Ny(gammal) analog kamera

Analoga kameror som nytillverkas är idag en bristvara. Bortsett från Leica MP och kanske någon annan modell är det bara hipster kameror som tillverkas idag. Holga, och lite andra plastkameror, vilka definitivt har sin plats, men kanske inte skall jämföras med andra kameror. Det är fen ör liten marknad och det är då även för låg förtjänst för tillverkaren. Leica har hittat melodin, de säljer sina hus för skyhöga summor, då behöver de inte sälja så många. De gör dem i små utgåvor som samlare vill ha.

Nu har det innovativa företaget kommit på idén att börja tillverka sin modell M6 igen. Jag blir lite häpen, en ganska enkel och rätt medioker kamera (sett med dagens ögon) börjar tillverkas igen. Den har de absolut enklaste och mest fundamentala funktionerna, den skall sedan ha det fina priset € 4,500, som hittat. Den kan då inte nyttja lite avancerade blixtfunktioner, den har inte AF, den har visserligen ljusmätning men enbart centrumvägd, den har 1/1000 som snabbaste slutartid. Med andra ord som vilken kamera som helst som tillverkades på 80-talet och framåt.

Leica M kameran är visserligen en tung, gedigen sak, den håller, det är en fin kamera. Jag undrar bara, vem är villig att betala detta pris för en så gammal och idag föråldrad, men nu nytillverkad? Min gissning, det är en man. Mannen gillar prylar. Vill gärna visa upp sin kamera på bröstet och gärna prata om den. Säkert en medelålders man med stadig inkomst.

Priset är avskräckande

Summan som denna nytillverkade kamera kostar får man en hel hög med bra kameror för, jag köpte exempelvis min Nikon F6 för det futila priset 4 500 KR, visserligen begagnad, men jag hade med andra ord fått 10 st Nikon F6 för samma pris. Med min F6 har jag tillgång till alla objektiv som Nikon har, jag har AF, jag har en uppsjö av avancerade möjligheter till ljusmätning, blixtfotografering mm.

Lite tråkigt att det är så här, Leica är en bra kamera, men det är en gubbkamera. Jag äger och använder faktiskt hellre en Nikon FM2. Nu råkar jag äga en Leica, en M3, den är bra, den är tung, den är verkligen gedigen, men då jag skall ut och fotografera, då tar jag en annan kamera, t.ex. min FM2.

Tyvärr har Leica lite kört i diket och tappat sin briljans, de släpper modeller som har bladguld, det är röda kameror, det är militär kamouflerade kameror, det är kameror som designats av Lenny Krawitz. Det är som i detta fallet, en gammal omodern kamera, en M6. Allt blir lite jippobetonat för min smak. Vill man ha en manuell, gedigen kamera, då finns det mängder av andra att välja på som kostar en bråkdel av priset på en nytillverkad M6. En gång i tiden var Leica innovativa, vad gäller funktioner. Idag är de innovativa vad gäller att sälja på gubbar nya kameror som är svettigt dyra.

Vad har hänt på 35 år?

För att kunna relatera till historien på ett personligt sätt så krävs att man har åldrats, upplevt, fått lite perspektiv på saker och ting. Det är först då man verkligen kan säga ”Det var bättre förr”. Just den meningen är ju annars något man verkligen inte vill bli förknippad med, en lite butter bakåtsträvare. Så frågan är rent objektiv, vad har hänt under de senaste 35 åren och var det i så fall bättre förr? Jag tänker framför allt här på geografiska områden som jag växte upp i. Bergslagen, skogarna i trakterna från Fagersta ned till Mälaren och lite västerut mot Örebro och österut till Västerås. Det var där jag spenderade min ungdom.  

Tanken är, eller kanske mer korrekt var, att besöka dessa områden med kameran, och skildra i text och bild vad jag observerar. Att sedan försöka relatera dessa observationer till hur jag minns det, det var min idé. Dessa tankar har funnits med mig ett slag, och de blev mer konkretiserade under 2020, det blev dock malpåse av det. Det kom en vår med corona, därefter en sommar med lättnader för att återigen bli restriktioner på resandet, alla uppmanade att inte resa långt, helst inte alls. Det blev helt enkelt svårt att genomföra detta. Bor sedan länge i Skåne, vilket är många timmars resa från Bergslagen. Idag då jag nu skriver detta är det 2022 och Corona finns fortfarande med oss, men är inte det som allt cirkulerar kring, även om det har sin plats i var mans liv.

Tiderna har ändrats en hel del sedan jag började skriva detta och planerade att genomföra detta projekt. Idag jobbar jag med fast anställning, studerar på HDK-Valand och har betydligt mindre med tid till ett sånt här projekt. Det hade dock varit spännande och kul att göra denna resa, att se vad som hänt under de 35 år som gått sedan jag vistades i markerna. Fiskade, vandrade, cyklade, badade, skådade fågel. Har det blivit bättre, har det blivit sämre? Vad har hänt med alla dessa ställen?

Vad har hänt på 40 år?

Det går ju att göra resan i huvudet, virtuellt och fritt resonera kring det. Under dessa knappa 40 år som passerat, har bland annat mobiltelefonen gjort sitt intåg. En pryl som den stora majoriteten idag har. Internet, även det en smärre revolution, idag är internet en så viktig del av grundläggande verksamheter att samhället inte skulle fungera utan det. 

Vi har kunnat se hur fossila bränslen gått från att ha varit ofarliga (brist på bredare kunskap) till att vara det moderna samhällets värsta fiende. Klimatförändringen har visat sig vara något som berör alla, något som mänskligheten måste lösa och åtgärda. Småskaligheten är på väg bort, det gäller ju faktiskt det mesta, jordbruk, tillverknings industri, varuhus, med mera.

Vi ser även idag ett industrisamhälle som alltmer övergått till ett informationssamhälle, här kommer mina minnen och tankar kring detta in. Områden som jag beskrev i början är områden med många mindre industriorter. Orter som idag har en tuff tid att ställa om för att anpassa sig. Industrierna har alltmer automatiserats, eller flyttat produktionen till länder med lägre löner. Vissa industrier är helt och hållet nedlagda, tänker exempelvis på Kolsva järnverk. Andra som sängtillverkaren Hästens, har gått mot strömmen. De har  flyttat tillbaka allt till ursprunget, deras produktion är idag återigen förlagd till Köping.

Mycket har förändrats

Jag flyttade från Köping 1986, idag 36 år sedan och för mig var det definitivt. Jag har inte återvänt mycket efter det. Klippte många av mina band till orten. Mina föräldrar flyttade, vilket givetvis bidrog till att jag inte besökte staden så ofta. Sommaren 2020, så var jag dock där, min mamma har flyttat tillbaka på äldre dar. Av stadens 4 biografer återstår idag en, vilket i sig är positivt, en är ju otroligt mycket mer än ingen alls. Centrum är idag en spillra av hur det var. Banker är ett bra exempel, för 35 år sedan fanns alla större banker representerade, Sparbanken, SEB, Handelsbanken, säkert 4-5 kontor, idag finns ett kontor kvar. Matvaruhus, fanns på den tiden 3, eller om det var 4, idag finns ett kvar.

Ha i åtanke att just mat behövs av alla, och befolkningen är trots allt knappa 20 000, man undrar hur det kan bli så här? Järnaffärer, fanns då jag bodde där, åtm. 3 st. Idag, ingen. Sportaffär, här räknar jag in cykelhandlare med mera, idag finns en Intersport butik, cykelhandlare, det vet jag faktiskt inte om det finns någon.

Naturen, vadhar hänt med den?

Idag spelar naturen en viktigare roll för mig, och jag skulle nog säga för de allra flesta. Naturen ger den återhämtning som är svår att få i staden. Staden är aldrig tyst, den är inrutad på människans sätt, med hörn, vrår, gator, allt skapat av människan.

Jag åkte en kortare sväng upp i skogarna norröver, upp mot Skinnskatteberg, Riddarhyttan, Gisslarbo, Karmansbo. Kloten, Lindesberg. När jag var liten så tänkte jag på dessa områden som stora skogar, med massor av vilda djur. 

Nu när åker här, ser jag enorma områden med produktionsskog, planterade granar och tallar. Alla lika gamla, alla lika stora. Det är inte vad min minnesbild säger till mig. Jag har fått perspektiv, jag har lärt mig en massa på de år som gått. Detta är skogar som till största delen ägas av staten, de är en stor exploatör. Svea skog, de drivas av ekonomiska ramar som så många andra. Maximera vinsten, till ett pris av en krympande biologiska mångfald. 

Det är samma resonemang som gäller i staden, det döda centrum är ju vad som blir kvar om företag, banker, handlare inte får tillräcklig vinst. Då läggs det ned. Minnet har inte dessa ramar att stå efter, men det är så det ser ut idag. Minnet är kanske inte lurat, det är i vissa fall så enkelt som att, ”det var bättre förr”. Att ta sig tid att reflektera över saker och ting sätter allt i ett nytt ljus.  

 

Taket i konstvärlden är lågt!

Det instiftade Lars Vilks stipendiet delades precis ut, som första stipendiat blev det Sara Kristoffersson, professor på konstfack. Hennes ställningstagande i ankdams debatten om namnet på en sal på konstfack, den har hetat och verkar fortfarande heta ”Vita havet”. Den debatten var en av anledningarna till att hon fick priset. Linda Fagerström skrev i Sydsvenskan om det. Stipendiaten Sara Kristoffersson: ”En jobbig jävel” likt Vilks. Sara tog där ställning och kallade detta för en debatt i sandlådan, i princip. Hur som helst var argumenten för ett namnbyte helt uppåt väggarna galet, vilket Sara kritiserade. Hon fick själv ta smällen då drevet på konstfack gick mot henne, starkt av henne!  

Precis som Linda skriver, Vilks hade själv problem med konstvärlden och kanske i synnerhet den etablerade. Det är inte så högt i tak inom konstvärlden som många kanske tror, lite motsägelsefullt kan tyckas. Men som inom allt annat så förekommer det etablerade dogmer och oskrivna regler. Min egna uppfattning är att konstvärlden har minst lika svårt att ta till sig nytänkande som andra samhällsdelar.  Kanske rent av svårare! Det finns en ”skitnödighet” inom konstvärlden som är synnerligen jobbig att förhålla sig till, i synnerhet om man själv försöker vara en del av den. Rätt och fel är inget man uttalar, men mellan raderna, står det klart att rätt och fel är vad som är rätt och vad som är fel. 

Nya böcker – nya fotografer

Nya böcker är alltid kul. Nya spännande personer är ännu roligare, men det är ofta genom just böcker jag hittar dem. Den här gången är det inte en ny person, mer en person som jag till slut tog mig tid att lyssna till och läsa. Stephen Shore, en amerikansk fotograf med en lång meritlista. Tog mig äntligen tid att lyssna på hans intervjuer, kika på hans bilder och läsa hans texter.

Jag är mitt upp i en uppgift i skolan, vi skall skriva en essä. Jag har valt att skriva om att förstå en bild, undersöka om bilder kan berätta en annan historia än en text och i så fall hur? Kan bilder förändra innebörden i en text? Allt detta kanske jag inte får med, men jag hoppas komma en bit på väg.

Just Stephen Shore är i detta fallet en utomordentligt bra utgångspunkt. Han har varit med länge, han har gjort mycket och han kan och har uttryckt tankar om sina arbeten. Passande nog kom hans senaste bok, ”Modern Instances – The Craft of Photography. A Memoir” precis ut och den är just en sammanfattning av hans tankar om fotografi. Den landade precis i min brevlåda, så den ser jag fram emot att få läsa.

Stephen Shore Modern Instances
Stephen Shore – Modern Instances: The Craft of Photography. A Memoir

Jag passade även på att köpa en annan bok av honom som mer i bilder sammanfattar hans arbete. Boken Unkommon places – The Complete Work. Har nu som jag känner fångat några av de tunga namnen. Sedan någon månad tillbaka köpte jag Paul Grahams trilogi, hans första böcker, skerv om dem här, där kom även Chris Killip med. Kommer nu successivt att lägga till fler av samtidens och kanske dåtidens, skildrare. Böcker är utan tvekan fantastiska källor till kunskap, inspiration och nöje. Det finns ju en stor mängd spännande personer där ute, sedan tidigare har jag bland annat Robert Adams, Lee Friedlander, William Eggleston, med flera.

Stephen Shore . Uncommon places – The Complete work