Detta galleri innehåller 11 foton.
NOTE: Gammalt inlägg från 2017, publiceras nu då det legat i gömmorna. Malmöfestivalen har kört igång och massor av musik, kultur, mat med mera. En veckas intensiva evenemang, helt gratis! Banden avlöser varandra, och jag fick ett infall att fotografera … Fortsätt läsa
NOTE: Skrev denna text för ett par, tre år sedan, blev liggandes, men släpps nu. Det gamla byts ut mot nytt. Det gamla kastas, byts kanske ut helt utan motivering, en onödig konsumtion. Men, det gamla kan även komma tillbaka och bli nytt igen. Trender, mode, beslut, mycket omvärderas och kommer tillbaka. Det saknas beständighet och möjligen kvalitet.
I ett alltmer växande flöde kommer nya prylar, idéer, mode, regnande över oss. Prylar som presenteras som problemlösare, oumbärliga tillbehör, nya och bättre. Ibland ersätts gamla ting med nya som skall vara bättre, de är billigare, effektivare, ja bättre. Andra är helt nya saker som inte haft någon motsvarighet tidigare. Exempelvis boken som funnits mycket länge, men som under 1400-talet fick metoder som gjorde det möjligt att trycka i större upplagor. Boken (den tryckta) jobbas det idag på att ersättas med läsplattor, penna och radergummi ersätts av dator/skriv & läsplatta, film ersätts av digitala minnen, glödlampa av LED-lampa. Listan kan göras hur lång som helst. Vissa saker som presenteras som undergörande är dock inte alls något fantastiskt, de presenteras med buller och bång, men försvinner sedan ut genom bakdörren. En del saker är helt enkelt fenomenala, plastens introduktion var nog en revolution, jag var dock inte med under den stora framväxten som var före 60-talets slut.
Då fotografering är något som jag brinner för så är saker som kopplar till just foto något som intresserar mig lite extra. Kodak som verkligen varit på väg att gå i graven, inte en gång, utan flera, har ryckt upp sig, omstrukturerat och kommit tillbaka. Kodaks olika filmer är något som de allra flesta som är lite äldre vet vad det är/var, Kodachrome, Kodak Ektachrome, Tri-X, Plus-X, m.fl. är filmer som är välkända namn. Film har dock tappat marknad i och med det digitala filmandet/fotograferandet.
Kodak har nu precis släppt en ny kamera som filmar på film, MEN även filmar digitalt. Vem vänder den sig till? Jag vet inte riktigt, diskussionen om för- och nackdelar med analogt i motsats till digitalt filmande och fotograferande pågår och kommer att pågå in i framtiden.
Kodaks nya filmkamera, har både film och digital inspelning.
Filmälskare lovordar fördelar och egenskaper som film har, det rörliga formatet. Kodaks nya lilla kamera får många goda omdömen och framför allt uttalar sig många om att möjligheten att filma med just film görs möjlig på ett nytt sätt i och med detta.
”While any technology that allows for visual storytelling must be embraced, nothing beats film. The fact that Kodak is building a brand new Super 8 camera is a dream come true. With a gorgeous new design, interchangeable lenses and a brilliant scheme for development and delivery of footage, this camera appears to be the perfect bridge between the efficiency of the digital world and the warmth and quality of analog.”
JJ AbramsStar Wars: The Force Awakens
Eller som Quentin Tarantino säger, han är en av flera som fortfarande filmar och producerar sina filmer analogt, dvs. på film.
”On film, there’s a special magic on a set when you say ‘action’ and to the point that the take runs until you say ‘cut,’ that’s a sacred time. I’ve always believed in the magic of movies and to me the magic is connected to film. When you’re filming something on film you aren’t recording movement, you’re taking a series of still pictures and when shown at 24 frames per second through a light bulb, THAT creates the illusion of movement. That illusion is connected to the magic of making movies. The fact that Kodak is giving a new generation of filmmakers the opportunity to shoot on Super 8 is truly an incredible gift.”
Quentin TarantinoMultiple Academy Award® Winner
Vad gäller film är det inte så många som uttalar sig om att det ena är bättre än det andra, för och nackdelar. Det är faktiskt upp till var och en att göra valet. Film i sig är dyrare och omständigare, film har dock egenskaper som Tarantino trycker på.
Vad gäller böcker och litteratur finns dock inte dessa argument och diskussionen är här en helt annan. Skolan har tidigare i många fall helt fokuserat på att byta ut alla böcker mot läs/skrivplattor, är det rätt väg?! Faktum är att många skolor nu går tillbaka till vanliga böcker, det är visat att läsa på plattor är jobbigare för ögon och hjärna, läsningen blir tröttsammare, batteriberoende är väl en annan hake. Vad gäller skolan så är läs/skrivplattan även något som distraherar, på dessa finns en massa olika saker som stjäl fokus, skrivandet är även lidande då finmotorik inte tränas som penna och papper tvingar en att öva. Fördelar är ju att distribution blir förenklad, alla får senaste innehållet, skicka in och redovisa är enkelt, mm.
Boken och kanske framför allt pocketboken är dock svår att ersätta, ta med den till badstranden, byt bok med kompisen, den tål vatten, sand, lite saft, kanske en kopp kaffe över sig. Tveksamt om en läsplatta klarar allt detta, dessutom är det batteriberoendet som tillkommer.
Jag minns när jag skulle göra en längre vandring för en massa år sedan, varje litet gram i packningen var under övervägande. Jag tom. kopierade upp böckerna som jag hade med mig för att kunna kasta de lästa sidorna. (Det var en stor tung faktabok i detta fallet och en kartbok).
3D-film är en sådan där lite märklig sak, det är visserligen effektfullt och häftigt med dessa 3D-effekter, men tillför det något till själva innehållet i en film? Jag är benägen att säga att det inte är det. Pratar man med barnen så säger de samma sak, de vill inte gå på 3D filmerna, hellre på den vanliga 2D filmen. Känns även som om 3D flugan, är det en fluga? Om det nu är en fluga/trend så är den vilket fall på väg att krackelera lite då det inte tillför något till berättelsen, det är en effekt som i längden kan upplevas som onödig. Baksidan är även kostnader vid produktion som skjuter i höjden.
Mycket av nymodigheterna har dock en nackdel, de drivs av batterier. Batteriberoendet är idag helt galet, vi har batterier liggandes högt och lågt och var och varannan pryl har batterier i sig. Utan dessa så är sakerna oanvändbara.
Skall många av nymodigheterna bli bestående, se då till att det får batterier som räcker oändligt länge!
Efter många års frånvaro, är jag åter i mörkrummet på riktigt igen. Innan digitala kamerorna helt tog över så stod jag mycket och jobbade med mina kopior. Då var det analoga fotograferandet och kopierandet i mörkrummet som gällde. Idag är det inte så, mörkrumsarbetet är inte många som sysslar med, inte jag heller fram till nu. Att fotografera analogt, men sedan scanna in sina negativ är en sak. Det är något helt annat att löpa linan ut och även ta fram kopior i mörkrummet.
I och med kursen som jag nu läser på Valand vid Göteborgs universitet, Analoga fotografiska processer, så är en stor del av kursen att just ta fram sina bilder i mörkrummet. Minnena ramlar över mig, jag inser hur kul detta är, hur mycket jag uppskattar och uppskattade det på den tiden. Nu när man klivit in i mörkrummet igen och skall ta fram bilder, först då inser man hur mycket mer jobb det är. Hur hantverket med att fotografera inte riktigt finns kvar, i vart fall hantverket med att rent tekniskt ta bra och välexponerade bilder.
Felexponerade och svåra motiv med stora kontraster eller kanske det motsatta, väldigt små kontraster, för digitala bilder löser man det ofta i datorn. I mörkrummet är det en helt annan femma. Jag strävar inte efter att förringa och dumförklara bildbehandling i datorn, absolut inte. Nej hade bara glömt hur mycket jobb det ligger bakom en fint framtagen kopia. Det är av stor vikt att redan från exponering få en tekniskt sett bra bild. Blir det för stort fel här, då är det oftast inte möjligt att rädda bilden, redan vid små fel ökar omfattningen av jobbet mycket.
Se som exempel kopian nedan, det är en bild från bilkyrkogården i Småland.
Bilden ovan är rätt grå. Motivet är från då jag besökte den gamla bilkyrkogården i höstas och det regnande ihärdigt, vilket präglar ljuset och ger ganska en utslätad och trist kontrast. Viket avspeglas i bilden, den är mest grå, det är inte mycket till kontrast. Det går delvis att råda bot på i mörkrummet, men kräver en hel del jobb. En annan sak är detaljer, valet av film och hur den framkallas är då helt avgörande, finkornigt eller grovkornigt. Väl exponerad med en given film, jag då är förutsättningarna givna. Detsamma gäller skärpan, en oskarp bild, den är och förblir en oskarp bild.
Noggrannhet är och borde vara en dygd för den som fotograferar med film i kameran. Allt detta hade jag lite förträngt under de år jag fotograferade digitalt. Lite kom tillbaka då jag för några år sedan gick tillbaka till att fotografera analogt, det vill säga med film i kameran, men sedan scanna in filmen och digitalisera den. Det går ju till viss del att rädda en felexponerad bild på film, om den bara digitaliseras.
I just detta fallet med bilden ovan hade det gått att trixa lite med olika framkallare, och även val av film för att få ett mer kontrastrikt negativ. Det går även i mörkrummet att göra något åt det, men som nu kanske framgår så är det inte lika smidigt som att klicka runt lite i Photoshop, Lightroom, eller liknande.
Jag hade som exempel vid detta tillfället inte hårdare papper, vilket ger mer mer konstrat i bilden. Just detta är ett väldigt gammalt och otroligt fint papper från Orwo, en gammal fabrik som låg i forna DDR. Det är från 1978 och hur fint som helst fortfarande. Jag gjorde 3 olika varianter, varianter som inte har några mer avancerade grepp, bara olika exponering. Detta är inte heller som dagens ofta smidiga papper, papper med variabel hårdhet. Se nedan:
Tre olika exponering, 4,5,6 sekunder, från vänster till höger. Jag är medveten om att det kan vara svårt att se någon större skillnad på bilderna, men det är det.
Att se sin bild på papper, utskriven eller kopierad i mörkrummet, det är någon helt annat än att se den på en bildskärm. Alla som tar sitt fotograferande på liter större allvar och kanske vill visa upp sina bilder för fler, de borde ta sig tid att få fysiska bilder. Bilderna blir något helt annat på papper än att se dem på en bildskärm eller mobiltelefon.
Jag säger inte att bilder blir bättre eller sämre, det är bara att bilden blir något annat. Hantverket är dessutom något helt annat, att få en bra bild från mörkrummet är så mycket mer jobb och erfarenhet än att sitta framför datorn. Detta kan jag säga av egen erfarenhet, samma bild framtagen i mörkrummet eller inscannad och redigerad i datorn, det är väsenskilt.
Till hösten skall jag ha en fotoutställning, jag funderar allvarligt på att ha den helt med kopior från mörkrummet. Den lilla tid jag nu spenderat under kursen, tiden i mörkrummet har verkligen inspirerat mig och fått mig att minnas. Det är kul, det är ett hantverk och det blir fantastiskt fint.
Jag ser redan fram emot nästa tillfälle att få gå in i mörkrummet. Jag har dessutom nu seriöst börjat röja hemma för att sätta igång det egna mörkrummet fullt ut, inte som idag, lite temporärt.
Ju äldre man blir desto påtagligare blir historien och det förflutna. Att besöka ställen som tidigare i livet haft en betydande roll, att påminnas om människor som betytt mycket i ens liv är och kan vara känslosamt. Att återvända till barndoms- och uppväxtplatsen är nog alltid lite känslosamt, i vart fall förknippat med mycket minnen.
Köpings järnvägsstation 2016. De flesta spåren står oanvända och är mer eller mindre igenvuxna.
Satt då jag skrev detta på tåget ned mot Skåne och Lund, vilket sedan drygt 25 år är stället jag bott. Min resa på detta tåg startade i Köping, staden där jag växte upp som barn och tonåring. Självklart har den haft en betydande roll i mitt liv, på ett eller annat sätt är det självskrivet. Anledningen för besöket av Köping just denna gång var ett sådant tillfälle då historien hinner ifatt och gör sig påmind, det var inte så kul. Man åldras och så gör alla omkring än, oavsett vad man gör för att förhala det. En sak är säker i ens liv, har man väl fötts så är det helt säkert att man en gång kommer att dö. Vad som händer däremellan är ju upp till var och en att försöka se till att det blir en bra resa. Jag var nu alltså upp på en begravning, någonting som aldrig är och blir behagligt eller kul.
Däremot så träffade jag många av mina släktingar, vilket var kul. Vi pratades vid och många för att inte säga alla (av kusinerna) har flyttat från Köping. Det är en utpräglad industristad och har varit det under lång tid. För mycket länge sedan var det en handelsplats, men det var under medeltiden, då var inte jag född. Jobben utanför industrin är inte många här i staden.
Köping är inte något som så många kan placera ut på kartan och har inte många kändisar av klass att referera till heller. Carl Wilhelm Scheele, en man som ”uppfann syret”, i vart fall upptäckte han det. Hur mycket som helst heter något med Scheele i Köping, man tager vad man haver. Richard Dybeck, skaparen av vår nationalsång, egentligen boende i Odensvi, en bit utanför Köping. Igen av dessa två mer kända personer som förknippas med Köping med omnejd, har sitt ursprung i Köping, de är tyskar. Köping är alltså inte en stor röd plupp på kartan. Säger man att man är uppvuxen i Köping så är alltid följdfrågan, ja är det Norrköping, Linköping eller kanske Söderköping. Så är det!
Vi, kusiner och släkt pratade lite om hur det är att komma tillbaka till platsen där man växt upp. Vissa känner vemod, andra blir lite nedstämda, för egen del så är det mest ett konstaterande att man inte saknar det nämnvärt. Har det inte hänt något med staden? Det har det nog, men för en flyktig blick så försvinner sånt som lite brus. Det känns dessutom som om ens liv har olika faser, absolut inte något som är generellt och gäller överlag för alla personer, så dessa tankar är nog mer mina personliga.
Till en början i livet så är ju allt nytt och man upptäcker nya saker hela tiden, nytt är bra, nytt är kul. Detta är bra utan att relatera till något äldre, det är ju nytt. Det kommer sedan en fas då det kan vara nytt, det har kanske ersatt något gammalt. Då är en jämförelse med det gamla ofta något som avgör vad man tycker. Nytt är inte självskrivet bra. Till slut så blir det för många, ”det var bättre förr”. Som allt mer ”gubbig” så är jag väl någonstans mitt i detta. Att försöka vara objektiv och se positivt på förändringar är nog hälsosammast. Det är ju trots allt en utveckling och mycket blir ju bättre, dock inte allt.
Mycket i dagens samhälle känns dock just nu som om det stagnerat och till och med går bakåt. Välfärdens debatterande är en sådan sak. Skolan är en annan. Infrastrukturen är inte heller bättre. Avfolkning av glesbyggd, och den utarmning som sker med samhällets perifera människor, är det bra?
Ibland så inträffar det att det gamla som minskade och kanske nästa försvann på grund av att det kom något nytt som ersatte det. LP-skivan ersattes av CD skivan, CD-skivan tappade marknad på grund av streamad musk, LP-skivan får på senare år en liten pånyttfödelse, samlare har hela tiden insett värdet och kvaliteten i LP-skivan, något som en CD skiva inte riktigt besitter. LP-skivan försvann och är nu alltså lite i ropet igen. Så gammalt kan åter bli nytt. Lite som med det analoga fotograferandet, som återigen är på uppgång och fler återfaller till att fotografera med film. Därmed inte sagt att det ena är bättre än det andra, kanske mer ett uttryckssätt. Kodak visar för första gången på länge vinst, de har till och med flaggat att de vill expandera. Vem hade trott det?
Ett problem för många är dock att skivspelaren har slängts på soptiden av många, de kan alltså inte spela LP-skivor. Synd för dem. Mode är ett annat sådant exempel, det går i cykler och med jämna mellanrum kommer modet tillbaka, dagens bedrövliga byxor med högt liv, gärna blekta, förfärligt fult och ser inte bekvämt enligt mig. Sånt elände såg man ju nog av under 80-talet.
För mig är bilden på Köpings järnvägsstation lite illustrativ, inte enbart för just Köping, lite som en karikatyr för mindre orter, samhällen överlag. Det pågår en avfolkning av glesbyggd, hus töms, industrier tas ur bruk och får till viss del förfalla och blir stående. För att återgå till att beskriva Köping så var stationen dock väldigt välfylld med tågresenärer, vilket inte var fallet fram till mitten av 80-talet då jag flyttade från staden. Idag är/har det blivit en plats man bor mer än man arbetar, trots sin status som industristad. I vart fall i relation till tidigare. Befolkningsmängden har minskat från sin topp under 70-talet med närmare 30 000 boende i kommunen till nuvarande (2010) 24 700. Inget unikt, små städer och samhällen på landet minskar överlag och storstäderna växer.
Något som dock är påtagligt är Köpings betydelse som en hamnstad för transport, den är helt förändrad. Då jag växte upp var det dagligen stora fartyg som kom in, ofta flera olika, det var stål, kalk, kemikalier, mm. Det var utländska fartyg, svenska, stora, små. Dessa båtar lade till och lastades av och på med hjälp av stora kranar som körde på räls utmed kajen. Idag finns inte dessa kranar kvar och mycket av hamnens betydelse är förflyttat till storebror lite längre ut i Mälaren, Västerås. Köpings hamn ägs idag av Västerås hamn. Transport sker idag uppenbarligen på annat sätt, hamnen har inte den roll den hade en gång i tiden. Vilket tydligt kan ses i alla byggnader som ligger i anslutning till hamnen, de är i många fall fallfärdiga och står endast kvar för att de kostar för mycket att ta om hand de farliga avfallet (eternit, mm.). Se bilder nedan.
Köpings silo, en gigant. Köpings silo byggdes under tiden då jag bodde där. Det jag minns var att många tycke att silon satte Köping på kartan, vilken typ av karta? Jag kan idag medge att den är rätt pampig och fräck, det häckar dessutom pilgrimsfalk på taket av silon.
Den byggdes vilket fall under en period, då det talades om Sveriges tråkigaste stad. På skämt eller allvar skulle det utses den tråkigaste staden i Sverige, Köping var med i denna omröstning, hur det gick till slut det minns jag inte. Tror det finns gott om aspiranter på tråkigaste staden i Sverige. Vilket fall så var just silon lite spännande ansåg vissa, jag för egen del ville bra gärna komma högst upp, utsikten måste vara riktigt häftig. Det sades att man såg Örebro, om det stämmer vet jag inte då jag aldrig kommit upp på taket av silon. Däremot har jag varit nedanför och nu senast tog jag lite bilder på den, några kan ses här.
Att framhålla en silo här gör jag mer då den är tacksam att fotografera. Den är faktiskt lite som en Turning Torso, men utan en påkostad arkitekts handpåläggning. Ingen bor heller i den, dock bor det Pilgrimsfalk på den.
Ett gammalt inlägg som inte blev publicerat, det kommer nu, 2.5 år försenat. Vi firade med ett kalas, en glad 80-åring.