Fujifilm PRO 400H läggs ned

För bara en kort tid sedan skrev jag inlägget om det lite snåla utbudet på färgnegativ film. Det gällde i synnerhet för 120 format. Fuji har under flera år successivt skurit ned tillverkningen av film. Detta har pågått under många år och för några år sedan försvann de fantastiska direktfilmerna Fuji FP100, det var sedan Superia 200, med flera. Nu kommer även Fujifilm PRO 400H att försvinna. 

Läs Fujis information (PDF), så tråkigt. Utbudet blir smalare och smalare och med det krymper även möjligheterna runtomkring hela denna process. I det förra inlägget så efterfrågade jag lite enklare och billigare film, ”konsumentfilm”, där har inte Fuji någon 120 film denna PRO 400H var en film ämnad för en avancerad amatör eller proffs. Priset var även satt därefter, ganska högt.

Använder ni just denna film, passa då på att samla på er. 120 film har redan slutat tillverkas, 35mm film slutar tillverkas januari 2021.

 

Färgfilm för 120 format

Var är all färgfilm? Var är alla analoga fotografer? Relevanta frågor i dag. Finns det ett behov för färgfilm att fylla idag? Ja, skulle jag svara på den frågan. Sedan ett par tre år är det en stadigt ökande andel som fotograferar analogt igen. Dessvärre har frånvaron, behovet av film fram till för ett par år sedan minskat. Vilket medfört att utbudet på färgfilm minskat.

Ett påtagligt hål att fylla är för färgfilm och mellanformat (120 film). Här finns idag inte en enda mer prisvänlig film som är tillägnad den vanlige konsumenten. De filmer som finns kvar är Kodaks Porta och Ektar, Fuji som tidigare hade fler, har idag en variant kvar. Utöver dessa så är det Lomography filmerna, som vare sig är billigare, bättre eller vänder sig till normalkonsumenten. Det finns även Cinestill, och ett par tillverkare till. Inte heller de är billigare och de är även lite speciella. Totalt 15 olika filmer, detta är på en av de mest välsorterade handlare som går att uppbringa. I Sverige saknas ofta alla förutom Kodaks filmer.

Det är med andra ord en stor brist på film för mellanformat.Jag hade personligen och glatt fotograferat med Kodak Gold 200 för 120 film, eller Fuji Superia 200. Filmer som idag inte tillverkas.

Kan vi hoppas på att dessa kommer tillbaka? Tveksamt skulle jag nog säga, men man vet ju aldrig.

Gamla filmer kommer tillbaka?

Kan vi överhuvudtaget hoppas på att det äldre varianter av film kommer tillbaka, eller kanske att det rent av utvecklas nya? Ektachrome kom tillbaka, vilket i min värld är en synnerligen smal nisch, dyr som bara den och idag är det inte många som visar bilder med projektor som man gjorde tidigare. Jag skulle nog då säga att negativ färgfilm är en bättre säljande produkt än diafilm. Här får man det som många efterfrågar, bilder som är fysiska, kan sättas i album, kan ramas in och hängas på väggen.

Den kritiske kanske då säger, ”det kan du ju få på andra sätt”. Enklast är väl idag att via något av de företag som finns skicka in sina bilder via nätet. Jovisst är det så, men likväl är det något annat med just att få den egna filmen framkallad och se sina egna bilder. Mellanformat har inte mycket till val av film. Så jag håller tummarna att det skall komma lite Kodak Gold, Fuji Superia till 120 filmformatet. Under tiden får man väl hålla till godo med det som finns och kanske då vara lite snålare med exponeringarna.

Gunnar Smoliansky och Lars Grönwall i Tomelilla

Vernissagen blev inställd, öppettiderna ruckades, mer korrekt, konsthallen stängde under 3 veckor. Pandemin är verkligen trist. Det är nu snart en månad sedan utställningen öppnade. Idag passade jag dock på att se den, utställningen med Gunnar Smoliansky och Lars Grönwall på Tomelilla konsthall. En fin utställning som är väl värd ett besök. Tomelilla har verkligen bidragit detta året med ett flertal fina fotoutställningar. Är detta kanske sista i sviten av fotoutställningar som de visar?

Gunnar Smoliansky

Jag har sett ett flertal utställningar med Smoliansky tidigare och i vanlig ordning är det fina kopior, lite mindre format och riktiga mörkrumsprintar. Något som blir allt ovanligare. Både kopior från mörkrummet, men även formatet  med lite mindre kopior är allt ovanligare. 

Hans bilder med små betraktelser i vardagen, verkligen fina. En blandning av ögonblicksbilder, till små detaljer. Allt i svart vitt. Bilder som han hittar i sin närhet, i kvarteren där han bor och håller till. Det är lite fint att han inte åker långt bort för att hitta sina bilder. Han nämner det i en kort film som spelas upp på utställningen. De bilder jag tagit utomlands på, de skulle mycket väl kunna vara från Söder i Stockholm, det är små detaljer som inte har en stark geografisk koppling. På utställningen kan man se denna korta film där Gunnar själv berättar om sitt fotograferande.

Lars Grönwall

Lars Grönvall är även han en yrkesverksam fotograf. Han bilder på utställningen är lite av ett retrospektiv av han verksamhet genom åren. Porträtten är väldigt fina, en svit på Tore Skogman finns med där kontaktkartan visas upp. Det är även porträtt som går i samma anda som Richard Avedon, den vita bakgrunden, uttrycket på personerna och den svarta signifikanta ramen runt bilden. Han har även med en rätt stor del faktiskt, bilder på mönster, saker, delar av föremål. Ofta lite abstrakta. 

En fin utställning, den hänger till 10 januari 2021, passa på att se den. Den är värd ett besök. 

Läs gärna mina andra sidor Vakthunden och Velocipeter, här tas lite andra ämnen upp.

Bergslagen ett kort besök

Ett kort besök i gamla hemtrakterna hanns med för ett par, tre månader sedan. Vad som var tänkt att vara en sommar med en längre tur i mina gamla hemtrakter, fick skjutas på framtiden på grund av Covid-19. Denna helg var jag dock upp till Köping och hann då med en sväng till de fina markerna norr om Köping. Kolsva, Karmansbo, Hed, Skinnskatteberg, Uttersberg med flera platser, kort sagt bergslagen. Målet för just denna tur var det gamla lägret för krigsflyktingar under andra världskriget, Krampenlägret. Ett läger med ryska soldater som hölls fångna här under andra världskriget. (Se bild nedan). En lite trist del av den svenska historian. Soldater som flytt från tyska läger för att hamna in Sverige och sedan utlämnas till Stalin och rätt säker död.

Rysstenen

”Rysstenen”. Ristades in och skapades av de ryska soldater som var internerade på Krampenlägret.

Anledningen till mitt besök var min mormor, hon skulle nu få sin sista vila. Hon blev över hundra år och har varit en central person i mitt unga liv. Föddes något år efter första världskriget, var 20 när det andra världskriget bröt ut. Hon har fått uppelva ett världskrig, en industriell revolution, sett hur kunskapssamhället vuxit fram till dagens informationssamhället. Otroligt stora förändringar, och snabbt har det gått också. Hon ägde aldrig en mobiltelefon, hon hade aldrig suttit vid en dator, saknade körkort. Hennes liv har givetvis förändrats med samhällets utveckling, men att vara så gammal i dagens samhälle var nog inte helt lätt.

Dagens teknologi passar inte  alla

Idag är det väldigt mycket som sköts via dator eller ”smartphone”. Har man inte det så ”straffas” man. Straff i form av påslag i avgifter, eller helt enkelt bli utestängd från vissa saker. Bara en sån sak som att hantera kontanter är bekymmersamt idag. 

Min morfar som gick bort redan innan milleniumskiftet, han hade inte något förtroende för banker, myndigheter, eller överheter. Han plockade vid varje månads slut ut sin lön, sin pension, ja alla utbetalningar tog han i kontanter som han sedan sparade på hemlig plats i hemmet. Kanske inte en optimal lösning, men så gjorde han. Det här blev en liten överraskning när mormor skulle flytta för så där 20 år sedan, hon hittade nämligen en avsevärd bunt pengar på ett av morfars hemliga gömställen. En liten skatt! Morfar dog för drygt 25 år sedan, sina gömställen för pengarna, de höll han hemligt. 

Bergsalgen – ett pärlband av bruksorter

Väl uppe i mina uppväxtområden så tog jag en tur norrut. Hedströmmen, som mynnar i Mälaren precis söder om Köping har sin början i Dalarna, den slingrar sig sedan ned genom Västmanland. Den är ett av de större vattendragen i denna del av länet, skär som en pulsåder genom landskapet och Bergslagen. En liten men väl så viktig del av landskapet. Utan vattenkraften hade inte bergslagen varit vad det en gång var. Hedströmmen är i ett avseende fullständigt förstörd, den är nämligen full av kraftverk, alla väldigt små. Alla dessa innebär hinder för fisk och andra vattenlevande organismer, det är stopp.

Jag fick då jag passerade Kolsva möjlighet att kika in i Kolsva järnverks gamla lokaler. Den gamla delen med gjutformar och där det egna kraftverket låg. Järnverket hade nämligen ett eget kraftverk, visserligen inte så stort, men väl en turbin för vattenkraft. Idag är det taget ur bruk, men dammen med ett annat kraftverk finns kvar, precis som tidigare, det är tvärstopp för alla organismer som förbi.

Det är både skrämmande och samtidigt lite fascinerande  att se mängden av damluckor och stopp utmed Hedströmmen. Det är, eller mer korrekt, var mängder med små smedjor och gjuterier. Kolsva järnverk var ett av de större och även det sista och var verksamt fram till för några år sedan. Det gick inte bra och till slut var det bara konkurs som återstod. Vad jag förstod på den jag pratade med så hade det tydligen kunnat leva vidare, men konkursförvaltaren gjord ett uselt jobb, vilket blev spiken i kistan. Idag är området fullt av små verksamheter som, ”Kolsva järn och smide”, vilket var det jag kikade in i. 

Fortsätter man turen utmed Hedströmmen, det räcker med några kilometer, där stöter man på nästa dam, ytterligare någon km, så är det en ny, så här håller det på. Samtidigt som det är rätt förfärligt att vattendragen förstörs, så är verksamheterna som låg och verkade här kulturminnen. Kraftverken borde rimligtvis rivas ut, vattenvägen borde friläggas, men byggnader borde få stå kvar och även skötas om. Dessa är en viktig del av den svenska historien och ett viktigt led i den Svenska välfärden och industrialiseringen.

In i bergslagens skogar

Vid Uttersberg vek jag av västerut , passerade Galleri Astley, fortsatte sedan in i skogarna, på små grusvägar som ledde mot Riddarhyttan. Små tjärnar, myrar, skog, fantastiskt fint. Tog min fika intill en av de små tjärnar som ligger i området. Lugnet och tystnaden är så skön, det man hör är vinden som susar, förbipasserande fåglar och enstaka vakande fisk.  Över vattenytans näckrosor patrullerar trollsländorna sina revir, inkräktare jagas omedelbart bort.

Lite överraskande så var det en hel del husvagnar och husbilar som stod uppställda lite här och var. Det satt människor i solen, fikandes, solandes eller bara vilande med en god bok. 

Egentligen är skogarna kanske inte så där fantastiska som man kan tro, ur ett biologiskt perspektiv, biodiversitet, ålder med mera. Skog är en naturresurs som av staten och andra skogsägare ses om en åker, den skördas med jämna mellanrum. Skogarna här är precis sådana, de avverkas med jämna mellanrum, men en viss skillnad är det mot de skogar ”planteringar” man ser i Skåne där jag bor. Där är det gran, och i stort sett enbart gran. På senare tid har det börjat bli lövskog, eller i vart fall någon form av blandskog. Här är det ett stort inslag av tall, så trevligt, det blir mycket ljusare, det blir en annan undervegetation.

Hur som helst, projektet skjuts på framtiden och det blir ett nytt försök till sommaren 2021.

Film, eller inte – en klassfråga?

Att välja film för sitt fotograferande kan tyckas vara enklaste sak i världen, eller? Idag finns det fler olika märken på film än någonsin tidigare, i vart fall för den som fotograferar med småbild 24x36mm, och i svart-vitt. Lite besynnerligt kan det tyckas, idag, i den digitala fotografins era finns det väldigt stora mängder av film att välja bland. Så var ligger svårigheten i valet?

Idag då det finns fler märken av svart-vit film än tidigare innebär inte att det finns fler olika typer. Tillverkarna är inte så många och jag vågar mig på att gissa att flera av filmerna tillverkas i en och samma fabrik, men får efter det olika märkning, stoppas i en filmkassett med annorlunda färg och får sedan en lite annan kartong. Diskussionen om detta pågår, men det är inte helt lätt att få klarhet i hur det ligger till.

Klassikerna är kvar

Just bland film finns de flesta större kända märkena kvar, Kodak, Ilford  och Fuji, alla tillverkar forfarande film. Kodak har kvar sin trotjänare och klassiker Tri-X, och även sina Tmax för svartvitt. Ilford har kvar sina svart-vita klassiker, HP5+, FP4+, men även de lite nyare Delta 100, Delta 400. Fuji däremot, de finns förvisso kvar, men antalet filmer från Fuji är idag litet.

Alla dessa stora tillverkare har dragits med ekonomiska bekymmer, Kodak är idag Kines ägt, Sino Promise Holdings har enligt vissa källor köpt upp Kodaks papper och kemikalie del. Om film ingår i försäljningen framgår inte. Ilford är idag en del av Harman Technology, vilka även saluför bland annat Kentmere. Fuji som hade ett flertal fina filmer, både färg och svart-vitt, de verkar alltmer satsa på egna format som inte fungerar i andra kameror. Deras svart-vita filmer försvinner en efter en, likaså deras färgfilmer. Direktfilm, hade de ett flertal fina filmer för, de är helt borta sedan några år, kvar är deras Instax serie. Fuji-direktfilm (brukar ju kallas polaroid), är enbart anpassade för deras lite leksaksbetonade kameror.

Priser som skjuter i höjden

Sedan jag återgick till det analoga fotograferandet för 6-7 år sedan så har priserna skjutit i höjden. Det gäller för övrigt priserna på allt som har med analoga fotografi att göra. Att kameror blir dyrare är en sak, de köper man inte kontinuerligt, problemet här är snarare att få fatt i kameror som fungerar och håller. Nytillverkning av analoga kameror, det är synnerligen ovanligt, är det enbart Leica idag? Reparationer av trasiga och äldre kameror är inte helt givet att det går att genomföra. Reservdelar finns inte, kunskap att reparera finns inte heller. På sikt kommer det att bli ett stort bekymmer. 

Allt omkring det analoga fotograferandet har blivit påtagligt mycket dyrare, filmkostnaden, kemikalierna, fotopapper och framkallning. Jag har tidigare varit Kodak Tri-X trogen, men gick över till Tmax då jag återföll till analogt fotografi. Kodak har dock ökat sina priser rejält så jag känner att framför allt  filmpriset börjar bli lite väl högt.  

För småbild bytte jag tidigt till Kentmere. En film som lite marknadsförs som ”filmen för studenten”, exakt vad man menar med det vet jag inte. Studenter har dock ofta skral ekonomi, så kanske är de just priset?

Kentmere 400

Jag har vilket fall under flera år använt Kentmere 400, priset är nog hälften mot Kodak Tri-X, och kanske någon liknande även jämfört med Ilford HP5+. Hur står sig filmen bildmässigt mot dessa två då? Kodak Tmax är betydligt finkornigare och sannolikt en bättre film, Ilford HP5+ är även det en finkornigare film. Kentmere 400 är en rätt kornig historia, men inte värre än att jag tycker den är OK. Likaså gillar jag gråskalan. Kornet ökar inte heller påtagligt med ökat ISO, jag har ofta fotograferat denna på 800 och även 1600, kornet ökar marginellt, men gråskalan har jag bibehållit i stor utsträckning. Så en rätt bra film i mina ögon. Kentmere är en ren småbildsfilm, finns över huvud taget inte i något annat format. Om Kodak och Ilford har dyra svart-vita filmer så finns det ytterligare tillverkare som har ännu dyrare, dessa har jag faktiskt inte provat, de är för dyra i mitt tycke. 

För 120 film och svart-vitt har jag fram till fram till nu hållit fast vid Kodak Tmax, framför allt Tmax 400, men kommer nu att prova Ilford Delta 400, den är i runda slängar drygt 25% billigare, rätt mycket. För färg är det faktiskt Kodak som är billigast, men likväl rejält dyr, dessutom säljs inte något annat än Kodak i de svenska affärerna. Här är annars utbudet rätt magert, Fuji med endast en typ av film kvar, övrigt är Lomo, det hipster betonade märket, vilket är dyrare än Kodak och ytterligare något märke till som är ytterligare dyrare. En rulle för i runda slängar 120 kronor, till detta kommer framkallning.   

Analog fotografi – en klassfråga?

Pratade med en av lärarna på Göteborgs universitet – Valand då jag var där senast (för ett par veckor sedan). Vi stod vid RA-4 maskinen, maskinen som framkallar och tar fram färgkopior. Vi var båda rätt eniga om att priset för det analoga fotograferandet är en rätt stor sak, och känns alltmer avgörande för hur man väljer att jobba med sitt fotograferande. Så länge man är student på skolan, Valand i detta fallet. Ja då är analogt fotograferande överkomligt i pris, framkallningen står skolan för, både C-41, dvs framkallning av färgfilm, men även RA-4, kopiering av färgbilder. Film och papper köper man på egen hand. Det samma gäller för svart-vitt, kemikalierna för både framkallning av film och för kopiering av papperskopior står skolan för, här är det inte några väldigt stora utgifter inte heller krävs några maskiner. 

Kostnaden är påtaglig för det analoga fotograferandet. Det skulle vara väldigt tråkigt om det får gå så långt att det blir en klassfråga. Att det analoga fotograferandet inte skall vara en seriös möjlighet för gemene man. Likaså att utrustningen blir så dyr att det blir en stoppkloss. Precis som med så mycket annat har det ploppat upp lycksökare som köper upp analoga utrustningar och säljer dessa dyrare. Tyvärr är de allra flesta av dessa okunniga och i vissa fall även oseriösa, de ger inte garanti och de är mer säljare än kunniga handlare. Detta driver upp priser på utrustning. Slutligen, service och reparation av utrustning är inte billigt, om det ens går att få gjort. Det skall ju sedan nämnas att det trots allt finns kvar några seriösa fotohandlare som varit i branschen länge. 

Låt oss hålla tummarna att det analoga fotograferandet skall få fortsätta växa, att fler skall få upptäcka det fantastiska hantverket. Även de som är unga idag. att de skall ges en rimliga möjlighet och chans att ta del av fotografin med film och det fina hantverket i mörkrummet. Låt oss hoppas att det inte blir en rikemanshobby, där gubbar går och sprätter med sina Leicor på magen.