Analog fotografi – på en knivsegg

Jag känner att det blir allt svårare att motivera mitt analoga fotograferande. Den största anledningen är nog priserna som snabbt skjuter i höjden. Det andra är färgfilm, där finns som jag ser det i stort sett bara Kodak. Kodak är idag väldigt dyrt och det är Kineserna som äger det, jag är tveksam om jag vill stötta Kina med mina pengar.

Det trista är att jag, och många med mig verkligen uppskattar det analoga fotograferandet. Det är något annat, jämfört med att ta bilder digitalt. Tyvärr ackumuleras svårigheterna alltmer. Förutom de ovan redan beskrivna bekymren, tillkommer det mer. Analog utrustning är en bristvara. Kameror, mörkrums utrustning med mera.

Utrustning för att digitalisera är också en bristvara. Jag vet att många digitaliserar med hjälp av digitalkameran, där går en gräns för mig. Jag har otroligt svårt att begripa varför man skall använda digitala kameran för att digitalisera, jag har dessutom svårt att tro att det skulle bli lika bra som en scanner, en bra scanner. En inscannad bild kanske är på 50 Mb, eller 100 Mb, eller som de mellanformats negativ jag scannar, 275Mb, vilken bild blir så stor och innehåller så mycket information om den kommer från en digital kamera? Skulle vara om man digitaliserar med en dyr och väldigt avancerad kamera, men det känns ju verkligen som att gå över ån efter vatten.

Analog fotografi, ett gammalt hantverk kämpar i motvind. Detta trots att det sägs att det säljs mer film för varje dag. Det har jag dock inte sett några färska siffror på för de sista åren, det är inte heller där problemet är.

Kostnader är tungt vägande skäl

Kostnaden är tungt vägande, och som jag ser det nu, är det stor sannolikhet att jag framöver helt slutar med analog färgfotografi. Kostnaden kommer att bli så pass dyr då jag slutar på skolan. Så länger jag studerar har vi fri framkallning av film och även fri framkallning av färgbilder, materialet (film och papper) står vi för själva. När det tar slut så är framkallning av film en betydande post. För att inte tala om RA-4 maskinen, den är helt fantastisk, utan den är det väldigt osannolikt att jag kommer att kopiera färgbilder.

Med detta sagt, det är en balans på en knivsegg. Ökande kostnader får det att tippa åt ena hållet. Brist på utrustning likaså, även service möjligheterna får det att väga över.

Tar dock en dag i sänder och ännu har det inte tippat över.

Skrylle stenbrott
En digitalt ihopsatt panorama bild från 6 st halvformats negativ. Dalby stenbrott, Skrylle. Bilden består egentligen av 12 negativ, den bilden lägger jag ut vid ett annat tillfälle. Den blir lite väl stor för dessa typer av inlägg.

Framkalla stora printar

Stora printar drar alltid till sig uppmärksamhet. Bara genom sin storlek dras ögat till dem. En dålig bild blir givetvis inte i sort format, en bra bild kanske inte heller blir bättre, men väl större. Det är dock ett hantverk att göra stora printar, det är svårt, en svårighet som ökar med storleken. Dessutom kan en bild växa med storleken på en print, detaljer kan få en större betydelse. Eller precis tvärtom, detaljerna stjäl uppmärksamhet från helheten. 

Idag är det det sällan man ser riktiga mörkrumsprintar av någon storlek. Det är så otroligt mycket enklare att då scanna in negativet/positivet, bearbeta det i datorn och skriva ut. En annan sorts hantverk kan man säga. 

Det är dock något speciellt med ”riktiga” kopior som gjorts i mörkrummet. Jag kan inte låta bli att förundras över dessa stora silverkopior. Jag vet då jag betraktar den hur mycket jobb det ligger bakom bilden som hänger där på vägen, stor, inramad och tjusig.

Då Covid slog till 2020 läste jag Analoga processer på HDK-Valand. Det blev ett dråpslag för studierna. En kurs som är så praktiskt inriktad en kurs kan bli, analoga processer är just det fysiska, vi höll till i mörkrummet, i studion, framkallade film, framkallade papperskopior. Allt detta slogs igen och skolan stängde.

Det egna mörkrummet tar plats

Covid satte käppar i hjulet för studierna. Skrev ifjol Tillbaka till Mörkrummet, och Tillbaka till mörkrummet del 2. En av effekterna av Covid ifjol blev att jag satte upp mitt egna mörkrum. Som bilderna i de tidigare artiklarna antyder så är rummet inte stort, det gör att jag inte kan göra stora printar i det. Har skålar för 30×40, skulle kanske kunna göra 40×50 med visst besvär, sedan är det nog stopp. Framför allt är det bökigt med allt jobb kring kemikalierna, framkalla, fixera och  sköljandet. Att i apparaten göra kopior som är kanske 50×60, det skulle däremot gå bra.

Stora printar var det ja. Extra kul att jag som ett led i min nuvarande utbildning kommit i kontakt med studenter som delar ens intresse. Alla har ju givetvis ett intresse för fotografi, tänker nu mer på mörkrumsarbetet och i synnerhet på att prova på att ta fram stora printar. Som ett litet test har vi gjort egna skålar (isärsågade tunnor), det är kluvna tunnor som är kärlen för framkallning. Efter jul skall jag ta tag i det och prova 

Mitt mörkrum har nu funnit sin form, det sker visserligen små förändringar, men i det stora hela är det nu klart. En sak som inte är på plats är vattnet, jag har våtbänken, men har inte installerat vattnet. Har lite vant mig  med systemet som jag har idag, fungerar bra. Det kan dock bli lite bättre, med vatten så är det så nära utmärkt det kan bli med mina förutsättningar. Några bilder från rummet som det ser ut idag. Mer info med bilder på utrustning och på de stora printarna kommer lite längre fram.

Torra sidan, en liten bänk med ljusbord, bredvid ett skåp för filmframkallning.

Mörkrummet

Till vänster en anpassad våtbänk, rakt fram de två förstoringsapparater jag har, till höger den torra sidan med en bänk för allehanda förvaring.

 

Ett besök i färglabbet

För mig har mörkrumsarbete alltid varit synonymt med svart-vitt, att jobba i skenet från den orange-röda lampan. Se bilder växa fram i skålen med framkallare. Färglabb var något fjärran, svåråtkomligt. Möjligen Cibachrome som jag sett när andra labbat med. Färglabbet, färgnegativ, C-41 och RA-4, det fick någon annan pyssla med.

Jag läste i våras en fantastiskt rolig kurs på HDK Valand, GU, Analoga processer. En kurs som tar upp det mesta som är grundläggande för att kunna jobba med analog fotografering, både färg och svart-vitt.  

I början på året var jag upp och jobbade i färglabbet på Valand. För den som är van att stå i S/V labbet, exponera, skålframkalla sina bilder, fixera, skölja och slutligen torka,  då är detta lite annorlunda. Här sköts hela den kemiska biten av en maskin. Det man gör är att exponera i förstoringsapparaten, se till att färgbalansen i bilden blir som man vill. Det exponerade pappret stoppar man sedan in i en maskin, där ena änden finns i det mörka rummet. När väl pappret är instoppat går man genom ljusslussen och väntar ca 4 minuter, ute i ett upplyst rum kommer sedan den färdiga bilden ut, torr och klar, i andra änden av maskinen. Först då ser man om exponering, filtrering blivit som man vill.

Färgkopiering har inte samma möjligheter att styra kontraster, det finns inte olika hårdheter på papper som hos det svart-vita. Det kan visserligen skilja lite mellan olika papper, men en graderad skala, (1-5), det finns inte.   

Färgkopiering något annat än Svart-vitt

Att kopiera färgbilder kan till en början kännas frustrerande, det är ju ett extra moment med färgkorrigering som tidvis kan vara besvärlig. Det skiljer sig även en hel del hur olika filmer kräver olika filter-inställningar. Själva basen på filmen är färgad och den kan skilja sig en del mellan olika tillverkare. Det lönar sig ofta att använda samma filmtyp, då har man lite gratis och vet ungefär hur filtren skall ställas in. Du spar med andra ord lite tid. Det är annars inte något större bekymmer att använda olika filmer.

Något som man omedelbart noterar, färgfilm är väldigt finkornig. Det märker man så snart man använder kornluppen för att ställa skärpan. Det är inte mycket till kornstruktur man ser, inte ens på en uppförstoring från ett småbildsnegativ. 

Papper är inte så mycket att välja på för färgkopiering. Fuji som är en stor tillverkare, där finns lite olika ytor, jag kan för lite för att uttala mig om det finns olika varianter vad gäller andra egenskaper. Kodak har också papper, det är nog de tillverkare som finns.

Det är verkligen kul att vara i färglabbet. Trodde inte att jag skulle hamna i den här situationen med tillgång till färglabb, och fotograferade ju inte heller då färg i någon större utsträckning, aldrig, är nära sanningen. Tillgången på färglabb och kopierandet har medfört att jag gradvis börjat fotografera mer med färgfilm. Ett helt annat sätt att se på bilder och fotografera. Från att se bilder med gråskalor, toner, och till viss del mer form, ser jag nu bilder som bygger på färgerna. En bild kan alltså bestå till stor del av enbart färger.

Kul och sannolikt även nyttigt att tänka i dessa banor. Idag har jag alltså med mig minst två kameror, en med S/V film och en med färg. Beroende på motivet så väljer man det som passar bäst, färg eller S/V.

Skrev ett par olika inlägg om just färgfilm för inte så länge sedan (Dåligt med 120 film för färg, och Fuji PRO 400H läggs ned). Utbudet på färgfilm är magert och framför allt konsumentsegmentet.

Lite exempel på bilder jag tog fram i veckan, bilder från mitt projekt ”Domesticerat landskap”. En studie av människans spår i naturen. Vad människan skapar och exploaterar. Några av bilderna är analoga färgbilder. Se länken: A Domesticated Landscape

 

När felet uppdagas

Skrev häromdagen om en del krångel med det analoga fotograferandet. Det är då extra skönt när man övervinner problemen och kan konstatera vad som gått snett. Jag skrev att jag hade problem med framkallning av 4×5 svartvit film. Det var Fomapan 100 som ajg brukar framkalla i Rodinal, det gick inte så bra den gången. Kunde igår konstatera att det var Rodinalen som var problemet, den var sannolikt för gammal och hade dött, blivit oduglig. Framkallade igår nya blad, men denna gång med en helt ny förpackning av Rodinal.

Blev precis så som jag ville den skulle bli, skönt!

Vad drar jag för slutsats från detta? Jo, se till att ha fräscha kemikalier till ditt analoga fotograferande.

När saker inte blir som man tänkt sig

En sak som man inte kan råda över är slumpen, oförutsedda saker. Det är ju själva grejen, om de hade varit förutsedda, då hade man ju åtgärdat det!

En sådan faktor är alla steg i det analoga fotograferandet, det kan ibland bli lite oplanerat och bli lite fel. Skrev härom dagen om direktfilm, eller som många kallar det Polaroidfilm,som jag skrev om för någon år sedan. Var igår i stallet med Marta, skulle filma hennes träning, tog då en bild på skottkärran inne i ridhuset. Blev inte riktigt som jag förväntade mig.

Mockabåren

Ridhusets skitkärra.

Någonting gick galet då bilden framkallades, vilket händer lite då och då, men ofta blir det en bild,  som denna. Jag tittade på den och undrade först om det var ångorna från skottkärran, delvis fylld med hästskit som missfärgat väggen. Så var det inte, något i framkallningen fungerade inte som det skulle, så det blev så här (bilden ovan).

Det var dock inte slut med krångel för denna dag, jag åkte ut på eftermiddagen för att ta några bilder med storformatskameran, 4×5. Var ute ett par timmar, och framkallade filmen så fort jag kom hem. Tomma filmblad! Vad är detta? Exponering och kamera fungerade, det försäkrade jag mig om. Det jag kan tänka mig är att framkallaren var dålig, kanske för gammal. Jag fotograferade på Fomapan 100, framkallade i Rodinal 1+50. Har använt denna kombination tidigare och det fungerar utmärkt, men denna gång fick jag 4 helt blanka ark. 

Sånt är livet, tur att det var idag, mitt egna projekt och bilder som jag sannolikt kan ta om en annan dag.