Kategoriarkiv: Stories

Freddie Wadling – Jag är monstret

Publicerat av
Svara

Såg igår K-special och filmen om Freddie Wadling  – Jag är monstret på SVT. Ett fint försök till sammanfattning av en artists liv. Jag växte inte upp i Göteborg och har inte heller riktigt reflekterat över hur mångfacetterad artist Freddie Wadling var. Jag vet verkligen inte hur många gånger jag sett honom uppträda. Cortex, Blue for Two, Fläskkvartetten. Det är vilket fall många gånger.

Jag har tagit ett flertal bilder på hans framträdanden, gjorde dock inte så mycket med alla dessa bilder. Idag anser jag detta är en typ av bilder jag tycker är erbarmligt tråkiga.

Freddie Wadling

Fotografi och musik var för min del på den tiden väldigt tätt sammanflätat. Kameran blev ett sätt för mig att ta mig in på ställen, se saker, att våga söka kontakt. 

Hur som helst har jag alltså sett ett otal framträdanden med Freddie Wadling i olika konstellationer. Alla otroligt bra! En särpräglad och unik röst som tystnade lite för tidigt. I filmen är det rätt tydligt att han inte helt tar vara på sig själv, sin hälsa,  han lever på gränsen till att hela tiden trilla över på andra sidan.

Jag har en hel del vinyl, och inser att jag har en hel del av det material som han medverkar på, framför allt det tidiga. Jag är inte på något sätt en samlare av Freddie Wadling, mer att jag gillade flera av hans konstellationer, Cortex, Liket lever, Lädernunnan, GLO, Perverts, Blue for Two, Fläskkvartetten, är skivor som står i skivsamligen. I filmen flimrar Liket lever förbi, en singel som jag var tvungen att leta reda på efter att ha sett filmen. En liten raritet visar det sig, säljs jäkligt dyrt  på Discogs. Liket lever – Levande begravd/Hjärtats slag.

Storheten

Filmen visar på ett tydligt sätt en person som lever livet fullt ut som artist. Vilket gör att hans livsverk blir så mycket större än band som Kent, Håkan Hellström, Arvingarna, mf.l. Nu tycker jag för övrigt att de senare nämnda banden alla är riktigt trista saker, de nämnde  mer för att sätta artisten Wadling i ett sammanhang, han lockade aldrig ett fyllt Nya Ullevi. Han medverkar däremot på  otroligt mycket och är på så sätt en del av något så mycket större. I filmen intervjuas Slowgold, en nyare och yngre artist som hade ett som jag förstår rätt nära samarbete med Wadling. Hon lovprisar honom.

Vad jag vill komma fram till är att jag inte tidigare insett hur stor han var. Jag har lyssnat på mina LP och singlar, med numera lite äldre musik. Framför allt har jag på senare tid lyssnat mycket på Fläskkvartetten. Har alltså inte funderat och reflekterat över att han gjort så mycket mer.

En fantastisk artist och udda själ i svenskt musik och konst. Det är fint att få hör andra artister som uttalar sig om honom och på ett varmt sätt berättar om hans konstnärskap.

Skall nu gå och vända på LPn som ligger på skivtallriken. Cortex –You can’t kill the Boogeyman. 

Ha en fin fortsättning på en annalkande vår. Å passa på att se filmen, länk till filmen finns överst i texten.

 

Att ha för mycket prylar

Publicerat av
Svara

När har man för mycket prylar? Var går gränsen när mycket blir för mycket? Jag har nog sannolikt för mycket prylar, jag har faktiskt inte helt koll på vad jag har för kameror, för objektiv, för tillbehör. Detsamma gäller för mina flugspön, flugrullar och fluglinor. Jag skulle nog säga att, jag ha passerat gränsen för vad som skulle kunna vara lagom.

Jag letar efter tre saker, tre viktiga saker. Det ena är en hårddisk med digitalbilder, den har bilder från 2015 bland annat. Jag ver hur den ser ut, men är lite osäker på vad den innehåller frånsett just bilder från 2015. En sån där gummerad ”semistötskyddad disk”. Den är egentligen inte stötskyddad, men tillverkaren lade till detta oranga gummi för att kunna sälja den lite dyrare. Alla gamla diskar som hade rörliga detaljer var känsliga, enda sättet att inte förstöra dem, det var att inte tappa dem. Just den disken är nu vilket fall borta.

Det andra och tredje som jag letar efter är två pärmar med negativ, en med färgfilm, samt en med negativ för filmer nummer 220-300. Den senare med enbart S/V film. Jag numrerade mina filmer löpande när jag började fotografera, blev lite jobbigt till slut och jag har nu frångått det till ett annat system.

Detta letande var någon form av upprinnelse och händelsen som fick mig att konstatera att jag har väldigt mycket, sannolikt för mycket, grejor.

Ett konstaterande

Jag letar på ställen jag normalt inte kikar. Där hittar jag nu alltså saker som jag helt glömt av, precis nu till exempel, hittade jag ett gammalt Nikkor 50mm/1.8 Ai-S, Nikons absolut minsta normalobjektiv. Helt glömt av att jag har ett sånt. Jag har nog 3, kanske 4, eller rent av 5 fem 50mm till. Då är åtm 3 AF objektiv, sedan har jag 50mm/1.8 manuellt som inte är lilla varianten, jag har ett 50mm 1.4. Helt galet, hur kan det ha blivit så här? Hur är det med andra brännvidder? Är det lika illa ställt som med 50mm?

Hur många kameror har jag då? Jag vet inte, men här kan jag leta i minnet. Lite tankearbete och jag kan räkna upp mina kameror.

Jag tror dock att jag låter bli, konstaterar bara att det är lite väl många. Problemt jag har är att jag lite snöar in på saker och ting. Jag har inte köpt kameraprylar på flera år, så detta som köpts på senare tid köpte jag under en kort period, innan det började stiga i pris och bli dyrt.  Vissa kameror och objektiv är gamla, från tiden i Örebro, 80-talet. Jag har även fått ärva kameror, jag köper kameror för att ha reservdelar. Ibland är bara lusten att få äga just den kameran så stor att jag köpt den. 

Frågan är nu – Har jag för mycket?

Tag som exempel mina halvformats kameror, jag använder primärt Fujica half och Fujica Drive.

Fujica half + drive
Fujica half + drive, med färg, resp. s/v film i.

Två väldigt bra och robusta kameror. Men de krånglar lite då och då. Jag har passat på och köpt när jag hittat reservkameror. Jag har nu 5 st sådana kameror, där åtminstone 1 inte fungerar. Det är relativt enkla kameror som går att reparera på egen hand om man inte har tummen precis mitt i handen. Då det inte går att få tag i reservdelar frånsett att ta från andra kameror av samma modell, ja, då är det att till att ha en buffert.  Där hade jag alltid två hus med mig, ett med färgfilm, ett med S/V. En sak som i stort sett alltid är trasig på dessa kameror är ljusmätaren, de tröttnar med tiden och visar fel värden, eller inga värdena alls till slut. 

Ett bildexempel från dessa kameror:

Ett montage som monterats ihop i Photoshop, 5 eller om det var 6 delbilderna, tagna med Fujica half, på färgfilm. Bilden är från Stenbrottet i Skrylle utanför Dalby.

Eller den här, tagen med min Fujica Drive och någon S/V film, en, nej två bilder på en äldre herre som satt och rökte cigarr utanför sitt hus i gamla stan i Stockholm.

Jag konstaterar bara att jag har mycket, men låter bli att rota i det mer än så. Som jag ser det så är de uppenbarligen inte vägen, och så länge jag inte skall flytta så är det väl OK att alla prylarna ligger här. 

Batterier ett problem i vardagen

Publicerat av
Svara

Detta är en text jag skrev 2017 som aldrig publicerades. Det var en lite annorlunda situation då. Vi var på väg mot en förändring av samhället, men vilken omfattning, vilken tid och hur det skulle ske var inte klart. Nu i dagarna går COP28 av stapeln och den riktigt stora frågan, det riktigt stora ämnet är att det går åt fel håll. En omställning från fossila bränslen, till ett mer elektrifierat samhälle var vad alla såg framför sig, då. Elektricitet  var vad alla sa skulle ersätta fossila bränslen, där är vi inte. Idag är det många som gör sig av med sina elbilar, det fungerar inte som väntat. Batterier som inte håller vad de lovar, laddning som inte fungerar.  Jag trodde aldrig på att elektrifiering skulle ersätta det fossila, tror verkligen inte på det idag. 

Batteriberoendet, saker som behöver ström för att fungera, det är ett problem idag. Allt (nästan), ja i stort sett allt kräver någon form av elektricitet för att fungera. Det pratas mycket om elbilar, där behöver batterierna utvecklas, det är telefoner, kameror, cyklar, klockor, radioapparater, fjärrkontroller, listan kan göras hur lång som helst. För att inte tala om alla register, sjukhus och bankväsendet.

Murphys lag är lagen om saker som kan gå fel, vilket de förr eller senare gör. Batterier är lite av Murphys lag, batterier tar ju slut, förr eller senare. Då man behöver dem som mest, ja då tar de naturligtvis slut. Är det inte så? 

Ett batteriberoende 

Naturligtivs behöver det inte vara så, det går att förutse att batterier skall ta slut. Det bygger dock på att alla hjälps åt, det visar sig vara svårt. Det har blivit ett extra moment att se att saker och ting är laddade nog. Är telefonen laddad så den kan använda idag? Är kamerans batterier laddade så jag kan fotografera, är min bil laddad så jag kan åka och handla i Malmö? Om svaret på någon av dessa frågar är nej, då kan det bli problem. 

Känns dessutom som om det kommer att bli än mer batteriberoende i framtiden, får mig lite att önska att allt var mekaniskt, helt oberoende av batterier. Jag jobbar på det. Har bland annat skrivit om mina kameror, de är ju trots allt lite av mina arbetsredskap. De kameror jag använder till vardags i mina egna projekt, de klarar de flesta fallen utan batterier, dock inte alla.

Klockan är man ju inte på något sätt beroende av, inte armbandsuret i vart fall. Har dock under många år sneglat på alla dessa modeller som inte har batteri.  En mängd olika lösningar som inte har batteri i sig, men trots det ”går som klockan”, utan att stanna. Har dock inte kunnat motivera ett köp av en ny klocka, den jag har fick jag på min 18-års dag och den går väldigt bra, den är snygg, håller tiden (den drar sig minimalt), det enda smolket i bägaren, den har batteri.

Fick för några år sedan en sådan där skapelse som inte har batteri, men är quarts styrd och går väldigt exakt. Ett problem är nu ur världen, tiden kommer inte att stanna! Använder klockan och den kommer att ticka på, så bra.

Cirkulärt tänkande 

Tidigare texter har otaliga gånger handlat om det analoga kontra det digitala. Det har handlat om känslan i fotograferandet, hantverket. Det har handlat om skenande kostnader för film, om bristen på hållbar utrustning, avsaknad av nytillverkning. Det är inte riktigt det denna text handlar om. 

El, batterier är något som både ses som en lösning på problem, men även är ett problem i sig självt. Jag har skrivit att jag inte vill ha saker som är beroende av batterier, mina analoga kameror som exempel. För kommunikation är det det motsatta, batterier är där lösningen på att ställa om till ett fossilfritt leverne. Kommunikation med buss, tåg och andra transportsätt som inte förbrukar fossila bränslen.

Det har dock visat sig lida av otaliga problem, eldrift tänker jag nu på. Lösningen finns inte i batterier, att elektrifiera allt. Dels måste vår livsstil ändras, det är nog det svåraste och det som kommer att orsaka stora problem, trots att det är det enklaste att åtgärda. Dels så är batterier skapade av en ny ändlig resurs. Lithium, eller vad nya batterier kan använda kommer att bli morgondagens bristvara.  

Vad är då framtidens ”bränsle”, jag vet inte, men det måste nog vara något som det finns i stort sett oändligt mycket av. Vatten! Väte är ju ett bränsle det forskas på, det tror jag kan vara en tänkbar lösning. Kväve hade ju varit ett annat. Detta är spekulationer och jag har inte kunskap att uttala mig om hur dessa ämnen skulle påverka vår omgivning. Kan det möjligen vara så att de påverkar balansen i atmosfären, kanske på ett liknande sätt som CO2?

Mekaniska kameror

Jag kommer vilket fall att behålla mina gamla mekaniska kameror, använder dem så mycket jag kan. De fungerar fortfarande och de är pålitliga. Låt oss också hoppas att filmpriserna inte fortsätter att skena i pris som det gjort under senare tid. 

Analoga kameror, nu tas tillverkningen upp

Publicerat av
Svara

Pentax, eller är det Ricoh? Går ut med ett pressmeddelande att de tar upp tillverkningen av analoga kameror igen. Det är verkligen glädjande. De har insett att det finns en växande marknad för analoga kameror. Framför allt så har de insett att behovet för reservdelar, behovet för reparationer och behovet för att skapa bilder på ett traditionellt sätt finns kvar och växer.

I videon nedan så kan man höra lite om hur de tänker, jag håller dock inte helt med i alla avseenden, men gläds åt att det tar steget att återigen börja tillverka analoga kameror. Däremot är deras första modell (om det stämmer med bilden jag hittade) inte något som man kan hetsa upp sig över, en rosa kompaktkamera, det kändes helt enkelt inte seriöst. Blir även lite misstänksam då han i början av videon pratar om ”kameran”. Singularis, är det en kamera, denna kamera, då är detta kejsarens nya kläder.

Behovet av service, av nya kameror finns

Analoga kameror behövs, däremot är jag rätt övertygad om att färgglada kompaktkameror inte är vad marknaden ropar efter. Inte heller som jag skrev i ett tidigare inlägg Ny(gammal) kamera om hur Leica tagit upp tillverkningen av sin modell M6. I min värld lika trist som en färgglad  kompaktkamera. 

Det verkar som om nytänkandet inte riktigt finns, båda dessa nu ”nya” analoga kameror är ju egentligen gamla, den ena tokdyr och ett mekaniskt mästerverket, den andra en plastkamera. Var finns det spännande nya? Däremellan är marknaden som jag ser det. Jag skulle inte personligen köpa någon av dessa. En barnkamera och en gubbkamera, jag känner mig inte hemma i något av lägren.

Pentax pratar till en början om ungdomar som vill kunna fotografera med film. Det är fint och beundransvärt. Men det blir lite som en trendspaning, något som kommer, och går. En bit in i videon så börjar det dock låta spännande, de skall tillverka en serie av kameror och som kronan på verket en avancerad mekanisk SLR. 

Jag hopps nu att detta blir mer än en massa prat och att det verkligen kommer ut en serie med kameror. Jag sålde mina gamla Ricoh kameror för väldigt länge sedan. Gick då över till Nikon, men jag  är inte sämre än att jag kan tänka mig att byta till en nytillverkad Pentax om den visar sig hålla måttet.

Att skildra vardagen

Publicerat av
Svara

Vardagen, det som vi har omkring oss större delen av tiden. Något vi mer eller mindre tar för givet, kanske inte ger någon större uppmärksamhet? Att skildra just dessa små saker, i vår närhet, det är kanske inte så lätt. Att skildra vardagen är inte populärt om man skall tro sociala medier eller hör personer berätta vad de fotograferar. Där är färgglada bilder från resor, restaurangbesök och udda ting dominerande. Det är en konst, att se förändringar, detaljer i ens närhet.  Men för många vare sig så kul eller spännande. Att gräva där man står är inte alltid så lätt!

Fotografen William Eggleston är en en fotograf som kan sägas fotografera det vardagliga. Vid en intervju frågar en journalist, vad är det han fotograferar, vad han ser? ”Jag är en demokratisk fotograf”, är hans korta koncisa svar. Hans bilder är i de flesta fall tagna i hans omgivning där han bor och verkat hela sitt liv. I Sverige kommer jag omedelbart att tänka på Gunnar Smoliansky, han såg det stora i det lilla. En annan svensk fotograf som visserligen inte håller sig på samma plats, men väl ser saker i vardagen som de flesta går förbi är Gerry Johansson, hans små kvadratiska mökrumsprintar. Ting som kommer i hans väg när han är ute med kameran.

Några brittiska fotografer

Paul Grahams är en brittisk fotograf i samma anda de nämnda, han skildrar det vardagliga. En skillnad är dock att han ofta har med människan på bild. Det är kopplingen människa – vardag som är hans stora grej. Hans trilogi  ”A1- The Great North Road”, ”Beyond Caring” och ”Trouble Land”, var hans första böcker. Alla handlar om det mänskliga samhället, människor i sin miljö. De tar upp utan att på något sätt ta ställning, för och emot. Bilderna visar ett samhälle som skapar utanförskap, ett segregerat samhälle, ett samhälle under förändring. De är från tiden tidigt 80-tal till mitten av 80-talet, början på Tatcher eran. En period då England sålde ut och skapade ett kapitalistiskt samhälle. Då motorvägar byggdes för att snabbare kunna transportera sig och varor.

Ytterligare en fotograf som skildrar vardagen är Chris Killip och hans bok ”In Flagrante Two”. En bok som skildrar utanförskapet och samhällets utkanter i norra England.  Helt fantastiska bilder, hur han bär sig åt är en gåta, han fotograferar ofta med storformats kamera. Bilderna ser dock ut som snapshots, ögonblicksbilder.

Den ena tar enbart färgbilder den andra svartvita. Paul Grahams bilder är verkligen vardagsbilder, många skulle nog säga att de är tråkiga, och den sanne puristen som enbart fotograferar i svart-vitt skulle av bara den anledningen inte titta på bilderna. Killip har skildrat 70-talet i norra England, en tid av hög arbetslöshet, utanförskap och allmänt rätt eländigt. Det är bilder i svart-vitt som verkligen förstärker och är den tidens fotografiska sätt att skildra.

Jag köpte precis dessa 4 nämna böcker av de brittiska fotograferna. Så rmånga bra böcker, flera fotografer med viktiga tidsdokument som skildrar vardagen. Alla böckerna är nytryck, men väldigt bra sådana, Steidl och Mack. 

Att skildra och dokumentera

Jag känner personligen, detta är något som borde göras kontinuerligt. Detta är från England, men vi har liknande historia i Sverige. Exempelvis Paul Grahams ”A1- The Great North Road”, vilken skildrar väg A1, i Sverige kan vi idag se samma förändringar utmed våra stora vägar, exempelvis E22 eller E18, de dras om och passerar idag inte förbi några städer eller små orter. De görs allt bredare, och snabbare, det blir rena transportsträckor. Matställen blir ofta hamburgerkedjorna, det blir rullkorv på bensinstationerna. De mindre obundna ställena, de får slå igen då underlaget inte finns kvar längre.

Samhällen förändras, idag ser vi en urbanisering där stora städer växer, landsbygd och små orter tappar innevånare. Se på Norrland där mycket av befolkningen flyttar ut mot kusten, industrier och företag flyttar även de ut mot kusten. Inlandet glesas ut av befolkning, inte något unikt för Sverige, trenden är likadan för stora delar av världens länder.

Bilder som skildrar vardagen

För att knyta an till de brittiska fotograferna, vad har vi i Sverige som skulle kunna påminna om detta? Jag kommer omedelbart att tänka på fotografer som Sune Jonsson, Erik Holmstedt,  med flera som skildrar avfolkning, en landsbygd under förändring. Det finns ju även en mängd fotografer som jobbar i det småskaliga, jag kikade nyligen i boken Ädno/Älven/The River av Mia Rogersdotter Gran, en bok om hennes hemtrakter. En berättelse om Luleälven. Det finns mängder, jag nämner inte fler här. Vill mer poängtera att dokumentera sin vardag är viktigt, det är kul och inte minst, det är det definitivt det som ligger enklast till hands. 

Får nu passa på att nämna min egna bok som beräknas vara klar längre fram i höst. Det troliga namnet blir nog ”Var god dröj!”, den engelska versionen och titeln blir då ”Please Wait!”, i den har jag skildrat vardagen för platser i framför allt Skåne. Mer om den kommer längre fram.