Vånda över en kamera

Köpte mig nyligen en storformatskamera, en riktigt stor sak. Både vad gäller negativformatet (8×10), men även själva kameran. Tung som en bil och ungefär lika stor också. Tvekade in i det längsta, men bestämde mig till slut. Det var just storleken som fick mig att tveka. Kommer kameran att bli använd på ett vettigt sätt och i tillräckligt stor utsträckning?

Ännu en kamera flyttar in. Ett inte helt ovanligt scenario, även om det blir allt glesare mellan nykomlingarna. För att jämna ut obalansen med prylar, och utgifter/inkomster så bestämde jag mig för att sälja av lite gamla grejor som jag har liggandes. Har dels en Arca Swiss 4×5, relativt nytillverkad, en helt makalöst fin kamera, lite tung och lite mer jobb att ha med ut i fält i jämförelse med den andra 4×5 kameran jag äger, en Graflex Crown Graphic.

Lade vilket fall ut båda,  Graflex kameran såldes på 20 minuter, Arca Swiss var det några som hörde av sig och var intresserade av, mer blev det inte. Den är betydligt dyrare och är kanske inte något man köper för att testa 4×5, en lite mer speciella kameran helt enkelt. 

Jag har hela tiden varit tveksam om jag verkligen vill sälja Arca Swiss kameran. Redan då jag lade ut den kände jag en viss kluvenhet och varje gång en intressent hörde av sig så kände jag lite innerst inne, hopps den inte blir såld. 

Det slutade med att jag nu bestämde mig för att inte sälja den, plockade bort annonserna. Har idag varit ut och fotograferat med den, en sådan fröjd, den är så genomtänkt in i minsta detalj. Den får bli kvar ett tag till. Sålde istället lite annat gammalt som samlat damm länge nog.

Tillbehör som ger det lilla extra

Min Arca Swiss var faktiskt min första storformats kamera, 4×5 tum, började helt enkelt i änden med de exklusiva kamerorna. Till en början så fick denna kamera mest vara hemma, plockade ut den i trädgården eller den fick vara inomhus.. Noterade att ”monorailen -rälsen” var lite kort för riktiga närbilder, köpte mig då den förlängning jag nu har. Det var ett riktigt bra beslut, dels så kunde jag nu verkligen komma inpå motiven, det jag dock inte tänkt på och insett var hur smidigt det blev att transportera kameran, se bilder nedan.

 

Den lilla korta 15cm förlängaren är nu som en liten räls för att transportera kameran. Faktiskt är inte kameran ihoppackad mycket större än en ”Field 4×5”, likt den Graflex jag hade eller en Linhof Technika. Beakta då att denna kamera har inställnings möjligheter som är smidigare och bättre än vanliga fieldkameror. Nu skall det kanske nämnas att för min typ av fotografering så är de flesta inställningsmöjligheterna lite överflödiga. Likväl, de är där den dagen jag behöver dem. 

Det känns nu bra att den inte blev såld, den får istället följa med ut lite mer då Graflex kameran som var den som följde med ut är såld.

8×10 tums negativ är det något att ha?

Nu återstår at testa och ta några bilder med den nya storformatskameran, är 8×10 värt mödan? Redan 4×5 ger ju fantastiska negativ med en fin detaljupplösning. 8×10 är faktiskt 4 gånger så stort så det borde rimligt viss synas på en förstoring och ge makalösa detaljupplösningar. 

Har läst ”Avedon at Work: In the American West” av Laura Wilson, en riktigt bra bok om man gillar Richard Avedon bilder. Han använder just en 8×10 tums kamera och släpar den med sig genom hela projektet. Jag har även sett printar eller snarare riktiga kopior från detta projekt, helt makalösa. Så får jag ordning på detta så vet jag vad resultatet kan bli om bilden i övrigt blir bra.  

Framkalla bladfilm, del 2

Skrev för några månader sedan inlägget ”Att framkalla bladfilm”, ett inlägg som primärt fokuserade på 4×5 tum och 9×12 cm. Där beskrev jag mitt sökande efter ett effektiv och bra sätt att framkalla bladfilm. Det är ett övervägande av flera faktorer som skall samsas. Tror mig ha kommit fram till något som passar mig och fungerar bra. Har nu blivit ägare till en 8×10 tums kamera. En helt ny värld, nu börjar sökandet efter metoden för att framkalla dessa rejält stora blad.

Börjar så smått undra om det var vettigt att köpa en 8×10 kamera. Det är så pass omständigt att det ofta känns som ett projekt bara att montera upp kameran. Nästa steg är ju framkallningen, vilken i sig inte är bökigare än 4×5, det är ju samma utrustning. MEN det går endast att framkalla ett negativ åt gången i de trummor jag har.  Det känns redan innan jag tagit en enda bild som besvärligt. 

En tröst om man skall se det så är att det sannolikt inte blir lika många exponeringar med en 8×10 kameran. Om det stämmer blir antalet blad att framkalla inte så stort. Hoppas ju dessutom att kvaliteten på bilderna skall vara ett lyft. Det kommer det nog att vara vad jag sett på jämförelser mellan olika format.

Befintlig utrustning

Sedan tidigare så har jag redan lite utrustning för att framkalla dessa stora negativ. Skålar har jag naturligtvis, även trummor som fungerar med 8×10, se tidigare inlägg om 4×5. Mina trummor tar endast ett blad åt gången, vilket kan bli rätt tidskrävande om man får en hög med 8×10 negativ som skall framkallas. Tidsåtgången är ju densamma oavsett om det är ett, två eller fyra negativ.

Med hjälp av Google så finner man lite olika lösningar, det finns dels trummor som tar upp emot 4-5 negativark åt gången. Jobo har bland annat en eller ett par olika, dels system 3000. Dessa trummor är ovanliga, så pass ovanliga på begagnatmarknaden att de knappt går att finna.ens på Ebay. Hittar ma nu någon så är priset högt, upp emot närmare 4000kr.

Jakten går alltså vidare och är det någon som läser detta och har en bra lösning på att framkalla 8×10 bladfilmsark, då tar jag tacksamt emot förslag.

Dagens bokfynd

Jobbar en dag i veckan på Kemicentrum vid Lunds universitet. Skall där fotografera lite av interiörer och annat. Då jag kom till biblioteket så ser jag på en vagn med utgallrat material denna fina bok, ett bokfynd!

Handbook of Photography av Henney & Dudley. Tryckt 1939.

I mina ögon ett riktigt fynd, mängder av bra information om gamla recept, gamla kameror, objektiv, slutare med mera. Det är detaljerade sprängskisser på bland annat Compur och Prontor slutare, underlättar för service på egen hand.

Göteborg med famljen

För ett par veckor sedan besökte vi Göteborg, något vi gör varje höst. Att kalla det en tradition är kanske lite mycket, men det är likväl en återkommande grej. Barnen sammanstrålar med några av kusinerna, vi går på Liseberg och vi går ut och äter. Vi trodde detta året att det skulle vara lite lugnare om vi åkte i slutet på september. Vi lyckades nu pricka en av höstens finaste dagar, vilket ju i sig är trevligt, men det tyckte väldigt många andra också och Liseberg var proppfullt. Långa köer alltså, men vid dagens slut så var alla nöjda trots långa väntetider för åkattraktionerna. 

Vi övernattade hos pappa inne i staden och jag hade dessutom börjat min kurs på GU och Valand och varit 3 dagar på kursintroduktionen. Några riktigt fina höstdagar och Göteborg visade sin allra bästa sida. 

När vi tillbaka i Skåne och det har nu hunnit bli oktober. Kylan kom snabbt och nu känns det att hösten är här på riktigt, nätterna har 3-4 grader och bladen håller på att ändra färg till mer gul, orange, röd.

Jag har köpte mig en ny storformats kamera en 8×10 tums kamera i samma veva. Har  samtidigt gjort mig av med några andra så det går lite jämnt upp. Det får bli höstens prövning att se vad jag kan göra med den.

Ha det fint och passa på att vara ute, det kommer blötare, blåsigare  och kyligare tider, då lockar värmen inomhus kanske mer.

Ny tid, nya idéer, nya metoder, nya bilder?

Nya idéer, nya bilder, nygamla metoder, nya infallsvinklar. Så kan det se ut för att utvecklas, men det krävs även reflektioner. Att stanna upp lite då och då och utvärdera arbetet, lika viktigt som nya idéer. Det är så lätt att köra på i hjulspåren som banas av den stora massan, inspirationen hämtas bland de som är mest tillgängligt, vilket idag är dagens sociala medier. 

Det är lätt att ta samma bilder hela tiden, man åker till en ny plats, men i själva verket tar man samma bild som på andra platser. Det kan även vara att man åker till samma platser gång på gång, om det är bekvämlighet eller kanske så att man vet vad man får på en bekant plats. Samma bilder tas gång på gång.Tål att tänka på vilket fall. Att åka till samma plats liksom många andra är dock oftast en lite tråkig och förutsägbar plan. 

Samma plats men en annan utrustning

Av någon anledning har jag sedan de första staplande stegen med en kamera, alltid fascinerats av de gamla storformats kamerorna. Det var något med dessa som väckte min nyfikenhet. Bara det där med att lägga ett skynke över huvudet och se bilden upp och ned på en glasskiva. Det var dels något högtidligt över det, en bild tog man, kanske ett par. Det var även någon märklig känsla av att de hade kontroll över allt, tar man endast en bild, ja då måste det ju bli rätt. Ingen tvekan över vad det skall bli. Eller? 

Som jag skrev i inledningen så är det lätt att gå på den upptrampade stigen, att vika av kan kännas lite besvärligt. Jag har konstaterat att med storformatskameran så tar jag definitivt andra bilder än med småbildskameran, mellanformatskameran är nog även som namnet antyder, just något mittemellan. Borde kanske göra detta oftare, inte bara tänka tanken.

Jag har alltmer börjat fundera varför jag fotograferar, varför jag tar de bilder jag tar. Vad vill jag berätta med dessa bilder? Det är så lätt att i dagens regn av bilder som sköljer över oss, dras med, och kanske själv ta liknande bilder. Är det sådana bilder man innerst inne vill ta? Det kan det ju vara, men det kan även vara bilder man tar för att man själv inte reflekterar över varför man tar man tar just dessa. Jag tror att alla tar bilder som smälter in väl i det mediala flödet, till och från. Det är nog dock lite då och då bra att ta ett steg åt sidan och reflektera vad man sysslar med, varför man gör det och om det känns rätt. 

Hantverket är viktigt 

För egen del så var steget tillbaka till det analoga ett viktigt steg. Det märkliga med det digitala fotograferandet var att jag aldrig kände mig nöjd. Jag kände mig aldrig helt färdig, blev någon bild bra så kändes det inte som den var färdig, det kändes lite som fusk. Så är det självfallet inte, men känslan fanns där hela tiden, det kändes inte som ett riktigt hantverk. Bilderna kändes inte rätt.  Så för min del är hantverket viktigt, det andra är att den analoga bilden är fysisk, negativet,  bilden är något som man kan ta på. Det är en process som har en tydlig given kronologisk process och det går inte att själv påverka det hela i så stor utsträckning efter exponeringen. Det är fler steg innan bilden är synlig. Vikten av att göra rätt hela vägen är större, det finns inte lika många möjligheter att korrigera fel längs processen. 

Det är här som storformatet kommer in, det är endast en bild åt gången och det är så mycket jobb med varje bild att det får inte gå fel. Går saker och ting fel så får det genomslag omedelbart. Det är så pass omständligt att ta en bild med dessa kameror, att vara noggrann och saktfärdighet blir en naturlig del av processen. 

Att sedan ett negativ kan kontaktkopieras för att få en bild är rätt häftigt. Jag tror att den långsamma proceduren med dessa stora kameror är nyttig, det tvingar en att planera, tänka till, mäta, komponera och till slut ta själva bilden. Kreativitet är inte synonymt med snabbhet.