Fotograf Elisabeth Ohlson

Läste precis om Elisabeth Ohlson, och inte bara hennes senaste utan också sista projekt, ”Döden”. Det var ett inslag i Min sanning som jag såg detta. Det var starkt och gripande att se henne prata om att hon själv skall vara den sista bilden i projektet. Ett projekt som handlar om just döden, där hon fotograferat döda människor, begravningar, saker som har med döden att göra. Hon har själv fått besked att hon lider av en obotlig form av cancer och har en kort tid kvar. Som en del i och med detta besked ville hon själv bli en del av sitt projekt. Den sista och slutliga bilden som hon vill ha med är ett självporträtt på dödsbädden.

Jag kan inte föreställa mig hur det är att resonera och prata kring sin egen död, inte när man sitter med vetskapen att det är kort tid kvar. Att prata om sin död när den inte känns så närvarande och när man inte vet när den inträffar, det är något helt annat.

Hennes projekt har ofta väckt uppmärksamhet, Ecce Homo blev väldigt omskriven, detta hennes sista projekt kan även de bli en omskriven sak. Jag funderade när jag hörde henne prata om de, vem som skall välja sista bilden? Om hon nu lyckas ta den sista bilden för egen hand, vem skall välja ut (om det nu blir fler bilder att välja mellan)? Såg ifjol (2023) en utställning med henne på Falsrerbo konsthall – ”Porträtt av en fotograf”. Ett spel med ord, där utställningen är ett porträtt av Elisabeth Ohlson, som i sin tur visar upp just porträtt hon tagit. En fin uställning av en spännande fotograf.

Vi får se hur detta slutar, hoppas att hon kan få så mycket tid som möjligt, en tid utan smärtor och lidanden. Det är under alla omständigheter ledsamt att höra sånt här, cancer är skit och hemskt. Det kan slå ned var och när som helst, på vem som helst.