Etikettarkiv: framkallning

Att framkalla bladfilm -erfarenheter

Publicerat av
Svara

Framkalla bladfilm är för mig lite av ett sökande. Ett letande för att finna en metod som ger bra negativ och är någorlunda smidig. Har provat några olika varianter och har haft både framgång och bakslag. Delar här med mig lite av mina personliga erfarenheter. 

 

För mig var storformatsfotografering till för några år sedan något som verkade omständigt, svårt, men samtidigt spännande, utmanande och nytt. Hade under många år gått och närt tanken att prova. Fick för några år sedan lite slumpartat låna en en Toyo 45, det var så kul att jag kände att jag ville ha en egen 4×5 kamera. Kassetter och film är ett litet kapitel för sig, laddas i mörkt rum och en exponering per sida. Jag kom över ett stort parti kassetter 9×12 cm till ett mycket bra pris. Har utöver det en hög med 4×5. Dessa två (9×12 och 4×5) har samma format till det yttre (kassetterna med filmbladen), negativen är dock olika stora. 

Skålframkallning eller med trumma?

Kvar är själva framkallningen som känts lite omständig. Köpte mig till en början skålar och tillbehör för att framkalla i skål, vilket är lite som att framkalla papperskopior vid kopiering. Är man inte väldigt försiktig så får man lätt repor på filmen. Det går endast att framkalla något eller möjligen ett par ark åt gången så det blir lite för mycket jobb för få exponeringar. Det kräver dessutom ett helt mörkt rum och en hel del plats.  Denna metod avskrevs ganska omgående. Provade en lånad insats MOD54 till mina Paterson trummor, men tyckte det gick åt för mycket vätskor med den metoden. Hade dessutom lite problem med att filmarken lossnade, kan vara jag som agiterat lite för häftigt, gav det kanske inte en rättvis chans. Det är här samma procedur som som vid vanlig framkallning av film, dvs. stående trumma som måste vara helt fylld och man vickar på trumman som vid vanlig framkallning.

Roterande trumma med agiteringsmaskin

Sökte vidare efter lite information på nätet och fann en del. Beslutade mig för en Unicolor trumma för framkallning av papper ELLER film. Dessa  trummor tar 1st 8×10 ark eller 4st ark 9×12 alt. 4×5 (se bild nedan). Till detta så köpte jag en liten agiteringsmaskin, (uniroller, eller motsvarande från Beseler). Det är en maskin som man lägger trumman på, den roterar trumman och ger alltså kontinuerlig agitering. Detta köptes för några år sedan och allt detta köptes via Ebay, allt som allt betalade jag ca 500 för detta. Har använt detta under de senare åren. Det har fungerat väldigt bra och gett negativ som jag är nöjd med. Är lätta att ladda och krånglar inte.

Efter lite användande så har jag blivit lite bekväm, ville kunna framkalla lite fler ark per tillfälle. Köpte till en Jobo trumma, en trumma som tar 12st 4×5 ark. Är dock lite försiktig att ladda så många som 12 ark samtidigt. Har provat med 8 och det fungerar bra. Jobo tanken är en 2553 som ingår i 2500 serien, den tar olika modeller av spolar och jag använder 2509N . En framkallningstrumma som tar 2 spolar som vardera kan ladda 6 bladfilmsark (4×5 alt 9×12). Provade till en början 9×12 och det fungerade inte så bra. Det följer med och bör sitta ett par klossar som rör om vätskan och som stabiliserar spolarna, dessa klossar fungerar inte med 9×12, endast med 4×5. Vilket gör att framkallningen inte blev så bra med 9×12.

Jobo 2500 trumma på en Unicolor (uniroller) agiteringsmaskin.

En fördel med trummorna är den mycket effektiva användningen av vätskor. För att framkalla 4 ark i Unicolor trumman går det åt ca. 120 ml.  Jobo trumman är något liknande, för  8 ark så går det endast åt 560 ml. Har inte provat att ladda denna maximalt med 12 ark, det  kan vara så att det behövs lite mer vätska? Är lite osäker på åtgången då det inte listas åtgång för 12 ark, det tar vilket fall inte mer plats än 8 ark. Det som kan vara är att ytan på 12 ark kräver liter mer av framkallaren för att det skall framkalla jämnt och bra. I övrigt så är själva volymen vätska tillräcklig för att täcka filmarken.

Torkningen – sista momentet

Torkningen till slut är det som är lite bökigt, jag har nu börjat torka arken ståendes. Har fungerat bra hittills. Detta arbete med framkallning och utvärdering av den pågår kontinuerligt, känns dock just nu som om jag funnit något som fungerar bra. 

Detta är mina personliga erfarenheter som jag kommit fram till, inte några fullständiga utvärderingar på något sätt. 

På kornet

Publicerat av
Svara

Jag har tidigare inte brytt mig så mycket om kornet i film, naturligtvis är det något som man alltid varit medveten om och ibland velat få att framträda alternativt helst inte synas alls. Det har dock inte varit något som prioriterats. Filmval var tidigare till stor del baserad på med utgångspunkt i hur smidig filmen var att använda, exponeringstolerans, hur den fungerade med framkallare, pris och till viss del korn. Nu är motivval och typ av fotografering något om inverkar och lite avgör vad för film man väljer. Vill och strävar man i sitt fotograferande av att få fram detaljer så är en lågkänslig film med litet korn att föredra, viss typ av fotografering strävar i motsats efter att få ett tydligt korn.

Nu då jag återfallit till att fotografera med film igen och numera framför allt med mellanformat (framför allt 6×6), skannar ganska ofta in negativen så har jag mer noterat detta med korn.

Jag fotograferar då jag använder film oftast en gammal Hasselblad 500 C/M men även med en gammal Yashica TLR 6×6. Kommer även att fotografera med en 4×5 kamera och då även scanna in dessa negativ. 35mm och småbild används numera inte så flitigt, mest i en panoramakamera som jag har.

img_358-083img_361-102

Bilderna ovan är, den översta är Kodak Tri-X (400asa) och de två nedre, de på tjejerna i stallet är Ilford FP4+ (125 asa), inte helt lätt att se på skärmen och dessa små bilder, men det är skillnad i korn mellan dessa bilder.Ni får ta mig på ordet, det går att ana lite i himlen på den övre bilden, i den andra bilden är det svårt att se då det är väldigt mycket svarta partier i bilden, partier utan kontrast. För bilder till nätet så är det svårt att se skillnad, även på ytterligheter som är större än dessa jag visar här.

Har laborerat och testat med lite olika skanners, men framför allt mellan olika filmer i 120 format.

Tri-X har ett ganska mycket påtagligare korn, har jämfört med Ilford FP4+, Kodak Tmax 100, Fomapan 100. Alla 100 asa har ett betydligt mindre korn, vilket naturligtvis är helt i sin ordning.

Blev dock lite förvånad att jag skulle upptäcka detta nu och på detta sätt.

För bilder som inte ”printas”, dvs. endast läggs ut på nätet så är detta inte något som märks, jag har nu bestämt mig för att böja printa ut lite bilder och skall även köpa mig en fotoprinter, tänkte mig en printer som klarar till A3 storlek, eller som det nu är A3+.

Funderar även framåt mot hösten då jag planerar att ställa ut lite bilder, dessa måste ju skrivas ut. Är då lite fundersam på hur det kommer att se ut. Har tidigare lämnat iväg allt till proffs, vilket inte alltid har fungerar så bra. Utskrifterna blev bra, men man tappar lite kontroll och jag upplevde att mina utskrifter blev lite väl mörka. Mina utskrifter kommer till största delen vara S/V, så en skrivare som är bra på att skriva ut S/V är vad jag letar efter. Har någon som läser detta bra tips på en bra skrivare, hör då gärna av er/dig.

Tidigare då alla bilder som jag tog fram var silverprintar, dvs. kopierade i mörkrum. Hade gärna haft det idag också, hur som helst så upplevde jag aldrig kornet som något problem, eller något som jag noterade överhuvudtaget. Jag tror minsann att jag påverkats lite av all den hysteri kring upplösning och hets över detaljskärpa som jag finner överallt. Inte bra, har ju skrivit lite negativt om detta och skall framöver försöka bortse från detta. Innehållet är det viktiga, inte tekniska detaljer, visst är det väl så.

img_361-101 (1)

Jag tror även att upplösning, både total och relativ är något som jag omedvetet tagit med i mina tankegångar, detta är något som ofta tas upp i samband med jämförelse av skanner. Jag har provat mig igenom flera och försökt att hitta något bra alternativ. Har just nu några olika och viktigt är att framför allt kunna scanna in lite större negativ, 6×6, 6×7, 6×9, 4×5 och tom. 8×10. Det finns ju prylar som kostar en årslön, men det är inte något som jag strävar efter.

Skall nu ut och fotografera Greta då hon tränar dressyr. Var ute med henne igår på en ridtur, jag cyklandes bredvid och fick årets allergireaktion. Är det lika mycket skitpollen från gräs i luften idag så kommer min dag att bli rätt jobbig. Lite att andas som genom ett sugrör och titta utan simglasögon under vatten, dessutom med en näsa som mer är som en vattenkran.

Bättre förr, eller?

Publicerat av
2

 

Bättre förr, eller?

Jag har skannat in en del av mina äldre negativ, har en massa pärmar med S/V negativ från 80-talet och framåt. På 80-talet hade vi i Örebro ett kollektiv med mörkrum, ett ställe som jag verkligen tillbringat mycket tid i. Det var fantastiskt, ett rum med kaffebryggare, soffgrupp,  ljusbord, stereo och kylskåp mm. Ett mörkrum med alla prylar som man behövde för framkallning, kopiering mm. Som en liten spartansk lägenhet, utan fönster och belägen under markplan, dvs. i en källare!

Mörkrumsarbetet var och är ett hantverk, erfarenhet och kunskap  kunde verkligen vara avgörande för ett bra resultat. Idag är fotografering inte ett hantverk på det sättet, dagens kameror har i många avseenden förenklat saker och ting, exponeringskontroll, vad är det undrar kanske någon?  Hantverket är borta. Tolerans, pressa film, korn, mm, uttryck som fått en liten annan innebörd nuförtiden. Några saker som  jag noterat då jag nu scannat in delar av negativsamlingen och som kopplar an till detta är bl.a.

  • Att jag hade rätt många oskarpa bilder, orsaken kan vara rörelseoskärpa, men även att jag inte hann med att ställa skärpan rätt.
  • Bilder upplevs som oskarpa även om de inte är det.
  • Kornighet, det finns inte idag. Korn är ett menyalternativ i Lightroom eller Photoshop som man kan använda för att få bilder som skall se ut som gamla analoga ”korniga” bilder!
  • Svårigheter med ISO på filmerna. Om man nu skall betrakta höga ISO som svårigheter så är vilket fall filmer som pressas och sedan exponeras under svåra förhållanden ofta inte så lätt att få riktigt bra, de är ofta väldigt tunna och saknar teckning.
Freddie Wadling i Blue for Two, 1987 på Rockmagasinet i Örebro

Freddie Wadling i Blue for Two, 1987 på Rockmagasinet i Örebro

Denna bild är som exempel exponerad på 800 asa och det är en Tri-X. Den är inte helt skarp och den känns lite tunn. Då jag tog den tyckte jag nog inte det, att den var lite oskarp såg jag naturligtvis, men att negativet var tunnt var något jag bara accepterade. Idag är ISO egenskaper på kameror överlag helt otroliga. Vi kan dock bortse från de allra enklaste kamerorna, de funkade inte på 80-talet heller. Vi får jämföra systemkameror eller i vart fall systemkameror  på 80-talet med dagens kameror. En makalös fördel med många av dagens kameror är AutoISO, kör man då som exempel på tidsautomatik (A) så får man en given bländare och kameran ställer sedan exponerings och om det skulle vara för dåligt med ljus så ökas ISO värdet, hur smidigt är inte det!? Det fungerar ju på flera kameramodeller även tom bar för manuellt fotografering, vill man ha fullständig kontroll på rörelse och skärpedjup så är det ju manuellt, vilket blir otroligt mycket enklare med Auto-ISO. Förr var varje film exponerad efter ett givet ISO värde, fick sedan anpassa framkallning efter det. Kontrasten i dagens sensorer är även den helt makalös, den gör att saker och ting upplevs som knivskarpa även om det inte är skarpare än äldre analoga kameror med dåtidens optik. Bilder på film känns lite mjuka, vilket ju är fallet, eller det blir effekten då man förstorar upp från ett litet negativ.

Skärpan är i stort sett optiken som avgör, äldre optik är lika skarp som dagens, jag har i vart fall inte upplevt något skillnad där. Däremot så luras ögat att tro att dagens bilder är skarpare än äldre bilder tagna med film, det är högre kontrast i dagens bilder och då bilder skärps i mjukvara så är det kontraster mellan ljust/mörks som ökas, vilket ögat uppfattar om skarpare. Här tycker jag det är överdrivs väldigt mycket i dagens bilder, en bild blir inte bra för den är skarp. En bra bild är en bild som förmedlar något och som tilltalar betraktaren med sitt innehåll. En känsla!

Vad som finns för att motverka rörelseoskärpa idag är olika slags ”gyro”, det är mekanismer som kompenserar för rörelser och vibrationer då man fotograferar, så det är alltså dubbelt upp. ISO egenskaper som är bra idag vilket gör att man kan använda snabbare tider och/eller mindre bländare och en mekanism som hjälper att fotografera på frihand utan skakoskärpa. Här är det otroliga framsteg som gjorts.

För att inte tala om AF, ”autofokus”, den är idag i många fall blixtsnabb. Det gick att träna upp och många gamla fotografer var väldigt snabba med fokuseringen, men felprocenten var större med manuell fokusering, det är ett faktum.

Dansdepartementet på Bryggis i Västerås 1986

Dansdepartementet på Bryggis i Västerås 1986

Problemet jag hade i många av de bilder jag tog under konserter var dåliga och ojämna ljusförhållanden och det medförde höga ISO värden. ISO 3200 var absolut max på den tiden, många kameror hade inte högre värden än 1600 på ISO ratten, jag exponerade i princip aldrig mer än 1600 och undvek ofta även 1600 då jag ansåg att negativen blev otroligt tunna och kornstorleken för påtaglig då man pressade filmen. Bilden till höger vet jag inte vilket ISO den är exponerad efter men teckning i skuggor är obefintlig.

Allt som jag skrivit om och hänvisat till är småbild, dvs. 35mm, det som idag kallas fullformat om man har en sensor som är lika stor som dåtidens 24x36mm. Dessa kameror har acceptabel kvalitet på bilder med ISO på så högt som 25 000 och vissa tom. högre, det är 4 steg snabbare än mina 1600. Låt oss säga att jag kanske fick 1/30, eller 1/60 del på bilderna ovan, med 4 steg så landar man på 1/500 eller 1/1000, då kan man istället blända ned något steg och få en mindre bländare. Det är skillnad!

Hade jag vetat då jag fotograferade under 80- och 90-talet att jag skulle skanna in negativen så hade jag nog dels varit lite mer noggrann med mina exponeringar och jag hade nog även använt någon annan film än Tri-X. Tri-X är makalöst bra tycker jag, men det finns andra bra filmer som ger finare korn och tecknar bra. Valet av film är personligt, det var det på den tiden och kanske ännu mer idag för de som fortfarande fotograferar med film. Exponeringstoleranser, teckning i låg och högdager, hur smidig den var att använda och för att inte tala om pris, vilket inte var helt oväsentligt, mm. alla dessa faktorer inverkade på val av film. Skriver nog om det längre fram.

Bilden som är i huvudet för detta inlägg är taget av Sophus Tromholts, en dansk forskare och vetenskapsman som under sent 1800-tal jobbade uppe i Norge. Han tog då bl.a. just denna bild, som är tagen 1882. Han har makalöst vackra bilder, tagna med storformatskamera, stativ och långa exponeringstider. Hans bilder är porträtt och avbildningar av samerna uppe i Kautokeino Norge, sent 1800-tal.

Jag pratade härom veckan med några yngre fotointresserade, frågade om de hade framkallat film eller i vart fall fotograferat med kamera med film i. Nej det hade de inte, det fick mig att känna mig lite gammal. Trots detta så är det inte så länge sedan film, analogt fotograferande var det man hade, de digitala kameror som fanns höll antingen för låg kvalitet eller var makalöst dyra. Den första digitala kameran som vi köpte var en Canon, en liten kompakt kamera som hade 2 eller om det var 5 megapixel och man lagrade det på ett Compact Flash kort, korten var på 32 Mb, vilket är vad två bilder mina nuvarande digitala systemkameror är på idag! Vi betalde då närmare 9000:- för den, helt otroligt. Detta var 2000 eller 2001, jag fotograferade då även med mina gamla systemkameror Nikon F3 och FM, och en fin Contax G2 med flera optik till, hade även några andra lite skojiga kameror som Fujica 18x24mm, dvs. 1/2 formats kamera och en gammal Yashica TLR (6×6 format).  2007 var året då vi köpte en Nikon D300, vilket innebar fullständig övergång till digitalt fotograferande för min del, dock bara under en period. Dessvärre sålde jag då mycket av min gamla utrustning i min ovetskap att att jag skulle återgå till analogt fotograferande igen .

Dessa tidiga digitala kompaktkameror tog inte bra bilder, fördelen och anledningen till att vi köpte den var för att kunna skicka bilder på våra barn, på den tiden hade vi ett barn, bilder på barnen som skulle skickas till föräldrar och svärföräldrar som bodde långt bort. Nu skickade vi inte bilder vilket fall, men det var hur som helst en anledning.

Nenet, en folkgrupp i sibirien, Ryssland. Träffade just dessa 1992 då jag och några kompisar var i sibirien under några månader på sommaren.

Nenet, en folkgrupp i sibirien, Ryssland. Träffade just dessa 1992 då jag och några kompisar var i Sibirien under några månader på sommaren. Enligt Wikipedia så finns det runt 45 000 av dom i områdena kring östra sibiriens ishavskust.

Bilden ovan tog jag 1992 under en vistelse i Sibirien, Ryssland, filmen hamnade av någon anledning i en påse tillsammans med flera andra filmer. Nu i början på detta året så framkallade jag denna filmen (mer än 20 år efter att den exponerats), en Tri-X exponerad efter 400 asa, har sedan skannat in den. Filmen har en hel del märkliga svarta korn som förmodligen är har sin orsak i att silverkornen har reagerat på något under lagringen. Det är dock bilder som jag blev glad över och de är helt Ok, korniga men välexponerade så det var och är teckning i alla delar. Fler Sibirien bilder finns att se på ett annat inlägg under Sibirien 1994, har varit där fler gånger.

Så tillbaka till frågan, var det bättre förr?

Ser man på hur bildhantering och fotograferande som hantverk har utvecklats så var det bättre förr, det tycker i vart fall jag. Jag har hellre en ”silverprint” än en datorutskriven kopia på min väg. En bild som man vet att det ligger mycket jobb bakom och som naturligtvis har ett motiv och innehåll som man tilltalas av.

Sett till möjligheter så är dagens digitala kameror otroligt smidiga och de tar bra bilder, där ha det ju gått framåt. Dagens möjligheter att ta bra bilder har aldrig varit bättre, men som med så mycket annat så är tekniken ibland lite väl hjälpsam. Bilder tenderar att få liknande redigeringar och utseende mycket pga. att kamerorna ”hjälper” en med att ställa in.

Jag tror även personligen att lagring kommer att bli ett bekymmer i framtiden, lagring av alla bilder. Det tas ju helt klart mycket mer bilder idag än det gjorde då bilder togs och fotograferades på film.

Beständighet är något som det pratas om, men vet vi hur länge dessa utskrifter är beständiga?  Att dessa gamla glasplåtar och negativ är beständiga det vet vi rent empiriskt, för inte så länge sedan hittades det här nere i lund under ett golv en otrolig mängd med glasplåtar, negativ och kopior som legat där i närmare 100 år. Jag kan garantera att hade någon glömt sin dator under golvet och 100 år senare någon funnit den så hade inte dessa bilder på en hårddisk kunnat att återskapas,  så beständighet är nog något som framtiden får utvisa om den är acceptabel.

Jag har återgått till att fotografera med film, inte enbart men mer och mer. Mina skäl till det är att jag finner mer ro i det och att det är roligare, att jag får bättre bilder rent tekniskt är inte en anledning, för det får jag inte. Jag är numera mer rädd om exponeringarna och slösar aldrig med film, en bättre planering av varje bild gör att jag faktiskt tar bättre bilder idag än förr. Dessutom så har jag gått över till större format med film och där blir kvaliteten väldigt hög. Jag gillar även att framkalla filmer och mörkrummet är under konstruktion. Blir förhoppningsvis klart till hösten, då kan jag alltså även kopiera bilder igen.  Det är mer hantverk över fotograferandet igen.

Jag har dessutom svårt att sätta mig in i detaljer i Photoshop och liknande, det är inte kul, tröskeln känns lite för hög. Jag får inte någon kick av det det, som man får då en bild växer fram i skålen i skenet från den röda lampan.