Freddie Wadling – Jag är monstret

Publicerat av
Svara

Såg igår K-special och filmen om Freddie Wadling  – Jag är monstret på SVT. Ett fint försök till sammanfattning av en artists liv. Jag växte inte upp i Göteborg och har inte heller riktigt reflekterat över hur mångfacetterad artist Freddie Wadling var. Jag vet verkligen inte hur många gånger jag sett honom uppträda. Cortex, Blue for Two, Fläskkvartetten. Det är vilket fall många gånger.

Jag har tagit ett flertal bilder på hans framträdanden, gjorde dock inte så mycket med alla dessa bilder. Idag anser jag detta är en typ av bilder jag tycker är erbarmligt tråkiga.

Freddie Wadling

Fotografi och musik var för min del på den tiden väldigt tätt sammanflätat. Kameran blev ett sätt för mig att ta mig in på ställen, se saker, att våga söka kontakt. 

Hur som helst har jag alltså sett ett otal framträdanden med Freddie Wadling i olika konstellationer. Alla otroligt bra! En särpräglad och unik röst som tystnade lite för tidigt. I filmen är det rätt tydligt att han inte helt tar vara på sig själv, sin hälsa,  han lever på gränsen till att hela tiden trilla över på andra sidan.

Jag har en hel del vinyl, och inser att jag har en hel del av det material som han medverkar på, framför allt det tidiga. Jag är inte på något sätt en samlare av Freddie Wadling, mer att jag gillade flera av hans konstellationer, Cortex, Liket lever, Lädernunnan, GLO, Perverts, Blue for Two, Fläskkvartetten, är skivor som står i skivsamligen. I filmen flimrar Liket lever förbi, en singel som jag var tvungen att leta reda på efter att ha sett filmen. En liten raritet visar det sig, säljs jäkligt dyrt  på Discogs. Liket lever – Levande begravd/Hjärtats slag.

Storheten

Filmen visar på ett tydligt sätt en person som lever livet fullt ut som artist. Vilket gör att hans livsverk blir så mycket större än band som Kent, Håkan Hellström, Arvingarna, mf.l. Nu tycker jag för övrigt att de senare nämnda banden alla är riktigt trista saker, de nämnde  mer för att sätta artisten Wadling i ett sammanhang, han lockade aldrig ett fyllt Nya Ullevi. Han medverkar däremot på  otroligt mycket och är på så sätt en del av något så mycket större. I filmen intervjuas Slowgold, en nyare och yngre artist som hade ett som jag förstår rätt nära samarbete med Wadling. Hon lovprisar honom.

Vad jag vill komma fram till är att jag inte tidigare insett hur stor han var. Jag har lyssnat på mina LP och singlar, med numera lite äldre musik. Framför allt har jag på senare tid lyssnat mycket på Fläskkvartetten. Har alltså inte funderat och reflekterat över att han gjort så mycket mer.

En fantastisk artist och udda själ i svenskt musik och konst. Det är fint att få hör andra artister som uttalar sig om honom och på ett varmt sätt berättar om hans konstnärskap.

Skall nu gå och vända på LPn som ligger på skivtallriken. Cortex –You can’t kill the Boogeyman. 

Ha en fin fortsättning på en annalkande vår. Å passa på att se filmen, länk till filmen finns överst i texten.

 

Det analoga återvänder

Publicerat av
Svara

Mitt i all hype om AI, om det digitalas strålande fördelar, i skuggorna lurar det analoga. Jag återgår och fler med mig till ett mer analogt liv. Allt fler studier visar på att det analoga lockar och fungerar bättre för många.

Ibland undrar jag om jag är en dystopiker och lite av domedagspredikant. Varför skulle jag annars välja att fotografera med film när det finns en uppsjö av fantastiska digitala verktyg? Varför lyssna på kassettband, vinyl (och CD, vilket förvisso är digitalt) när Spotify finns? ÄR det inte enklare och bättre när det går att ladda ned sina låtar på dator eller i sin smartphone? Varför läsa fysiska böcker på papper, när det finns läsplattor, eller läsa på en skärm? Vad anbelangar CD skivan, vilken verkligen inte är en charmig och analog produkt så är det mer att jag syftar på att behovet att vara uppkopplad konstant. En CD-skiva är synnerligen opersonlig och tråkig, dessutom har omslagen en tendens att gå sönder om man andas för våldsamt dem, eller man råkar ta i det. Det är under alla omständigheter en produkt som är fysisk.

De dystopiska tankarna är dock påtagliga, jag ser framför mig brist på elektricitet, saker som inte kan repareras, (integrerade kretsar, garanterat med patent, vilka inte kan lagas), vilka inte får lagas eller är dyrare att laga än att köpa nytt. Batteriberoendet, att allt behöver elektricitet, det ser jag som ett stort problem. Internet, att alltid kräva uppkoppling. Tag som exempel sjukvård, där vi i dagarna precis fått se vad som kan gå på tok, ett nytt journalhanteringssystem  ”Millenium”, (bara en länk till det, alla dagstidningar har rapporterat om det) en gigantiska investering, vilken gick fullständigt fel.  Hur ofta hör vi inte att Swish ligger nere, störningar i kommunikation mellan banker. 

Det var bättre förr!

En fras jag egentligen hatar, men som jag samtidigt älskar att använda. Har nyttjat den i flera inlägg här. Ett problem med den är att den inte stämmer, i varje enskilt fall! Däremot är det förvånansvärt ofta så att förr var det vilket fall inte sämre, kanske inte heller bättre. Anledningen till något nytt, kan vara så enkel som att det går, eller, det är billigare att tillverka och kan säljas dyrare! Faktum kvarstår dock att för hälsan (mindre stress), för miljön, för stabilitet och funktion, läs pålitlighet, ja då var mycket bättre. Det var långsammare, det var mindre risker, inget, eller i vart fall väldigt litet elberoende, det gick att reparera, man fick öppna apparaten utan att någon Steve Jobs, någon Elon Musk, sagt att det var förbjudet, den som gjorde det skulle hamna i helvetet.  

Det är där jag nu är med mina vinyl, kassettband, med mina böcker och det analoga fotograferandet. Lägg dessutom till känslan, att ha saker och ting fysiskt, du kan se omslaget på din skiva, du kan läsa en bok utomhus, du behöver inte ha en 5G mast inom räckhåll. Du kan inte se bilden du knäppte precis, den dyker inte upp på displayen en bråkdel av en sekund efter att du knäppt på avtryckaren. Nej, du måste framkalla filmen, den skall torka, den är sedan inverterad (om filmen är negativ). 

Är det då bättre? Det kan jag bara uttala mig om för min del, och svaret på den frågan, är ja! Glädjen att ha tagit en bra bild som jag framkallat på film. Den glädjen och känslan är så oerhört mycket mer påtaglig än om jag tar en bild digitalt. Där känns det väldigt ofta som om jag fuskar.

Analogt är naturligt

Människan är analog, vår värld omkring oss är analog. Det är en sådan känslan av att ta fram skivan, ett  konvolut som i sig kan vara ett konstverk, vilket omsluter vinylen. Plocka ut skivan och lägga den på skivspelare, försiktigt låta pickupen landa på skivan, ett knäpp, lite knaster, sedan musik. Man fäller ned locket på skivspelaren, justerar volymen på förstärkaren och spelar en hel sida på en LP. Det är något som är lite svårt att sätta ord på över hela proceduren. 

Samhället som det ser ut idag är inte harmoniskt, det är oerhört stressigt, allt skall gå snabbare och snabbare. 

Förväntan att allt skall gå så fort är oerhört jobbig. Jag är helt övertygad om att det gäller för alla, det stressiga samhället är ohälsosamt. Det finns mängder av studier som visar på behovet att ha tillgång till natur är viktigt. Skog, hav, tystnad, allt analogt, det får människan att må bra.

Det låter säkert pretentiöst att skriva och säga detta, men det är så här det är. 

En skål för det analoga! Låt oss hylla det!

Att ha för mycket prylar

Publicerat av
Svara

När har man för mycket prylar? Var går gränsen när mycket blir för mycket? Jag har nog sannolikt för mycket prylar, jag har faktiskt inte helt koll på vad jag har för kameror, för objektiv, för tillbehör. Detsamma gäller för mina flugspön, flugrullar och fluglinor. Jag skulle nog säga att, jag ha passerat gränsen för vad som skulle kunna vara lagom.

Jag letar efter tre saker, tre viktiga saker. Det ena är en hårddisk med digitalbilder, den har bilder från 2015 bland annat. Jag ver hur den ser ut, men är lite osäker på vad den innehåller frånsett just bilder från 2015. En sån där gummerad ”semistötskyddad disk”. Den är egentligen inte stötskyddad, men tillverkaren lade till detta oranga gummi för att kunna sälja den lite dyrare. Alla gamla diskar som hade rörliga detaljer var känsliga, enda sättet att inte förstöra dem, det var att inte tappa dem. Just den disken är nu vilket fall borta.

Det andra och tredje som jag letar efter är två pärmar med negativ, en med färgfilm, samt en med negativ för filmer nummer 220-300. Den senare med enbart S/V film. Jag numrerade mina filmer löpande när jag började fotografera, blev lite jobbigt till slut och jag har nu frångått det till ett annat system.

Detta letande var någon form av upprinnelse och händelsen som fick mig att konstatera att jag har väldigt mycket, sannolikt för mycket, grejor.

Ett konstaterande

Jag letar på ställen jag normalt inte kikar. Där hittar jag nu alltså saker som jag helt glömt av, precis nu till exempel, hittade jag ett gammalt Nikkor 50mm/1.8 Ai-S, Nikons absolut minsta normalobjektiv. Helt glömt av att jag har ett sånt. Jag har nog 3, kanske 4, eller rent av 5 fem 50mm till. Då är åtm 3 AF objektiv, sedan har jag 50mm/1.8 manuellt som inte är lilla varianten, jag har ett 50mm 1.4. Helt galet, hur kan det ha blivit så här? Hur är det med andra brännvidder? Är det lika illa ställt som med 50mm?

Hur många kameror har jag då? Jag vet inte, men här kan jag leta i minnet. Lite tankearbete och jag kan räkna upp mina kameror.

Jag tror dock att jag låter bli, konstaterar bara att det är lite väl många. Problemt jag har är att jag lite snöar in på saker och ting. Jag har inte köpt kameraprylar på flera år, så detta som köpts på senare tid köpte jag under en kort period, innan det började stiga i pris och bli dyrt.  Vissa kameror och objektiv är gamla, från tiden i Örebro, 80-talet. Jag har även fått ärva kameror, jag köper kameror för att ha reservdelar. Ibland är bara lusten att få äga just den kameran så stor att jag köpt den. 

Frågan är nu – Har jag för mycket?

Tag som exempel mina halvformats kameror, jag använder primärt Fujica half och Fujica Drive.

Fujica half + drive
Fujica half + drive, med färg, resp. s/v film i.

Två väldigt bra och robusta kameror. Men de krånglar lite då och då. Jag har passat på och köpt när jag hittat reservkameror. Jag har nu 5 st sådana kameror, där åtminstone 1 inte fungerar. Det är relativt enkla kameror som går att reparera på egen hand om man inte har tummen precis mitt i handen. Då det inte går att få tag i reservdelar frånsett att ta från andra kameror av samma modell, ja, då är det att till att ha en buffert.  Där hade jag alltid två hus med mig, ett med färgfilm, ett med S/V. En sak som i stort sett alltid är trasig på dessa kameror är ljusmätaren, de tröttnar med tiden och visar fel värden, eller inga värdena alls till slut. 

Ett bildexempel från dessa kameror:

Ett montage som monterats ihop i Photoshop, 5 eller om det var 6 delbilderna, tagna med Fujica half, på färgfilm. Bilden är från Stenbrottet i Skrylle utanför Dalby.

Eller den här, tagen med min Fujica Drive och någon S/V film, en, nej två bilder på en äldre herre som satt och rökte cigarr utanför sitt hus i gamla stan i Stockholm.

Jag konstaterar bara att jag har mycket, men låter bli att rota i det mer än så. Som jag ser det så är de uppenbarligen inte vägen, och så länge jag inte skall flytta så är det väl OK att alla prylarna ligger här. 

Världspremiär för ”Decisive moments” ett nytt fotozine

Publicerat av
Svara

För någon vecka sedan hämtade jag första numret av Decisive moments. Ett fotozine som jag planerar skall komma ut 3- 5 gånger om året. Detta nummer heter ”Transitions”, det är bilder som på ett eller annat sätt skildrar händelser, saker som övergår från ett stadium till något annat. Livet är fyllt av dessa händelser, varje dag, varje sekund sker dessa små, eller stora händelser.

”Transitions” visar några av dessa som passerat mig under detta året, och som jag dokumenterat. 

Fanzinet kan köpas på Malmö konsthall, eller genom mig. Jag kommer att informera om fler ställen längre fram. Tanken är att dessa skall komma ut med någon form av regelbundenhet, ca 4 ggr/år.

Det finns mer att läsa om det på mina hemsida (Peter Frodin).

Revingefältet har nu tystnat!

Publicerat av
Svara

I augusti 2024 försvann den sista kossan från Revingefältet. Efter 30 år läggs nu boskapsskötsel och även biotopvårdande åtgärder med betande djur ned. Sydsvenskan skrev om detta  ifjol. Det är en rätt märklig känsla att åka över fältet, inte ett djur ser man, helt tomt, öde. Stängsel är nedplockade, ljudet av framför allt gäss är det som bryter tystnaden.

Jag skrev om verksamheten för några år sedan. ”Revingefältet som en gammal västernfilm”. Har förstått att det är militären som inte vill ha andra på fältet, de vill nu kunna styra och ställa över det utan att ta mer hänsyn till andra. Det märks tydligt att fältet brukas på ett annat sätt än vad det gjorts under de senare åren. Det är nu väldigt ofta man möts av skyltar att fältet är avstängt för övning.

Biologiska mångfalden

Jag noterade då jag passera Sjöstorps ängar för några dagar sedan, staketen är borta. Jag undrar hur är det tänkt att fältet skall hållas öppet, inte tillåtas växa igen? Betar inga djur så kommer det att snabbt förvandlas till högvuxna ängsmarker till en början. Efter hand kommer även buskar att få fäste och fältet kommer att växla karaktär från ett öppet fält till ett fält som har högvuxna gräs, sedan kommer buskar och fälten kommer att se väldigt annorlunda ut. Många arter som kräver hävd, de kommer att då det mycket svårt att överleva.

Finns det en realistisk plan för hur detta skall motverkas? Skall det motverkas? Igenväxningen startar så snart hävden försvinner, inom några få år kommer fältet att ha ändra karaktär till ett mer igenvuxet fält. Det kommer inte att räcka med något hundratal kossor som betar. Det är vad jag hört är vad som skulle ersätta de 1700 kossor som slussades runt på fältet och höll det öppet genom sin betning. 

Jag tycker detta är sorgligt och känner ett stort vemod över att militären får mer utrymme. Biotopvård och natur nedprioriteras och får mindre utrymme. Militären har fått för stor makt, inte bara i Sverige, i hela världen. Det är dessvärre en synnerligen trist utveckling med krig, militära insatser och galningar som använder militära metoder att tillskansa sig landvinningar och makt.

Porträtt av en ko
Att få en flock kor att stå still, i synnerhet länga nog för en pinhålskamera, det är inte det enklaste. #pinhole, #analog, #blackandwhite, #istillshotfilm, #analogfilm, #ilfordHP5plus, #pinholestories

Jag känner även en tomhet över att fältet nu blir betydligt mer öde. Fåglar och djur kommer givetvis att stanna kvar, men de betande korna präglade området. De gick på Reveingefältet året runt, även på vintern. KC-ranch som drivit djurhållningen tvingas nu flytta, ja rent av lägga ned sin verksamhet. Hur allt detta gått till är lite oklart, men att KC-ranch med syskonen Dahlgren inte skall driva djurhållningen är vilket fall helt klart.

Lunds kommun verkar ha ett finger med i spelet och Lunds kommuns Björn Abelson har en lite märklig syn på det, vilket framgår i Sydsvenskans artikel, bara kommentaren ”Vem som driver Revingefältet är inte det viktiga för Lunds kommun”, det må så vara, påståendet är dock lite besynnerligt. Ett rätt tråkigt synsätt skulle jag vilja säga, och rätt onödigt sätt att föra fram det på. Nu är inte Lunds kommun så värst bra på att hantera ärenden som dessa eller skötsel av grönytor och vägar heller, kanske helt i linje med deras trista syn på denna typ av frågor. Hur som helst, vem har samma möjligheter som en redan inarbetet och smord verksamhet, finns med största säkerhet inte någon som kan steppa in bara så där och hålla fältet öppet? Finns det inte något värde i att de som drivit det och fått det att fungera skall kunna fortsätta? För fältets del och för aktörens del. Att samordna fler aktörer som ersättning ter sig helt ohanterbart, så att fältet kommer att växa igen kan vi vara säkra på.