Freddie Wadling – Jag är monstret

Såg igår K-special och filmen om Freddie Wadling  – Jag är monstret på SVT. Ett fint försök till sammanfattning av en artists liv. Jag växte inte upp i Göteborg och har inte heller riktigt reflekterat över hur mångfacetterad artist Freddie Wadling var. Jag vet verkligen inte hur många gånger jag sett honom uppträda. Cortex, Blue for Two, Fläskkvartetten. Det är vilket fall många gånger.

Jag har tagit ett flertal bilder på hans framträdanden, gjorde dock inte så mycket med alla dessa bilder. Idag anser jag detta är en typ av bilder jag tycker är erbarmligt tråkiga.

Freddie Wadling

Fotografi och musik var för min del på den tiden väldigt tätt sammanflätat. Kameran blev ett sätt för mig att ta mig in på ställen, se saker, att våga söka kontakt. 

Hur som helst har jag alltså sett ett otal framträdanden med Freddie Wadling i olika konstellationer. Alla otroligt bra! En särpräglad och unik röst som tystnade lite för tidigt. I filmen är det rätt tydligt att han inte helt tar vara på sig själv, sin hälsa,  han lever på gränsen till att hela tiden trilla över på andra sidan.

Jag har en hel del vinyl, och inser att jag har en hel del av det material som han medverkar på, framför allt det tidiga. Jag är inte på något sätt en samlare av Freddie Wadling, mer att jag gillade flera av hans konstellationer, Cortex, Liket lever, Lädernunnan, GLO, Perverts, Blue for Two, Fläskkvartetten, är skivor som står i skivsamligen. I filmen flimrar Liket lever förbi, en singel som jag var tvungen att leta reda på efter att ha sett filmen. En liten raritet visar det sig, säljs jäkligt dyrt  på Discogs. Liket lever – Levande begravd/Hjärtats slag.

Storheten

Filmen visar på ett tydligt sätt en person som lever livet fullt ut som artist. Vilket gör att hans livsverk blir så mycket större än band som Kent, Håkan Hellström, Arvingarna, mf.l. Nu tycker jag för övrigt att de senare nämnda banden alla är riktigt trista saker, de nämnde  mer för att sätta artisten Wadling i ett sammanhang, han lockade aldrig ett fyllt Nya Ullevi. Han medverkar däremot på  otroligt mycket och är på så sätt en del av något så mycket större. I filmen intervjuas Slowgold, en nyare och yngre artist som hade ett som jag förstår rätt nära samarbete med Wadling. Hon lovprisar honom.

Vad jag vill komma fram till är att jag inte tidigare insett hur stor han var. Jag har lyssnat på mina LP och singlar, med numera lite äldre musik. Framför allt har jag på senare tid lyssnat mycket på Fläskkvartetten. Har alltså inte funderat och reflekterat över att han gjort så mycket mer.

En fantastisk artist och udda själ i svenskt musik och konst. Det är fint att få hör andra artister som uttalar sig om honom och på ett varmt sätt berättar om hans konstnärskap.

Skall nu gå och vända på LPn som ligger på skivtallriken. Cortex –You can’t kill the Boogeyman. 

Ha en fin fortsättning på en annalkande vår. Å passa på att se filmen, länk till filmen finns överst i texten.

 

Världspremiär för ”Decisive moments” ett nytt fotozine

För någon vecka sedan hämtade jag första numret av Decisive moments. Ett fotozine som jag planerar skall komma ut 3- 5 gånger om året. Detta nummer heter ”Transitions”, det är bilder som på ett eller annat sätt skildrar händelser, saker som övergår från ett stadium till något annat. Livet är fyllt av dessa händelser, varje dag, varje sekund sker dessa små, eller stora händelser.

”Transitions” visar några av dessa som passerat mig under detta året, och som jag dokumenterat. 

Fanzinet kan köpas på Malmö konsthall, eller genom mig. Jag kommer att informera om fler ställen längre fram. Tanken är att dessa skall komma ut med någon form av regelbundenhet, ca 4 ggr/år.

Det finns mer att läsa om det på mina hemsida (Peter Frodin).

Att berätta sin historia

Fotografi, att fånga ljuset. En bild som på något sätt fångar ett ögonblick i tiden och blir ett slags tidsdokument över något som inträffat. Så har jag sett på fotografi, så ser jag till stor del fortsatt på fotografi idag. Det fångade ögonblicket är dock inte vad det varit. Idag är vad många kallar fotografi lite diffusare, som jag skrev nyligen i ”Tekniken tar över inom skapande verksamheter”, nu var det inte det jag skulle skriva om, men det tål att tänkas på. Här vill jag mer skriva mitt sätt att berätta med bilder, jag länkar till en text jag skrev under 2023, ”Untold stories”, den är på engelska och tar upp min syn på hur jag utvecklats i min syn på att berätta med bilder.

Det handlar om att med bilder, kanske även till viss del även med hjälp av text berätta, väcka känslor och tankar. Läs den gärna

Ha en fortsatt fin sommar, vi har trots den otroliga värmeböljan som väller in över oss trots allt gått in i september, vilket är föraning på hösten.

På återseende

Fotograf Elisabeth Ohlson

Läste precis om Elisabeth Ohlson, och inte bara hennes senaste utan också sista projekt, ”Döden”. Det var ett inslag i Min sanning som jag såg detta. Det var starkt och gripande att se henne prata om att hon själv skall vara den sista bilden i projektet. Ett projekt som handlar om just döden, där hon fotograferat döda människor, begravningar, saker som har med döden att göra. Hon har själv fått besked att hon lider av en obotlig form av cancer och har en kort tid kvar. Som en del i och med detta besked ville hon själv bli en del av sitt projekt. Den sista och slutliga bilden som hon vill ha med är ett självporträtt på dödsbädden.

Jag kan inte föreställa mig hur det är att resonera och prata kring sin egen död, inte när man sitter med vetskapen att det är kort tid kvar. Att prata om sin död när den inte känns så närvarande och när man inte vet när den inträffar, det är något helt annat.

Hennes projekt har ofta väckt uppmärksamhet, Ecce Homo blev väldigt omskriven, detta hennes sista projekt kan även de bli en omskriven sak. Jag funderade när jag hörde henne prata om de, vem som skall välja sista bilden? Om hon nu lyckas ta den sista bilden för egen hand, vem skall välja ut (om det nu blir fler bilder att välja mellan)? Såg ifjol (2023) en utställning med henne på Falsrerbo konsthall – ”Porträtt av en fotograf”. Ett spel med ord, där utställningen är ett porträtt av Elisabeth Ohlson, som i sin tur visar upp just porträtt hon tagit. En fin uställning av en spännande fotograf.

Vi får se hur detta slutar, hoppas att hon kan få så mycket tid som möjligt, en tid utan smärtor och lidanden. Det är under alla omständigheter ledsamt att höra sånt här, cancer är skit och hemskt. Det kan slå ned var och när som helst, på vem som helst.

Teknik tar över inom skapande verksamheter

Teknisk utveckling är en del av vår vardag. Fotografi är inte något undantag. Från de första bilderna under tidigt 1800-tal, har det skett en fantastisk utveckling. En stor brytpunkt var när det analoga blev digitalt. Idag dominerar digital fotografi, hur bilderna kommer till är idag något som många inte själva kontrollerar, det är till och med på mobilkamerorna en avancerad automatiserad process. När väl bilden sedan förs över till datorn för vidare bearbetning finns ytterligare avancerade verktyg. Är vi på väg att helt lämna ifrån oss skapandet, skall konst inte vara en kreativ syssla som skapas av en konstnär?

Idag är utvecklingen av automatiserade verktyg oerhört snabb. Ingen kan ha undgått diskussionen av olika självlärande processer och verktyg. Många kallar det AI, vilket kanske är fel? Hur som helst, oavsett vad man kallar det , det är en handling där beslut och skapande överlåts till något annat än människan.

Jag brukar reagera på när någon säger blir det bra med den där utrustningen, eller, kanske, det blir bättre med den där kameran, det där objektivet. Så kan det ju självklart vara. Vad som dock är obegripligt är när utrustningen ”förfinar” en bild. Vi har utgått från att bilden blir bättre! Jag vet inte ens hur bra definieras!

Ett sånt exempel är när mobiltelefonen tar en massa bilder och väljer ut, en av dessa, eller till och med tar flera bilder och sätter samman till en slutlig bild. Att fånga ett ögonblick är inte vad man gör, det är ju fler bilder, flera ögonblick som monteras ihop i en bild. Hur görs för övrigt utvalet av bilder?

Detaljrikedom och skärpa

För vissa ändamäl är inte alla dessa tekniska förbättringar avgörande alls. Innehållet återspeglar helt enkelt inte utrustningens prestanda av skärpa, av teknisk briljans med exponeringstider, AF snabbhet. I andra fall går det inte att få nog av detta, vetenskaplig fotografi är ett exempel där teknikutveklingen driver forskningen framåt, se på det nya teleskopet John webb, nya rön kommer hela tiden från detta teleskop.

Nu är det inte det jag tänkte på i detta fallet. Jag var på en utställning med avgångeseleverna i fotografi från Valand, de ställde ut på Galleri Format. Där skrev Annika Elisabeth von Hausswolff i texten som satte utställningen i ett sammanhang, följande:

…Bingo Rimer uppmanar i sin bok ”Bingos fotoskola”, läsaren att ”våga använda rekvisita, som ballonger och andra roliga prylar för att lätta upp stämningen och lägga till spännande inslag i bilderna…..

…..

….Kanske kommer det som kallas artificiell intelligens att radikalt förändra vår förståelse av konst. Många menar att det inte finns något sätt att stoppa eller förhindra den tekniska utvecklingen….

Rekvisita! Mellan dessa två stycken ovan är det 25-30 år. Artificiell intelligens har redan gjort sitt intåg i fotografin. På ett sätt var det jag skrev om mobilkamerorna redan det ett steg på vägen mot nya beslut, mot skapande utan mänsklig påverkan. Photoshops senaste version har inbyggd artificiell intelligens. Vi är redan där! Annika skrev att att vår förståelse kanske kommer att radikalt förändras. Det behöver kanske inte handla om förståelse, konst behöver man inte förstå för att uppskatta, eller ogilla. Konst handlar ofta om känslor, om att brygga över mellan tankar, idéer, ifrågasätta. Vad tillför det digitala, det artificiella?

Framtiden är ett vitt blad

Jag är rädd att konst, att skapande skall bli något omänskligt. Vi har matat dessa artificiella skapelser med mänskliga skapelser. Det är mänskligt skapat som ligger till grund för hur dessa syntetiska maskiner, datorer, bygger nya skapelser. Vad som kommer ut är jag inte lika säker på att det är mänskligt.

Ingen kan förutsäga framtiden. Nostradamus stod sig slätt. Jag är dock tyvärr rätt övertygad att att vår framtid inte är så ljus om vi inte ser till att göra stora förändringar av hur vi lever idag.

En fundering jag har är om dessa nya teknologiska skapelser tillför något som är till gagn för konst, för livskvalitet på lång sikt.

Så vad kommer fotografi att vara med alla dessa hjälpmedel? Kommer det att bli ”bättre bilder?”. Vad är en bra bild idag? Vad är en bra bild om 20 år? Kommer vår syn på konst och även fotografi att förändras?