänker på alla bilder som tas, fotografering. Skall det inte i framtiden gå att ta bilder på film? Alla har någon form av relation till fotografering, till bilder. Den stora andelen bilder idag läggs ut på nätet. Så var det inte med det analoga fotografiet, det fanns inte alternativ till pappersbilden. Även här tror jag det kommer en vändning, att få en fysisk bild är något annat. Men det kan dessvärre bli så att den fysiska bilden får bli via en utskrift av en digital bild.

Framtiden beror på hur tillverkarna av kameror och reservdelar ser på det. Det är hela kedjan som är intressant, från exponeringen av film, via framkallning till kopiering av en färdig bild. Det kommer inte att bli så att det sista steget bli kvar om de föregående försvinner. Tas möjligheten bort att exponera film och framkalla den, då försvinner även kopieringen.

Låt oss hoppas att det dyker upp reservdelar, att det nytillverkas kameror och objektiv. Låt oss hoppas på en ljus framtid för det analoga fotograferandet.

Bokcirkel i Landskrona

I går var första träffen på en bokcirkel som arrangeras av Landskrona bibliotek och Landskrona foto. En cirkel som skall ges 4 gånger under hösten/vintern. Vi är i runda slängar 10 personer som deltar och alla deltagarna har fått ge förslag på böcker som skall tas upp. Leder det hela gör Helga Härenstam från HKD-Valand, Göteborg. 

 

Första träffen med temat ”Den egna historien

Till varje träff är tanken att vi skall diskutera 2-3 böcker. Böckerna som är föreslagna skall vara någorlunda möjliga att få fatt i, som lånebok eller att köpa. De bör ju inte heller vara för dyra, för att kännas rimliga. Varje träff har även ett eget tema, böcker som på ett eller annat sätt anknyter till det valda temat. Till den första träffen var det dessa böcker som vi pratade om.

Genomgående för dessa är att fotografen vänt kameran mot sig själv, sin familj, eller sin närmaste omgivning. Böcker som i just detta fallet skapat lite kontroverser, i synnerhet Sally Mann med sin bok. I den är det en hel del bilder på hennes barn, nakna, detta har upprärt många och det har debatterats intensivt. Anna Claréns bok likaså, en bok som handlar om hur en familj får lära sig hantera att få en medlem som är autistisk. Båda dessa böcker har blivit lite anklagade för att hänga ut och kanske även kränka barns integritet. Helga Härenstams bok är lite annorlunda då det är en självbiografisk bok mer än övriga. Även om den är en berättelse om hennes liv, är det just en berättelse som hon skrivit till sig själv om sig själv. Berättelsen är skriven som om hon inte skulle minnas som gammal, kanske just som en 87-åring. Bilder och texter blandas i form av fragment ur en dagbok.

Tre bra och fina böcker, men likväl rätt olika. Vi pratade en hel del om kombinationen bild och text, vilket används lite olika i dessa tre böcker. Sally Manns bok har text i början, där hon själv skrivit om bilderna och innehållet. I slutet är det sedan en efterskrift. De andra två böckerna har genomgående varvat text/bild. Där text och bild kompletterar varandra. För att få fram ett givet budskap är det sannolikt lättare att varva text och bild. Baksidan med det bli kanske att fokus inte hamnar lika mycket på de enskilda bilderna.

Berätta en historia

Alla tre böckerna har ett budskap, vilket framträder rätt tydligt. En berättelse i form av bilder, eller med bild/text. Det kan vara uppväxten, iscensatt av ens egna barn, eller den egna tiden som ung, eller hur en familj rubbas i sina rutiner med en avvikande ny medlem. Något som skiljer dessa böcker åt är hur bilder tillkommit. Sally Man och hennes barn har haft ett samarbete, där de jobbat tillsammans för att få bilderna till vad de är. Om det är för att skildra barnens uppväxt eller kanske barnens och Sally Manns uppväxt. Sally Manns uppväxt, i boken skidrad genom sina barn? Det blir en slags teaterföreställning som fotograferas. Helga Härenstams och Anna Claréns böcker är rena snapshots och inte iscensatta bilder. Inget är mer rätt eller fel än något annat, bara två skilda sätt att berätta och skapa sina bilder.

Det är givande att tillsammans bryta ned och diskutera saker, oavsett vad så är olika infallsvinklar alltid nyttigt och givande. I just detta fallet var det dock inte några större meningsskiljaktigheter, men likväl olika detaljer som kunde belysas på fler sätt än det egna.

Alla som var med hade på ett eller annat sätt en relation till fotografi, om det var yrkesverksamt, eller bara som en rolig hobby.

Samtalet stannade upp lite vid hur utlämnande böckerna var inför de som skildras. Kränks ens integritet? Ett område som inte är helt enkelt. Det är även ett område som idag fått lite väl stor uppmärksamhet, idag kränks människor till höger och vänster av till synes triviala saker som inte borde tas som kränkande.

Det har faktiskt gått så långt att så fort man visar sig med kamera och riktar den mot något på allmänna platser så är det ofta någon som reagerar, ofta blir man upplyst (helt felaktigt) att det är förbjudet att fotografera där. Det har även hänt att man bli hotad med polisanmälan, för vad kan man undra? Detta är dock en helt annan sak än vad dessa böcker handlar om, men det hänger dock ihop med detta att bli kränkt, att inkräkta på den personliga integriteten.

Ser nu fram emot nästa träff. Kanske finner jag några nya böcker att investera i?

Fotoutställning i Dalby 19/9- 15/10

Dalby vattentorn

Under en knapp månad ställer jag ut bilder på Dalby bibliotek 19/9 – 15/10. Det är bilder från Skåne och då framför allt det skånska landskapet, men även på personer jag träffat på. Tyngdpunkten är på närområdena kring Torna Hällestad. Jag har gjort vad man kan kalla ”Gräv där du står”. Med kameran har jag dokumenterat min närmiljö, ofta till fots, men även med cykel och ibland med hjälp av bilen. 

För öppet tider, se Dalby bibliotek

Galopp i Björkensdal
Galopp i Björkensdal