Mystiken kring en väska

Det finns mängder av historier och mystiska händelser kring väskor. Det är ju lite inbyggt i hela väskans existens. En väska döljer något, man kanske låser den, den kan ha dolda fack, men den kan även bara vara en enkel behållare för att transportera något i. Det finns historiskt några väskor som åtnjutit lite mer uppmärksamhet och intresse. Jag tänker här speciellt på ett par väskor, de kan ses som en ”god väska” och den andra en ”ond väska”

Den goda väskan

Raoul Wallenbergs väska har tilldragit sig en hel del uppmärksamhet. Det har skrivits, det har talats om den och den har avbildats. Raoul Wallenberg är i sig en person utöver det vanliga, var han försvann under kriget är ju fortfarande idag ett mysterium, vad hände med honom?

 

Raoul Wallenberg monumentet, hans väska. Står bland annat i parken utanför Skissernas museum i Lund där jag jobbar ett par dagar i veckan. Kikar man på Wikipedia, eller någon annan text om Raoul Wallenberg och som i detta fallet hans väska. Då kan man läsa om ett flertal platser som har väskan som en symbol för fred, ett gott hjärta och humanism. En väska som sannolikt fraktat handlingar för att hjälpa mängder av människor, människor som han räddat från nazisternas arbetsläger.

 

Onda väskan – eller väskan med dåligt innehåll

Tänker här på den väska som i stort sett fällde hela det finska skidlandslaget. En mystiskt väska som en person fann på en bensinmack och lämnade in till polisen. Vid närmare granskning så var väskan full av blodpåsar, kanyler, och annan utrustning för medicinskt ändamål. Verkade var en väska som tillhörde en läkare. Så var ju dock inte fallet, det var ju inte för några medicinska ändamål, det var dock inte en läkares väska, det var den finske förbundskaptenen i längdskidor som glömt sin väska på en bensinmack. I väskan fanns alla bevis man kunde önska för att fälla i stort sett alla inblandade. Det finska landslaget visade sig ha fyllt på i systemet med mängder av prestandahöjande substanser. 

Väskan som fällde det finska skidlandslaget. (Bilden är lånad från internet, okänd fotograf)

 

Nu är det nog för skarpt, eller?

Kan en bild bli för skarp? Jag menar, verkligen bli FÖR skarp? Det jag kan säga är att fotografier, TV och  film  nuförtiden upplevs så skarpt att det känns skarpare än verkligheten. Kanske är det då för skarpt? Det är ju trots allt inte så vi ser verkligheten.

I somras (juni 2018) var jag några dagar hos min syster i Stockholm. Vi satt då och kikade på något TV-program och jag noterade med viss olust bildens kontraster och skärpa. Det var på tok för skarpt, betydligt skarpare än vad jag var van vid. Jag kunde inte låta bli att mer notera hur skarp jag upplevde bilden, alla detaljer som framträdde, det stal fokus från själva filmens innehåll och handling. 

Så här är det med i stort sett all ny optisk utrustning, det är inte själva optiken eller skärmen som är så remarkabelt bra, det är framför allt det digitala och bearbetningen av informationen som gör att det upplevs så skarpt. 

Äldre kameror, bilder, filmer på TV, med mera de upplevs i jämförelse lite mjuka. Är det så, är de helt enkelt oskarpare? Nej, visserligen har dagens optik fått nya glassorter, och framför allt har ytbehandlingen av linser blivit mycket bättre. Den moderna optiken är bättre, men hur mycket bättre? Den stora skillnaden är inte i själva objektiven, eller den mekaniska kameran, det är elektroniken och dagens mjukvara (dataprogram). Med hjälp av programmet kan man ändra kontraster och övergångar mellan ljust-mörkt. Det här får vårt öga och hjärna att uppfatta det som en högre skärpa, det är så man kan ”öka skärpan” i en annars lite mjuk och kanske även oskarp bild. 

Känns inte som ett stort problem, men något har gått lite snett. Tidigare då var det en våt dröm för många fotografer att få äga en Leica och deras fantastiska objektiv, eller kanske en Hasselblad med deras anpassade Zeiss optik. Det var så skarpt det kunde bli. Skillnaden mot billigare märken var dock inte så dramatisk som man kan tro, prisskillnaden avskräckte dock de flesta. Det fanns en gräns för skärpa, upplösning och detaljrikedom. Många strävade mot den denna ”magiska skärpa”, vilket de uppräknade märkena ovan stod för. Det var skarpt men inte overkligt skarpt.

Idag kan man ta bilder som för ögat ser galet skarpa ut. Bilder som tas med en mobiltelefon som kostade några hundralappar. Vad har hänt?  Idag pratar man exempelvis inom  film om 4K, till och med 8K, otroliga upplösningar.

Färg och ljusomfånget är också digitalt manipulerat

En annan sak som det pratas om är det dynamiska omfånget. Vad är det säger säkert flera? Dynamiskt omfång är hur stor del av ljuset som filmen (i gamla tiders film) eller sensorn (dagens digitala kameror) kan registrera. Från det svagaste till det starkaste. Film har en begränsad förmåga att registrera omfånget, lite beroende på vilken film som används så är omfånget från kanske 5 steg till 10 steg, ungefär. Det mänskliga ögat har ett omfång på ca 20 steg, vilket är väldigt mycket. De digitala kamerorna har i bästa fall runt 12-14 steg. Steg är alltså tänkta steg med ökat ljus från absolut svart till det vitaste vitt (i termer av svart/vit film).

Grejen här är dock att det mänskliga ögat inte kan registrera mer än ca. knappa hälften av sitt max på en och samma gång, så runt 10 steg är vad ögat kan se samtidigt. 

Det är dock precis med dynamiska omfånget som med  skärpan i det mänskliga ögat en fantastiskt realtidsbehandling, ögat ställer om sig hela tiden, det görs utan att man tänker på det. Det ljusaste och det mörkaste ett öga kan se har en spännvid på ca. 20 steg, vilket inte kan ses på en och samma gång. Då ögat och hjärnan är så sinnrikt konstruerade så ställer de om sig hela tiden, vilket gör att man uppfattar hela omfånget. Precis som med skärpan, fokuspunkten flyttas runt i realtid och vi tänker inte på att det är oskarpt runt om.

Blir en bild bra eller bättre med allt detta? 

De digitala kamerorna klarar alltså av ett väldigt stort omfång. Det går även att kombinera ihop bilder med olika exponering till ytterligare större omfång. Dessa bilder upplevs dock ofta som syntetiska. En bild med ett omfång som är större än vad det mänskliga ögat klarar av på en och samma gång ser ju inte ut som vi uppfattar den.

Jag säger inte att bilden blir vare sig sämre eller bättre med dessa nya tekniker, de ser dock lite manipulerade ut. Vilket i vissa fall är helt i sin ordning, men att se detta hela tiden gör i vart falla mig trött, det känns bara konstlat.

En teknikutveckling som mycket sällan efterfrågas

Teknikutvecklingen drivs inte på av efterfrågan, det är ofta den mänskliga nyfikenheten snarare än behoven. Vad gäller fotografi har verktygen, det vill säga kameror och objektiv sedan länge blivit så avancerade att det idag inte finns behov av något mer avancerat för de allra flesta. En liten spillra nyttjar de mest avancerade bitarna. Inte sällan är det just vetenskap och militär som verkligen kan säga sig dra nytta av det yttersta och mest avancerade.

Alltid en känslig fråga att diskutera, vem är jag som kan påstå något sådant? Finns verktygen så nyttjar naturligtvis många det. Det tenderar dock att bli osakliga argument och situationer för många med detaljfrågor om just det som texten handlar om, man pratar om teknologin bakom bilden, istället för innehållet.

Utvecklingen kommer dock säkert att fortsätta, men blir kanske innehållet lidande, lite som för min del då jag tittade på filmen. Vad handlade den om, egentligen? Jag minns inte, däremot minns jag att det var väldigt skarpt!