Nu är det nog för skarpt, eller?

Kan en bild bli för skarp? Jag menar, verkligen bli FÖR skarp? Det jag kan säga är att fotografier, TV och  film  nuförtiden upplevs så skarpt att det känns skarpare än verkligheten. Kanske är det då för skarpt? Det är ju trots allt inte så vi ser verkligheten.

I somras (juni 2018) var jag några dagar hos min syster i Stockholm. Vi satt då och kikade på något TV-program och jag noterade med viss olust bildens kontraster och skärpa. Det var på tok för skarpt, betydligt skarpare än vad jag var van vid. Jag kunde inte låta bli att mer notera hur skarp jag upplevde bilden, alla detaljer som framträdde, det stal fokus från själva filmens innehåll och handling. 

Så här är det med i stort sett all ny optisk utrustning, det är inte själva optiken eller skärmen som är så remarkabelt bra, det är framför allt det digitala och bearbetningen av informationen som gör att det upplevs så skarpt. 

Äldre kameror, bilder, filmer på TV, med mera de upplevs i jämförelse lite mjuka. Är det så, är de helt enkelt oskarpare? Nej, visserligen har dagens optik fått nya glassorter, och framför allt har ytbehandlingen av linser blivit mycket bättre. Den moderna optiken är bättre, men hur mycket bättre? Den stora skillnaden är inte i själva objektiven, eller den mekaniska kameran, det är elektroniken och dagens mjukvara (dataprogram). Med hjälp av programmet kan man ändra kontraster och övergångar mellan ljust-mörkt. Det här får vårt öga och hjärna att uppfatta det som en högre skärpa, det är så man kan ”öka skärpan” i en annars lite mjuk och kanske även oskarp bild. 

Känns inte som ett stort problem, men något har gått lite snett. Tidigare då var det en våt dröm för många fotografer att få äga en Leica och deras fantastiska objektiv, eller kanske en Hasselblad med deras anpassade Zeiss optik. Det var så skarpt det kunde bli. Skillnaden mot billigare märken var dock inte så dramatisk som man kan tro, prisskillnaden avskräckte dock de flesta. Det fanns en gräns för skärpa, upplösning och detaljrikedom. Många strävade mot den denna ”magiska skärpa”, vilket de uppräknade märkena ovan stod för. Det var skarpt men inte overkligt skarpt.

Idag kan man ta bilder som för ögat ser galet skarpa ut. Bilder som tas med en mobiltelefon som kostade några hundralappar. Vad har hänt?  Idag pratar man exempelvis inom  film om 4K, till och med 8K, otroliga upplösningar.

Färg och ljusomfånget är också digitalt manipulerat

En annan sak som det pratas om är det dynamiska omfånget. Vad är det säger säkert flera? Dynamiskt omfång är hur stor del av ljuset som filmen (i gamla tiders film) eller sensorn (dagens digitala kameror) kan registrera. Från det svagaste till det starkaste. Film har en begränsad förmåga att registrera omfånget, lite beroende på vilken film som används så är omfånget från kanske 5 steg till 10 steg, ungefär. Det mänskliga ögat har ett omfång på ca 20 steg, vilket är väldigt mycket. De digitala kamerorna har i bästa fall runt 12-14 steg. Steg är alltså tänkta steg med ökat ljus från absolut svart till det vitaste vitt (i termer av svart/vit film).

Grejen här är dock att det mänskliga ögat inte kan registrera mer än ca. knappa hälften av sitt max på en och samma gång, så runt 10 steg är vad ögat kan se samtidigt. 

Det är dock precis med dynamiska omfånget som med  skärpan i det mänskliga ögat en fantastiskt realtidsbehandling, ögat ställer om sig hela tiden, det görs utan att man tänker på det. Det ljusaste och det mörkaste ett öga kan se har en spännvid på ca. 20 steg, vilket inte kan ses på en och samma gång. Då ögat och hjärnan är så sinnrikt konstruerade så ställer de om sig hela tiden, vilket gör att man uppfattar hela omfånget. Precis som med skärpan, fokuspunkten flyttas runt i realtid och vi tänker inte på att det är oskarpt runt om.

Blir en bild bra eller bättre med allt detta? 

De digitala kamerorna klarar alltså av ett väldigt stort omfång. Det går även att kombinera ihop bilder med olika exponering till ytterligare större omfång. Dessa bilder upplevs dock ofta som syntetiska. En bild med ett omfång som är större än vad det mänskliga ögat klarar av på en och samma gång ser ju inte ut som vi uppfattar den.

Jag säger inte att bilden blir vare sig sämre eller bättre med dessa nya tekniker, de ser dock lite manipulerade ut. Vilket i vissa fall är helt i sin ordning, men att se detta hela tiden gör i vart falla mig trött, det känns bara konstlat.

En teknikutveckling som mycket sällan efterfrågas

Teknikutvecklingen drivs inte på av efterfrågan, det är ofta den mänskliga nyfikenheten snarare än behoven. Vad gäller fotografi har verktygen, det vill säga kameror och objektiv sedan länge blivit så avancerade att det idag inte finns behov av något mer avancerat för de allra flesta. En liten spillra nyttjar de mest avancerade bitarna. Inte sällan är det just vetenskap och militär som verkligen kan säga sig dra nytta av det yttersta och mest avancerade.

Alltid en känslig fråga att diskutera, vem är jag som kan påstå något sådant? Finns verktygen så nyttjar naturligtvis många det. Det tenderar dock att bli osakliga argument och situationer för många med detaljfrågor om just det som texten handlar om, man pratar om teknologin bakom bilden, istället för innehållet.

Utvecklingen kommer dock säkert att fortsätta, men blir kanske innehållet lidande, lite som för min del då jag tittade på filmen. Vad handlade den om, egentligen? Jag minns inte, däremot minns jag att det var väldigt skarpt! 

En livsstil utan tid över för historien

Har vi idag så packat schema att vi inte hinner besöka våra förfäder, de som inte är i livet? Är det kanske idag inte något som man fäster så stor vikt vid? Jag bor vid en kyrkogård och kan av egen erfarenhet säga att besökarna har en rätt hög medelåder, ofta över eller i pensionsålder. Antalet gravar på kyrkogården som inte har skötsel är i majoritet.

 

Återlämnad

Jag vare sig kan undvika att promenera förbi kyrkogården hemmavid, eller vill undvika det. Kyrkor och kyrkogårdar inger alltid ett visst lugn, de är ofta  små oaser i stadsmiljöer. I mitt fall är det inte någon stadsmiljö, dock en liten oas med grönska, ett lugn och en massa välskötta grusgångar. Jag är otroligt sällan själv på en kyrkogård för att se till en grav, sanningen är den att jag aldrig har vårdat en grav. Däremot är jag ofta på kyrkogårdar, i synnerhet den som vi bor granne med.  Den är för övrigt genvägen till vår lilla lanthandel och tidigare även närmsta vägen till barnens skola och dagis.

 

 

Upprinnelsen till detta är en sak jag noterat på kyrkogården intill bostaden, men det stämmer även in på andra kyrkogårdar. Skylten på bilden ovan, den sitter på betydligt fler gravar än hälften. Återlämnad. En skylt som innebär att inte någon sköter graven längre.

Den mobila människan

En anledning till att gravar inte tas om hand eller besöks av anhöriga idag har en orsak i att vi idag är betydligt mer benägna att röra på oss, vi flyttar oftare och avsevärt längre sträckor än tidigare i historien. Gravar blir då inte besökta på samma sätt som tidigare. Släkten är inte alltid i närheten, föräldrar bor kanske inte anslutning till det egna boendet.

Jag frågade en av kyrkogårdens vaktmästare och även prästen, de sa båda samma sak att majoriteten idag valde att begravas i en minneslund, utan sten och andra saker som kräver skötsel. En på tio begravs i en vanlig grav, i runda slängar.  

På kyrkogården hemmavid finnar man då skylten som på bilden intill.

I fallet med gravstenen på bilden intill så syns ”återlämnatskylten” betydligt bättre än själva stenen. Stenen är övervuxen och det går med nöd och näppe att se namnet på stenen. Jag har samlat på mig mängder med bilder som dessa. Passerade häromveckan en av kyrkogårdarna inne i Lund och där var trenden likadan, skillnaden var att det inte var skyltar med text, istället var det färgkodade pluppar på små pinnar intill stenarna som avslöjade om graven hade skötsel eller ej.

Jag tror även att den moderna människan har fullt upp med så mycket mer än att vårda en grav. I en tid då ett förverkligande av sig själv, resande och familjeliv med råge fyller en dag, en vecka, en månad, ja då är gravvård kanske inte det som prioriteras högst. Kanske räcker det med att minnas, kanske är en minneslund rent av en bättre lösning rent generellt?

Begränsad tid

Allt har dock ett slut och det definitiva slutet är när själva stenen plockas ned.

En kyrkogård för gravstenar!

De gamla gravstenarna samlas ihop, läggs på hög, faller i glömska, de återvinns inte eller tas om hand på något sätt. Faktum är dock att just en gravsten är vår éntretrappa, vems stenen var en gång i tiden vet jag dock inte, namnet är nedåt. Stenen är galet tung och jag klarar inte av att vända den för att se efter vems den varit en gång i tiden. Just den stenen har alltså fått en annan funktion efter tiden som gravsten. 

Kyrkogård för gravstenar

Allt har sålunda ett slut, till och med en gravsten. Minnet, det bär vi dock med oss och det behöver inte finnas en fysisk plats för att vi skall minnas. 

Kåsebergas siste fiskare

Antalet yrkesfiskare i Sverige krymper stadigt, det är  just nu runt 1200 personer som har en licens för sitt fiske. En medelålder som är över 50 år visar på att det är ett yrke som är kraftigt nedåtgående, mycket tack vare krympande fiskbestånd. En annan anledning är för små marginaler, det är svårt att få ekonomi i det. 

 

Gammal bild från Ale stenar.

I början på mars i år besökte jag Kåseberga och Ale stenar. En plats som jag kanske i brist på fantasi och idéer åker till för att fotografera. Det är sällan, om ens någonsin som man är ensam på plats. Ale stenar lockar turister, hundägare, fotografer, och annat löst folk. Varför åker jag då dit när jag vet att det finns en mängd med andra ställen som är spännande och minst lika tacksamma att fotografera. Jag får skylla på slöhet. Det är lite jobbigt att ta sig ur en komfortzon ibland. Det är en fin och trevlig plats.

Just denna gången var dock planerad då väderleksprognosen lovat dimma, något som alltid är lockande och passande för bra bilder. Hade en idé på bild som jag inte tagit ännu. Jag anlände denna lördagsgryning lite sent och ser på håll en bil på parkeringen, någon var redan på plats. Vilket inte dimman var, det var en helt klar himmel. Inte en bra start, redan nu var de bilder jag hade i huvudet omöjliga att ta. Väl på plats så är det ju ändå ett måste att promenera upp till Ale stenar för att se på vad för möjligheter som erbjuds. Ungefär som det brukar kunde jag konstatera, så det blev inte taget några bilder.

Den siste yrkesverksamme fiskaren i Kåseberga

Då dimman inte var på plats så kändes det inte så värst meningsfullt att stanna, bilder på dess stenar har jag mängder av. Packade ihop grejorna och kunde på avstånd höra en båt ute till havs, ett ljud som växte sig starkare då båten närmade sig land. Jag kikade ut över havet och kunde se en liten vit båt komma västerifrån, den rörde sig hyfsat snabbt och efter några minuter kunde jag  känna igen båten, den brukar nämligen ligga i hamnen i Kåseberga. 

Bestämde mig för att försöka vara på plats nere i hamnen då den lade till. Stod på plats med kameran då båten rundade hamnpiren och sakta gled in i hamnbassängen, där den sedan lade till på sin plats.

I hamnen var det ytterligare ett par personer, fågelskådare. Jag frågade som hastigast om de sett något kul. Kornsparvarna vid Hammar hade de sett, de hade även sett den lite tilltufsade sädesärlan som håller till hamnen. Den hade jag även sett, tidigt anländ, eller kanske är det en fågel som varit kvar och aldrig flyttade i höstas.  

Båtens motor stannar till slut och efter ett par minuter kliver fiskaren upp på kajen, han bär iväg en liten korg med vad som kan vara fångsten. Fiskaren är Bo Wallin, den siste yrkesverksamme fiskaren i Kåseberga. Jag går fram och frågar om jag får ta lite bilder, vilket han inte hade något emot. Fick några bilder, kanske är det den sista yrkesverksamme fiskaren någonsin i Kåseberga?

 

Fångsten var inte stor, i den ena korgen ligger några plattfiskar, i den andra korgen är det några få riktigt små torskar. 

Dagens fångst

Jag frågar hur fisket varit. Bo berättar att det i stort sett inte är någon fisk, dagens fångst är några kg, minns inte helt säkert om han sa, 5 kg eller däromkring,  jag kunde vilket fall själv se att det inte var mycket. Dessa små torskar och ynka 5 kg är resultatet från 2 km garn, lätt att inse att det inte bär sig ekonomiskt med en sådan fångst. Ett synnerligen magert resultat för en så pass stor arbetsinsats. Ta tiden som krävs, bränslet för båten och  sätt det i relation till fångst så är det förståeligt att det inte är så många unga som vill jobba med detta. Det är tuffa förhållanden även om det just denna dag är 2-3 grader varmt, ute på havet är det ett kallt hav, blåst, ett kylande vatten som stänker upp. Tidiga mornar. Är utöver det fångsten mager, ja då är det inte mycket positivt att finna. Avskräcker nog många.

Vi pratas vid och kan konstatera att vi båda är rätt bekymrade över utvecklingen i havet. Kåseberga hade som mest ett 30-tal fiskare som var stationerade i hamnen, en siffra jag fann på nätet, den låter dock inte helt galen. Isabella Lövins bok Tyst hav, har en  siffra på 2700 licensierade fiskare totalt i Sverige och den boken har nu drygt 10 år på nacken. Så på dessa 10 år har yrkeskåren mer än halverats.  

Fiskare vill ofta skylla på säl, skarv, och andra faktorer, inte fisketrycket. Bo sa inte så mycket om detta. Vi pratade om föroreningar, framför allt i Östersjön som är ett skitigt hav. Ett tag var det betraktat som ett av det skitigaste haven på jorden. Om det stämmer vet jag inte, men havet är litet och ligger som en lite tarm, ett appendix till Atlanten och omgärdat av jordbruks- och skogslandskap. Kraftigt övergött och lider av dålig syresättning.

Han berättade att han varit yrkesverksam fiskare hela sitt liv, numera var han pensionär och fiskade inte för sin brödföda, vilket han var glad för. Det hade ju inte fungerat, det finns inte fisk nog för att kunna leva på yrkesfiske.  Han berättade om fångstkvoterna som idag var en spillra av tidigare storlek, med all rätt. Det finns helt enkelt inte fisk nog att ha större kvoter. 

Exploaterar naturresurser

Människan verkar ha svårigheter med att se att vi bidragit med en hel del obalans i naturen. Överfiske, övergödning, skogsskövling, med mera, att säga att vi inte bidragit med det mesta till dagens problem är att blunda för sanningen. Vi exploaterar jordens resurser som om de var obegränsade, oljan, mineraler, allt tar slut någon gång. Nedsmutsningen av haven har pågått i alla tider, det som inte synts det finns inte inte. Idag får vi känna av konsekvenserna, enorma plastansamlingar i haven, övergödda sjöar och hav, överfiskning, så där kan vi fortsätta.

Det var vilket fall en trevlig pratstund vi hade i hamnen. Om några år har säkert Bo Wallin helt lagt ned sitt fiske, då är kanske hamnen helt död? Det är då en ren turistattraktion, det ligger kanske någon segelbåt förtöjd under sommaren. Någon står och metar på hamnpiren.

Andra exempel med liknande historia är Gräsgårds hamn på Öland, idag är det en hamn som håller på att förfalla. Stugor som ruttnar, hamnpirar som vittrar sönder, en hamnbassäng som sätter igen av indrivande tång. Tidigare en aktiv hamn med ett flertal yrkesfiskare som hade Gräsgård som hemma hamn.

Framtiden känns synnerligen oviss och trots försök så är det lite svårt att se hur människan skall ta sig ur detta utan stora konsekvenser.

Rapport till himlen

Hittade idag på SVT Öppet Arkiv ”Rapport till himlen”, en TV serie av Ulf Malmros som sändes 1994. Gillade den då och gillar den fortfarande, mer än 25 år senare. Ulf Malmros är genial. 

En serie om de som är i zonen mellan det levande och döda, kanske 1/2 döda. Där hamnar Viktor, med en fot kvar hos de levande och en i dödsriket, bland de som dött. De som precis dött får besök av ett sändebud som lämnar och kräver in en rapport på vad som hänt. Fyller man inte i den så blir man inte dödförklarad. Här utspelar sig serien, i denna zon av levande döda, se den. Kjell Bergkvist är strålande som en helt vrickad präst. Stellan Skarsgård som en synnerligen mystisk polis.

Har ni inte sett den, då har ni något att se fram emot. Det gäller ju för övrigt alla produktioner av Ulf Malmros, så som Silvermannen, Smala Sussie, plus en mängd andra produktioner. 

Började idag att kika på den, har några timmar med rolig och bra underhållning framför mig. .Öppet arkiv på SVT är en guldgruva.

 

Tetenal går i graven, eller inte?!

Har läst på flera ställen att Tetenal brottats med ekonomiska bekymmer. Bekymmer som var så pass allvarliga att det går över styr om inte någon går in och stärker upp ekonomin. Verkligen synd om det blir fallet, Tetenal har hängt med länge och har tillverkar mycket bra saker. Det är idag ett glest sortiment av analoga fotoprylar som finns kvar. Lite förståligt är det då marknaden är en spillra av sitt forna jag. Det digitala slog ut många. 

Jag beställde själv häromdagen en hög med prylar, film, negativfickor, kemikalier, bladfilm, med mera, satt länge och tvekade på att klicka i Tetenal C-41 framkallning för mina färgfilmer. Det slutade med att jag inte beställde. Fann idag sedan ett uttalande från Tetenal UK, Tetenal går sannolikt i graven, men biten med kemikalier har gått bra så den verkar bli räddad.  En lättnadens suck, kan då ta med Tetenal C-41 på nästa beställning.

Det finns alltså hopp. Kodak var i en liknande situation för några år sedan, de blev till slut uppköpta. De finns idag visserligen med ett reducerat sortiment, men de överövede och de fortsätter att ta fram nya filmer, med mera. Den analoga fotografin överlever ett tag till, sannolikt väldigt länge.