Teknik tar över inom skapande verksamheter

Teknisk utveckling är en del av vår vardag. Fotografi är inte något undantag. Från de första bilderna under tidigt 1800-tal, har det skett en fantastisk utveckling. En stor brytpunkt var när det analoga blev digitalt. Idag dominerar digital fotografi, hur bilderna kommer till är idag något som många inte själva kontrollerar, det är till och med på mobilkamerorna en avancerad automatiserad process. När väl bilden sedan förs över till datorn för vidare bearbetning finns ytterligare avancerade verktyg. Är vi på väg att helt lämna ifrån oss skapandet, skall konst inte vara en kreativ syssla som skapas av en konstnär?

Idag är utvecklingen av automatiserade verktyg oerhört snabb. Ingen kan ha undgått diskussionen av olika självlärande processer och verktyg. Många kallar det AI, vilket kanske är fel, men det är oavsett vad man kallar det en handling där beslut och skapande överlåts till något annat än människan.

Jag brukar reagerar på när någon säger blir det bra med den där utrustningen, eller, kanske att det blir bättre med den där kameran, det där objektivet. Så kan det ju självklart vara. Vad som dock är obegripligt är när utrustningen ”förfinar” en bild. Vi har utgått från att bilden blir bättre! Jag vet inte helt ens vad bra är!

Ett sånt exempel är när mobiltelefonen tar en massa bilder och väljer ut, en av dessa, eller till och med tar flera bilder och sätter samman till en slutlig bild. Att fånga ett ögonblick är ju inte vad man gör, det är ju fler bilder, flera ögonblick som monteras ihop i en bild. Hur görs för övrigt utvalet av bilder?

Detaljrikedom och skärpa

För vissa ändamäl är inte alla dessa tekniska förbättringar avgörande alls. Innehållet återspeglar helt enkelt inte utrustningens prestanda av skärpa, av teknisk briljans med exponeringstider, AF snabbhet. I andra fall går det inte att få nog av detta, vetenskaplig fotografi är ett exempel där teknikutveklingen driver forskningen framåt, se på det nya teleskopet John webb, nya rön kommer hela tiden från detta teleskop.

Nu är det inte det jag tänkte på i detta fallet. Jag var på avgångeselevernas utställning i fotografi från Valand, de ställde ut på Galleri Format. Där skrev Annika Elisabeth von Hausswolff i texten som satte utställningen i ett sammanhang, följande:

…Bingo Rimer uppmanar i sin bok ”Bingos fotoskola”, läsaren att ”våga använda rekvisita, som ballonger och andra roliga prylar för att lätta upp stämningen och lägga till spännande inslag i bilderna…..

…..

….Kanske kommer det som kallas artificiell intelligens att radikalt förändra vår förståelse av konst. Många menar att det inte finns något sätt att stoppa eller förhindra den tekniska utvecklingen….

Rekvisita! Mellan dessa två stycken ovan är det 25-30 år. Artificiell intelligens har redan gjort sitt intåg i fotografin. På ett sätt var det jag skrev om mobilkamerorna redan det ett steg på vägen mot nya beslut, mot skapande utan mänsklig påverkan. Photoshops senaste version har inbyggd artificiell intelligens. Vi är redan där! Annika skrev att att vår förståelse kanske kommer att radikalt förändras. Det behöver kanske inte handla om förståelse, konst behöver man inte förstå för att uppskatta, eller ogilla. Konst handlar ofta om känslor, om att brygga över mellan tankar, idéer, ifrågasätta. Vad tillför det digitala, det artificiella?

Framtiden är ett vitt blad

Jag är rädd att konst, att skapande skall bli något omänskligt. Vi har matat dessa artificiella skapelser med mänskliga skapelser. Det är mänskligt skapat som ligger till grund för hur dessa syntetiska maskiner, datorer, bygger nya skapelser. Vad som kommer ut är jag inte lika säker på att det är mänskligt.

Ingen kan förutsäga framtiden. Nostradamus stod sig slätt. Jag är dock tyvärr rätt övertygad att att vår framtid inte är så ljus om vi inte ser till att göra stora förändringar av hur vi lever idag.

En fundering jag har är om dessa nya teknologiska skapelser tillför något som är till gagn för konst, för livskvalitet på lång sikt.

Så vad kommer fotografi att vara med alla dessa hjälpmedel? Kommer det att bli ”bättre bilder?”. Vad är en bra bild idag? Vad är en bra bild om 20 år? Kommer vår syn på konst och även fotografi att förändras?

Det var annorlunda förr!

Vem har inte hört sig trött på uttrycket ”Det var bättre förr!”? Jag blir rätt trött på att höra det, sannolikt andra också. Vad man dock kan säga utan att reta någon är ”Det var annorlunda förr!”. Alltid gångbart, alltid sant! Dock kanske inte alltid så spännande och intressant, men det lämnar jag över till andra att ha en åsikt om.

Sitter just nu med gamla bilder, skall ha ett föredrag inom kort om min väg till där jag är idag. En lite kurvig och snårig väg, full av utstickare. Jag tänker nu framför allt på hur jag landat i det jag jobbar med idag. Idag är jag primärt konsult på Sweco, och där jobbar jag med bedömningar av naturvärden. Det är något som skall göras så fort ett område skall tas i anspråk och exploateras. Det har verkligen gått framåt och det finns en ambition och vilja att göra rätt, inte hos alla, men i vart fall så skall exploateringar av miljön passera genom en granskning. Det är vad jag sysslar med idag.

Går nu alltså igenom gamla bilder, blir rätt förvånad över mina tidigare val av film för vissa situationer. Hittade exempelvis flera konserter som jag fotograferat i färg, har då valt diafilm, varför gjorde jag det? Diafilm är känslig för felexponering, den har ofta ett lågt ISO, situationer som exempelvis konserter är verkligen inte rätt tillfällen för diafilm. En negativ färgfilm hade varit mycket bättre, större tolerans för bristfälliga exponeringar, går att pressa, ja det mesta talar för negativt färgfilm framför dia vid just dessa tillfällen. Det brydde jag mig uppenbarligen inte om.

Det är mycket som är annorlunda idag!

Har skrivit om andra saker som ändrat sig över tiden, exempelvis kameror, objektiv med mera. I somras skrev jag ”Ny(gammal) era!”, och även tidigare har jag skrivit ”Bättre förr, eller?”. Jag har i dessa inte så mycket tagit upp valet av film i mina texter. 

Sitter nu alltså och letar bland ramade bilder, de som ligger i magasin, men den stora mängden är inte ramat, eller satt i magasin. Hittar mängder med gamla Kodachrome 64, Fuji Veliva, Fuji Sensia, Ectachrome, till och med Agfa filmer. Varför fotograferade jag på diafilm? Jag har idag inte ens en diaprojektor! Jag hade en vissen sak, men den är borta sedan väldigt länge.

Besynnerligt val av film kan jag nu bara konstatera, då jag inte minns anledningen.

Gör ett inlägg på Instagram, inser att många som läser det inte riktigt vet vad jag pratar om. Diafilm, känn på ordet, har inte varit riktigt på tapeten de senaste 20 åren.  I inlägget skrev jag att det kunde vara ett hantverk att fotografera konserter och i synnerhet med diafilm i kameran. Låter som jag vill få det till att det var svårare förr. Ja, så är det ju faktiskt! Det var svårare förr. Bilderna på Iggy Pop (2 st), är tagna med diafilm, Kodachrome 64, det är alltså ISO 64. Ett ISO värde som många av dagens kameror inte ens kan ställas in på. Idag kan man utan problem ”pressa standard ISO”, eller som i detta fallet ISO 64, utan problem 5 steg högre. Kameror har vibrationsreducering och vips så har man 10 stegs bättre exponerings möjlighet.

64 ISO och +5 steg ger ca 2000 ISO, lägg därtill att vibrationsreducering i moderna kameror ger 4-5 steg bättre exponering, vi är nu upp i 9-10 steg. Tag att jag med ISO 64 tvingades ha bländare 2.0, och fick 1/8 i exponering, lägg till att det är autofocus på dagens moderna kamera. 

Om vi ökar exponeringen med 5 steg, 1/8 blir då 1/250, bländare ökar vi med 4 steg, 2.0 blir då f 8.0, sedan en supersnabb autofocus. Det är enkelt att fotografera idag. Blir bilderna bättre idag, nej inte nödvändigtvis. Men enklare är det!

Några slutsatser av detta

Vad vill jag säga med detta? Jag vet nog inte helt säkert, men en sak är säker, det var ett annat hantverk förr. Idag har man det tekniska förspänt, men själva bilden den måste fotografen själv komponera. Dessa bilder är kanske lite speciella och dragna till de extrema. Jag gillar dock dessa!

Jag blev väldigt glad och överraskad då jag hittade bilderna, de flesta väldigt oskarpa, men ändå rätt bra.

Ny(gammal) era!

Teknikutvecklingen inom fotografi är och har inte varit så dramatisk. Det mest revolutionerade som skett skrev jag nog om i mitt inlägg Bättre förr, eller?. Övergången från det analoga, kameror med film till det digitala gick snabbt. Så snabbt att många knappt hann med det innan det var för sent. Tänker nog framför allt på tillverkare så som Leica och Hasselblad. De var sena på tåget och höll på att gå i graven.

Det jag dock tänker på i denna text är hur många fotografer valde att gå över till det digitala, medan andra fortsatte att fotografera analogt. Däremellan finns en mängd varianter, vilket jag själv kan räkna in mig som. Jag fotograferade analogt, var inte helt snabb på tåget med digital fotografi. Minns inte helt hur det började, men köpte nog en digital kompaktkamera, har för mig att det var en Canon S20 (ibörjan på 2000-2002’9, begriper inte heller helt vad planen var med den. Det var dock först med köpet av en Nikon D300 som min digitala fotografi tog fart. De gamla kamerorna Nikon F3, FM, FM2, FE2 blev liggande. Det digitala var nytt och spännande. Kunde se sina bilder omedelbart, vilket i sig var kul och givande.

Två kameror som är med i väskan. Det ena analogt, (S/V), det andra digitalt

Nystart igen

Fotografin hade funnits med hela tiden, men lite mer i bakgrunden, trots övergången till det digitala snabba, lite dokumenterande av mitt liv mer än riktade projekt. Det var lite fotograferande av barnen, kanske framför allt tjejerna med hästarna och i synnerhet Greta och då hon höll på med voltige. Vilket så här i efterhand jag nu förstår blev inkörsporten till där jag är idag. Det är dock en annan historia som inte får plats här. Jag började hur som helst på Lunds universitet och kom återigen i kontakt med det analoga fotograferandet (via en arbetskamrat). Det blev en nytändning för mig, det var här enbart svartvit fotografi. Jag började att framkalla mina filmer, jag köpte mig en scanner. Hittade kurser som jag ville läsa för att utveckla mitt fotograferande. Här fullständigt tog fotografin över mitt liv, jag gav mig in på områden som jag kanske funderat över tidigare.

Hade sedan länge sneglat åt mellanformat. Då jag började fotografera för en massa år sedan har en Hasselblad kamera varit något jag ville prova, likaså ville jag testa på storformatsfotografi, nu blev allt detta verklighet. Projekten ploppade upp i huvudet, ofta inte så väl genomtänkta eller planerade. Ofta var det projekt som Peer och jag kom på tillsammans, Peer och jag hade ett flertal utställningar tillsammans.

Två analoga kamerahus, det ena färg, det andra S/V, FM2 båda två.
Två kamerahus, analoga, det ena med färgfilm, det andra med S/V.

Färgfotografi

Färgfotografi letade sig till slut in i mitt medvetande, mycket tack vara de olika kurserna som jag läste, framför allt kanske Analoga fotografiska processerHDK-Valand. En kurs som med facit i hand visat sig vara otroligt central och viktig för mig. Det var faktiskt den och i synnerhet Hendrik Zeitler och Lars Lindkvist som båda undervisar på den kursen som fick mig att längre fram söka till Masterprogrammet på HDK-Valand, vilket jag avslutade nu i juni i år. Deras inverkan, och framför allt positiva attityd var inspirerande och bidrog till mycket.

Färgfotografi (analog) var alltså en del i den kursen och blev för mig en ny erfarenhet. En typ av fotografi och form som jag sedan utvecklade. Studietiden på Valand har för mig nog mer varit ett utforskande av färgfotografi än utvecklande av mitt svartvita fotograferande, i varje fall om man ser till det tekniska. Bilderna jag ställer ut är fortfarande idag till största delen svartvita. Så tror jag att det kommer att vara även i framtiden. Parallellt med en utvecklad färgfotografi, har jag utvecklat hela mitt synset på mitt fotograferande. Vilket givetvis varit det stora, det dominerade under utbildningen.

Fujica half + drive
Fujica half + fujica drive, med färg, resp. s/v film i.

Att få vara i labbet har alltid varit en viktig del i mitt fotograferande och skapande, att få vara med från exponeringen till den slutgiltiga bilden får växa fram, eller i vart fall exponeras på ett papper i mörkrummet för att sedan matas in i Colenta maskinen (RA-4 process) som jag gjort vid färglabbande.

Nu är mina studier avslutade och jag har nu inte tillgång till färglabbet längre. Möjligheterna att framkalla film, att framkalla C-printar i labbet har försvunnit. Kostnaden för att fotografera i färg har bilvit synnerligen kännbar. Det är inköp av filmen (som är rejält dyr), det är framkallningen av filmen, det är sedan att scanna in negativen, eller lämna in för kopiering (vilket jag aldrig gör).

Det digitala kommer tillbaka

Vad håller då mig kvar vid detta? Jag har idag svårt att motivera mitt färgfotograferande med film. och nu närmar vi oss kärnan i detta inlägg.

Färgfotografi har blivit en del av mitt fotograferande, även om det svartvita fortfarande känns mer naturligt. Hur går man då vidare med detta? Tre saker ser jag som väsentliga

  • Jag vill kunna jobba med att filma, vilket jag gjort på sidan om under flera år.
  • Jag vill fortfarande fotografera med mina Hasselblad, vill hålla fast vid mellanformat (120 film).
  • Jag vill och kommer att fotografera med storformat.

Har som ett led i utvecklingen testat lite olika alternativ, (digitala), bland annat Hasselblad H3D. De flesta digitala sensorer är dock oftast inte kvadratiska, (inte ens hasselblad) vilket är ett format jag föredrar. Det är dessutom i många fall äldre kameror. Ett allternativ som jag seriöst överväger är att köpa ett digitalbakstycke till mina Hasselblad. Dyrt, men bra!

Jag bestämde mig nu, nu  för att investera i en digitalkamera. Ny för mig, skall det tilläggas. Det blev en begagnad Nikon D810 som knappt var använd (dryga 5000 exponeringar). En kamera som är i stort sett likadan som de jag har sedan tidigare, min Nikon D300 och D700. Detta är dock en betydligt modernare sensor, högre upplösning, bättre egenskaper och på alla sätt och vis en moderna kamera.

Min väska som till vardags ofta innehåller två kamerahus, två st Nikon FM2, ett med färgfilm och ett med S/V. Det kunde även vara två kamerahus Fujica half, både med fjädermotor och manuell framdragning, där det ena hade färgfilm och det andra svartvit. 

Valet av en Nikon D810 är inte något väldigt välplanerat och genomtänkt. Det är en kamera som har 6-7 år på nacken, men som jag inledde denna text med. Det händer inte galet mycket nytt på den digitala fronten nu. Alla kameror blir bättre, idag är det spegellösa kameror som gäller, upplösningen på sensorer har stabiliserats och de 36 megapixel som denna kamera har står sig väldigt bra, Så jag ser det som en utvärdering, samt en kamera som väl passar in bland mina redan befintliga kameror. Jag kan använda all optik som jag har, jag är van och bekväm med kamerans reglage. Den var inte heller så dyr.

Den nya färgkameran

Det är altså denna kamera, mina Nikon D810 som numera primärt är min färgkamera. 

Hur ser då innehållet i mina väska ut nuförtiden?

Den har då dels detta Nikon D810 kamera hus, för det svartvita har jag nu ofta med mig något av de analoga husen, Nikon FM2, men ofta är det faktiskt ett Nikon F6 hus. Ett supermodernt kamerahus för film. Vi får nu se hur detta utvecklar sig. Som alltid med nya grejor så kommer lite inspiration, eller i vart fall lusten att få test och vara ute och fotografera. 

Ytterligare en kamera, eller kanske snarare nytt format!

Det är nu flera år sedan tillverkningen av direktbilds filmer upphörde (i folkmun polaroidfilm). Tänker nu på den som Fuji hade med sina ”peel apart” och den från Polaroid som hade ett flertal olika format. Kvar idag finns visserligen namnet Polaroid, men det är numera film som enbart passar i Polaroids kameror (finns ett fåtal nya treparts tillverkare). Fuji har idag enbart sina Instax filmer, avsedda för Fujis egna kameror. Impossible projektet (försöker ta vid där Polaroid lämnade), lyckades ta över några av Polaroids maskiner då Polaroid (företaget) slog igen. Det fanns där en tanke att tillverka dessa ”peel apart”, det är nog dessvärre just ”impossible”. Där finns möjligen new55 som försöker sig på att återskapa dessa filmer. Kvaliteten på de bilderna motsvarar inte på långa vägar priset. Bilderna är betydligt sämre än de motsvarande som Polaroid och Fuji hade i de format som Impossible projekt jobbar med 4×5, 8×10.

Jag köpte för kanske ett par år sedan en Fuji Instax mini, men ville egentligen har en kamera som tog kvadratiska bilder, en ”SQ” modell. Det var svårt att få tag på och de som tillverkades, nytillverkade de var lite väl enkla. Kameramodellerna med kvadratiskt format var få och svåra att finna på begagnat marknaden.

Ramlade dock över en Fuji instax SQ 6 häromveckan. Slog till omedelbart, en begagnad som verkade OK. Den var Ok, frånsett att jag inte fick med de färgade filtren som skall vara med, kan leva med det. Det kvadratiska formatet är i runda slängar 25-30% mer yta än det lilla, mini. Priset för filmen är detsamma som för mini. Kanske inte så mycket att orda över, men det är även just att det är kvadratiskt som tilltalar mig. 

Den fysiska bilden

Detta är riktigt kul! Att få en bild i handen direkt vid fotograferingen, det är speciellt. Mina barn håller med och de uppskattar också en bild som är mer än en bild i en smartphone. Vi tar en hel del direktbilder hemma, antingen så hänger vi upp dem, eller så hamnar de i en låda som vi med jämna mellanrum kikar i.

fuji instax bilder och fuji instax SQ 6

Lite exempel på bilder från fuji instax mini och SQ. Kameran på bilden är en Fuji instax SQ 6

Jag kan inte helt släppa förlusten av de gamla ”peel apart”. Dessa filmer som gav både en positiv bild, och ett negativ som kan användas föra att göra fler kopior. Då jag fotograferar i stort sett enbart med film och vill kontrollera ljuset vid eventuella studiobilder, eller i vart fall då jag använder konstljus så är det bekymmer. En polaroid bild är enkelt att ta och ger vägledning. Detta var ofta en funktion som många studio, porträtt, mode fotografer använde just dessa filmer till. Idag med det digitala finns inte dessa behov kvar, där kan man se resultatet på skärmen omedelbart.

För min del är det själva bilden, den fysiska som är grejen. Så jag köpte alltså ytterligare en kamera, med ett format på film som jag inte hade. 

Vad är en bra bild, hur tar jag den?

Ofta  får jag höra funderingar kring ”Vilken kamera man skall ha för att ta bra bilder?” Tänker man efter, så inser man att frågan är lite märkligt ställd, och den är i princip omöjlig att svara på. Det där med prylar kommer alltid att vara en del av problemet. Inom fotografi, inom idrott, och mycket annat, där den tekniska utvecklingen är påtaglig. Se till exempel på cykelsport, friidrott, fotboll,  där är det en konstant utveckling, något som tvingar fram regeländringar.  Inom fotografi är det likadant, nya kameror dyker upp hela tiden, alla lite förbättrade. Men för att vara helt ärlig, utrustningen är verktyget och för idrott så är det endast avgörande för de allra bästa. Inom fotografi skulle jag säga att det har väldigt liten betydelse. 

Så hur tar man då en bra bild var frågan? Vad är en bra bild? Jag kan inte ge ett generellt svar dessa frågor. Vad tycker du är en bra bild brukar jag fråga tillbaka. En sak som är påtaglig är att de flesta vill fotografera det som är vackert, de vill ha skärpa i sina bilder. Det som är fult det fotograferas inte i samma utsträckning.

De flesta har varit där, famlat i mörkret efter svar på hur vi skall göra för att få till bra bilder.  Att fundera på vad för bilder man gillar och vill ta, är en bra början. Hur tar man sedan den bilden? Det är ju viktigare än vilken kamera man har. Vad krävs för att ta just den bilden? 

Kunskap är alltid bra att ha. Kunskap får man genom att öva, fotografera mycket, ta många bilder, studera bilder. Titta gärna på fotografer som man själv gillar, fundera på hur de tar sina bilder. 

Idag är många av stegen så automatiserade att det är ofta inte är särskilt svårt att få en bild som ser rent tekniskt bra ut. Tänker på exponering, att få skärpan på plats, få skärpedjupet rätt, eller oskärpa som man vill ha det. Det finns olika program på kameran som kanske kallas sport, porträtt, landskap, och så vidare. Det blir då som någon förutbestämt att så här skall landskap fotograferas, porträtt de skall se ut så här och sport, det kräver en kort exponeringstid. 

Kanske lite tråkigt, men det blir ju bilder som normen gillar och som ofta är vad man ser. Det gör dock inte en bild bra.

Övning ger färdighet

Svaret är nog så enkelt som att fotografera, fotografera ofta och mycket. Reflektera över bilderna, vad som är bra, vad som inte är bra. Diskutera sina bilder med andra. Gör man det så blir man allt mer säker på vad för bilder man vill ta, vilka bilder man gillar. En viktig sak är att man funderar vad som gör en viss bild bra. 

Det klassiska, ”lär man sig det tekniska, då kan man sedan fokusera på innehållet”. Det ligger mycket i det. Kunskap och erfarenhet är alltid bra att ha, övning gör att vissa saker sätter sig och blir rutin, görs automatiskt. Det finns ett några bra intervjuer på Louisiana Channel, en Youtube kanal. Kring detta ämne pratar den brittiske fotografen Paul Graham. Du kan se den här ”Paul Grahams tips”. Anton Corbijns en annan fotografs tips finns också där, eller Elina Brotherus. Ta det inte bokstavligt att det står unga fotografer i beskrivningen, det är mer att tolka som ”de med mindre vana”. Se på andra klipp i den youtube kanalen, den är bra.