Månadsarkiv: juli 2022

Vad är en bra bild, hur tar jag den?

Publicerat av
Svara

Ofta  får jag höra funderingar kring ”Vilken kamera man skall ha för att ta bra bilder?” Tänker man efter, så inser man att frågan är lite märkligt ställd, och den är i princip omöjlig att svara på. Det där med prylar kommer alltid att vara en del av problemet. Inom fotografi, inom idrott, och mycket annat, där den tekniska utvecklingen är påtaglig. Se till exempel på cykelsport, friidrott, fotboll,  där är det en konstant utveckling, något som tvingar fram regeländringar.  Inom fotografi är det likadant, nya kameror dyker upp hela tiden, alla lite förbättrade. Men för att vara helt ärlig, utrustningen är verktyget och för idrott så är det endast avgörande för de allra bästa. Inom fotografi skulle jag säga att det har väldigt liten betydelse. 

Så hur tar man då en bra bild var frågan? Vad är en bra bild? Jag kan inte ge ett generellt svar dessa frågor. Vad tycker du är en bra bild brukar jag fråga tillbaka. En sak som är påtaglig är att de flesta vill fotografera det som är vackert, de vill ha skärpa i sina bilder. Det som är fult det fotograferas inte i samma utsträckning.

De flesta har varit där, famlat i mörkret efter svar på hur vi skall göra för att få till bra bilder.  Att fundera på vad för bilder man gillar och vill ta, är en bra början. Hur tar man sedan den bilden? Det är ju viktigare än vilken kamera man har. Vad krävs för att ta just den bilden? 

Kunskap är alltid bra att ha. Kunskap får man genom att öva, fotografera mycket, ta många bilder, studera bilder. Titta gärna på fotografer som man själv gillar, fundera på hur de tar sina bilder. 

Idag är många av stegen så automatiserade att det är ofta inte är särskilt svårt att få en bild som ser rent tekniskt bra ut. Tänker på exponering, att få skärpan på plats, få skärpedjupet rätt, eller oskärpa som man vill ha det. Det finns olika program på kameran som kanske kallas sport, porträtt, landskap, och så vidare. Det blir då som någon förutbestämt att så här skall landskap fotograferas, porträtt de skall se ut så här och sport, det kräver en kort exponeringstid. 

Kanske lite tråkigt, men det blir ju bilder som normen gillar och som ofta är vad man ser. Det gör dock inte en bild bra.

Övning ger färdighet

Svaret är nog så enkelt som att fotografera, fotografera ofta och mycket. Reflektera över bilderna, vad som är bra, vad som inte är bra. Diskutera sina bilder med andra. Gör man det så blir man allt mer säker på vad för bilder man vill ta, vilka bilder man gillar. En viktig sak är att man funderar vad som gör en viss bild bra. 

Det klassiska, ”lär man sig det tekniska, då kan man sedan fokusera på innehållet”. Det ligger mycket i det. Kunskap och erfarenhet är alltid bra att ha, övning gör att vissa saker sätter sig och blir rutin, görs automatiskt. Det finns ett några bra intervjuer på Louisiana Channel, en Youtube kanal. Kring detta ämne pratar den brittiske fotografen Paul Graham. Du kan se den här ”Paul Grahams tips”. Anton Corbijns en annan fotografs tips finns också där, eller Elina Brotherus. Ta det inte bokstavligt att det står unga fotografer i beskrivningen, det är mer att tolka som ”de med mindre vana”. Se på andra klipp i den youtube kanalen, den är bra.

Olika format – men varför?

Publicerat av
Svara

Jag använder en mängd olika format för i mitt fotograferande. Vad som styr valet är jag inte helt säker på. I min kameraväska som jag bär med mig var jag än går varierar det lite vilka kameror som följer med. Den senaste tiden har det varit två stycken Fujica half, en med färgfilm och en med svartvitt. Till detta har jag haft min Contax T med färgfilm och en Olympus Mju med svartvitt. Det är nog det senaste halvårets konfigurering. Den senaste veckan har jag känt att jag istället vill ha med två stycken systemkameror, två Nikon FM2 med 24, 35, 50 och 85 mm objektiv.

Är rätt övertygad om att det är motivet som till stor del som styr mitt val av kamera, inte fullständigt men till övervägande del. Jag kan dock ofta bara så där, bli sugen på att använda en viss kamera.

Jag får ofta höra att jag borde renodla mitt användande av format i mina projekt. Har hört det ett flertal gånger nu under min utbildning på HDK Valand. ”Du borde bestämma dig för ett format och använda det”, säger de.

Jag har lyssnat, men kan inte riktigt förhålla mig till det. Det jag gjort då jag åker ut för att fotografera är att inte ta med alla olika kameror, det blir då inte ett bekymmer att välja.

Vad avgör ett val av kamera och format?

Läste precis en intervju av Paul Graham, den brittiske fotografen som fått Hasselbladspriset. Han nämnde precis det som jag känner. Lusten att få prova något annat, att byta format. Han hade som jag förstod det använt en mängd olika format, allt från riktigt storformat till vanligt småbild och kanske rent av mindre än det. Hur han gjorde sina val, när och varför det framkom inte. Jag blev bara glad av att läsa detta. 

Tänkte lite som att, kan han hoppa mellan olika format, då kan väl jag göra det. Givetvis kan jag göra det även utan stöd från att han gör det, men nu finns det en person att referera till och som dessutom fått ett erkännande.

Inspiration kommer från måna olika håll

För min del är det ofta fråga om lite mer inspiration, och att vissa format helt enkelt passar till vissa saker. Ett exempel Jens Olof Lasthein, en fotograf som jag gillar mycket. Han använder panoramaformatet, 35mm, Widelux kameror mycket. Martin Bogren använder halvformat till stor del. En numera bortgången fotograf som var en stor inspirations källa för mig och många andra var HG Wiktorsson. Då jag bodde i Örebro för många år sedan, var Fotograficentrum fortfarande aktivt. HG med många fler var aktiva där, och han visade mig hur han använde halvformatskameror för att ta panoramabilder. Halvformatet är stående vilket gör att ett flertal stående bilder ger en panorama. HG monterade kameran på ett stativ och hade sedan räknat fram hur många grader man skulle rotera kameran för att få en heltäckande bild. 

Valet kan tyckas vara godtyckligt, och ibland är det verkligen det. Ibland är motivet det som styr. Jag kommer sannolikt att behålla mina kameror, man vet aldrig när de plockas fram igen.   

Ett litet axplock av kameror som jag använder och som nämnts eller varit med i tidigare texter.

 

Fuji instax mini 90

Vad kan och får jag berätta?

Publicerat av
Svara

Jag är precis hemkommen från ett jobb uppe i norra Sverige. Ett uppdrag som var hemligt, men inte så hemligt att jag inte kan berätta om det. Däremot var jag helt förbjuden att fotografera på området. 

Så här är det lite här och var i omgivningen. Vissa saker får jag kanske fotografera, men inte visa offentligt. Andra får jag både fotografera, visa offentligt, men inte sälja. Sedan finns det sånt som är förbjudet att fotografera, då finns det ju inte heller något att visa.  

Ligger och bläddrar i tidningen F, SFFs medlemstidning. Jenny Morelli skriver där om makten som fotografen har, vem som kan och får berätta en viss berättelse. Synnerligen viktig och tung diskussion. Jag känner ofta att jag som man med kamera på magen blir lite betraktad som en person på fel plats. Betraktaren, betraktarna ser på en med skepsis, med en önskan som syns i ögonen ”ta dig härifrån, eller vad är du ute efter” . Inte alltför sällan tänker jag själv i vart fall tanken att de tar mig för en person som fotograferar med bissara tankar och syften. Är rätt övertygad om att män oftare blir ansedda som snuskgubbar, än kvinnor. Har faktiskt inte ens hört ordet snuskkvinna. Jag kan förstå misstänksamheten, men är mest bedrövad att det skall vara så.

Allt detta leder fram till vad jag kan och får berätta med mina bilder. Samma bild tagen av olika personer får två helt olika innebörd beroende på vilken person som tagit bilden. Det ger lite olika trovärdighet beroende på vem som tagit bilden. 

Förbjudna bilder

Detta är rätt långt från det andra fallet jag inledde med, att det är förbjudet att ta bilder. Jag är alltså precis hemkommen från ett uppdrag där jag varit inne på marker som är unika i Sverige. Det är skogar som är helt opåverkade av människan, stora skogar som fått stå orörda i hundratals år, kanske alltid? Jag kan dessvärre inte visa bilder på det, det var fotoförbud. Ett enormt stort område, skyddat för i stort sett alla förutom några få personer. Militären har en viktigt del i detta, det är nämligen ett militärt område. Här har pågått olika militära sysslor sedan säkert 80 år tillbaka, vilket helt uppenbart skyddat det från det exploaterande som skett med de svenska skogarna. 

Området är större än Skåne och till absolut största delen hel orört. Att se träd som man vet stått där i hundratals år, det är för mig helt otroligt. Skrev för ett tag sedan inlägget ”Det var en gång ett träd”, fantiserade där om träd kunde tala. Tänker samma tanke när jag går här bland tallar som är 4-5 meter i omkrets, bland granar som har urnlav i toppen, alla torra trädstammar som får ligga kvar på marken. 

Det är natur som saknar spår av människan. Något som jag annars jobbar med, människans spår, de finns överallt. Har bland annat skrivit om svensk landsbygd tidigare, 85% av Sverige är en skräpyta, Skogsindustrin och sanning, en svår ekvation. Jag hade så gärna visat bilder på skogen, det är inte många som sett en helt orörd skog, den liknar inget man sett tidigare. Sverige har bara ca. 0.5% orörd skog kvar, det mesta av den ligger i fjällnära områden. 

En berättelse utan bilder

Detta blir nu en berättelse utan bilder, om skog som fått växa utan människans inverkan, kanske sedan istiden drog sig tillbaka? Det kan faktiskt kännas lite överflödigt att fotografera den, dels är det svårt att återge skogen på bild. Men framför allt är det känslan av att få gå där som är det som berör, att stå intill dessa gamla träd, de flesta med brutna toppar. Spår av bränder, en så viktig detalj som inte förekommer längre i svensk natur. Bränder är naturligt, det är ett inslag som behövs för att vissa växter och djur skall existera. Granar dör vid brand, de har inte ett bra skydd, tall däremot, de klarar i många fall av bränder och man kan se att de brunnit på stammen, då det blir stora sår som vallas över med ny bark, det blir som diken i stammen.

Branden öppnar upp landskapet och vissa frön som kräver värme kan gro, vissa insekter som angriper brandhärjade områden, kräver brandskadade träd för att kunna reproducera sig.

Marken däremot, den är inte orörd. Det är inte spår av människan som jag tänker på nu. Kunde på många ställen se att det är ett rätt hårt betestryck av ren. Stora ytor var helt bara, kvar var små fragment av islandslavar, renlavar och andra busklavar som annars skulle klä marken och bilda som ett fluffigt täcke. Jag vill inte gå så långt att påstå att betestrycket är för hårt, men det är fullt möjligt! Har sett områden som lämnats orörda i Norge, där hade stora områden hägnats in för att inte ren skulle kunna beta, det var som ett helt annat landskap.

Jag har nu mina minnen, bilder inne i huvudet, de kommer att finnas kvar så länge min hjärna hänger med.