Analog fotografi – på en knivsegg

Jag känner att det blir allt svårare att motivera mitt analoga fotograferande. Den största anledningen är nog priserna som snabbt skjuter i höjden. Det andra är färgfilm, där finns som jag ser det i stort sett bara Kodak. Kodak är idag väldigt dyrt och det är Kineserna som äger det, jag är tveksam om jag vill stötta Kina med mina pengar.

Det trista är att jag, och många med mig verkligen uppskattar det analoga fotograferandet. Det är något annat, jämfört med att ta bilder digitalt. Tyvärr ackumuleras svårigheterna alltmer. Förutom de ovan redan beskrivna bekymren, tillkommer det mer. Analog utrustning är en bristvara. Kameror, mörkrums utrustning med mera.

Utrustning för att digitalisera är också en bristvara. Jag vet att många digitaliserar med hjälp av digitalkameran, där går en gräns för mig. Jag har otroligt svårt att begripa varför man skall använda digitala kameran för att digitalisera, jag har dessutom svårt att tro att det skulle bli lika bra som en scanner, en bra scanner. En inscannad bild kanske är på 50 Mb, eller 100 Mb, eller som de mellanformats negativ jag scannar, 275Mb, vilken bild blir så stor och innehåller så mycket information om den kommer från en digital kamera? Skulle vara om man digitaliserar med en dyr och väldigt avancerad kamera, men det känns ju verkligen som att gå över ån efter vatten.

Analog fotografi, ett gammalt hantverk kämpar i motvind. Detta trots att det sägs att det säljs mer film för varje dag. Det har jag dock inte sett några färska siffror på för de sista åren, det är inte heller där problemet är.

Kostnader är tungt vägande skäl

Kostnaden är tungt vägande, och som jag ser det nu, är det stor sannolikhet att jag framöver helt slutar med analog färgfotografi. Kostnaden kommer att bli så pass dyr då jag slutar på skolan. Så länger jag studerar har vi fri framkallning av film och även fri framkallning av färgbilder, materialet (film och papper) står vi för själva. När det tar slut så är framkallning av film en betydande post. För att inte tala om RA-4 maskinen, den är helt fantastisk, utan den är det väldigt osannolikt att jag kommer att kopiera färgbilder.

Med detta sagt, det är en balans på en knivsegg. Ökande kostnader får det att tippa åt ena hållet. Brist på utrustning likaså, även service möjligheterna får det att väga över.

Tar dock en dag i sänder och ännu har det inte tippat över.

Skrylle stenbrott
En digitalt ihopsatt panorama bild från 6 st halvformats negativ. Dalby stenbrott, Skrylle. Bilden består egentligen av 12 negativ, den bilden lägger jag ut vid ett annat tillfälle. Den blir lite väl stor för dessa typer av inlägg.

Något nytt

Skapa något nytt, behöver inte vara att ge sig iväg, ge sig ut för att göra något helt nytt. Nej, det kan vara att blicka bakåt, se in i historien. I mitt fall att gå igenom gamla negativ. Det är något jag gör lite för sällan. Jag har dessutom inte gjort det så värst lätt för mig heller, jag gör numera inte kontaktkopior. Det borde jag göra!

Det händer, som nu, att jag sätter mig och kikar igenom gamla negativ. Hittar ofta något nytt som legat orört. En bild som nu fått mening, innehåll, något som jag inte sett förut. 

Hittade denna gång en bild som inte är så gammal, men aldrig använd på något sätt. Gjorde den häromveckan när jag letade efter bilder som hade kopplingen människa natur. Då dök denna bild upp.

Kanske är det långsökt att koppla ihop denna bild som människa natur. Men jag gillar långsökta saker så det blev så.

Jag läste en bok

En bok som jag inte ägnat någon tid, eller intresse för, fick häromdagen oväntat värde. Jag jobbar med flera projekt och är lite ute på tunn is med delar av det. Testar nya metoder, testar nya motivområden, testar helt nya sätt att arbeta och visualisera mina tankar. Satt i den nyinredda läshörnan, en läshörna som för små pengar blev till ett av favoritställena i huset, allt begagnat. Där satt jag alltså och tittade på böckerna i bokhyllan, letade efter inspiration och uppslag. Där stod boken, Mellan verkligheter, Fotografi i Sverige 1970-2000.

Ett litet guldkorn, visade det sig, som bara stått där och inte fått någon uppmärksamhet från min sida. Fotografer och genrer som haft någon betydelse mellan 1970 – 2000, kanske inte helt komplett. Mycket är hur som helst med och det mesta är relevant och bra. Så kul när man finner en sådan här bok, i synnerhet som den står i den egna bokhyllan. Köpte boken för några år sedan på Landskrona fotofestival. Släpade den under hela dagen och minns att jag då ångrade att jag köpte den, så tidigt på dagen, ett släpande resten av tiden!

En bok som idag är värd varenda krona och svordom som jag fällde för att den var i vägen, tung och mest jobbig att bära. Det var jag och min kompis Peer Eriksson, som var i Landskrona och besökte bokdelen av festivalen.

Läshörnan
Den nyinredda läshörnan som blivit lite av favoritplatsen i huset.

Fotoboken- både text och bild

I fotoböcker tittar man ofta på bilderna, dock inte denna. Här är texterna välskrivna, informativa och varierande. Detta är en bok där texterna är viktigare än bilderna, eller kanske lika viktiga. Varje kapitel har sin egna författare och sitt egna fokus. Jag för min del letade lite efter något om Carl-Erik Ström, en för mig till för någon/några månad(er) sedan okänd artist. Han var lite före sin tid, fick inte den uppmärksamhet som han kanske borde fått, men han lever och hans verk finns kvar. Han arbetade i en genre som kanske inte riktigt låg i tiden då han var som mest aktiv, 70-talet och 80-talet. En tid med stark prägel på dokumentation, med fotografi som inte sågs som ett riktigt konstnärligt uttryck, det var mycket dokumentärfotografi. Skolor och utbildningar inom foto var yrkesskolor, eller med fokus på dokumentärfoto. Givetvis inte enbart, men det som inte kunde räknas in där hamnade lite i skymundan.

Fotoboken är som jag ser det det optimala sättet att förmedla bilder. Om man inte har möjlighet att hänga bilderna på väggen, vilket är det allra bästa. Att köpa konst/bilder är ofta är en ekonomisk fråga, där är boken, fotoboken optimal. Ta fram den och bläddra i när det passar och ställ tillbaka den på sina plats i hyllan, till nästa gång den kommer fram. Fotoutställningar är givetvis alltid kul, inspirerande och stimulerande att besöka, men vad sen då, efteråt? De lämnar en viss tomhet, det man sett finns kanske i minnet, minnen bleknar dock med tiden. Boken består och den kan man återvända till, hur många gånger som helst.

Omslaget på boken, ”Mellan verkligheter, Fotografi i Sverige 1970-2000”. (avfotograferat, omslagsfoto av Annika Elisabeth von Hausswolff)

Så fram för böcker, fotoböcker, noveller, essäer, alla böcker. Böcker är livet, i vart fall en del av det!

Framkalla stora printar

Stora printar drar alltid till sig uppmärksamhet. Bara genom sin storlek dras ögat till dem. En dålig bild blir givetvis inte i sort format, en bra bild kanske inte heller blir bättre, men väl större. Det är dock ett hantverk att göra stora printar, det är svårt, en svårighet som ökar med storleken. Dessutom kan en bild växa med storleken på en print, detaljer kan få en större betydelse. Eller precis tvärtom, detaljerna stjäl uppmärksamhet från helheten. 

Idag är det det sällan man ser riktiga mörkrumsprintar av någon storlek. Det är så otroligt mycket enklare att då scanna in negativet/positivet, bearbeta det i datorn och skriva ut. En annan sorts hantverk kan man säga. 

Det är dock något speciellt med ”riktiga” kopior som gjorts i mörkrummet. Jag kan inte låta bli att förundras över dessa stora silverkopior. Jag vet då jag betraktar den hur mycket jobb det ligger bakom bilden som hänger där på vägen, stor, inramad och tjusig.

Då Covid slog till 2020 läste jag Analoga processer på HDK-Valand. Det blev ett dråpslag för studierna. En kurs som är så praktiskt inriktad en kurs kan bli, analoga processer är just det fysiska, vi höll till i mörkrummet, i studion, framkallade film, framkallade papperskopior. Allt detta slogs igen och skolan stängde.

Det egna mörkrummet tar plats

Covid satte käppar i hjulet för studierna. Skrev ifjol Tillbaka till Mörkrummet, och Tillbaka till mörkrummet del 2. En av effekterna av Covid ifjol blev att jag satte upp mitt egna mörkrum. Som bilderna i de tidigare artiklarna antyder så är rummet inte stort, det gör att jag inte kan göra stora printar i det. Har skålar för 30×40, skulle kanske kunna göra 40×50 med visst besvär, sedan är det nog stopp. Framför allt är det bökigt med allt jobb kring kemikalierna, framkalla, fixera och  sköljandet. Att i apparaten göra kopior som är kanske 50×60, det skulle däremot gå bra.

Stora printar var det ja. Extra kul att jag som ett led i min nuvarande utbildning kommit i kontakt med studenter som delar ens intresse. Alla har ju givetvis ett intresse för fotografi, tänker nu mer på mörkrumsarbetet och i synnerhet på att prova på att ta fram stora printar. Som ett litet test har vi gjort egna skålar (isärsågade tunnor), det är kluvna tunnor som är kärlen för framkallning. Efter jul skall jag ta tag i det och prova 

Mitt mörkrum har nu funnit sin form, det sker visserligen små förändringar, men i det stora hela är det nu klart. En sak som inte är på plats är vattnet, jag har våtbänken, men har inte installerat vattnet. Har lite vant mig  med systemet som jag har idag, fungerar bra. Det kan dock bli lite bättre, med vatten så är det så nära utmärkt det kan bli med mina förutsättningar. Några bilder från rummet som det ser ut idag. Mer info med bilder på utrustning och på de stora printarna kommer lite längre fram.

Torra sidan, en liten bänk med ljusbord, bredvid ett skåp för filmframkallning.

Mörkrummet

Till vänster en anpassad våtbänk, rakt fram de två förstoringsapparater jag har, till höger den torra sidan med en bänk för allehanda förvaring.

 

Oro över mina gamla kameror

Jag oroar mig alltmer över framtiden, tänker i detta fallet på min utrustning som jag fotograferar med. Undrar lite hur länge det skall vara möjligt att fotografera med film, hur länge kameror, objektiv och annan kringutrustning skall hålla. Reparationer är ju redan idag ett bekymmer, både reparatörer och reservdelar är bristvara.

Igår tog jag lite bilder hemma, använde då min gamla Hasselblad 553ELX. Den krånglade lite, tyvärr! Vet inte helt vad som var orsaken till att den kinkade, den ville inte knäppa av. Jag tog bort objektivet, vred lite reglagen, tog till slut bort avtryckaren. Vips så fungerade den igen. Idag på morgonen, samma visa. Det visade sig idag vara batterierna som var lite klena, så det gick att åtgärda.

Just denna modell har jag ytterligare ett hus av, men det är det tyvärr något allvarligare fel på. Tider från 1/15 och uppåt och normal fotografering, ja då fungerar det, men för allt annat så är det något med elektroniken som är galet. Finns ingen som kan reparera det, finns inte heller några reservdelar. I en studio och på stativ, då är kameran dock fortfarande en fröjd att fotografera med.

För några år sedan sålde jag av de gamla 500 C, 500 C/M som jag hade, köpte mig ett (borde ha köpt två) 501CM. 500 C/M hade nog varit helt OK att ha kvar, det är likvärdigt mitt 501CM. Hur som helst är 501CM det senaste i raden av manuella kamerahus som Hasselblad tillverkade i sin V serie. Upphörde med tillverkningen 2005, vi kan bortse från en specialmodell som kom ut 2006, 503CWD. Det är nu 16 år sedan detta kamerahus tillverkades. 

Hur länge skall detta fungera? 

16 år, det är rätt lång tid. Det känns alltmer som att dagen då något går sönder närmar sig. Jag har svårt att sluta tänka och kan inte helt bortse från att dessa kamerahus kanske snart inte kan lagas vid eventuella fel. För fel kommer att uppstå, om inte annat så kommer packningar i kamerahuset att torka och behöva bytas. Kommer det att finnas kvar slitagegrejor att byta med? Hjälp på vägen är alla de människor som lägger upp filmer på youtube. Filmer där de i detalj går igenom hur man kan reparera sin grejor. Det är objektiven, kamerahusen, faktiskt en hel del. Så länge det är mekanik, då är det nog Ok, men så fort det blir elektronik, då är det genast en annan femma. 

Det kan givetvis bli problem med mekanik också, delar som slits ut och måste bytas, då är det helt plötsligt ett problem som kanske inte går att åtgärda. Jag är glad för varje dag som grejorna fungerar, men kan samtidigt inte skaka av mig oron över dagen då favoritkameran, objektivet lägger av, permanent!

För mig är det fysiska med fotografi viktigt, jag är tveksam att jag kommer att jobba på samma sätt, eller ens fortsätta den dagen det endast går att fotografera digitalt. Jag får ta ställning till det, det får bli, ”den dagen den sorgen”.