Olika format – men varför?

Publicerat av
Svara

Jag använder en mängd olika format för i mitt fotograferande. Vad som styr valet är jag inte helt säker på. I min kameraväska som jag bär med mig var jag än går varierar det lite vilka kameror som följer med. Den senaste tiden har det varit två stycken Fujica half, en med färgfilm och en med svartvitt. Till detta har jag haft min Contax T med färgfilm och en Olympus Mju med svartvitt. Det är nog det senaste halvårets konfigurering. Den senaste veckan har jag känt att jag istället vill ha med två stycken systemkameror, två Nikon FM2 med 24, 35, 50 och 85 mm objektiv.

Är rätt övertygad om att det är motivet som till stor del som styr mitt val av kamera, inte fullständigt men till övervägande del. Jag kan dock ofta bara så där, bli sugen på att använda en viss kamera.

Jag får ofta höra att jag borde renodla mitt användande av format i mina projekt. Har hört det ett flertal gånger nu under min utbildning på HDK Valand. ”Du borde bestämma dig för ett format och använda det”, säger de.

Jag har lyssnat, men kan inte riktigt förhålla mig till det. Det jag gjort då jag åker ut för att fotografera är att inte ta med alla olika kameror, det blir då inte ett bekymmer att välja.

Vad avgör ett val av kamera och format?

Läste precis en intervju av Paul Graham, den brittiske fotografen som fått Hasselbladspriset. Han nämnde precis det som jag känner. Lusten att få prova något annat, att byta format. Han hade som jag förstod det använt en mängd olika format, allt från riktigt storformat till vanligt småbild och kanske rent av mindre än det. Hur han gjorde sina val, när och varför det framkom inte. Jag blev bara glad av att läsa detta. 

Tänkte lite som att, kan han hoppa mellan olika format, då kan väl jag göra det. Givetvis kan jag göra det även utan stöd från att han gör det, men nu finns det en person att referera till och som dessutom fått ett erkännande.

Inspiration kommer från måna olika håll

För min del är det ofta fråga om lite mer inspiration, och att vissa format helt enkelt passar till vissa saker. Ett exempel Jens Olof Lasthein, en fotograf som jag gillar mycket. Han använder panoramaformatet, 35mm, Widelux kameror mycket. Martin Bogren använder halvformat till stor del. En numera bortgången fotograf som var en stor inspirations källa för mig och många andra var HG Wiktorsson. Då jag bodde i Örebro för många år sedan, var Fotograficentrum fortfarande aktivt. HG med många fler var aktiva där, och han visade mig hur han använde halvformatskameror för att ta panoramabilder. Halvformatet är stående vilket gör att ett flertal stående bilder ger en panorama. HG monterade kameran på ett stativ och hade sedan räknat fram hur många grader man skulle rotera kameran för att få en heltäckande bild. 

Valet kan tyckas vara godtyckligt, och ibland är det verkligen det. Ibland är motivet det som styr. Jag kommer sannolikt att behålla mina kameror, man vet aldrig när de plockas fram igen.   

Ett litet axplock av kameror som jag använder och som nämnts eller varit med i tidigare texter.

 

Fuji instax mini 90

Vad kan och får jag berätta?

Publicerat av
Svara

Jag är precis hemkommen från ett jobb uppe i norra Sverige. Ett uppdrag som var hemligt, men inte så hemligt att jag inte kan berätta om det. Däremot var jag helt förbjuden att fotografera på området. 

Så här är det lite här och var i omgivningen. Vissa saker får jag kanske fotografera, men inte visa offentligt. Andra får jag både fotografera, visa offentligt, men inte sälja. Sedan finns det sånt som är förbjudet att fotografera, då finns det ju inte heller något att visa.  

Ligger och bläddrar i tidningen F, SFFs medlemstidning. Jenny Morelli skriver där om makten som fotografen har, vem som kan och får berätta en viss berättelse. Synnerligen viktig och tung diskussion. Jag känner ofta att jag som man med kamera på magen blir lite betraktad som en person på fel plats. Betraktaren, betraktarna ser på en med skepsis, med en önskan som syns i ögonen ”ta dig härifrån, eller vad är du ute efter” . Inte alltför sällan tänker jag själv i vart fall tanken att de tar mig för en person som fotograferar med bissara tankar och syften. Är rätt övertygad om att män oftare blir ansedda som snuskgubbar, än kvinnor. Har faktiskt inte ens hört ordet snuskkvinna. Jag kan förstå misstänksamheten, men är mest bedrövad att det skall vara så.

Allt detta leder fram till vad jag kan och får berätta med mina bilder. Samma bild tagen av olika personer får två helt olika innebörd beroende på vilken person som tagit bilden. Det ger lite olika trovärdighet beroende på vem som tagit bilden. 

Förbjudna bilder

Detta är rätt långt från det andra fallet jag inledde med, att det är förbjudet att ta bilder. Jag är alltså precis hemkommen från ett uppdrag där jag varit inne på marker som är unika i Sverige. Det är skogar som är helt opåverkade av människan, stora skogar som fått stå orörda i hundratals år, kanske alltid? Jag kan dessvärre inte visa bilder på det, det var fotoförbud. Ett enormt stort område, skyddat för i stort sett alla förutom några få personer. Militären har en viktigt del i detta, det är nämligen ett militärt område. Här har pågått olika militära sysslor sedan säkert 80 år tillbaka, vilket helt uppenbart skyddat det från det exploaterande som skett med de svenska skogarna. 

Området är större än Skåne och till absolut största delen hel orört. Att se träd som man vet stått där i hundratals år, det är för mig helt otroligt. Skrev för ett tag sedan inlägget ”Det var en gång ett träd”, fantiserade där om träd kunde tala. Tänker samma tanke när jag går här bland tallar som är 4-5 meter i omkrets, bland granar som har urnlav i toppen, alla torra trädstammar som får ligga kvar på marken. 

Det är natur som saknar spår av människan. Något som jag annars jobbar med, människans spår, de finns överallt. Har bland annat skrivit om svensk landsbygd tidigare, 85% av Sverige är en skräpyta, Skogsindustrin och sanning, en svår ekvation. Jag hade så gärna visat bilder på skogen, det är inte många som sett en helt orörd skog, den liknar inget man sett tidigare. Sverige har bara ca. 0.5% orörd skog kvar, det mesta av den ligger i fjällnära områden. 

En berättelse utan bilder

Detta blir nu en berättelse utan bilder, om skog som fått växa utan människans inverkan, kanske sedan istiden drog sig tillbaka? Det kan faktiskt kännas lite överflödigt att fotografera den, dels är det svårt att återge skogen på bild. Men framför allt är det känslan av att få gå där som är det som berör, att stå intill dessa gamla träd, de flesta med brutna toppar. Spår av bränder, en så viktig detalj som inte förekommer längre i svensk natur. Bränder är naturligt, det är ett inslag som behövs för att vissa växter och djur skall existera. Granar dör vid brand, de har inte ett bra skydd, tall däremot, de klarar i många fall av bränder och man kan se att de brunnit på stammen, då det blir stora sår som vallas över med ny bark, det blir som diken i stammen.

Branden öppnar upp landskapet och vissa frön som kräver värme kan gro, vissa insekter som angriper brandhärjade områden, kräver brandskadade träd för att kunna reproducera sig.

Marken däremot, den är inte orörd. Det är inte spår av människan som jag tänker på nu. Kunde på många ställen se att det är ett rätt hårt betestryck av ren. Stora ytor var helt bara, kvar var små fragment av islandslavar, renlavar och andra busklavar som annars skulle klä marken och bilda som ett fluffigt täcke. Jag vill inte gå så långt att påstå att betestrycket är för hårt, men det är fullt möjligt! Har sett områden som lämnats orörda i Norge, där hade stora områden hägnats in för att inte ren skulle kunna beta, det var som ett helt annat landskap.

Jag har nu mina minnen, bilder inne i huvudet, de kommer att finnas kvar så länge min hjärna hänger med.

Rolleiflex – får liv på nytt

Publicerat av
Svara

Har en gammal Rolleiflex stående som jag fått av en bekant. Det är en tidig modell med ett Tessar 75/3.5. När jag fick den hade den legat många år i ett garage, nedslängd i en kartong. Fukt, damm och annat hade då fått fäste i den.

Jag har haft den i min ägo i några år och den har fortsatt samlat damm, stått i hyllan som en prydnad. Har närt tanken att prova den, men den var mörk och murrig i sökaren och tiderna var sega. Det kändes inte så värst lockande då jag har andra kameror som fungerar bra.

Härom veckan tog jag dock tag i det och gjorde rent sökaren, vilket var väldigt enkelt. En rejäl förbättring, nu kan jag se i sökare och ställa skärpan på mattskivan.

Tiderna är fortfarande sega, alla tider längre än 1/10 är alldeles för långa. Hur som helst skall jag nu testa den, får hålla mig till exponeringar som är kortare än 1/10. Är dock lite tveksam till hur det är med beläggning på linserna, i synnerhet linsen som exponeringen sker genom. Den ser lite disig ut, och självklart ger det försämrad kontrast.

Hade tidigare en Yashica MAT, en makalöst bra kamera, knivskarpa bilder. Tyvärr så hände något med slutaren, den gav bara upp en dag. Sålde den vidare som reparationsobjekt. Gamla Rolleiflex verkar vara lite outslitliga, de får sig en genomgång då och då och tickar sedan på fram till nästa genomgång. Det är pålitliga mekaniska kameror, de har dessutom fina linser som tecknar skarpt. Äldre kameror saknar dock oftast multicoating, vilket kan ge försämrad kontrast, i synnerhet med kraftig sol, och då solen träffar linsytan direkt.

Storleken har betydelse

Vad som framför allt lockar mig med dessa kameror är storleken. Små, smidiga och bra optik. De andra mellanformats kameror jag har och använder är betydligt större och otympligare, det är Hasselblad och det är Pentax 67. Fantastiskt bra kameror, men ganska tunga och stora. Med allt detta i åtanke är det lite förvånande att de gamla Mamiya C330, C3 och liknande inte är populärare. De har utbytbar optik, riktigt fin optik och storleken är som andra tvåögda kameror. De är dessutom betydligt billigare än exempelvis Rolleiflex.

Får jag ordning på kameran och den ger skarpa bilder, då får jag ge mig på att rengöra linsernas på insidan. Om jag inte klarar av att göra det så kanske det är läge att skicka den på en rengöring och grundservice?

Det kommer nog en rapport om hur det går så fort jag provat och sett resultaten.

Utställning

Publicerat av
Svara

I början på maj ställde jag och de andra studenterna på Masterprogrammet i fotografi ut på ett par av de lokala gallerierna som finns på skolan. ”MA1 Springshow” var titeln. En liten fingervisning vad vi jobbat med under vårt första år på utbildningen.

Det blev en fin utbildning där de flesta hade något spännande att visa. Mitt syfte med just denna utställning var att prova lite nya grepp. Det var lite ”work in progress”, inget av det som visas är att betrakta som färdigt. Ett syfte med utställningar är givetvis att visa sin saker, men även att få respons på arbetet. Vi är annars väl införstådda med varandras projekt och arbete. Nu ges det möjlighet att visa det för en nya krets av människor.

Mitt arbete är ”A human landscape”, bilder över människans spår i vår omvärld. Nedanför är en bild från mitt projekt.

Delförstoring av bilden i mitten
Titel: Fågelskyddsområde

Motstånd – Åke Hodell

Publicerat av
Svara

Jag skulle idag se Kim Demånes utställning på Malmö konsthall och kanske framför allt verken som tagits fram under några workshops som hållits i samband med Kims utställning. I dessa workshops har ungdomar jobbat med ”brev till framtiden”, hur de vill att världen skall se ut.

En riktigt spännande utställning, en blandning av kritik och humor. Dessvärre kikade jag inte på barnens och ungdomarnas verk, de hänger utomhus och det regnade rätt häftigt.

Åke Hodell – Motstånd, visar sig vara en helt otroligt spännande utställning. Kan inte minnas när jag blev så här överraskad och även inspirerad. Hans samhällskritik, hans engagemang, hans blandning av olika uttryckssätt. Det var en av de bättre utställningar jag sett. Jag kan medge att den är till åren kommen och det är i delar sånt vi sett tidigare, men energin i det fångade mig och att han gör konst som har ett budskap, ett slags samhälls engagemang det tilltalar mig mycket. Det är ljudverk, teater, video, texter, bilder, kollage. Han har som jag ser det budskap i allt, i de mesta är det någon form av koppling till samhället på den tiden, budskap som han för fram.

Samtidigt så säger han i ett av verken. Betraktaren gör upp med konstverket, och enbart så! Vill konstnären att andra skall göra upp med verket, dvs. tolka det som konstnären gör, få samma resultat. Då har man man gripits av hybris!

Sån är konsten, den går inte att förutsäga. Bra är väl det!

Märkt av sin ålder

Trots att utställningen är märkt av sin ålder måste jag säg att jag gillar den. Jag tror faktiskt att just att den är märkt av sin ålder gör att jag gillar den extra mycket. Det lite sjuka är ju att världen dessvärre inte ändrat sig i någon större omfattning.

Vi har idag högre teknologisk standard, vi har fler sätt att uttrycka oss. Innehållet är dock inget som försvunnit, korruption, krig, rasism, med mera, det kvarstår.

Jag har själv nog drivits av känslan av att just oroas av att mina bilder skall misstolkas. Efter detta, känns det inte lika svårt, lite av den känslan försvann. Det hör till att misstolkas, konst skall nog inte kunna tolkas på ett och endast ett sätt. Jag påstår inte med detta att jag skapar konst, bara konstaterar ett faktum. Det skulle nog bli lite trist och torrt om det var för enkelspårigt. Vetenskap strävar efter det, men det är ju sällan man roas av vetenskap så man skrattar.

https://malmokonsthall.se/utstallningar/ake-hodell-motstand/