Rolleiflex – får liv på nytt

Har en gammal Rolleiflex stående som jag fått av en bekant. Det är en tidig modell med ett Tessar 75/3.5. När jag fick den hade den legat många år i ett garage, nedslängd i en kartong. Fukt, damm och annat hade då fått fäste i den.

Jag har haft den i min ägo i några år och den har fortsatt samlat damm, stått i hyllan som en prydnad. Har närt tanken att prova den, men den var mörk och murrig i sökaren och tiderna var sega. Det kändes inte så värst lockande då jag har andra kameror som fungerar bra.

Härom veckan tog jag dock tag i det och gjorde rent sökaren, vilket var väldigt enkelt. En rejäl förbättring, nu kan jag se i sökare och ställa skärpan på mattskivan.

Tiderna är fortfarande sega, alla tider längre än 1/10 är alldeles för långa. Hur som helst skall jag nu testa den, får hålla mig till exponeringar som är kortare än 1/10. Är dock lite tveksam till hur det är med beläggning på linserna, i synnerhet linsen som exponeringen sker genom. Den ser lite disig ut, och självklart ger det försämrad kontrast.

Hade tidigare en Yashica MAT, en makalöst bra kamera, knivskarpa bilder. Tyvärr så hände något med slutaren, den gav bara upp en dag. Sålde den vidare som reparationsobjekt. Gamla Rolleiflex verkar vara lite outslitliga, de får sig en genomgång då och då och tickar sedan på fram till nästa genomgång. Det är pålitliga mekaniska kameror, de har dessutom fina linser som tecknar skarpt. Äldre kameror saknar dock oftast multicoating, vilket kan ge försämrad kontrast, i synnerhet med kraftig sol, och då solen träffar linsytan direkt.

Storleken har betydelse

Vad som framför allt lockar mig med dessa kameror är storleken. Små, smidiga och bra optik. De andra mellanformats kameror jag har och använder är betydligt större och otympligare, det är Hasselblad och det är Pentax 67. Fantastiskt bra kameror, men ganska tunga och stora. Med allt detta i åtanke är det lite förvånande att de gamla Mamiya C330, C3 och liknande inte är populärare. De har utbytbar optik, riktigt fin optik och storleken är som andra tvåögda kameror. De är dessutom betydligt billigare än exempelvis Rolleiflex.

Får jag ordning på kameran och den ger skarpa bilder, då får jag ge mig på att rengöra linsernas på insidan. Om jag inte klarar av att göra det så kanske det är läge att skicka den på en rengöring och grundservice?

Det kommer nog en rapport om hur det går så fort jag provat och sett resultaten.

En skruv lös -reparera en gammal kamera

Kameror för film nytillverkas inte sedan länge.  Ett problem med det är att reservdelar blir allt svårare att få fatt i, likaså är det med reparatörer. En till synes svår ekvation att få ihop. Faktum är att problemet inte löser sig bara för man har en digital kamera, reparatörer finns det, men många tillverkare slutar serva även digitala kameror som är ett par generationer tillbaka i tiden. 

Jag har ett flertal äldre kameror, de flesta helt mekaniska. Flera av dessa börjar bli slitna och skulle behöva en ordentlig genomgång.  Allt åldras, mekanik likväl som elektronik. Jag köpte nyligen ett knippe gamla kameror, de är tillverkade någonstans mellan 1946 – 1960, den äldsta är en Zeiss Ikon Nettar, se bild nedan, tillverkad under perioden 1946-1951. Den fungerar helt klanderfritt, klara linser och inte så värst sliten till det yttre, inga ljusläckage. 

Zeiss Ikon 'nettar

Zeiss Ikon Nettar, tillverkad ca 1950.

En annan var en Agfa Isolette II, påminner i stora drag om Zeiss Ikon kameran ovan, något modernare. Dessvärre är fokusskruven väldigt trög och jag är där osäker på om fokuseringen fungerar, har inte hunnit med att prova kameran med film. En tredje kamera i detta senaste inköp var en Zeiss Ikon Ikoflex, en TLR (Twin Lens Reflex), en ”tvåögd” kamera . Väldigt populära och bra kameror, mest känd är nog Rolleiflex kamerorna. Just denna kamera är nog den mindre kända av flera olika tillverkare av TLR kameror, lite förbisedd och kanske underskattad. Det är ju Zeiss optik och ett fint mekaniskt arbete bakom denna kamera. Det var lite typiskt och oturligt nog den kamera i den nyinköpta samlingen som jag helst villa ha, dessvärre fungerade inte slutaren.

Reparation om det går?

Jag har nu plockat isär min Zeiss Ikon Ikoflex i ett försök att få igång den låsta slutaren. Detta är robusta saker och personer som inte är fullständigt opraktiska kan med lite vägledning ta isär och förhoppningsvis sätta ihop sådana här saker. Internet är i dessa fall en makalös hjälp. Efter lite sökande så fann jag ett par sidor med bra beskrivningar på liknande fel, med hjälp av dessa hoppas jag kunna fixa slutaren. Det är dessvärre ett mekaniskt, mänskligt handhavande som är orsaken. En eller ett par små metallstift är krökta, de har blivit det av  för våldsamt hanterande. Hade det funnits reservdelar så hade det varit enklaste sak i världen att byta ut dessa. Nu är kameran närmare 60 år gammal och reservdelar har inte tillverkats på väldigt länge. 

Zeiss Ikon TLR

Zeiss Ikon Ikoflex Ic, här med linserna bortplockade och hela slutarmekanismen frilagd. 

Sannolikt kommer inte slutaren att gå att reparera helt. Det är små marginaler och det är finmekanik, men får jag den att fungera en period, kanske några år så är jag rätt nöjd. 

Verket för slutartider, ett litet paket med kugghjul, armar och fjädrar.

Skall köpa en ny lite mindre tång som kan bocka till de krökta stiften, sedan är det bara att montera ihop det igen. Hoppas det skall fungera.

 

Fotot är inte längre ett foto?

När slutar fotografering att vara just fotografering och övergår i bildskapande? Fotografering av idag jämfört med för 15-20 år sedan kan vara två helt skilda saker.

wpid-wp-1453792224486.jpg

Gammal klassisk tvåögd kamera, en japansk Rolleiflex kopia som ännu idag tar fantastiska foton.

 

I artikeln ”Fotografiet behöver uppfinnas på nytt” skriver Håkan Lindgren att fotot inte är vad det varit och idag är inte alltid fotograferande bilder av ögonblick. Det visar inte något som verkligen skett. Detta i sig är inte någon nyhet, det har länge gått att manipulera bilder, vilket även gjordes med fotograferande på film. Den digitala eran och digitalt fotograferande har dock medfört helt andra möjligheter att skapa bilder. Bildskapande är inte är detsamma som att fotografera.

I artikeln i SVD nämner han ett  flertal punkter i som gör att bilden man ser som ett resultat av ett tryck på på en knapp inte är fotografering. Knappen kan vara i kameran, i telefonen, eller vad det nu är man tar bilden med, det är inte ögonblicksbilder. Knapptryckningen sätter igång en massa olika skeenden, som exempel kan det exponeras 20 bilder som bakas samman till en slutlig bild, 20 olika ögonblick som blir en bild. Fler exempel tas upp i artikeln, läs den,  det är ganska talande hur vi omgärdas av så kallad hjälp. Hjälp som skall ta fram det bästa ut saker och ting! Vad nu det är, vad är det bästa och vem har bestämt att det som kommer ut är det bästa?

Jag skrev för några månader sedan om att det gamla hantverket är på väg att försvinna, det ersätts av en massa elektroniska hjälpmedel. Det är lite detta som gör att jag gärna fotograferar med film, det känns lite som om man fuskar då man fotograferar med digitala kameror, det är faktiskt enklare, det går inte att bortse från. Jag skrev ett tidigare inlägg om hantverket dör ut, läs gärna det.

wpid-wp-1453890212489.jpg

Flera generationer kameror, från vänster ljusmätare som krävs för äldre kameror, Yashica MAT (6×6 kamera för film), Nikon FM ( 35mm film), Fujica Half (18x24mm för film), nedre raden Nikon 1 V1 digital systemkamera, Ricoh GR III digital kompaktkamera.

I bilden ovan så är kamerorna från 1958-2013, ett spann på 55 år. Allt har gått framåt och dagens kameror tar fantastiska bilder och är otroligt smidiga. Det gör dock inte att gamla kameror är dåliga, de är dock lite osmidiga i jämförelse med dagens små smidiga kameror.

Jag tänker inte ge mig in i någon diskussion om vad som är fotografering och vad som inte är det, men att fånga ett ögonblick är kärnan med fotografering, ett fruset ögonblick i tiden. Det är lite det som är tjusningen med att titta på gamla fotografier, tidsdokument! Bilderna som skapas idag är det bilder av ögonblick, är det tidsdokument av något som skett? Det är idag inte självklart vad bilden är, ett foto, eller något annat.

Digitala fotografier kan idag otroligt enkelt ”framkallas” i olika program på en dator, det moderna ”mörkrummet” är idag på datorn. Resultatet av ett knäpp på kameran är i stort sett momentant, på en display på kameran kan man enkelt se om det blev som önskat. Kamerorna på övre raden är alla kameror som använder film, fungerar precis lika bra idag som på den tiden de var någorlunda moderna. Filmen från dessa framkallades och kopierades, mörkrummet gjorde då skäl för namnet, just ett mörkt rum. För att få resultatet av dessa kameror så var det flera steg som krävdes, med filmen framkallad och torkad så kunde den betraktas och då först vet man om det blev bra, blundade personen, eller kanske en konstig min fastnade på filmen, bilden blev för ljus eller mörk, horisonten lutar, mm..

 

F_390_178

Bild tagen med en kamera från 1971. (Hasselblad 500 C/M)

Jag har personligen inte några problem med att manipulera bilder, det är helt på sin plats och både tillför och möjliggör saker som tidigare var mycket svåra om inte mer eller mindre omöjliga. Däremot motsätter jag mig att kalla alla dessa stora ingrepp som görs för fotograferande, att exempelvis slå ihop bilder och göra ingrep som är mer än att efterbelysa, skugga, ”cropa” dvs. att klippa ut en del av bilden,  ändra kontraster, tonskalor, färger mm.,  det är inte fotografering, det är bildskapande. Vilket kan leda fram till fantastiska bilder, men det är ju inte fotografering.

Skall man göra det så skall det klart och tydligt framgå om någon undrar, det kan annars sluta som för den norska naturfotografen Terje Hellesø, prisbelönt och hyllad för sina naturfoton, som sedan vid granskning visade sig vara montage. Det finns vissa skolor som inte tillåter minsta lilla manipulering, man får inte ens göra ingrepp i ett motiv, dvs. kanske städa framför huvudmotivet, lägga en tröjärm till rätta, fixa håret, m.m, den strikta dokumentärfotografin har för många dessa oskrivna regler. Fotografering är det dock oavsett manipulering av motiv eller ej, det är ett knäpp och en ögonblicksbild.

Kanske är detta ett ickeproblem tycker många, men var skall man dra gränsen? Jag vill personligen gärna veta om en bild är ett fotografi och en ögonblicksbild, om 50 år kanske alla bilder är montage, det man sitter och kikar på är några hopklipp och den sanna bilden finns inte för det man titta på är en en manipulerad bild, alla ser så vackra och flefria ut, ingen gråter, ingen har en röd näsa, ingen är tunnhårig, ingen har rosiga kinder, sådana bilder är ju fullständigt ointressanta.

img_361-101 (1)

Bild tagen med Yashica MAT, från 1958.

Kate Winslet har skrivit in i sina kontrakt med smink och andra kosmetiska produkter att bilderna inte får retuscheras, Cindy Crawford lät publicera ”äkta bilder på sig själv”. Vilket sjuk värld det är, bilder ljuger. De reklambilder vi idag matas med är bilder är något slags idealiserade människor, men bilderna är inte fotografier, det är något helt annat. Mycket märkliga ideal som dessa bilder förmedlar, ingen ser ut som dessa människor, men många tror det och strävar efter det.

 

R0014210-18042015-84

Bild tagen med Ricoh GR III, en moderna och smidig och fantastisk trevlig kamera.

Så jag röstar för den nya fotografin, där det fotografiska ögonblicket verkligen har inträffat och fångats på någon form av media (film, minneskort, …)

Kompisar från förr

Jag har fått två nya vänner, vi blev kompisar omedelbart.

Har ni inte varit med om det där att det stämmer omedelbart! Man träffas och kanske börjar prata och det visar sig att man har massor gemensamt, bekanta, intressen, historia, ja det kan vara nästan vad som helst.

Andra gillar man, men det tar en stund. Det kan vara en person som kanske inte är så talförd, mer en betraktare. Det går dock att ana vissa nyanser och och drag, sånt som man själv gillar eller anser vara viktigt eller bra.

Dessa kompisar har jag känt till länge, dock inte som kompisar, mer som avlägset, lite trånande har de betraktats.

Vi träffades hur som helst ganska nyligen och det känns som om vi kommer rätt bra överens. De kan nog utvecklas till en lång och bestående vänskap.

Vänskapsrelationer kan anta lite olika skepnader, dåliga som bra, frekventa, mera sällan, man har arbetskompisar, fiskekompisar, träningskompisar. Hur man umgås är högst individuellt. Likaså har livet lite olika skeden, vilket ger lite olika former av av vänskap och hur man umgås.

Sedan finns kompisar, som det bara funkar med, här kan det utvecklas till en livslång vänskap.

Jag tror att mina två nya vänner Victor och Carl, de kan bli en bestående vänskap. De är inte sådana som sviker en, de är pålitliga och trogna!

Mina nya vänner är väldigt fina också, det vill jag poängtera på en gång. De är en fröjd för ögat med sin lyster, de har en historia och lite patina. Det är inte bara jag som gillar dem, de gillar att vara tillsammans, och tillsammans kan de göra stordåd!

Vi har hunnit med att vara ute en hel del i naturen, vi har besökt andra i byn och familjen har fått träffa dem.

Faktum är att vi är ungefär jämngamla, bra årgångar på den tiden!

Jag har lagt med ett par bilder så ni få se mina kompisar.

I förgrunden, lite blank i sin finish Carl Zeiss Planar 80/2.8, intill bakom Victor Hasselblad 500C

I förgrunden, lite blank i sin finish Carl Zeiss Planar 80/2.8, intill bakom Victor Hasselblad 500C

För tydlighetens skull så visar jag namnbrickan.

Närbild på Viktor Hasselblad 500C

Vi var ut en sväng i helgen (8 februari 2015), en tur till Långa bryggan i Bjärred. Våraning i luften, med en strålande sol, men en rätt kall och hård vind. Vi fick bl.a. med oss hem det som kan ses nedan