Freddie Wadling – Jag är monstret

Såg igår K-special och filmen om Freddie Wadling  – Jag är monstret på SVT. Ett fint försök till sammanfattning av en artists liv. Jag växte inte upp i Göteborg och har inte heller riktigt reflekterat över hur mångfacetterad artist Freddie Wadling var. Jag vet verkligen inte hur många gånger jag sett honom uppträda. Cortex, Blue for Two, Fläskkvartetten. Det är vilket fall många gånger.

Jag har tagit ett flertal bilder på hans framträdanden, gjorde dock inte så mycket med alla dessa bilder. Idag anser jag detta är en typ av bilder jag tycker är erbarmligt tråkiga.

Freddie Wadling

Fotografi och musik var för min del på den tiden väldigt tätt sammanflätat. Kameran blev ett sätt för mig att ta mig in på ställen, se saker, att våga söka kontakt. 

Hur som helst har jag alltså sett ett otal framträdanden med Freddie Wadling i olika konstellationer. Alla otroligt bra! En särpräglad och unik röst som tystnade lite för tidigt. I filmen är det rätt tydligt att han inte helt tar vara på sig själv, sin hälsa,  han lever på gränsen till att hela tiden trilla över på andra sidan.

Jag har en hel del vinyl, och inser att jag har en hel del av det material som han medverkar på, framför allt det tidiga. Jag är inte på något sätt en samlare av Freddie Wadling, mer att jag gillade flera av hans konstellationer, Cortex, Liket lever, Lädernunnan, GLO, Perverts, Blue for Two, Fläskkvartetten, är skivor som står i skivsamligen. I filmen flimrar Liket lever förbi, en singel som jag var tvungen att leta reda på efter att ha sett filmen. En liten raritet visar det sig, säljs jäkligt dyrt  på Discogs. Liket lever – Levande begravd/Hjärtats slag.

Storheten

Filmen visar på ett tydligt sätt en person som lever livet fullt ut som artist. Vilket gör att hans livsverk blir så mycket större än band som Kent, Håkan Hellström, Arvingarna, mf.l. Nu tycker jag för övrigt att de senare nämnda banden alla är riktigt trista saker, de nämnde  mer för att sätta artisten Wadling i ett sammanhang, han lockade aldrig ett fyllt Nya Ullevi. Han medverkar däremot på  otroligt mycket och är på så sätt en del av något så mycket större. I filmen intervjuas Slowgold, en nyare och yngre artist som hade ett som jag förstår rätt nära samarbete med Wadling. Hon lovprisar honom.

Vad jag vill komma fram till är att jag inte tidigare insett hur stor han var. Jag har lyssnat på mina LP och singlar, med numera lite äldre musik. Framför allt har jag på senare tid lyssnat mycket på Fläskkvartetten. Har alltså inte funderat och reflekterat över att han gjort så mycket mer.

En fantastisk artist och udda själ i svenskt musik och konst. Det är fint att få hör andra artister som uttalar sig om honom och på ett varmt sätt berättar om hans konstnärskap.

Skall nu gå och vända på LPn som ligger på skivtallriken. Cortex –You can’t kill the Boogeyman. 

Ha en fin fortsättning på en annalkande vår. Å passa på att se filmen, länk till filmen finns överst i texten.

 

Rival sons rockar fett

Rival sons i Malmö, sjukt bra!

 

Var på Malmöfestivalen idag för att se Rival sons. Ni som inte var där, ni missade något riktigt bra! Tighta musiker och en otrolig sångare, världsrekord.. Det bästa jag sett på jäkligt länge.

Jag hade inte någon kamera med mig, så jag länkar till Sydsvenskan. Att jag inte hade en kamera var inte riktigt meningen, jag skulle idag ta med en liten och smidig kamera då jag haft en krånglande rygg i flera veckor, den lilla kameran kan med en liten adapter använda ljusstarka objektiv från min stora kamera, väl i Malmö så skulle jag prova och plockar upp kamera och objektiv, men var är adaptern, jo hemma. Så där stod man med kamerahus och optik, men de fungerade inte tillsammans. 🙁

Har bara en riktigt usel bild tagen med mobilen, en sån där som man tar för att visa att man varit på konserten! Det som var lite extra kul var att detta var sista spelningen på en väldigt lång turné, en turné på drygt ett år!!

 

Säger bara det, VÄRDLSREKORD..

wpid-dsc_0346.jpgNu inväntar jag med spänning recensionen i sydsvenskan, spelar ju egentligen inte någon roll vad de skriver, jag tycker ju vad jag tycker oavsett.