Vad är en bra bild, hur tar jag den?

Ofta  får jag höra funderingar kring ”Vilken kamera man skall ha för att ta bra bilder?” Tänker man efter, så inser man att frågan är lite märkligt ställd, och den är i princip omöjlig att svara på. Det där med prylar kommer alltid att vara en del av problemet. Inom fotografi, inom idrott, och mycket annat, där den tekniska utvecklingen är påtaglig. Se till exempel på cykelsport, friidrott, fotboll,  där är det en konstant utveckling, något som tvingar fram regeländringar.  Inom fotografi är det likadant, nya kameror dyker upp hela tiden, alla lite förbättrade. Men för att vara helt ärlig, utrustningen är verktyget och för idrott så är det endast avgörande för de allra bästa. Inom fotografi skulle jag säga att det har väldigt liten betydelse. 

Så hur tar man då en bra bild var frågan? Vad är en bra bild? Jag kan inte ge ett generellt svar dessa frågor. Vad tycker du är en bra bild brukar jag fråga tillbaka. En sak som är påtaglig är att de flesta vill fotografera det som är vackert. Det som är fult det fotograferas inte i samma utsträckning.

De flesta har varit där, famlat i mörkret efter svar på hur vi skall göra för att få till bra bilder.  Att fundera på vad för bilder man gillar och vill ta, är en bra början. Hur tar man sedan den bilden? Det är ju viktigare än vilken kamera man har. Vad krävs för att ta just den bilden? 

Kunskap är alltid bra att ha. Kunskap får man genom att öva, fotografera mycket, ta många bilder, studera bilder. Titta gärna på fotografer som man själv gillar, fundera på hur de tar sina bilder. 

Idag är många av stegen så automatiserade att det är ofta inte är särskilt svårt att få en bild som ser rent tekniskt bra ut. Tänker på exponering, att få skärpan på plats, få skärpedjupet rätt, eller oskärpa som man vill ha det. Det finns olika program på kameran som kanske kallas sport, porträtt, landskap, och så vidare. Det blir då som någon förutbestämt att så här skall landskap fotograferas, porträtt de skall se ut så här och sport, det kräver en kort exponeringstid. 

Kanske lite tråkigt, men det blir ju bilder som normen gillar och som ofta är vad man ser. Det gör dock inte en bild bra.

Övning ger färdighet

Svaret är nog så enkelt som att fotografera, fotografera ofta och mycket. Reflektera över bilderna, vad som är bra, vad som inte är bra. Diskutera sina bilder med andra. Gör man det så blir man allt mer säker på vad för bilder man vill ta, vilka bilder man gillar. En viktig sak är att man funderar vad som gör en viss bild bra. 

Det klassiska, ”lär man sig det tekniska, då kan man sedan fokusera på innehållet”. Det ligger mycket i det. Kunskap och erfarenhet är alltid bra att ha, övning gör att vissa saker sätter sig och blir rutin, görs automatiskt. Det finns ett par bra intervjuer på Louisiana Channel, en Youtube kanal. Kring detta ämne pratar den brittiske fotografen Paul Graham. Du kan se den här ”Paul Grahams tips”. Anton Corbijns en annan fotografs tips finns också där. Ta det inte bokstavligt att det står unga fotografer i beskrivningen, det är mer att tolka som ”de med mindre vana”. Se på andra klipp i den youtube kanalen, den är bra.

Vad kan och får jag berätta?

Jag är precis hemkommen från ett jobb uppe i norra Sverige. Ett uppdrag som var hemligt, men inte så hemligt att jag inte kan berätta om det. Däremot var jag helt förbjuden att fotografera på området. 

Så här är det lite här och var i omgivningen. Vissa saker får jag kanske fotografera, men inte visa offentligt. Andra får jag både fotografera, visa offentligt, men inte sälja. Sedan finns det sånt som är förbjudet att fotografera, då finns det ju inte heller något att visa.  

Ligger och bläddrar i tidningen F, SFFs medlemstidning. Jenny Morelli skriver där om makten som fotografen har, vem som kan och får berätta en viss berättelse. Synnerligen viktig och tung diskussion. Jag känner ofta att jag som man med kamera på magen blir lite betraktad som en person på fel plats. Betraktaren, betraktarna ser på en med skepsis, med en önskan som syns i ögonen ”ta dig härifrån, eller vad är du ute efter” . Inte alltför sällan tänker jag själv i vart fall tanken att de tar mig för en person som fotograferar med bissara tankar och syften. Är rätt övertygad om att män oftare blir ansedda som snuskgubbar, än kvinnor. Har faktiskt inte ens hört ordet snuskkvinna. Jag kan förstå misstänksamheten, men är mest bedrövad att det skall vara så.

Allt detta leder fram till vad jag kan och får berätta med mina bilder. Samma bild tagen av olika personer får två helt olika innebörd beroende på vilken person som tagit bilden. Det ger lite olika trovärdighet beroende på vem som tagit bilden. 

Förbjudna bilder

Detta är rätt långt från det andra fallet jag inledde med, att det är förbjudet att ta bilder. Jag är alltså precis hemkommen från ett uppdrag där jag varit inne på marker som är unika i Sverige. Det är skogar som är helt opåverkade av människan, stora skogar som fått stå orörda i hundratals år, kanske alltid? Jag kan dessvärre inte visa bilder på det, det var fotoförbud. Ett enormt stort område, skyddat för i stort sett alla förutom några få personer. Militären har en viktigt del i detta, det är nämligen ett militärt område. Här har pågått olika militära sysslor sedan säkert 80 år tillbaka, vilket helt uppenbart skyddat det från det exploaterande som skett med de svenska skogarna. 

Området är större än Skåne och till absolut största delen hel orört. Att se träd som man vet stått där i hundratals år, det är för mig helt otroligt. Skrev för ett tag sedan inlägget ”Det var en gång ett träd”, fantiserade där om träd kunde tala. Tänker samma tanke när jag går här bland tallar som är 4-5 meter i omkrets, bland granar som har urnlav i toppen, alla torra trädstammar som får ligga kvar på marken. 

Det är natur som saknar spår av människan. Något som jag annars jobbar med, människans spår, de finns överallt. Har bland annat skrivit om svensk landsbygd tidigare, 85% av Sverige är en skräpyta, Skogsindustrin och sanning, en svår ekvation. Jag hade så gärna visat bilder på skogen, det är inte många som sett en helt orörd skog, den liknar inget man sett tidigare. Sverige har bara ca. 0.5% orörd skog kvar, det mesta av den ligger i fjällnära områden. 

En berättelse utan bilder

Detta blir nu en berättelse utan bilder, om skog som fått växa utan människans inverkan, kanske sedan istiden drog sig tillbaka? Det kan faktiskt kännas lite överflödigt att fotografera den, dels är det svårt att återge skogen på bild. Men framför allt är det känslan av att få gå där som är det som berör, att stå intill dessa gamla träd, de flesta med brutna toppar. Spår av bränder, en så viktig detalj som inte förekommer längre i svensk natur. Bränder är naturligt, det är ett inslag som behövs för att vissa växter och djur skall existera. Granar dör vid brand, de har inte ett bra skydd, tall däremot, de klarar i många fall av bränder och man kan se att de brunnit på stammen, då det blir stora sår som vallas över med ny bark, det blir som diken i stammen.

Branden öppnar upp landskapet och vissa frön som kräver värme kan gro, vissa insekter som angriper brandhärjade områden, kräver brandskadade träd för att kunna reproducera sig.

Marken däremot, den är inte orörd. Det är inte spår av människan som jag tänker på nu. Kunde på många ställen se att det är ett rätt hårt betestryck av ren. Stora ytor var helt bara, kvar var små fragment av islandslavar, renlavar och andra busklavar som annars skulle klä marken och bilda som ett fluffigt täcke. Jag vill inte gå så långt att påstå att betestrycket är för hårt, men det är fullt möjligt! Har sett områden som lämnats orörda i Norge, där hade stora områden hägnats in för att inte ren skulle kunna beta, det var som ett helt annat landskap.

Jag har nu mina minnen, bilder inne i huvudet, de kommer att finnas kvar så länge min hjärna hänger med.

Fotoutställning i Dalby 19/9- 15/10

Dalby vattentorn

Under en knapp månad ställer jag ut bilder på Dalby bibliotek 19/9 – 15/10. Det är bilder från Skåne och då framför allt det skånska landskapet, men även på personer jag träffat på. Tyngdpunkten är på närområdena kring Torna Hällestad. Jag har gjort vad man kan kalla ”Gräv där du står”. Med kameran har jag dokumenterat min närmiljö, ofta till fots, men även med cykel och ibland med hjälp av bilen. 

För öppet tider, se Dalby bibliotek

Galopp i Björkensdal
Galopp i Björkensdal

Hålkamera och reciprocitet

Ropade in en hålkamera på auktion för ett några månader sedan. Den fick till en början ligga på byrån och se fin ut. Den är fin, betsat trä med kromade metalldetaljer. Ett litet fint hantverk. Det är dock inte min grej att köpa en massa saker som skall samla damm på en hylla. Den gav mig lite dåligt samvete varje gång jag passerade byrån. Letade till slut upp en film att testa den med. Hade några rullar Fomapan Classic 100, 120 film liggandes. Väl med film isatt så hamnade dock kameran på hyllan, återigen.

Läser just nu en kurs Analoga fotografiska processer, i Göteborg. Otroligt rolig kurs måste jag bara inflika. Kursen är precis vad som antyds av namnet, analog fotografi. Passade då ypperligt att inviga kameran med film och se vad den går för. Har nu till slut exponerat rullen, 4 ypperliga bilder föreställde jag mig i mitt sinne. Formatet på bilderna är verkligen panorama, 6x17cm, riktigt stora bilder. En av dessa stora panoramabilder motsvarar 3 vanliga bilder i mellanformatskameran, en rulle film blir alltså endast 4 bilder. 4 bilder på olika stenbrott, vilka 2 blev ljusskadade och övriga 2 OK. Den som ligger en bit ned i texten är från Knivsåsen, Dalby stenbrott.

Kameran som saknar objektiv, har dock en motsvarighet till ett 90mm objektiv och en bländare på f/300, riktigt liten med andra ord. Även om det är mitt på dagen så blir det många sekunders exponeringstid, ibland till och med flera minuter. Det beror dock oftast mer på filmen än den lilla bländaren. Fomapan film lider av en förfärlig reciprocitet, om du inte vet vad det är, ja då är du i gott sällskap, de flesta vet inte vad det är. Klicka på länken i meningein ovan så förklaras det. Det är lite kort, en ickelinjär ljuskänslighet. Så med avtagande ljus förlängs exponeringtiden motsvarande, det fungerar bra för dagsljus, när ljuset börjar avta ordentligt på kvällningen, då ökar exponeringstiden inte i motsvarande grad längre, utan flerfaldigt mer, det är recipricetetsfaktorn (effekt) eller efter den tyske vetenskapsmannen Schwarzschildeffekt

En sväng till stenbrottet i Harderbega

Igår (2/3) så åkte jag ut för att ta sista bilden på filmen, ville framkalla den för att se resultatet. Det var kvällning och solen var på väg ned, en riktigt fin tidig vårkväll. Vinden hade mojnat helt och Berguven i stenbrottet  ropade i skymningen. Jag uppmätte min exponering till 91 sekunder med bländare 300, men i själva verket så krävde då filmen 23 minuter och 45 sekunder, det är en avsevärd skillnad.  Det gick dock inte någon nöd på mig, så jag satte kameran på stativ, komponerade bilden och öppnade slutaren, stängde den sedan 23 minuter och 45 sekunder senare. Tiden det tog för exponeringen kunde jag ju titta på Berguven, spana efter vårfågel och bara njuta i kvällssolen. 

Idag har jag framkallat filmen och dessvärre är den ljusskadad. Ett problem med 120 film är att den endast skyddas från ljuset med papper. Dessa enklare hålkameror rullar inte upp filmen så hårt och ljuset får då möjlighet att nå filmen då man laddar ur den då den är tagen. Det var alltså mitt fel att det blev lite ljusskadat på framför allt den sista bilden. Jag var dels för långsam och dels så stod jag och pratade med en man som nyfiket kikade på kameran. Höll då rullen i handen och visade honom den. Hade den helt enkelt för länge i dagsljus. Sätter nu i en film med lite högre ISO värde för att få ned exponeringstiderna lite. Skall ut och prova igen i veckan som kommer.