Hålkamera och reciprocitet

Ropade in en hålkamera på auktion för ett några månader sedan. Den fick till en början ligga på byrån och se fin ut. Den är fin, betsat trä med kromade metalldetaljer. Ett litet fint hantverk. Det är dock inte min grej att köpa en massa saker som skall samla damm på en hylla. Den gav mig lite dåligt samvete varje gång jag passerade byrån. Letade till slut upp en film att testa den med. Hade några rullar Fomapan Classic 100, 120 film liggandes. Väl med film isatt så hamnade dock kameran på hyllan, återigen.

Läser just nu en kurs Analoga fotografiska processer, i Göteborg. Otroligt rolig kurs måste jag bara inflika. Kursen är precis vad som antyds av namnet, analog fotografi. Passade då ypperligt att inviga kameran med film och se vad den går för. Har nu till slut exponerat rullen, 4 ypperliga bilder föreställde jag mig i mitt sinne. Formatet på bilderna är verkligen panorama, 6x17cm, riktigt stora bilder. En av dessa stora panoramabilder motsvarar 3 vanliga bilder i mellanformatskameran, en rulle film blir alltså endast 4 bilder. 4 bilder på olika stenbrott, vilka 2 blev ljusskadade och övriga 2 OK. Den som ligger en bit ned i texten är från Knivsåsen, Dalby stenbrott.

Kameran som saknar objektiv, har dock en motsvarighet till ett 90mm objektiv och en bländare på f/300, riktigt liten med andra ord. Även om det är mitt på dagen så blir det många sekunders exponeringstid, ibland till och med flera minuter. Det beror dock oftast mer på filmen än den lilla bländaren. Fomapan film lider av en förfärlig reciprocitet, om du inte vet vad det är, ja då är du i gott sällskap, de flesta vet inte vad det är. Klicka på länken i meningein ovan så förklaras det. Det är lite kort, en ickelinjär ljuskänslighet. Så med avtagande ljus förlängs exponeringtiden motsvarande, det fungerar bra för dagsljus, när ljuset börjar avta ordentligt på kvällningen, då ökar exponeringstiden inte i motsvarande grad längre, utan flerfaldigt mer, det är recipricetetsfaktorn (effekt) eller efter den tyske vetenskapsmannen Schwarzschildeffekt

En sväng till stenbrottet i Harderbega

Igår (2/3) så åkte jag ut för att ta sista bilden på filmen, ville framkalla den för att se resultatet. Det var kvällning och solen var på väg ned, en riktigt fin tidig vårkväll. Vinden hade mojnat helt och Berguven i stenbrottet  ropade i skymningen. Jag uppmätte min exponering till 91 sekunder med bländare 300, men i själva verket så krävde då filmen 23 minuter och 45 sekunder, det är en avsevärd skillnad.  Det gick dock inte någon nöd på mig, så jag satte kameran på stativ, komponerade bilden och öppnade slutaren, stängde den sedan 23 minuter och 45 sekunder senare. Tiden det tog för exponeringen kunde jag ju titta på Berguven, spana efter vårfågel och bara njuta i kvällssolen. 

Idag har jag framkallat filmen och dessvärre är den ljusskadad. Ett problem med 120 film är att den endast skyddas från ljuset med papper. Dessa enklare hålkameror rullar inte upp filmen så hårt och ljuset får då möjlighet att nå filmen då man laddar ur den då den är tagen. Det var alltså mitt fel att det blev lite ljusskadat på framför allt den sista bilden. Jag var dels för långsam och dels så stod jag och pratade med en man som nyfiket kikade på kameran. Höll då rullen i handen och visade honom den. Hade den helt enkelt för länge i dagsljus. Sätter nu i en film med lite högre ISO värde för att få ned exponeringstiderna lite. Skall ut och prova igen i veckan som kommer.

Vånda över en kamera

Köpte mig nyligen en storformatskamera, en riktigt stor sak. Både vad gäller negativformatet (8×10), men även själva kameran. Tung som en bil och ungefär lika stor också. Tvekade in i det längsta, men bestämde mig till slut. Det var just storleken som fick mig att tveka. Kommer kameran att bli använd på ett vettigt sätt och i tillräckligt stor utsträckning?

Ännu en kameran flyttar in. Ett inte helt ovanligt scenario, även om det blir allt glesare mellan nykomlingarna. För att jämna ut obalansen med prylar, och utgifter/inkomster så bestämde jag mig för att sälja av lite gamla grejor som jag har liggandes. Har dels en Arca Swiss 4×5, relativt nytillverkad, en helt makalöst fin kamera, lite tung och lite mer jobb att ha med ut i fält i jämförelse med den andra 4×5 kameran jag äger, en Graflex Crown Graphic.

Lade vilket fall ut båda,  Graflex kameran såldes på 20 minuter, Arca Swiss var det några som hörde av sig och var intresserade av, mer blev det inte. Den är betydligt dyrare och är kanske inte något man köper för att testa 4×5, en lite mer speciella kameran helt enkelt. 

Jag har hela tiden varit tveksam om jag verkligen vill sälja Arca Swiss kameran. Redan då jag lade ut den kände jag en viss kluvenhet och varje gång en intressent hörde av sig så kände jag lite innerst inne, hopps den inte blir såld. 

Det slutade med att jag nu bestämde mig för att inte sälja den, plockade bort annonserna. Har idag varit ut och fotograferat med den, en sådan fröjd, den är så genomtänkt in i minsta detalj. Den får bli kvar ett tag till. Sålde istället lite annat gammalt som samlat damm länge nog.

Tillbehör som ger det lilla extra

Min Arca Swiss var faktiskt min första storformats kamera, 4×5 tum, började helt enkelt i änden med de exklusiva kamerorna. Till en början så fick denna kamera mest vara hemma, plockade ut den i trädgården eller den fick vara inomhus.. Noterade att ”monorailen -rälsen” var lite kort för riktiga närbilder, köpte mig då den förlängning jag nu har. Det var ett riktigt bra beslut, dels så kunde jag nu verkligen komma inpå motiven, det jag dock inte tänkt på och insett var hur smidigt det blev att transportera kameran, se bilder nedan.

 

Den lilla korta 15cm förlängaren är nu som en liten räls för att transportera kameran. Faktiskt är inte kameran ihoppackad mycket större än en ”Field 4×5”, likt den Graflex jag hade eller en Linhof Technika. Beakta då att denna kamera har inställnings möjligheter som är smidigare och bättre än vanliga fieldkameror. Nu skall det kanske nämnas att för min typ av fotografering så är de flesta inställningsmöjligheterna lite överflödiga. Likväl, de är där den dagen jag behöver dem. 

Det känns nu bra att den inte blev såld, den får istället följa med ut lite mer då Graflex kameran som var den som följde med ut är såld.

8×10 tums negativ är det något att ha?

Nu återstår at testa och ta några bilder med den nya storformatskameran, är 8×10 värt mödan? Redan 4×5 ger ju fantastiska negativ med en fin detaljupplösning. 8×10 är faktiskt 4 gånger så stort så det borde rimligt viss synas på en förstoring och ge makalösa detaljupplösningar. 

Har läst ”Avedon at Work: In the American West” av Laura Wilson, en riktigt bra bok om man gillar Richard Avedon bilder. Han använder just en 8×10 tums kamera och släpar den med sig genom hela projektet. Jag har även sett printar eller snarare riktiga kopior från detta projekt, helt makalösa. Så får jag ordning på detta så vet jag vad resultatet kan bli om bilden i övrigt blir bra.  

Tekniken bakom en bild

Digital fotografering har definitivt drivits på av den tekniska utveckligen, aldrig någonsin har det varit så smidigt och enkelt att  fotografera. Det är idag synnerligen enkelt att få en bild som i tekniska termer är välgjord, tänker då på exponering, skärpa, färgtemperatur med mera. Något som med film i kameran inte var lika enkelt. Många som fotograferar analogt har en åsikt att det digitala blir för mycket prat om skärpa, dynamiskt omfång…; en massa tekniska termer och prat som tar fokus från bildens innehåll. 

Jag följer en del grupper på nätet, flera av dessa handlar om analoga kameror, analoga processer, mörkrumsarbetet, äldre tekniker helt enkelt. Där finns fler, ganska många faktiskt, som påstår sig vara trötta på alla diskussioner om den perfekta skärpan, ett dynamiskt omfång i bilden som är superstort. Prat som mer handlar om hur bilden tas, hur utrustningen presterar, än vad bilden innehåller.

Om detta stämmer vad diskuterar man då i dessa andra grupper, dessa med analogt fotograferande i fokus, jo teknik! Det är samma vissa i dessa forum, ungefär. Det är vilken film som har minst korn, har bäst svärta, tonskalor på fotopapper, filter på objektiven. Vilken framkallare som ger bäst resultat med just denna filmen, formen på kornet eller kanske bäst omfång i svärtan. Det är vilken kamera som har skarpast optik, vilka objektiv som är ljusstarka, med mera. Sällan diskuteras bildinnehåll. Det är med andra ord en teknikdiskussion, men med lite modifierade termer.

Är det fel med tekniksnack?

Är det då fel med tekniksnack, absolut inte, men man kanske inte skall kasta sten i glashus, att påstå att digitala fotografer, den digitala fotograferingen är en massa prat om teknik. Det må så vara att det kan vara fallet. Det är dock ungefär likadant inom det analoga, men med lite andra termer, istället för sensor så är det film, istället för filter för färgtemperatur är det vitbalans, manuell fokus som idag är autofokus, olika ord för samma saker.

Jag tror helt enkelt att många är intresserade av prylarna lika mycket som bilderna. Jag är själv intresserad av prylarna, till en viss gräns. Det blir bara lite konstigt resonemang när man i ena sekunden är trött på diskussioner om det tekniska som rör det digital, i andra sekunden kan ha utläggningar om kornet på filmen, hur skarpt Leica eller Hasselblad objekten är eller vilket format filmen skall ha. 

Tekniksnack förekommer med andra ord överallt, bara med lite modifierade termer.

 

Nu är det nog för skarpt, eller?

Kan en bild bli för skarp? Jag menar, verkligen bli FÖR skarp? Det jag kan säga är att fotografier, TV och  film  nuförtiden upplevs så skarpt att det känns skarpare än verkligheten. Kanske är det då för skarpt? Det är ju trots allt inte så vi ser verkligheten.

I somras (juni 2018) var jag några dagar hos min syster i Stockholm. Vi satt då och kikade på något TV-program och jag noterade med viss olust bildens kontraster och skärpa. Det var på tok för skarpt, betydligt skarpare än vad jag var van vid. Jag kunde inte låta bli att mer notera hur skarp jag upplevde bilden, alla detaljer som framträdde, det stal fokus från själva filmens innehåll och handling. 

Så här är det med i stort sett all ny optisk utrustning, det är inte själva optiken eller skärmen som är så remarkabelt bra, det är framför allt det digitala och bearbetningen av informationen som gör att det upplevs så skarpt. 

Äldre kameror, bilder, filmer på TV, med mera de upplevs i jämförelse lite mjuka. Är det så, är de helt enkelt oskarpare? Nej, visserligen har dagens optik fått nya glassorter, och framför allt har ytbehandlingen av linser blivit mycket bättre. Den moderna optiken är bättre, men hur mycket bättre? Den stora skillnaden är inte i själva objektiven, eller den mekaniska kameran, det är elektroniken och dagens mjukvara (dataprogram). Med hjälp av programmet kan man ändra kontraster och övergångar mellan ljust-mörkt. Det här får vårt öga och hjärna att uppfatta det som en högre skärpa, det är så man kan ”öka skärpan” i en annars lite mjuk och kanske även oskarp bild. 

Känns inte som ett stort problem, men något har gått lite snett. Tidigare då var det en våt dröm för många fotografer att få äga en Leica och deras fantastiska objektiv, eller kanske en Hasselblad med deras anpassade Zeiss optik. Det var så skarpt det kunde bli. Skillnaden mot billigare märken var dock inte så dramatisk som man kan tro, prisskillnaden avskräckte dock de flesta. Det fanns en gräns för skärpa, upplösning och detaljrikedom. Många strävade mot den denna ”magiska skärpa”, vilket de uppräknade märkena ovan stod för. Det var skarpt men inte overkligt skarpt.

Idag kan man ta bilder som för ögat ser galet skarpa ut. Bilder som tas med en mobiltelefon som kostade några hundralappar. Vad har hänt?  Idag pratar man exempelvis inom  film om 4K, till och med 8K, otroliga upplösningar.

Färg och ljusomfånget är också digitalt manipulerat

En annan sak som det pratas om är det dynamiska omfånget. Vad är det säger säkert flera? Dynamiskt omfång är hur stor del av ljuset som filmen (i gamla tiders film) eller sensorn (dagens digitala kameror) kan registrera. Från det svagaste till det starkaste. Film har en begränsad förmåga att registrera omfånget, lite beroende på vilken film som används så är omfånget från kanske 5 steg till 10 steg, ungefär. Det mänskliga ögat har ett omfång på ca 20 steg, vilket är väldigt mycket. De digitala kamerorna har i bästa fall runt 12-14 steg. Steg är alltså tänkta steg med ökat ljus från absolut svart till det vitaste vitt (i termer av svart/vit film).

Grejen här är dock att det mänskliga ögat inte kan registrera mer än ca. knappa hälften av sitt max på en och samma gång, så runt 10 steg är vad ögat kan se samtidigt. 

Det är dock precis med dynamiska omfånget som med  skärpan i det mänskliga ögat en fantastiskt realtidsbehandling, ögat ställer om sig hela tiden, det görs utan att man tänker på det. Det ljusaste och det mörkaste ett öga kan se har en spännvid på ca. 20 steg, vilket inte kan ses på en och samma gång. Då ögat och hjärnan är så sinnrikt konstruerade så ställer de om sig hela tiden, vilket gör att man uppfattar hela omfånget. Precis som med skärpan, fokuspunkten flyttas runt i realtid och vi tänker inte på att det är oskarpt runt om.

Blir en bild bra eller bättre med allt detta? 

De digitala kamerorna klarar alltså av ett väldigt stort omfång. Det går även att kombinera ihop bilder med olika exponering till ytterligare större omfång. Dessa bilder upplevs dock ofta som syntetiska. En bild med ett omfång som är större än vad det mänskliga ögat klarar av på en och samma gång ser ju inte ut som vi uppfattar den.

Jag säger inte att bilden blir vare sig sämre eller bättre med dessa nya tekniker, de ser dock lite manipulerade ut. Vilket i vissa fall är helt i sin ordning, men att se detta hela tiden gör i vart falla mig trött, det känns bara konstlat.

En teknikutveckling som mycket sällan efterfrågas

Teknikutvecklingen drivs inte på av efterfrågan, det är ofta den mänskliga nyfikenheten snarare än behoven. Vad gäller fotografi har verktygen, det vill säga kameror och objektiv sedan länge blivit så avancerade att det idag inte finns behov av något mer avancerat för de allra flesta. En liten spillra nyttjar de mest avancerade bitarna. Inte sällan är det just vetenskap och militär som verkligen kan säga sig dra nytta av det yttersta och mest avancerade.

Alltid en känslig fråga att diskutera, vem är jag som kan påstå något sådant? Finns verktygen så nyttjar naturligtvis många det. Det tenderar dock att bli osakliga argument och situationer för många med detaljfrågor om just det som texten handlar om, man pratar om teknologin bakom bilden, istället för innehållet.

Utvecklingen kommer dock säkert att fortsätta, men blir kanske innehållet lidande, lite som för min del då jag tittade på filmen. Vad handlade den om, egentligen? Jag minns inte, däremot minns jag att det var väldigt skarpt! 

Prylar, kanske i synnerhet kameror

Jag har med åren blivit allt mer ointresserad av prylar, de jag har fungerar och behovet av att byta till något nytt infinner sig inte, i vart fall allt mer sällan. Jag har dock svårt att inte köpa gamla kameror, de är sällan dyra, de är nästan alltid omoderna. Igår gjordes dock ett undantag, jag köpte en supermodern, MEN gammaldags kamera. Låter det märkligt, läs då vidare?   

Finns det sådana kameror, supermoderna, men gammaldags, ja faktiskt gör det det. Nikon är enda tillverkaren som fortfarande nytillverkar analoga kameror, kameror som är hypermoderna. Leica har också fortfarande någon modell ( Leica MP, ä dock ej modern, bara en ny modell på ett gammalt koncept). Det går alltså idag, 2019 fortfarande att köpa nytillverkade kameror för film, Nikons kamera heter Nikon F6. En mycket dyr och avancerad kamera som sannolikt inte säljer många per år. Den kostar (kollade upp det idag) 26 000 SEK, det är för enbart kamerahuset. För det så får man i princip en mycket modern kamera för film, men med samma egenskaper som en digital systemkamera. 

Detta är ju så långt från det jag brukar kika på som det går att komma, den kräver batterier, den har AF, den har delar i plast, den är ohemult dyr. Jag har sedan tidigare en Nikon F100, som är en mycket fin AF kamera för film, jag använder dock inte AF funktionen på den och kameran är mest liggande, den är för övrigt till salu då den inte används. 

Blocket och andra begagnadmarknader

Vanan trogen så kikade jag på morgonen på blocket och fann just denna morgon en Nikon F6 till salu. Priset var lågt, under 50% av vad dessa brukar ligga ute till försäljning för. Hörde av mig omedelbart, först via e-post, sedan ringde jag (klockan var ju bara 07.20), till slut skickade jag ett SMS. Efter en timma så hörde försäljaren av sig. Vi pratades vid, han s att det var en massa som hade hört av sig. Då det inte var så långt att åka så sa jag att ja köper den och kan komma och hämta den nu på momanget, så blev det och jag blev alltså ägare till världens mest avancerade 35mm kamera för film, till ett pris som jag kan gratulera mig själv till. 

Nu när jag är ägare till den så känner jag faktiskt mig mätt på kameror. Tog en rulle igår och den framkallade jag på kvällen, knivskarpt och välexponerat. Jag har nu så många olika kameror att jag faktiskt inte skall kika efter fler, inte aktivt i vart fall. Springer jag in i en gammal fin kamera på en loppis, visst den kan nog slinka med och köpas, men för övrigt så är det nog rätt mättat nu. Känns skönt.

Egentligen inte något att skriva om, men i min vardag en lite udda dag. Skall nu ut och ta liter mer bilder med den. Denna gång och även det för ovanligheten, en färgfilm är laddad i kameran.