Oro över mina gamla kameror

Jag oroar mig alltmer över framtiden, tänker i detta fallet på min utrustning som jag fotograferar med. Undrar lite hur länge det skall vara möjligt att fotografera med film, hur länge kameror, objektiv och annan kringutrustning skall hålla. Reparationer är ju redan idag ett bekymmer, både reparatörer och reservdelar är bristvara.

Igår tog jag lite bilder hemma, använde då min gamla Hasselblad 553ELX. Den krånglade lite, tyvärr! Vet inte helt vad som var orsaken till att den kinkade, den ville inte knäppa av. Jag tog bort objektivet, vred lite reglagen, tog till slut bort avtryckaren. Vips så fungerade den igen. Idag på morgonen, samma visa. Det visade sig idag vara batterierna som var lite klena, så det gick att åtgärda.

Just denna modell har jag ytterligare ett hus av, men det är det tyvärr något allvarligare fel på. Tider från 1/15 och uppåt och normal fotografering, ja då fungerar det, men för allt annat så är det något med elektroniken som är galet. Finns ingen som kan reparera det, finns inte heller några reservdelar. I en studio och på stativ, då är kameran dock fortfarande en fröjd att fotografera med.

För några år sedan sålde jag av de gamla 500 C, 500 C/M som jag hade, köpte mig ett (borde ha köpt två) 501CM. 500 C/M hade nog varit helt OK att ha kvar, det är likvärdigt mitt 501CM. Hur som helst är 501CM det senaste i raden av manuella kamerahus som Hasselblad tillverkade i sin V serie. Upphörde med tillverkningen 2005, vi kan bortse från en specialmodell som kom ut 2006, 503CWD. Det är nu 16 år sedan detta kamerahus tillverkades. 

Hur länge skall detta fungera? 

16 år, det är rätt lång tid. Det känns alltmer som att dagen då något går sönder närmar sig. Jag har svårt att sluta tänka och kan inte helt bortse från att dessa kamerahus kanske snart inte kan lagas vid eventuella fel. För fel kommer att uppstå, om inte annat så kommer packningar i kamerahuset att torka och behöva bytas. Kommer det att finnas kvar slitagegrejor att byta med? Hjälp på vägen är alla de människor som lägger upp filmer på youtube. Filmer där de i detalj går igenom hur man kan reparera sin grejor. Det är objektiven, kamerahusen, faktiskt en hel del. Så länge det är mekanik, då är det nog Ok, men så fort det blir elektronik, då är det genast en annan femma. 

Det kan givetvis bli problem med mekanik också, delar som slits ut och måste bytas, då är det helt plötsligt ett problem som kanske inte går att åtgärda. Jag är glad för varje dag som grejorna fungerar, men kan samtidigt inte skaka av mig oron över dagen då favoritkameran, objektivet lägger av, permanent!

För mig är det fysiska med fotografi viktigt, jag är tveksam att jag kommer att jobba på samma sätt, eller ens fortsätta den dagen det endast går att fotografera digitalt. Jag får ta ställning till det, det får bli, ”den dagen den sorgen”.

 

Lite av sorgens dag

Att ha katt, hund, eller någon annan form av husdjur är att bjuda in familjemedlem. Djuren blir som en medlem av familjen och får sina privilegier. Vi har katter hemma hos oss och de har kommit och gått lite. Lilo vår honkant är har varit med länge nu. Hon har blivit allt sämre och är nu ganska vissen. Vi har varit medvetna om att hon kanske inte blir så mycket äldre, hon är nu dryga 16 år. Hon har aldrig varit sjuk, inte ens skadad så att hon behövt vård hos veterinären. Trots det har har hon sina blessyrer, bland annat är hennes ena öra kluvet, det var en aggressiv hankat som orsakade det. Hon har fått kattungar, vilket givetvis sätter sina spår.

Hon har annars levet ett ganska lugnt liv, hållit sig i och omkring tomten, en rätt dålig jägare.Något jag inte har något emot. Idag tvingades vi åka till veterinären med henne, hon mår inte bra. Veterinären kunde bekräfta vad vi var oroliga för, det var kanske rent av värre än vad vi anade. 

Nu får hon lite smärtstillande medicin och vilar, hon blir nog inte bättre, är man så gammal så blir man inte frisk. Hon tassar nu tyst runt i huset och vill helst vara där alla andra är. Så får det vara. Glad så länge hon är med oss.

Lilo inlindad i en filt. 16 november 2021

 

Oplanerat – som blev bra!

Ibland blir saker och ting inte som planerat, som denna  vecka. Jag skulle upp till Göteborg för studier, men det blev inget av med det. Vår lärare visade sig vara sjuk. Jag hade då jag fick reda på det redan köpt biljett, såg dessutom detta först på morgonen när jag var på väg till tåget. Bara att gå ombord och låta sig körs. Väl i på plats i Göteborg är det inte så svårt att fördriva tiden.

Jag passade på att se Hasselblad pristagaren Alfredo Jaars utställning, besökte konstmuseet och bokhandeln där. Fick vara lite i Fotolabbet, kunde skriva lite på alla texter som skall in. Framför allt fock jag tid över att besöka Hasselbladstiftelsens bibliotek, en riktig guldgruva. Har ni inte besökte det, gör det om ni har möjlighet. Länk till biblioteket Så nog fanns det att göra.

Böcker är livet

Böcker är ju något som jag gillar och besöket i biblioteket gjorde att jag köpte med mig ett par nya böcker hem. Två böcker jag är riktigt nöjd att jag köpte. Så bra. Hade det varit för 10 år sedan så hade jag inte köpt dessa böcker, men tiderna ändras, och så gör även jag. 

Båda böckerna kan sägs vara lite av retrospektiv av deras arbeten. Guy Bourdin boken är ett slags sammanfattning, skriven av hans musa Nicolle Meyer. Hon har gjort både bildurval och skrivit texter, riktigt bra bock. Guy var en banbrytande fotograf, tycker i vart fall jag. Dessvärre blev han inte så gammal.

Erwin Olaf såg jag för nu ganska många år sedan en dokumentär om, gillade redan då hans bilder, men mer blev det inte. På Hasselblads biblioteket hade de ett flertal av hans böcker, det fick mig att inse att det saknades något av honom hemma hos mig. Denna bok är en utställningskatalog, riktigt bra sådan.

Guy Bourdin – A message for you.

Erwin Olaf – Strange beauty

 

 

 

 

 

 

 

 

Det blev trots en dålig början, en riktigt bra stund i Göteborg. Två böcker rikare, två böcker jag sannolikt kommer att återkomma till många gånger.

Batterier, en välsignelse och förbannelse

Har nyligen landat i Skåne igen efter drygt 3 veckor i den svenska fjällen. En vistelse som innebar en vila från allt vad modern civilisation heter. Jag har varit uppe i trakterna kring Abisko i den svenska fjällen under juli/augusti. Bodde i en relativt enkel stuga, det lyx som fanns var gasspis och fotogenkamin, men i övrigt var det inte några extravaganser. Det fanns en solpanel, men den var primärt till för att ladda den utrustning vi jobbade med ,och för att hålla säkerhetsutrustningen vid liv. Bland annat en satellittelefon.

Idag tar vi nog det mesta för givet, vi vill ha eller har i stort sett smörgåsbordet dukat och serverat, lite var vi än befinner oss. Det är så det moderna samhället i väst ser ut. Vi har inte några direkta årstidsbundna matvaror, vi har inte några direkta avkall på bekvämligheter, inte ens ute i obygden, vi vill och räknar med att det mesta går att göra när som helst, var som helst. Elektricitet, vatten (varmt och kallt), internet, telefoni. Fallerar något av detta, då blir vi upprörda.    

Elektricitetens förbannelse och välsignelse

Elektricitet är idag mer eller mindre A och O för att hålla vårt moderna samhälle flytande. Alla betalsystem, sjukvården, telefoni, kommunikation, allt kräver elektricitet. För att fotografera med dagens utrustning krävs också batterier, mängder med batterier. Fantastiskt bra när det fungerar, helt förfärligt då batterierna är urladdade och slut. Då går det inte alls att fotografera. 

Jag återgick till det analoga fotograferandet för 8 år sedan, ett fotograferande med film och med kameror som ofta är mekaniska. Det är ett arbete som inte är beroende av elektricitet, av batterier, ladda saker och ting. För mig är batteriberoendet oerhört frustrerande, i hemmet är det så mycket grejor som drivs av batterier. Att konstatera att ett batteri tagit slut och det saknas laddade batterier, det kan göra mig helt vansinnig. En till synes bagatell, men väl så irriterande.

Skulle nu vara drygt tre veckor utanför civilisation, kändes inte som ett problem, jag hade med mig lite extra SR44 batterier och en hög med film. SR44 batterierna är faktiskt inte nödvändiga, de driver mätarna i kamerorna, kamerorna fungerar utan dem. Hur som helst, med dessa saker kände jag mig redo. Hade jag fotograferat med digitala kameror, då hade jag fått planera lite mer. Tre veckor är inte så lång tid och under omständigheter som dessa så är sannolikt inte batterier ett problem, men en sak som tillkommer är vikten på utrustningen. Batterier väger en hel del, vissa kameror verkar äta batterier. Elektronik är dessutom känslig för fukt, väta och växlingar i temperatur, det drar ut batterier, det får otäta kameror att bete sig konstigt, rent av sluta fungera.

Elberoendet kommer att öka

Trots att batterier har hängt med och funnits under en lång tid så har vi nog bara sett början på batteriberoendet. Mekaniska saker blir allt ovanligare, ersätts med elberoende saker. Se på bilarna till exempel, elbilen är på väg att ersätta den klassiska bilen. Det är samtidigt som det är otillfredsställande med ett batteriberoende, oerhört smidigt med batterier. Det är många saker som idag är så smidiga, till stor del tack vara just batterier. Baksidan är just beroendet, ett behov av el. 

Batterierna bilr mindre och mindre, hållabarare och hållbarare, men till ett pris som ganska snart kommer att visa sig. De nya batterierna innehåller metaller, ämnen som redan idag är en bristvara och orsak till konflikter. Afrika som har många gruvor med exempelvis Kobolt, Krom med mera, dessa gruvor har Kina varit ute och lagt vantarna på. Ett land som har synnerligen tvekam agenda.

Sverige har sina konflikter av samma anledning. Den svenska lagstiftningen för prospektering och utvinnande av metaller ovh ämnen i gruvor i Sverige är så föråldrad, det kan idag komma företag från var som helst och göra anspråk på provborrning och prospektering. Finner man sedan tillräckligt med  material, då kan de berörda, de boende, staden, byn, skogen, det blir helt överkört. Till detta kommer att sten inte tar ut någon direkt avgift, hela vinsten (mer eller mindre) landar i fickan på företaget, detta får alltså ske på Svensk mark.

Så för att summera detta, batterier är bra, men är ofta en orsak till frustration. Den som kan uppfinna ett batteri som är miljövänligt, kan laddas om och om igen. Uppfinna en laddare som kan ladda direkt från solen, på ett bra sätt. Där har vi en oerhörd potential. Jag ser fram emot det. 

För att återgå till fotografin, jag använder ju endast batterier i mina ljusmätare, kamerorna är mekaniska. Jag reder mig alltså ganska bra ett tag till. I vart fall tills dessa kameror inte går att reparerar mer. Det kommer dessvärre att ske, reservdelar är hårdvaluta, idag, och ännu mer i framtiden. 

Ett besök i färglabbet

För mig har mörkrumsarbete alltid varit synonymt med svart-vitt, att jobba i skenet från den orange-röda lampan. Se bilder växa fram i skålen med framkallare. Färglabb var något fjärran, svåråtkomligt. Möjligen Cibachrome som jag sett när andra labbat med. Färglabbet, färgnegativ, C-41 och RA-4, det fick någon annan pyssla med.

Jag läste i våras en fantastiskt rolig kurs på HDK Valand, GU, Analoga processer. En kurs som tar upp det mesta som är grundläggande för att kunna jobba med analog fotografering, både färg och svart-vitt.  

I början på året var jag upp och jobbade i färglabbet på Valand. För den som är van att stå i S/V labbet, exponera, skålframkalla sina bilder, fixera, skölja och slutligen torka,  då är detta lite annorlunda. Här sköts hela den kemiska biten av en maskin. Det man gör är att exponera i förstoringsapparaten, se till att färgbalansen i bilden blir som man vill. Det exponerade pappret stoppar man sedan in i en maskin, där ena änden finns i det mörka rummet. När väl pappret är instoppat går man genom ljusslussen och väntar ca 4 minuter, ute i ett upplyst rum kommer sedan den färdiga bilden ut, torr och klar, i andra änden av maskinen. Först då ser man om exponering, filtrering blivit som man vill.

Färgkopiering har inte samma möjligheter att styra kontraster, det finns inte olika hårdheter på papper som hos det svart-vita. Det kan visserligen skilja lite mellan olika papper, men en graderad skala, (1-5), det finns inte.   

Färgkopiering något annat än Svart-vitt

Att kopiera färgbilder kan till en början kännas frustrerande, det är ju ett extra moment med färgkorrigering som tidvis kan vara besvärlig. Det skiljer sig även en hel del hur olika filmer kräver olika filter-inställningar. Själva basen på filmen är färgad och den kan skilja sig en del mellan olika tillverkare. Det lönar sig ofta att använda samma filmtyp, då har man lite gratis och vet ungefär hur filtren skall ställas in. Du spar med andra ord lite tid. Det är annars inte något större bekymmer att använda olika filmer.

Något som man omedelbart noterar, färgfilm är väldigt finkornig. Det märker man så snart man använder kornluppen för att ställa skärpan. Det är inte mycket till kornstruktur man ser, inte ens på en uppförstoring från ett småbildsnegativ. 

Papper är inte så mycket att välja på för färgkopiering. Fuji som är en stor tillverkare, där finns lite olika ytor, jag kan för lite för att uttala mig om det finns olika varianter vad gäller andra egenskaper. Kodak har också papper, det är nog de tillverkare som finns.

Det är verkligen kul att vara i färglabbet. Trodde inte att jag skulle hamna i den här situationen med tillgång till färglabb, och fotograferade ju inte heller då färg i någon större utsträckning, aldrig, är nära sanningen. Tillgången på färglabb och kopierandet har medfört att jag gradvis börjat fotografera mer med färgfilm. Ett helt annat sätt att se på bilder och fotografera. Från att se bilder med gråskalor, toner, och till viss del mer form, ser jag nu bilder som bygger på färgerna. En bild kan alltså bestå till stor del av enbart färger.

Kul och sannolikt även nyttigt att tänka i dessa banor. Idag har jag alltså med mig minst två kameror, en med S/V film och en med färg. Beroende på motivet så väljer man det som passar bäst, färg eller S/V.

Skrev ett par olika inlägg om just färgfilm för inte så länge sedan (Dåligt med 120 film för färg, och Fuji PRO 400H läggs ned). Utbudet på färgfilm är magert och framför allt konsumentsegmentet.

Lite exempel på bilder jag tog fram i veckan, bilder från mitt projekt ”Domesticerat landskap”. En studie av människans spår i naturen. Vad människan skapar och exploaterar. Några av bilderna är analoga färgbilder. Se länken: A Domesticated Landscape