Att välja film för sitt fotograferande kan tyckas vara enklaste sak i världen, eller? Idag finns det fler olika märken på film än någonsin tidigare, i vart fall för den som fotograferar med småbild 24x36mm, och i svart-vitt. Lite besynnerligt kan det tyckas, idag, i den digitala fotografins era finns det väldigt stora mängder av film att välja bland. Vad är då svårigheten i valet?
Idag då det finns fler märken av svart-vit film än tidigare, innebär inte att det finns fler olika typer. Tillverkarna är inte så många och jag vågar mig på att gissa att flera av filmerna tillverkas i en och samma fabrik, men får efter det olika märkning, stoppas i en filmkassett med annorlunda färg och får sedan en lite annan kartong. Diskussionen om detta pågår, och det är inte lätt att få klarhet i hur det ligger till.
Klassikerna är kvar
Just bland film finns de flesta större kända märkena kvar, Kodak, Ilford och Fuji, alla tillverkar forfarande film. Kodak har kvar sin trotjänare och klassiker Tri-X, och även sina Tmax för svartvitt. Ilford har kvar sina svart-vita klassiker, HP5+, FP4+, men även de lite nyare Delta 100, Delta 400. Fuji däremot, de finns förvisso kvar, men antalet filmer från Fuji är idag litet.
Alla dessa kända tillverkare har dragits med ekonomiska bekymmer, Kodak är idag Kines ägt, Sino Promise Holdings har enligt vissa källor köpt upp Kodaks papper och kemikalie del. Om film ingår i försäljningen framgår inte. Ilford är idag en del av Harman Technology, vilka även saluför bland annat Kentmere. Fuji som hade ett flertal fina filmer, både färg och svart-vitt, de verkar alltmer satsa på egna format som inte fungerar i andra kameror. Deras svart-vita filmer försvinner en efter en, likaså deras färgfilmer. Direktfilm hade de ett flertal fina filmer för, de är helt borta sedan några år, kvar är deras Instax serie. Fuji-direktfilm (brukar ju kallas polaroid), är enbart anpassade för deras lite leksaksbetonade kameror.
Priser som skjuter i höjden
Sedan jag återgick till det analoga fotograferandet för 6-7 år sedan så har priserna skjutit i höjden. Det gäller för övrigt priserna på allt som har med analoga fotografi att göra. Att kameror blir dyrare är en sak, de köper man inte kontinuerligt, problemet här är snarare att få fatt i kameror som fungerar och håller. Nytillverkning av analoga kameror, det är synnerligen ovanligt, är det enbart Leica idag? Reparationer av trasiga och äldre kameror är inte helt givet att det går att genomföra. Reservdelar finns inte, kunskap att reparera finns inte heller. På sikt kommer det att bli ett stort bekymmer.
Allt omkring det analoga fotograferandet har blivit påtagligt mycket dyrare, filmkostnaden, kemikalierna, fotopapper och framkallning. Jag har tidigare varit Kodak Tri-X trogen, men gick över till Tmax då jag återföll till analogt fotografi. Kodak har dock ökat sina priser rejält så jag känner att framför allt filmpriset börjar bli lite väl högt.
För småbild bytte jag tidigt till Kentmere. En film marknadsförd som ”filmen för studenten”, exakt vad man menar med det vet jag inte. Studenter har dock ofta skral ekonomi, så kanske är de just priset?
Kentmere 400
Jag har vilket fall under flera år använt Kentmere 400, priset är nog hälften mot Kodak Tri-X, och kanske någon liknande även jämfört med Ilford HP5+. Hur står sig filmen bildmässigt mot dessa två då? Kodak Tmax är betydligt finkornigare och sannolikt en bättre film, Ilford HP5+ är även det en finkornigare film. Kentmere 400 är en rätt kornig historia, men inte värre än att jag tycker den är OK. Likaså gillar jag gråskalan. Kornet ökar inte heller påtagligt med ökat ISO, jag har ofta fotograferat denna på 800 och även 1600, kornet ökar marginellt, men gråskalan har jag bibehållit i stor utsträckning. Så en rätt bra film i mina ögon. Kentmere är en ren småbildsfilm, finns över huvud taget inte i något annat format. Om Kodak och Ilford har dyra svart-vita filmer så finns det ytterligare tillverkare som har ännu dyrare, dessa har jag faktiskt inte provat, de är för dyra i mitt tycke.
För 120 film och svart-vitt har jag fram till fram till nu hållit fast vid Kodak Tmax, framför allt Tmax 400, men kommer nu att prova Ilford Delta 400, den är i runda slängar drygt 25% billigare, rätt mycket. För färg är det faktiskt Kodak som är billigast, men likväl rejält dyr, dessutom säljs inte något annat än Kodak i de svenska affärerna. Här är annars utbudet rätt magert, Fuji med endast en typ av film kvar, övrigt är Lomo, det hipster betonade märket, vilket är dyrare än Kodak och ytterligare något märke till som är ytterligare dyrare. En rulle för i runda slängar 120 kronor, till detta kommer framkallning.
Analog fotografi – en klassfråga?
Pratade med en av lärarna på Göteborgs universitet – Valand då jag var där senast (för ett par veckor sedan). Vi stod vid RA-4 maskinen, maskinen som framkallar och tar fram färgkopior. Vi var båda rätt eniga om att priset för det analoga fotograferandet är en rätt stor sak, och känns alltmer avgörande för hur man väljer att jobba med sitt fotograferande. Så länge man är student på skolan, Valand i detta fallet. Ja då är analogt fotograferande överkomligt i pris, framkallningen står skolan för, både C-41, dvs framkallning av färgfilm, men även RA-4, kopiering av färgbilder. Film och papper köper man på egen hand. Det samma gäller för svart-vitt, kemikalierna för både framkallning av film och för kopiering av papperskopior står skolan för, här är det inte några väldigt stora utgifter, inte heller krävs några maskiner.
Kostnaden är påtaglig för det analoga fotograferandet. Det skulle vara väldigt tråkigt om det får gå så långt att det blir en klassfråga. Att det analoga fotograferandet inte skall vara en seriös möjlighet för gemene man. Likaså att utrustningen blir så dyr att det blir en stoppkloss. Precis som med så mycket annat har det ploppat upp lycksökare som köper upp analoga utrustningar och säljer dessa dyrare. Tyvärr är de allra flesta av dessa okunniga och i vissa fall även oseriösa, de ger inte garanti och de är mer säljare än kunniga handlare. Detta driver upp priser på utrustning. Slutligen, service och reparation av utrustning är inte billigt, om det ens går att få gjort. Det skall ju sedan nämnas att det trots allt finns kvar några seriösa fotohandlare som varit i branschen länge.
Låt oss hålla tummarna att det analoga fotograferandet skall få fortsätta växa, att fler skall få upptäcka det fantastiska hantverket. Även de som är unga idag. att de skall ges en rimlig möjlighet och chans att ta del av fotografin med film och det fina hantverket i mörkrummet. Låt oss hoppas att det inte blir en rikemanshobby, där gubbar går och sprätter med sina Leicor på magen.
