Lars Vilks

Vaknade denna morgon till nyheten att Lars Vilks omkom i en bilolycka igår. Han åkte i en civil polisbil som tydligen kommit över på fel sida vägen, vi pratar nu om E4an, en bred och extra säker väg. Lars var en konstnär som inte lämnade någon oberörd, oavsett om man gillade eller ogillade honom och hans konst. Han levde med dödshot sedan många år, just på grund av sin konst.

Jag lyssnade till en intervju med Lars Vilks i våras, eller om det var vintras. Det var Martin Wicklin som intervjuade Lars i söndagsintervjun. Lars var en konstnär som gick mot strömmen, ville gå mot  strömmen, det var inbyggt i hella hans uppenbarelse, att provocera var en del av honom. Det är detta som ligger till grund för att han berörde alla, på ett eller annat sätt. Jag personligen besökte ofta hans konstverk Nimis, ett konstverk som var byggt av drivved i ett naturreservat på Kullaberg. Förbjudet alltså, men både länsstyrelse och kommun drog nytta av detta. Det var ett slags win-win situation. Lars fick mycket uppmärksamhet, naturreservatet fick många besökare, kommunen fick många besökare. Det gav effekter som spillde över på andra verksamheter. Konstverket var en slags protest från Lars, bara det att det var förbjudet att bygga något över huvudtaget var skäl nog för Lars att bygga det. Att det sedan blev ett väldigt uppskattat konstverk är kanske inte lika väsentligt.

Lars provocerade

Lars var en provokatör, han ville provocera. Är inte det en fundamental och viktig funktion i konsten? Konst skall skava lite, det skall kännas lite obekvämt, beröra. Givetvis behöver inte konst vara på det sättet, men en funktion med konst är helt klart att provocera och skapa debatt, väcka känslor, sätta igång tankar. Här var Lars en föregångsfigur, det var inte alltid givet vad han menade med sin konst. Han fick frågan i intervjun om han hade någon agenda, något han ville uppnå, där var han dock inte benägen att ge något svar. Så kan konst också vara, det behöver inte finnas någon agenda och mål med konsten annat än att skapa i nuet, något långsiktigt behöver inte uppfyllas. Lars Vilks bortgång skapar nu ett tomrum, vad kommer att hända med Nimis? Vad kommer att hända med Ladonien, (den självständiga staten) ligger intill Nimis. Kommer hans rondellhund att få sin välförtjänta plats i konsthistorien? En hund som skapade en debatt som inte något annat konstverk skapat i Sverige tidigare.

Låt oss hoppas att olyckan var en ren och skär olyckshändelse. Otroligt tråkigt, vilket alla olyckor är. Lars konstnärskap skapar ett påtagligt tomrum.

Nimis, just detta torn har brunnit ned.

Kommer det analoga fotograferandet att dö ut?

Det analoga fotograferandet ökar faktiskt i omfattning. Fler och fler hittar tillbaka efter att hoppat på tåget med digital fotografering. Unga som kanske aldrig provat på tidigare, vill prova. En vilja att jobba mer hantverksbetonat och kanske skapa något mer personligt kan vara faktorer som spelar in. Den mänskliga nyfikenheten visar sig.

I tidigare texter har jag tagit upp analog film som både något positivt, som för svart-vit film, med fler typer tillverkare än någonsin. Men även negativt med kraftigt stigande priser och ett minskat utbud av färgfilm. Färgfilmer försvinner, en efter en. Färglabben lägger ned det ena efter det andra.

Fortsätter trenden att fler och fler börjar eller hittar tillbaka till det analoga fotograferandet, då kommer behoven av film, labb, fotopapper, kemikalier med mer att öka och tillverkningen kan bli lönsam. En risk är dock att det blir fortsatt småskaligt och kostnaderna för produktion blir så pass höga att priser för konsumenterna blir ett hinder. Se min tidigare artikel ”Film eller inte, en klassfråga”. Kostnaderna för det analoga fotograferandet blir för höga, det blir en liten klick som har god ekonomi som kan ägna sig åt det.

Den analoga utrustningen är på sikt ett stort problem

Även om det kan bli så att tillgången på film, kemikalier, fotopapper inte blir ett problem, kan det bli för dyrt, eller kanske vissa saker kan bli en bristvara. Oavsett, är allt det ovidkommande om själva kamerautrustningen inte finns att tillgå. Idag finns det inte någon tillverkare av kamerautrustning för den breda massan. Leica verkar vara den enda av de klassiska tillverkarna som fortfarande tillverkar kamerahus för film. Detta är dock inte utrustning för vem som helst, med priser på kamerahus och objektiv på 40 000 – 50 000 eller däromkring så är marknaden synnerligen begränsad.

Två olika generationer av Nikon kameror.

Kvar finns alla gamla kamerahus och objektiv, MEN dessa saknar istället reservdelar. De slits, kräver reparation, behöver justeras. Tillverkarna har inte nytillverkning av reservdelar för kameror, för objektiv, för blixtar. Kvar är begagnatmarknaden, vilken idag ser ett uppsving, i synnerhet på vissa delar. Den är dock inte tillräcklig och kommer inte att klara av att täcka behoven och efterfrågan.

Reparatörer är nästa problem, vem kan reparera en trasig utrustning? Vem klarar av att justera en kamera eller objektiv. Inte ens tillverkarna gör det längre, om de gör det så är det endast på sin höjd den senaste modellen, som i Nikons fall Nikon F6. Andra fristående reparatörer är en krympande skara personer. Jag anlitade tidigare för egen del en äldre man som var betydligt över 70, han har nu slutat, och det andra alternativet jag hade, var en firma som hållit på sedan slutet av 60-talet, de har klappat igen. Vad finns då kvar att tillgå? Problemet syns på bland annat sociala medier, där hittar man instruktionsvideos för att reparera på egen hand. Grupper med tips och råd för reparationer. Reservdelar är ofta och till slut ett problem.

.Går det att laga även om reservdelar saknas? Tveksamt!

Priser som skjuter i höjden

Allt detta har medfört att priser på befintlig analog utrustning skjutit i höjden. Jag hann med att köpa exempelvis en hel utrustning av Hasselblad. Ett 500 C/M hus, med 3 objektiv, för detta betalade jag 6000 kr. Det var för kanske 5 år sedan. Idag får du inte ens ett kamerahus för den summan. Dessutom blir all utrustning äldre och äldre, och även mer sliten.

Händer det inte något på kamera- och objektivfronten, ja då kommer det analoga fotograferandet att gå samma öde till mötes som för veteranbils entusiasterna. De med pengar och de händiga, de kan ägna sig åt det.

Ledsamt, verkligen ledsamt, ett hantverk som inte har en ljus framtid trots en alltmer positiv och ökande skara av aktiva.

Det blir då med det analoga fotograferandet precis som det blev för Polaroid, ett en gång blomstrande företag. Det fick dock allt större problem och framför allt med intåget av digital fotografi. Till slut gick företaget i konkurs. I fallet med analog fotografi är det brist på utrustning.

Polaroid Spectra, numera ett nedlagt format av direktbild.

I fallet med Polaroid kunde en spillra av forna utrustning köpas loss, vilket idag är vad Polaroid består av. För dagens kameratillverkare är det dock inte så, de existerar fortfarande, men har helt lagt ned tillverkning av reservdelar. De är inte intresserade av att serva en marknad som inte ger en tillräcklig ekonomisk vinst.

Återanvändning borde vara regel

Det är verkligen synd att gammal utrustning på sikt går en dyster framtid till mötes. En syssla som idag är var mans grej, tänker på alla bilder som tas, fotografering. Skall det inte i framtiden gå att ta bilder på film? Alla har någon form av relation till fotografering, till bilder. Den stora andelen bilder idag läggs ut på nätet. Så var det inte med det analoga fotografiet, det fanns inte alternativ till pappersbilden. Även här tror jag det kommer en vändning, att få en fysisk bild är något annat. Men det kan dessvärre bli så att den fysiska bilden får bli via en utskrift av en digital bild.

Framtiden beror på hur tillverkarna av kameror och reservdelar ser på det. Det är hela kedjan som är intressant, från exponeringen av film, via framkallning till kopiering av en färdig bild. Det kommer inte att bli så att det sista steget bli kvar om de föregående försvinner. Tas möjligheten bort att exponera film och framkalla den, då försvinner även kopieringen.

Låt oss hoppas att det dyker upp reservdelar, att det nytillverkas kameror och objektiv. Låt oss hoppas på en ljus framtid för det analoga fotograferandet.

Färgfilm för 120 format

Var är all färgfilm? Var är alla analoga fotografer? Relevanta frågor i dag. Finns det ett behov för färgfilm att fylla idag? Ja, skulle jag svara på den frågan. Sedan ett par tre år är det en stadigt ökande andel som fotograferar analogt igen. Dessvärre har frånvaron, behovet av film fram till för ett par år sedan minskat. Vilket medfört att utbudet på färgfilm minskat.

Ett påtagligt hål att fylla är för färgfilm och mellanformat (120 film). Här finns idag inte en enda mer prisvänlig film som är tillägnad den vanlige konsumenten. De filmer som finns kvar är Kodaks Porta och Ektar, Fuji som tidigare hade fler, har idag en variant kvar. Utöver dessa så är det Lomography filmerna, som vare sig är billigare, bättre eller vänder sig till normalkonsumenten. Det finns även Cinestill, och ett par tillverkare till. Inte heller de är billigare och de är även lite speciella. Totalt 15 olika filmer, detta är på en av de mest välsorterade handlare som går att uppbringa. I Sverige saknas ofta alla förutom Kodaks filmer.

Det är med andra ord en stor brist på film för mellanformat.Jag hade personligen och glatt fotograferat med Kodak Gold 200 för 120 film, eller Fuji Superia 200. Filmer som idag inte tillverkas.

Kan vi hoppas på att dessa kommer tillbaka? Tveksamt skulle jag nog säga, men man vet ju aldrig.

Gamla filmer kommer tillbaka?

Kan vi överhuvudtaget hoppas på att det äldre varianter av film kommer tillbaka, eller kanske att det rent av utvecklas nya? Ektachrome kom tillbaka, vilket i min värld är en synnerligen smal nisch, dyr som bara den och idag är det inte många som visar bilder med projektor som man gjorde tidigare. Jag skulle nog då säga att negativ färgfilm är en bättre säljande produkt än diafilm. Här får man det som många efterfrågar, bilder som är fysiska, kan sättas i album, kan ramas in och hängas på väggen.

Den kritiske kanske då säger, ”det kan du ju få på andra sätt”. Enklast är väl idag att via något av de företag som finns skicka in sina bilder via nätet. Jovisst är det så, men likväl är det något annat med just att få den egna filmen framkallad och se sina egna bilder. Mellanformat har inte mycket till val av film. Så jag håller tummarna att det skall komma lite Kodak Gold, Fuji Superia till 120 filmformatet. Under tiden får man väl hålla till godo med det som finns och kanske då vara lite snålare med exponeringarna.

Film, eller inte – en klassfråga?

Att välja film för sitt fotograferande kan tyckas vara enklaste sak i världen, eller? Idag finns det fler olika märken på film än någonsin tidigare, i vart fall för den som fotograferar med småbild 24x36mm, och i svart-vitt. Lite besynnerligt kan det tyckas, idag, i den digitala fotografins era finns det väldigt stora mängder av film att välja bland. Vad är då svårigheten i valet?

Idag då det finns fler märken av svart-vit film än tidigare, innebär inte att det finns fler olika typer. Tillverkarna är inte så många och jag vågar mig på att gissa att flera av filmerna tillverkas i en och samma fabrik, men får efter det olika märkning, stoppas i en filmkassett med annorlunda färg och får sedan en lite annan kartong. Diskussionen om detta pågår, och det är inte lätt att få klarhet i hur det ligger till.

Klassikerna är kvar

Just bland film finns de flesta större kända märkena kvar, Kodak, Ilford  och Fuji, alla tillverkar forfarande film. Kodak har kvar sin trotjänare och klassiker Tri-X, och även sina Tmax för svartvitt. Ilford har kvar sina svart-vita klassiker, HP5+, FP4+, men även de lite nyare Delta 100, Delta 400. Fuji däremot, de finns förvisso kvar, men antalet filmer från Fuji är idag litet.

Alla dessa kända tillverkare har dragits med ekonomiska bekymmer, Kodak är idag Kines ägt, Sino Promise Holdings har enligt vissa källor köpt upp Kodaks papper och kemikalie del. Om film ingår i försäljningen framgår inte. Ilford är idag en del av Harman Technology, vilka även saluför bland annat Kentmere. Fuji som hade ett flertal fina filmer, både färg och svart-vitt, de verkar alltmer satsa på egna format som inte fungerar i andra kameror. Deras svart-vita filmer försvinner en efter en, likaså deras färgfilmer. Direktfilm hade de ett flertal fina filmer för, de är helt borta sedan några år, kvar är deras Instax serie. Fuji-direktfilm (brukar ju kallas polaroid), är enbart anpassade för deras lite leksaksbetonade kameror.

Priser som skjuter i höjden

Sedan jag återgick till det analoga fotograferandet för 6-7 år sedan så har priserna skjutit i höjden. Det gäller för övrigt priserna på allt som har med analoga fotografi att göra. Att kameror blir dyrare är en sak, de köper man inte kontinuerligt, problemet här är snarare att få fatt i kameror som fungerar och håller. Nytillverkning av analoga kameror, det är synnerligen ovanligt, är det enbart Leica idag? Reparationer av trasiga och äldre kameror är inte helt givet att det går att genomföra. Reservdelar finns inte, kunskap att reparera finns inte heller. På sikt kommer det att bli ett stort bekymmer. 

Allt omkring det analoga fotograferandet har blivit påtagligt mycket dyrare, filmkostnaden, kemikalierna, fotopapper och framkallning. Jag har tidigare varit Kodak Tri-X trogen, men gick över till Tmax då jag återföll till analogt fotografi. Kodak har dock ökat sina priser rejält så jag känner att framför allt  filmpriset börjar bli lite väl högt.  

För småbild bytte jag tidigt till Kentmere. En film marknadsförd som ”filmen för studenten”, exakt vad man menar med det vet jag inte. Studenter har dock ofta skral ekonomi, så kanske är de just priset?

Kentmere 400

Jag har vilket fall under flera år använt Kentmere 400, priset är nog hälften mot Kodak Tri-X, och kanske någon liknande även jämfört med Ilford HP5+. Hur står sig filmen bildmässigt mot dessa två då? Kodak Tmax är betydligt finkornigare och sannolikt en bättre film, Ilford HP5+ är även det en finkornigare film. Kentmere 400 är en rätt kornig historia, men inte värre än att jag tycker den är OK. Likaså gillar jag gråskalan. Kornet ökar inte heller påtagligt med ökat ISO, jag har ofta fotograferat denna på 800 och även 1600, kornet ökar marginellt, men gråskalan har jag bibehållit i stor utsträckning. Så en rätt bra film i mina ögon. Kentmere är en ren småbildsfilm, finns över huvud taget inte i något annat format. Om Kodak och Ilford har dyra svart-vita filmer så finns det ytterligare tillverkare som har ännu dyrare, dessa har jag faktiskt inte provat, de är för dyra i mitt tycke. 

För 120 film och svart-vitt har jag fram till fram till nu hållit fast vid Kodak Tmax, framför allt Tmax 400, men kommer nu att prova Ilford Delta 400, den är i runda slängar drygt 25% billigare, rätt mycket. För färg är det faktiskt Kodak som är billigast, men likväl rejält dyr, dessutom säljs inte något annat än Kodak i de svenska affärerna. Här är annars utbudet rätt magert, Fuji med endast en typ av film kvar, övrigt är Lomo, det hipster betonade märket, vilket är dyrare än Kodak och ytterligare något märke till som är ytterligare dyrare. En rulle för i runda slängar 120 kronor, till detta kommer framkallning.   

Analog fotografi – en klassfråga?

Pratade med en av lärarna på Göteborgs universitet – Valand då jag var där senast (för ett par veckor sedan). Vi stod vid RA-4 maskinen, maskinen som framkallar och tar fram färgkopior. Vi var båda rätt eniga om att priset för det analoga fotograferandet är en rätt stor sak, och känns alltmer avgörande för hur man väljer att jobba med sitt fotograferande. Så länge man är student på skolan, Valand i detta fallet. Ja då är analogt fotograferande överkomligt i pris, framkallningen står skolan för, både C-41, dvs framkallning av färgfilm, men även RA-4, kopiering av färgbilder. Film och papper köper man på egen hand. Det samma gäller för svart-vitt, kemikalierna för både framkallning av film och för kopiering av papperskopior står skolan för, här är det inte några väldigt stora utgifter, inte heller krävs några maskiner. 

Kostnaden är påtaglig för det analoga fotograferandet. Det skulle vara väldigt tråkigt om det får gå så långt att det blir en klassfråga. Att det analoga fotograferandet inte skall vara en seriös möjlighet för gemene man. Likaså att utrustningen blir så dyr att det blir en stoppkloss. Precis som med så mycket annat har det ploppat upp lycksökare som köper upp analoga utrustningar och säljer dessa dyrare. Tyvärr är de allra flesta av dessa okunniga och i vissa fall även oseriösa, de ger inte garanti och de är mer säljare än kunniga handlare. Detta driver upp priser på utrustning. Slutligen, service och reparation av utrustning är inte billigt, om det ens går att få gjort. Det skall ju sedan nämnas att det trots allt finns kvar några seriösa fotohandlare som varit i branschen länge. 

Låt oss hålla tummarna att det analoga fotograferandet skall få fortsätta växa, att fler skall få upptäcka det fantastiska hantverket. Även de som är unga idag. att de skall ges en rimlig möjlighet och chans att ta del av fotografin med film och det fina hantverket i mörkrummet. Låt oss hoppas att det inte blir en rikemanshobby, där gubbar går och sprätter med sina Leicor på magen.

 

 

En egen stil

En egen stil, är det ett självändamål? Är det viktigt och något alla som jobbar med skapande arbeten bör ströva efter? Vad är i så fall en egen stil, och hur skapar man sig den? 

Har alla en egen stil? Är det eftersträvansvärt att ha en egen stil? Stil i vad då, undrar man kanske? Stil kanske inte är rätt ord att använda, mer en personlig prägel. Tänker här på fotografier framför allt, är det så att man kan se en bild och säga att det är en bild av Irving Penn, en bild av Anton Corbijn, Anders Petersen, Ansel Adams? Det är svårt att säga, att de alla har en egen prägel på sina bilder är helt klart. Irving Penns bilder är i mitt tycke ofta ljussatta på ett tilltalande sätt, han använde även ofta sitt ”hörn” där han placerade sina personer. Corbijn har i sina bilder ofta lite kornighet, de är svartvita, de är inte så sällan lite oskarpa. Petersens bilder är ofta väldigt kontrastrika, det är mycket svart och vitt, de känns att de är tagna på nära håll. Ansel Adams bilder är perfekta kopior, hans tekniska kunnande var i en egen klass.

De flesta av dessa saker är egenskaper som många andra fotografer också har i sina bilder. Trots det så kan man ofta peka ut deras bilder bland en massa andra. Det är något i bilden som har en signatur från fotografen.

Havet rinner ur bild

Samlade egenskaper ger en egen prägel

Jag tror till att börja med att trägen vinner, med det menar jag att ju mer man fotograferar desto mer präglas ens bilder. Testa olika metoder, uttryck. Det är lite det som ger de stora fotograferna dess storhet. Nu finns det ju mängder med duktiga etablerade fotografer som kan vara svåra att peka ut det personliga med deras bilder. Exempelvis alla naturbilder och naturfotografer, där är det inte så mycket i själva motivet som kan präglas av fotografen, möjligen hur kompositionen gjorts. Motivval är en annan faktor. Självfallet finns det även här fotografer med ett särpräglat uttryckssätt. 

Bland alla studiofotografer är det också svårt att peka ut specifika fotografer. Trots att det här är enklare att påverka själva motivet.

Detta får mig att inse vidden av en egen stil som lite märklig i sig. Det borde inte vara och skall inte vara ett självändamål att leta efter en egen stil. På något sätt bord det vara magkänsla, intresse, och ingivelse som styr val av komposition och bildinnehåll. Det ger ju en personlig prägel, den kan dock vara subtil och kanske tangera andras ”stil”, men det har ju inte någon betydelse. Då får det ju vara så. I slutänden. så måste eller borde de egna valen vara det som avgör hur man jobbar, fotograferar. Det fungerar inte i längden att fotografera vad man tror andra vill se, vad andra fotograferar. Det blir då en i mängden som drunknar i ett hav av bilder, den ena lik den andra.

Jag gillar ju Anton Corbijn och hans bilder, en synnerligen försynt person. En person som jobbar med enkla medel. Lade ut en länk på Facebook till en film på Youtube där han berättar som sin syn på att finna sin stil, eller sitt sätt att få sina bilder på ett personligt vis. 

Egen stil är inte ett självändamål

Med allt detta har jag kommit till insikten att det inte är ett självändamål att ha en egen stil. Det blir lite vad det blir. Tiden utvisar vad det blir av saker och ting. Att studera andra är nyttigt, ta vara på det man gillar, återanvänd. Det kan vara kompositioner, ljussättning, uttryck, detta är inte att kopiera, det är att utveckla. Det är precis så saker och ting går framåt.

Därför tror jag exempelvis inte på fotoresor som åker till klassiska fotoobjekt, det är bara ett sätt att kopiera redan tagna bilder. Skillnaden är att alla får ta just ”sin kopia”, det kan visserligen vara utvecklande, men sannolikt inte. Bättre då med olika workshops, eller kanske bildgrupper. Böcker är ju en fantastiskt inspirationskälla, dessa går det att gå tillbaka till för att bläddra i om och om igen.

Nu skall man inte förringa fotoresor helt, de åker oftast till platser som är vackra, intressanta, storslagna, det i sig kan ju faktiskt vara värt ett besök.