En fest, ett bröllop

Att gå på fest, det är kul. Att gå på bröllop, det är kul, bröllop, ja det är fest! Går dock inte så ofta på det, jag ser dock ofta bröllopstillställningar, då jag bor intill en kyrka. Att fotografera ett bröllop, det är något som jag aldrig gjort. Verkar ju förvisso vara en hel del pengar i det, men är det kul? Känns som ett sjukt ansvar med i min värld besynnerliga premisser? Bröllopsfotografi har blivit en stor sak för många, det är en genre av fotografi som kan sägas vara just det, i min värld inte så lockande. Att föreviga högtidliga tillställningar är inte något nytt, det har gjorts sedan fotografins begynnelse. Familjetillställningar, födelsedagar, dop, och just bröllop, där finns alltid någon med kamera. 

Jag blev med kort varsel tillfrågad om jag kunde ta lite bilder på en kompis bröllop. Första tanken var, NEJ, absolut inte. Det övergick sedan i en viss tvekan, det beror på. Sedan tänkte jag, OK, men då skall det vara bilder som är mer på mina villkor. Inte sådana där bilder med par i solnedgången som ser sådär sjukt lyckliga ut, kanske ett lite lite stelt leende, eller ett par som lite seriöst, men med någon märklig blick ser in i kameran. Inte sånt!  Det nu inte vad de ville ha heller, så jag sa att jag kunde ta lite bilder. 

Sagt och gjort, jag tog lite bilder och fick vara med på en kul fest! 

En fest är alltid en fest, ett bröllop, det är en fest

Blir det några mer bröllops fotograferingar? Vem vet vad framtiden har att erbjuda?

William Eggleston

William Eggleston, en färgklick inom fotografin. En färgstark fotograf på många sätt. Hans färgbilder med det otroligt smakfulla och färgsprakande trycket var lite av lite banbrytande, men även hans personlighet, en person som är väldigt rätt fram.

Jag upptäckte hans bilder rätt sent, kikade tidigare i hans böcker och fann hans bilder ganska intetsägande. Det var mycket färger, men motiv som inte sa något till mig. För mig är han en fotograf som jag lärt mig uppskatta med tiden. Hans bilder är enkla, det är vardagliga saker som avbildas. Ibland känns hans bilder riggade, men jag vet faktiskt inte hur det står till med det.

Vid en intervju så fick han frågan vad han fotograferade.

”Jag är en demokratisk fotograf”, mer sa han inte. Inte vad för bilder han tagit, på vad, hur, när eller varför.

Han verkar inte vara en man som pratar i onödan.

Jag är glad att jag fortsatte kika i hans böcker, det är böcker som jag numera önskar jag ägde. De är numera ganska svåra att få tag på och går de att köpa så är de ofta dyra. Jag fortsätter min jakt på dessa böcker.

Teknikintresse

Jag tror att många som fotograferar när någon form av teknikintresse, absolut inte alla, men många. Definitivt är det så i flera av grupperna jag är med i på Facebook. Tycker även att de med Leicor verkar nära detta mer än andra.

Ett exempel är från idag där teknikintresset eller prylintresset uppenbarligen är mer intressant än bilderna, både för fotograf och för betraktare som kommenterat :

Undrar lite över de 30 bilderna, kanske kommer de senare?

Kodak, ni förlorade just en trogen kund!

Vad händer Kodak? Misstagen radas upp, det ena efter det andra. Produkter som är felaktiga, kommunikation som inte finns. Priser, som skjuter i höjden. Vad är tanken och planen med alla dessa märkliga incidenter? Jag har nu gett upp och överger Kodak.

Sedan jag för snart 40 år sedan började fotografera mer på allvar har jag använt Kodaks filmer. Det var Ektachrome och Kodachrome diafilm, det var Kodaks olika färgfilmer, men framför allt var det Kodak Tri-X. Den svart-vita klassiska filmen. Den ha hängt med under många år och har många trogna användare världen över. Den går att pressa, den har sina kontraster, ett visst framträdande korn, egenskaper som värderats på ett bra sätt.

När jag återgick till det analoga fotograferandet under 2000-talet efter en period med uteslutande digital fotografi bytte jag film till Kodak Tmax. Framför allt var det då Tmax 400, ett otroligt fint korn och en tilltalande teckning. Passade i samma veva även på att byta filmframkallare från D-76 till XTOL. Där någonstans började krånglet.

Kodak Tmax 400 var felaktig

Det hann gå en tid med Tmax, jag noterade sedan att bilderna hade skuggeffekter, det var siffror i himlen. Det stod KODAK över mina bilder. Visst kan man få göra reklam för sina produkter, men jag väljer nog helst själv när jag vill göra reklam för något. Gör jag det så vill jag ha betalt för mitt arbete som reklampelare. Nu kunde det står Kodak rätt över ett porträtt, över en himmel, eller i sädesfältet. Inte riktigt vad man önskade sig.

Jag kontaktade Kodak (Kodakalarais), fick svar att det var problem med Tmax 400. Efter lite korrespondens skickade de ny film till mig, ett 50-tal rullar som det handlade om. Jag tror det löste mitt problem, har efter det sett någon enstaka felaktig rulle, men det kan vara gamla rullar som legat och skräpat. 

Kodak Xtol som är felaktig

Nästa incident är XTOL, framkallaren för svartvit film, den gav negativ som var otroligt tunna. Jag begrep inte vad som var felet med mina bilder, negativen blev nästan blanka, genomskinliga. Trodde det var min kamera som var felaktig. Då jag mestadels fotograferar med mina Hasselblad trodde jag att det var centralslutaren som gett upp. De brukar kunna tröttna och man får skicka objektivet på justering. Provade då andra kameror, med samma resultat. Vad är detta? Jag hörde efter med andra personer. Frågade om de visste ifall Kodak ändrat något i innehållet i XTOLen? Nej, det hade de inte hört något om. 

Skrev då igen till Kodak och frågade om XTOL var felaktig. Jo så var det, de hade problem med XTOL, den gav väldigt tunna negativ. Började nu bli lite trött på allt krångel med Kodak. Jag hade nu rätt många filmer som var mer eller mindre förstörda, de var otroligt tunna och innehållslösa. Problemet kvarstår idag, XTOL fungerar inte. Jag har 6 påsar XTOL som är oanvändbara. Kodak lovade i månadsskiftet december/januari att skicka nya påsar under februari. Det är nu början på maj och vare sig jag, eller någon, har sett skymten av några nya påsar med XTOL.

En kopp kaffe? Nej det är Kodak Dektol

Det är inte slut ännu. Dektol som är en av Kodaks pappersframkallare, den blev helt plötsligt brun som en kopp kaffe. Vad är detta? Den verkade fungera som den skulle, bilderna blev bra och vad jag kunde se var det inte några fel på resultaten. Däremot var det svårt att se bilderna i vätskan, en chokladbrun framkallare är inte en höjdare. Har hört av mig till Kodak, igen! Denna gång har jag inte fått något svar.

Priser som skjuter i höjden 

Som inte alla dessa problem med deras produkter var nog, priserna på Kodaks grejor stiger snabbt och mycket. Bara priset i sig är för mig ett skäl nog att se mig om efter andra alternativ. Problemet är att hitta dessa. Är man van vid en sak så är det inte helt lätt gjort att byta till något nytt. Jag har ju varit nöjd med resultaten, då allt fungerat. Priser är dock ett problem. Har skrivit om detta tidigare, i min text ”Film eller inte – en klassfråga”

Allt detta sammantaget är lite för mycket. Visst överseende kan man ha, men när det som hos Kodak radas upp fel efter fel. Priser som inte motsvarar kvaliteten, då har jag svårt att motivera mig att betala för deras grejor Jag har nu vilket fall tagit ett litet steg och har börjat utvärdera andra filmer och produkter. Vi får se var det landar, det tar tid. Det är inte bara att byta, och sedan tro att det blir tipp-topp. Som grädde på moset, Kodak är idag till stor del Kinesägt. Vet inte om jag vill stötta ett företag i ett land som är på global inköpsrunda och som har helt bedrövliga mänskliga värderingar.

 

 

Det analoga håller fast vid det analoga

I det analoga fotolabbet, mörkrummet är det mesta analogt. Ett rum för filmfotografi, där gör sig det mesta bäst i form av analoga prylar. Häromdagen kom jag över ett gammalt klassisk mörkrumsur. Visserligen i behov av lite justering, men fullt fungerande.

Ett gammalt mörkrumsurs från Junghans.

Uret är ett fint komplement till den i övrigt gamla analoga  utrustningen. Nedan är bänken med förstoringsapparater. Rummet som nu är mörkrum, var tänkt att bli en toalett och dusch, men efter lite övervägande så fick det istället bli mörkrum. Om jag får säga så är det bästa tänkbara utfall.

Förstoringsapparaterna i mörkrummet

Den gamla Beseler 45 MX för negativ upp till 4×5, kompletterad av Fujimoto G70 Dichro för alla mindre format.

Rummet är inte stort så noggrann planering och konstruktion har gjort det till ett kompakt mörkrum, lagom för en person. Två personer hade nog fungerat, i undantagsfall. 

Fortfarande är det vissa saker som saknas, en bra skölj, lite större skålar, bra fungerande avmaskningsramar, fler negativhållare till Beseler apparaten. Om du som läser detta har något av detta och kan tänka dig att sälja av lite, då kanske jag är en köpare?