Kategoriarkiv: Stories

Analoga kameror, nu tas tillverkningen upp

Publicerat av
Svara

Pentax, eller är det Ricoh? Går ut med ett pressmeddelande att de tar upp tillverkningen av analoga kameror igen. Det är verkligen glädjande. De har insett att det finns en växande marknad för analoga kameror. Framför allt så har de insett att behovet för reservdelar, behovet för reparationer och behovet för att skapa bilder på ett traditionellt sätt finns kvar och växer.

I videon nedan så kan man höra lite om hur de tänker, jag håller dock inte helt med i alla avseenden, men gläds åt att det tar steget att återigen börja tillverka analoga kameror. Däremot är deras första modell (om det stämmer med bilden jag hittade) inte något som man kan hetsa upp sig över, en rosa kompaktkamera, det kändes helt enkelt inte seriöst. Blir även lite misstänksam då han i början av videon pratar om ”kameran”. Singularis, är det en kamera, denna kamera, då är detta kejsarens nya kläder.

Behovet av service, av nya kameror finns

Analoga kameror behövs, däremot är jag rätt övertygad om att färgglada kompaktkameror inte är vad marknaden ropar efter. Inte heller som jag skrev i ett tidigare inlägg Ny(gammal) kamera om hur Leica tagit upp tillverkningen av sin modell M6. I min värld lika trist som en färgglad  kompaktkamera. 

Det verkar som om nytänkandet inte riktigt finns, båda dessa nu ”nya” analoga kameror är ju egentligen gamla, den ena tokdyr och ett mekaniskt mästerverket, den andra en plastkamera. Var finns det spännande nya? Däremellan är marknaden som jag ser det. Jag skulle inte personligen köpa någon av dessa. En barnkamera och en gubbkamera, jag känner mig inte hemma i något av lägren.

Pentax pratar till en början om ungdomar som vill kunna fotografera med film. Det är fint och beundransvärt. Men det blir lite som en trendspaning, något som kommer, och går. En bit in i videon så börjar det dock låta spännande, de skall tillverka en serie av kameror och som kronan på verket en avancerad mekanisk SLR. 

Jag hopps nu att detta blir mer än en massa prat och att det verkligen kommer ut en serie med kameror. Jag sålde mina gamla Ricoh kameror för väldigt länge sedan. Gick då över till Nikon, men jag  är inte sämre än att jag kan tänka mig att byta till en nytillverkad Pentax om den visar sig hålla måttet.

Att skildra vardagen

Publicerat av
Svara

Vardagen, det som vi har omkring oss större delen av tiden. Något vi mer eller mindre tar för givet, kanske inte ger någon större uppmärksamhet? Att skildra just dessa små saker, i vår närhet, det är kanske inte så lätt. Att skildra vardagen är inte populärt om man skall tro sociala medier eller hör personer berätta vad de fotograferar. Där är färgglada bilder från resor, restaurangbesök och udda ting dominerande. Det är en konst, att se förändringar, detaljer i ens närhet.  Men för många vare sig så kul eller spännande. Att gräva där man står är inte alltid så lätt!

Fotografen William Eggleston är en en fotograf som kan sägas fotografera det vardagliga. Vid en intervju frågar en journalist, vad är det han fotograferar, vad han ser? ”Jag är en demokratisk fotograf”, är hans korta koncisa svar. Hans bilder är i de flesta fall tagna i hans omgivning där han bor och verkat hela sitt liv. I Sverige kommer jag omedelbart att tänka på Gunnar Smoliansky, han såg det stora i det lilla. En annan svensk fotograf som visserligen inte håller sig på samma plats, men väl ser saker i vardagen som de flesta går förbi är Gerry Johansson, hans små kvadratiska mökrumsprintar. Ting som kommer i hans väg när han är ute med kameran.

Några brittiska fotografer

Paul Grahams är en brittisk fotograf i samma anda de nämnda, han skildrar det vardagliga. En skillnad är dock att han ofta har med människan på bild. Det är kopplingen människa – vardag som är hans stora grej. Hans trilogi  ”A1- The Great North Road”, ”Beyond Caring” och ”Trouble Land”, var hans första böcker. Alla handlar om det mänskliga samhället, människor i sin miljö. De tar upp utan att på något sätt ta ställning, för och emot. Bilderna visar ett samhälle som skapar utanförskap, ett segregerat samhälle, ett samhälle under förändring. De är från tiden tidigt 80-tal till mitten av 80-talet, början på Tatcher eran. En period då England sålde ut och skapade ett kapitalistiskt samhälle. Då motorvägar byggdes för att snabbare kunna transportera sig och varor.

Ytterligare en fotograf som skildrar vardagen är Chris Killip och hans bok ”In Flagrante Two”. En bok som skildrar utanförskapet och samhällets utkanter i norra England.  Helt fantastiska bilder, hur han bär sig åt är en gåta, han fotograferar ofta med storformats kamera. Bilderna ser dock ut som snapshots, ögonblicksbilder.

Den ena tar enbart färgbilder den andra svartvita. Paul Grahams bilder är verkligen vardagsbilder, många skulle nog säga att de är tråkiga, och den sanne puristen som enbart fotograferar i svart-vitt skulle av bara den anledningen inte titta på bilderna. Killip har skildrat 70-talet i norra England, en tid av hög arbetslöshet, utanförskap och allmänt rätt eländigt. Det är bilder i svart-vitt som verkligen förstärker och är den tidens fotografiska sätt att skildra.

Jag köpte precis dessa 4 nämna böcker av de brittiska fotograferna. Så rmånga bra böcker, flera fotografer med viktiga tidsdokument som skildrar vardagen. Alla böckerna är nytryck, men väldigt bra sådana, Steidl och Mack. 

Att skildra och dokumentera

Jag känner personligen, detta är något som borde göras kontinuerligt. Detta är från England, men vi har liknande historia i Sverige. Exempelvis Paul Grahams ”A1- The Great North Road”, vilken skildrar väg A1, i Sverige kan vi idag se samma förändringar utmed våra stora vägar, exempelvis E22 eller E18, de dras om och passerar idag inte förbi några städer eller små orter. De görs allt bredare, och snabbare, det blir rena transportsträckor. Matställen blir ofta hamburgerkedjorna, det blir rullkorv på bensinstationerna. De mindre obundna ställena, de får slå igen då underlaget inte finns kvar längre.

Samhällen förändras, idag ser vi en urbanisering där stora städer växer, landsbygd och små orter tappar innevånare. Se på Norrland där mycket av befolkningen flyttar ut mot kusten, industrier och företag flyttar även de ut mot kusten. Inlandet glesas ut av befolkning, inte något unikt för Sverige, trenden är likadan för stora delar av världens länder.

Bilder som skildrar vardagen

För att knyta an till de brittiska fotograferna, vad har vi i Sverige som skulle kunna påminna om detta? Jag kommer omedelbart att tänka på fotografer som Sune Jonsson, Erik Holmstedt,  med flera som skildrar avfolkning, en landsbygd under förändring. Det finns ju även en mängd fotografer som jobbar i det småskaliga, jag kikade nyligen i boken Ädno/Älven/The River av Mia Rogersdotter Gran, en bok om hennes hemtrakter. En berättelse om Luleälven. Det finns mängder, jag nämner inte fler här. Vill mer poängtera att dokumentera sin vardag är viktigt, det är kul och inte minst, det är det definitivt det som ligger enklast till hands. 

Får nu passa på att nämna min egna bok som beräknas vara klar längre fram i höst. Det troliga namnet blir nog ”Var god dröj!”, den engelska versionen och titeln blir då ”Please Wait!”, i den har jag skildrat vardagen för platser i framför allt Skåne. Mer om den kommer längre fram.

Tillbaka till rötterna

Publicerat av
Svara

Ju äldre man blir  desto påtagligare blir historien och det förflutna.  Att besöka ställen som tidigare i livet haft en betydande roll, att påminnas om människor som betytt mycket i ens liv är och kan vara känslosamt. Att återvända till barndoms- och uppväxtplatsen är nog alltid lite känslosamt, i vart fall förknippat med mycket minnen.

Köpings järnvägsstation

Köpings järnvägsstation 2016. De flesta spåren står oanvända och är mer eller mindre igenvuxna.

Satt då jag skrev detta på tåget ned mot Skåne och Lund, vilket sedan drygt 25 år är stället jag bott. Min resa på detta tåg startade i Köping, staden där jag växte upp som barn och tonåring. Självklart har den haft en betydande roll i mitt liv, på ett eller annat sätt är det självskrivet. Anledningen för besöket av Köping just denna gång var ett sådant tillfälle då historien hinner ifatt och gör sig påmind, det var inte så kul. Man åldras och så gör alla omkring än, oavsett vad man gör för att förhala det. En sak är säker i ens liv, har man väl fötts så är det helt säkert att man en gång kommer att dö. Vad som händer däremellan är ju upp till var och en att försöka se till att det blir en bra resa. Jag var nu alltså upp på en begravning, någonting som aldrig är och blir behagligt eller kul.

Däremot så träffade jag många av mina släktingar, vilket var kul. Vi pratades vid och många för att inte säga alla (av kusinerna) har flyttat från Köping. Det är en utpräglad industristad och har varit det under lång tid. För mycket länge sedan var det en handelsplats, men det var under medeltiden, då var inte jag född. Jobben utanför industrin är inte många här i staden.

Köping är inte något som så många kan placera ut på kartan och har inte många kändisar av klass att referera till heller.  Carl Wilhelm Scheele, en man som ”uppfann syret”, i vart fall upptäckte han det. Hur mycket som helst heter något med Scheele i Köping, man tager vad man haver. Richard Dybeck, skaparen av vår nationalsång, egentligen boende i  Odensvi, en bit utanför Köping. Igen av dessa två mer kända personer som förknippas med Köping med omnejd,  har sitt ursprung i Köping, de är tyskar.  Köping är alltså inte en stor röd plupp på kartan. Säger man att man är uppvuxen i Köping så är alltid följdfrågan, ja är det Norrköping, Linköping eller kanske Söderköping. Så är det!

Samtal om det gamla 

Vi, kusiner och släkt pratade lite om hur det är att komma tillbaka till platsen där man växt upp. Vissa känner vemod, andra blir lite nedstämda, för egen del så är det mest ett konstaterande att man inte saknar det nämnvärt. Har det inte hänt något med staden? Det har det nog, men för en flyktig blick så försvinner sånt som lite brus. Det känns dessutom som om ens liv har olika faser, absolut inte något som är generellt och gäller överlag för alla personer, så dessa tankar är nog mer mina personliga.

Till en början i livet så är ju allt nytt och man upptäcker nya saker hela tiden, nytt är bra, nytt är kul. Detta är bra utan att relatera till något äldre, det är ju nytt. Det kommer sedan en fas då det kan vara nytt, det har kanske ersatt något gammalt. Då är en jämförelse med det gamla ofta något som avgör vad man tycker. Nytt är inte självskrivet bra. Till slut så blir det för många, ”det var bättre förr”. Som allt mer ”gubbig” så är jag väl någonstans mitt i detta. Att försöka vara objektiv och se positivt på förändringar är nog hälsosammast. Det är ju trots allt en utveckling och mycket blir ju bättre, dock inte allt. 

Mycket i dagens samhälle känns dock just nu som om det stagnerat och till och med går bakåt. Välfärdens debatterande är en sådan sak. Skolan är en annan. Infrastrukturen är inte heller bättre. Avfolkning av glesbyggd, och den utarmning som sker med samhällets perifera människor, är det bra?  

Gammalt blir nytt igen

Ibland så inträffar det att det gamla som minskade och kanske nästa försvann på grund av att det kom något nytt som ersatte det. LP-skivan ersattes av CD skivan, CD-skivan tappade marknad på grund av streamad musk, LP-skivan får på senare år en liten pånyttfödelse, samlare har hela tiden insett värdet och kvaliteten i LP-skivan, något som en CD skiva inte riktigt besitter. LP-skivan försvann och är nu alltså lite i ropet igen. Så gammalt kan åter bli nytt. Lite som med det analoga fotograferandet, som återigen är på uppgång och fler återfaller till att fotografera med film. Därmed inte sagt att det ena är bättre än det andra, kanske mer ett uttryckssätt. Kodak visar för första gången på länge vinst, de har till och med flaggat att de vill expandera. Vem hade trott det?

Ett problem för många är dock att skivspelaren har slängts på soptiden av många, de kan alltså inte spela LP-skivor. Synd för dem. Mode är ett annat sådant exempel, det går i cykler och med jämna mellanrum kommer modet tillbaka, dagens bedrövliga byxor med högt liv, gärna blekta, förfärligt fult och ser inte bekvämt enligt mig. Sånt elände såg man ju nog av under 80-talet.

Bilden av en allt mer utarmad glesbygd

För mig är bilden på Köpings järnvägsstation lite illustrativ, inte enbart för just Köping, lite som en karikatyr för mindre orter, samhällen överlag. Det pågår en avfolkning av glesbyggd, hus töms, industrier tas ur bruk och får till viss del förfalla och blir stående. För att återgå till att beskriva Köping så var stationen dock väldigt välfylld med tågresenärer, vilket inte var fallet fram till mitten av 80-talet då jag flyttade från staden. Idag är/har det blivit en plats man bor mer än man arbetar, trots sin status som industristad. I vart fall i relation till tidigare. Befolkningsmängden har minskat från sin topp under 70-talet med närmare 30 000 boende i kommunen till nuvarande (2010) 24 700. Inget unikt, små städer och samhällen på landet minskar överlag och storstäderna växer.

Något som dock är påtagligt är Köpings betydelse som en hamnstad för transport, den är helt förändrad. Då jag växte upp var det dagligen stora fartyg som kom in, ofta flera olika, det var stål, kalk, kemikalier, mm. Det var utländska fartyg, svenska, stora, små. Dessa båtar lade till och lastades av och på med hjälp av stora kranar som körde på räls utmed kajen. Idag finns inte dessa kranar kvar och mycket av hamnens betydelse är förflyttat till storebror lite längre ut i Mälaren, Västerås. Köpings hamn ägs idag av Västerås hamn. Transport sker idag uppenbarligen på annat sätt, hamnen har inte den roll den hade en gång i tiden. Vilket tydligt kan ses i alla byggnader som ligger i anslutning till hamnen, de är i många fall fallfärdiga och står endast kvar för att de kostar för mycket att ta om hand de farliga avfallet (eternit, mm.). Se bilder nedan.

464_hbl_516-redigera

464_hbl_517

464_hbl_518

Silon i Köping

img_201609080855365520.jpg Köpings silo, en gigant. Köpings silo byggdes under tiden då jag bodde där. Det jag minns var att många tycke att silon satte Köping på kartan, vilken typ av karta? Jag kan idag medge att den är rätt pampig och fräck, det häckar dessutom pilgrimsfalk på taket av silon.

Den byggdes vilket fall under en period, då det talades om Sveriges tråkigaste stad. På skämt eller allvar skulle det utses den tråkigaste staden i Sverige, Köping var med i denna omröstning, hur det gick till slut det minns jag inte. Tror det finns gott om aspiranter på tråkigaste staden i Sverige. Vilket fall så var just silon lite spännande ansåg vissa, jag för egen del ville bra gärna komma högst upp, utsikten måste vara riktigt häftig. Det sades att man såg Örebro, om det stämmer vet jag inte då jag aldrig kommit upp på taket av silon. Däremot har jag varit nedanför och nu senast tog jag lite bilder på den, några kan ses här.

465_hbl_519-redigera Att framhålla en silo här gör jag mer då den är tacksam att fotografera. Den är faktiskt lite som en Turning Torso, men utan en påkostad arkitekts handpåläggning. Ingen bor heller i den, dock bor det Pilgrimsfalk på den.

 

 

Varför håller man på?

Publicerat av
Svara

Lite då och då frågar man sig vad man håller på med. Är det verkligen meningsfullt, är det kul? Man sliter, tar omvägar, krånglar till det mer än nödvändigt. Det tar emot och känns tungt. Då dyker tankarna upp i huvudet, de negativa tankarna, man frågar sig vad det är man sysslar med.  

Att krångla till det lite och inte ta det lättaste vägen är nog en naturlag för min deI, vad gäller vissa saker skall tilläggas.Vägen till målet blir då en mer påtaglig del av det hela. Precis det motsatta är det naturliga för andra. 

Dokumenterar köpcenter med Hasselblad SWC och färgfilm

Inte helt sällan får jag frågan, varför gör du så här, blir det verkligen bättre? Bättre, bättre än vad? Vad är bra? Det är till att börja med inte frågan om bättre, eller sämre. Varför frågar man något sådant? Jag anser att frågan är helt felaktigt formulerad, för att över huvud taget kunna fråga på ett sådant sätt så måste det finnas referenser till vad som är bra.  Bildens innehåll förändras ju inte på något sätt. Frågan (egentligen ett påstående) har en underton som antyder att jag är fel ute. Det blir helt enkelt inte bättre, inte i deras ögon, de är helt oförstående. Det är nog med ett sådant resonemang väldigt mycket i vårt samhälle som inte kvalar in som bra. Alla skulle åka Tesla eller någon annan elbil, alla skulle har en Rolex, alla billighets affärer skulle inte existera, men så är det ju inte. Vi åker lika bra från A till B i en Fiat, tiden har sin gång oavsett klocka, en billig klocka visar tiden precis lika bra.

Känslan och nöjet

En anledning till att att jag återgick till det analoga fotograferandet, var det mer fysiska. Jag är mer delaktig. Det är också något påtagligt, synbart och konkret över det. Till att börja med är det film, celluloid, belagd med silver. Det är hela processen från att bilden tas till den färdiga bilden, en kedja av moment som skall passeras. För mig infann sig aldrig känslan av att bilden blev färdig då jag fotograferade digitalt. Det var bara halvklart, märkligt, men så var det, så är det. Det kändes dessutom lite som man fuskade då man visade sina bilder. Väntade alltid på frågan, ”har du photoshopat?”, För mig var det samma sak som, ”Har du tagit genvägen, fuskat,  fotograferat digitalt?”. 

Sitter med min pappas gamla super 8 filmer framför mig, de är ihopklippta på stora spolar som kanske är 30-40 minuter vardera. Har inte själv tittat på dessa på säkert 35 år, har dock i  minnet vad det är på rullarna. Det är familjefilmer, från semestrar, från huset i Köping. Filma analogt är idag otroligt ovanligt, gissar att en anledning är kostnaden, det är rejält dyrt. Det kräver dessutom en hel del mer av den som filmar.

Jag inbillar mig att just rörlig film har inneburit ännu större förenklingar och kanske förtjänster än stillbildsfotografi, om man bortser från kostnaden, så är det förenklade möjligheten att klippa, att lägga på ljud, med mera. 

Behöver man förklara sig?

Det finns egentligen inte någon anledning till att behöva förklara sig, varför man håller på alltså. Det är ju upp till var och en att göra sina val. Precis som jag gjort mitt val att återgå till det analoga fotograferandet, har andra verkligen lagt detta bakom sig och helt absorberat det digitala. Varför får man över huvud taget frågan? Det är inte av nyfikenhet de frågar, snarare något oförstående. och möjligen avundsjuka, jag kan bara spekulera. 

I just mitt fall är det inte enbart fotografin som känns så här. Tidigare under mina studier så valde jag att köra Linux, ett fritt och öppet operativsystem. Något som innebar mer jobb och definitivt var krångligare än att köra en MAC eller en PC. Det var dock i mina ögon bättre och framför allt var det kul! Jag valde även att skriva och göra hela min avhandling med hjälp av programvaror som var fria, gratis. Inte alltid till andras glädje, kan jag tillägga. Skulle man byta dokument med varandra, vilket ofta är fallet om man samarbetar, då är det allt som oftast någon liten detalj som skiljer versionerna åt. Det fick man sannerligen alltid höra, ”varför skall du(jag) krångla till saker så?”

Det var/är tilltalande med program som människor utvecklat och gjort tillgängliga för vem som helst, helt utan kostnad. Precis samma sak gjorde jag, inte den enklaste vägen, men en väg som gav lite mer än just en smidig lösning på saker och ting. Allt jag utvecklade blev fritt för vem som helst att använda. Det har sedan hängt med genom livet. Det känns ganska bra, får mig att bli glad, ofta dessutom överraskad.

bild med hålkamera, MAX IV i Lund

Inget är prefekt

Om vi återgår till fotografi; Anton Corbijn satte ord på en känsla som är central. Han jobbar med gamla analoga Hasselbladskameror, en minimal uppsättning objektiv och Kodak Tri-X. Han sa att hans sätt att jobba gav utrymme för misstag, det är inte perfekt, det finns även ett utrymme för slumpen. Människan är inte perfekt och att göra fel är något som är helt naturligt. Det är dessutom en lite mer långsam process, facit finns inte förrän hela kedjan är genomgången.

Det är precis så det känns. Det finns ju inte något rätt eller fel, bara en känsla av vad som verkar rätt eller fel. Det digitala ger dock i stort sett obegränsade möjligheter att skapa overkliga, orealistiska bilder. De sociala nätverken, med alla delade bilder bidrar säkert, där färger är förstärkta, detaljupplösning och dynamik är sedan länge mycket högre än vad det mänskliga ögat kan uppfatta. Det känns inte äkta, det är lite för perfekt, skavanker och fel är bortplockade. Det känns mer som en konstruktion och oäkta.

Gammalt blir nytt

Det har lite blivit så att det gamla har blivit nytt, igen. I jakten på det lite unika, där har det gamla det analoga funnit sin plats. Då det med det digitala går att ta bilder som är tekniskt perfekta, att göra identiska kopior, där finns ett litet, men dock existerande utrymme för det analoga fotograferande. Det personliga tenderar i många fall att försvinna i det digitala, teknologin tar överhand.

Det hörs fler och fler som dels värdesätter ett annat hantverk, men även ett annat uttryck i bilder. Bilder som kanske inte är bättre, men man vet att det är genuint, det är inte redigerat in i minsta detalj. Det är lite sånt här som är en drivkraft, får en att hålla på. Självklart är glädjen i att hålla på det som är motorn, men det kommer inifrån, men uppskattning utifrån bidrar ju även det.

Så varför man håller på är så enkelt som att det är kul, känslan av att ha gjort något man är nöjd med. Det är inte heller kanske alltid den enklaste vägen man väljer. Varför skall man välja det, det är då inte alltid en lika stor utmaning, en del av nöjet är faktiskt vägen framåt.

Ny tid, nya idéer, nya metoder, nya bilder?

Publicerat av
Svara

Nya idéer, nya bilder, nygamla metoder, nya infallsvinklar. Så kan det se ut för att utvecklas, men det krävs även reflektioner. Att stanna upp lite då och då och utvärdera arbetet, lika viktigt som nya idéer. Det är så lätt att köra på i hjulspåren som banas av den stora massan, inspirationen hämtas bland de som är mest tillgängligt, vilket idag är dagens sociala medier. 

Det är lätt att ta samma bilder hela tiden, man åker till en ny plats, men i själva verket tar man samma bild som på andra platser. Det kan även vara att man åker till samma platser gång på gång, om det är bekvämlighet eller kanske så att man vet vad man får på en bekant plats. Samma bilder tas gång på gång.Tål att tänka på vilket fall. Att åka till samma plats liksom många andra är dock oftast en lite tråkig och förutsägbar plan. 

Samma plats men en annan utrustning

Av någon anledning har jag sedan de första staplande stegen med en kamera, alltid fascinerats av de gamla storformats kamerorna. Det var något med dessa som väckte min nyfikenhet. Bara det där med att lägga ett skynke över huvudet och se bilden upp och ned på en glasskiva. Det var dels något högtidligt över det, en bild tog man, kanske ett par. Det var även någon märklig känsla av att de hade kontroll över allt, tar man endast en bild, ja då måste det ju bli rätt. Ingen tvekan över vad det skall bli. Eller? 

Som jag skrev i inledningen så är det lätt att gå på den upptrampade stigen, att vika av kan kännas lite besvärligt. Jag har konstaterat att med storformatskameran så tar jag definitivt andra bilder än med småbildskameran, mellanformatskameran är nog även som namnet antyder, just något mittemellan. Borde kanske göra detta oftare, inte bara tänka tanken.

Jag har alltmer börjat fundera varför jag fotograferar, varför jag tar de bilder jag tar. Vad vill jag berätta med dessa bilder? Det är så lätt att i dagens regn av bilder som sköljer över oss, dras med, och kanske själv ta liknande bilder. Är det sådana bilder man innerst inne vill ta? Det kan det ju vara, men det kan även vara bilder man tar för att man själv inte reflekterar över varför man tar man tar just dessa. Jag tror att alla tar bilder som smälter in väl i det mediala flödet, till och från. Det är nog dock lite då och då bra att ta ett steg åt sidan och reflektera vad man sysslar med, varför man gör det och om det känns rätt. 

Hantverket är viktigt 

För egen del så var steget tillbaka till det analoga ett viktigt steg. Det märkliga med det digitala fotograferandet var att jag aldrig kände mig nöjd. Jag kände mig aldrig helt färdig, blev någon bild bra så kändes det inte som den var färdig, det kändes lite som fusk. Så är det självfallet inte, men känslan fanns där hela tiden, det kändes inte som ett riktigt hantverk. Bilderna kändes inte rätt.  Så för min del är hantverket viktigt, det andra är att den analoga bilden är fysisk, negativet,  bilden är något som man kan ta på. Det är en process som har en tydlig given kronologisk process och det går inte att själv påverka det hela i så stor utsträckning efter exponeringen. Det är fler steg innan bilden är synlig. Vikten av att göra rätt hela vägen är större, det finns inte lika många möjligheter att korrigera fel längs processen. 

Det är här som storformatet kommer in, det är endast en bild åt gången och det är så mycket jobb med varje bild att det får inte gå fel. Går saker och ting fel så får det genomslag omedelbart. Det är så pass omständligt att ta en bild med dessa kameror, att vara noggrann och saktfärdighet blir en naturlig del av processen. 

Att sedan ett negativ kan kontaktkopieras för att få en bild är rätt häftigt. Jag tror att den långsamma proceduren med dessa stora kameror är nyttig, det tvingar en att planera, tänka till, mäta, komponera och till slut ta själva bilden. Kreativitet är inte synonymt med snabbhet.