Konsthandel ger avsmak

Såg nyligen den Amerikanska dokumentären ”The Price of Everything” på SVT,  en inte helt angenäm stund. Det var en hel del vettiga, sunda människor, det var dock några som fick väldigt mycket plats som fick mig att bli äcklad. Människor som var otroligt ytliga och ansåg sig för lite mer än andra. Jag hade faktiskt stunder då jag stängde av och gick därifrån, för att några minuter senare slå på det igen. 

Konst är, ja vad är konst? Konst är för många en ren investering, en penningplacering. För andra är det konsten som sådan som är det centrala, skapandet, det kreativa, det tankeväckande. Konst har kanske ett djupare budskap, man vill kanske berätta något. Kanske bara vara vacker, eller ställa saker på sin spets.
Självklart är detta inte en svart-vit värld, mellan den rena investeraren och konstnären  finns det självklart också människor.
Mitt bestående intryck från dokumentären var dock mest avsmak!

Auktionsverken och de stora galleristerna är rätt vidriga aktörer, där är det ”money talks”. De vill och försökte även få det till att konstens kvalitet är hårt kopplad till priset, bra konst – dyr konst, sämre konst – billigare konst.

Vem är personen att göra den bedömningen?!  Kan i så fall konst bli både bättre och sämre, priset kan ju variera väldigt.

Jeff Koons var med en hel del, det sades i inslaget att han var den mest/högst värderade konstnären i världen, ändå är det ju faktiskt gränsfall till kitsch. Han driver en fabrik för massproduktion. Så har det kanske inte alltid varit, men det är sannerligen lätt att bli förblindad av pengar. Han har självfallet verk som är fascinerande,  men filmen från hans ateljé känns rätt märklig, han målar inte själv, han går och kikar på alla sina anställda som målar. En anledning till att han inte gör det är att han inte skulle hinna med att göra så många ”verk” om han målade själv. När blev det ett självändamål att göra många verk?!

Likheter mellan design och konst

Att design och konst har likheter får inte så många att höja på ögonbrynen, design har även det i den sjuka världen ett strävande hos många att vara dyr, nobel, snobbig, exklusiv, medan det i själva verket handlar om något helt annat. Konst känns ofta likadant.

En konsthandlare sa, bli inte en konstnär om du inte absolut, absolut, ABSOLUT måste. 99,999% av alla konstnärer är fattiga och har det kämpigt ekonomiskt. Nu är det ju inte det som avspeglar ett livs kvalitet, hur mycket man tjänar alltså, som tur är. 

Finns det ett självändamål i att konst skall vara dyr, exklusiv, snobbig? För vissa är det helt klart så.

Modeindustrin och konst delar värderingar

Som en konstkritiker så bra säger det i filmen, många konstnärer vill synas på de fina ställena, bland societet, vara exklusiv. Det är extremt få förunnat att tjäna stora pengar på sin konst, att hamna i finrummet, vara exklusiv, men de finns. Jeff Koons med sina koncept, ett blått klot som han placerar lite varstans, blankpolerade ballonger, plastgrisar, ja en massa ”kitsch” i min värld. Dessa köps och säljs för fantasisummor.

En annan smått märklig sak i denna dokumentär är diskussioner av priser på saker, de säger exempelvis 50 (femti), det är då underförstått, miljoner i vissa fall, tusen i andra, …. 

Ingenting av det som tas upp i dokumentären  är särskilt viktigt, det är egentligen inte ens problem, möjligen ett I-lands problem. Det visar snarare på vår välds, mänsklighetens synnerligen skeva uppfattning om vad värde på saker och ting är. Man kan vara villig att betala 50 miljoner dollar för en tavla, men anser att en påse socker som kostar 1 dollar är dyrt. Att donera pengar till fattiga, miljöorganisationer, till kultur i övrigt, det gör man inte! Allt är naturligtvis relativt, men likväl, det är en smula sjukt.  

Ett föredrag om genustänkande

Genusfotografen Tomas Gunnarsson höll för en kort tid sedan ett föredrag om genustänkande och normer inom bildskapande. Tänkvärt, och borde vara självklart, men är inte alltid helt lätt. Vissa normer och fördomar sitter djupt och är svåra att bli av med, även för självaste genusfotografen.

Var nyligen och lyssnade på Tomas Gunnarsson, ”genusfotografen”, han var inbjuden av LUs kommunikatörsnätverk. Tänkvärt och nyttigt, och han tog upp saker som ständigt behöver bearbetas. Jag är rätt övertygad om att de flesta är medvetna om problemen med stereotyper inom könsroller, hudfärg, etnisk tillhörighet, ålder, sexuell läggning, funktionshinder med mera. Ett flertal exempel passerade under föredraget, några riktigt skrämmande, andra mer subtila, men likväl där. LU med sina sidor på nätet granskades och även här finns bättring att göra. Många av dessa invanda mönster passerar obemärkt, självklart för att man inte tänkt på det och tagit sig tid att granska. Andra av ren okunskap visar det sig. 

Det är bra men samtidigt lite genant att detta tas upp, och behöver tas upp. Borde inte detta vara självklarheter 2019? Jo, visst borde det, men så är det inte. Då det handlar om skapande och tolkande så är det individer som gör valen. Ingen individ är den andra helt lik och det blir en stor gråzon om innehåll och innebörd.

Samtidigt som det är viktigt att vi kontinuerligt jobbar med och skall sträva att få ett samhälle med så lite ojämlikheter som det går. Det finns dock en liten fara med debatter om ämnen som detta som bör nämnas. Föredraget handlade i mångt och mycket om bilder och hur bilder tas fram och vad de i innehåller och visar. Faran som jag ser det är att man i vissa fall blir väldigt tveksam att använda vissa perspektiv, det blir lite tabubelagt och stigmatiserat.

Vissa typer av bilder är svåra att använda, TROTS att man avsiktligt kanske gjort en bild på ett visst sätt. Det har i många fall blivit så pass laddat att det inte känns värst bra. Ett klassiskt fall är underifrån- respektive ovanifrån-perspektiv, helt beroende på om det är en man eller kvinna. Det har i sitt uppsåt ofta inte någon tanke med underdånighet eller dominans att göra, snarare mer bildmässiga anledningar. Det tolkas dock ofta in just detta i denna typ av perspektiv.

Jag tror dock att är både fotografen och den som blir avbildad medvetna om vad som sker och vad bilden innehåller så är det mesta inte ett problem. Att sedan betraktare lägger på sina värderingar, ja det är ju helt ofrånkomligt.  

Sträva efter att alla skall vara nöjda

Det måste ju trots allt ligga i allas intresse att beställare, modell och fotograf, alla är nöjda med resultatet. Det är sedan rätt givet att klassiska, skeva normer, verkligen bör undvikas. Vi har dock alla fördomar, vilket alltid bör undvikas, likaså blir vi dagligen utsatt för skeva föreställningar, dessa blir till sist normbildande om de får fortgå, och inte helt lätt att värja sig från. 

Därför är det nyttigt med sådana här tillställningar, de ställer saker och ting på ända och man tvingas att tänka efter.

Genom att diskutera, bearbeta och tvingas tänka så bör det ju bli ett mer jämlikt och jämställt samhälle med bilder som verkligen speglar desamma.  Seden kommer det alltid att kunna tolkas in andra saker än vad syftet var med bilden, dessa bilder är i min väld de bästa, de som levererar fler frågor än svar!

 

Digitala eran, dödar den kreativiteten?

Det sägs att nuförtiden har alla likvärdiga möjligheter att skapa bilder, filmer, kostnaden är liten och kameran finns alltid med i telefonen. Det sägs även att detta främjar kreativiteten, där är det dock delade meningar. Tittar man på den stora mängden bilder som läggs ut så är det förbluffande hur mycket som är lika. Är det så att det digitala formatet istället för att främja kreativitet, kanske hämmar den?

Till att börja med så har större delen av alla människor på jorden INTE tillgång till en telefon, de har faktiskt inte ens elektricitet. Så det där med att det är demokratiskt, är inte helt sant. Vad gäller kreativiteten så kanske det inte har så mycket med en ”smartphone” att göra. Wim Wenders tar det så långt att han anser att det digitala har dödat fotografin. I en intervju för BBC så säger han att det digitala har dödat fotografin och kreativiteten. Programmen och prylarna får göra jobbet. Han säger vidare: ”ju mer begränsad utrustning och budget, desto mer kreativ behöver man vara för att genomföra sitt arbete”

Det är bara som exempel att kika på på Dogma 95 projektet inom film. Ett projekt startat av bland annat Lars von Trier med flera andra. Projektet satt upp en mängd regler som måste följas för att få en film att ingå i projektet. Att begränsa  behöver nödvändigtvis inte innebära att det handlar om materiella ting, det kan vara andra begränsningar. Det är ju annars numera mycket tal om att man har alla materiella förutsättningar. Vilket alltså inte leder till att det skapas bättre bilder, filmer med mera, kanske bara just MER av allt.

Selfies skapar märkliga ideal

Då vi har nästintill obegränsade möjligheter att ta bilder och dessutom nå ut till en stor massa så medför det vissa fördelar, men helt naturligt även nackdelar. Se på alla selfies som haglar ned över en, bilder som ibland är sanningen, ibland väldigt långt ifrån sanningen. Bilder på konstgjorda, förskönade ideal. Efter en tid så kan detta bli normen, en märklig bild av verkligheten. 

Det har idag gått så långt att selfies som tas ofta har pålagda filter. Det är bilder som vi i olika sociala medier matas med, bilder som blir förebilder för många barn och ungdomar, förebilder som är långt från sanningen. Stora ögon, symmetriska ansikten, avsaknad av personliga drag, skavanker och/eller personliga drag är borttagna.

Skapade och pålagda egenskaper som det visat sig är vad många som genomgår olika former av ingrepp har som förebilder.

Med alla filter och appar som finns att tillgå och manipulera bilder med så är det ofta man ställer sig frågan.
– Undrar lite vilken app eller vilket filter som använts på den bilden.

– Vad är äkta och var har fotografen gjort sitt och vad är inte äkta? 

Jag har tröttnat lite på det snabba, digitala, flera med mig har gjort detsamma. På en kurs som jag läser på Akademi Valand har faktiskt en stor del av kursdeltagarna återgått till att fotografera med analoga kameror. Att säga att det är ett trendbrott är  nog lite drastiskt, men att flera reagerat visar dock ändå på något. Det är ett slags ”ställningstagande” att fotografi är något mer än högteknologi, dynamik, megapixlar, färgdjup i bilder med mera.

En lite äldre kamera (kanske så man skulle säga att en kamera ser ut) och en modern, en smartphone.

 

Från idé till resultat

Vissa anser nog att de blir mer kreativa med dagens högteknologiska verktyg. Det går nu enkelt att testa och skapa bilder. Så är onekligen fallet, det är idag en kort väg från idé till resultat. Blir det då bättre idag än innan den digitala eran slog igenom? Vad lägger man in i uttrycket bättre är ju lite avgörande? Innehållet i bilden påverkas ju inte av kameran nämnvärt. Kanske går det inte att komma fram till ett slutgiltigt svar på denna fråga och diskussion, men det är hur som helst tankeväckande att läsa vad Wim Wenders säger. Han har dels varit med ett tag och har fantastiska produktioner bakom sig. Vissa vill nog oavsett det få honom till lite mossig och gammalmodig. Det är också sånt som hör till i sådana här diskussioner. En sak som dock inte går att komma ifrån är att utvecklingen har gått rasande fort, dagens teknologi utvecklas hela tiden och i en hastighet som saknar motstycke. Oavsett vad vi pysslar med så görs alltmer framför en dator.

Vi förlitar oss alltmer på vad en dator kan göra, begränsningarna har med andra ord bara förflyttats till en annan punkt i kedjan från idé till resultat. Vissa saker blir betydligt enklare att göra än tidigare. Det blir dock inte samma utrymme för misstag och det gör att saker och ting tenderar att bli alltmer lika varandra. Kanske är det trist, eller?

Läs gärna mina  andra sidor Vakthunden och Velocipeter

 

Dokumentärfilm

Efter en vecka i Stockholm med en kurs i dokumentärfilm så är jag nu helt såld. Dokumentärfilm är fantastiskt kul. En veckas intensivt studerande och jobbande med produktion av en dokumentär om Skogskyrkogården. Det känns lite som om man hittat hem. Dokumentärfilm känns som framtiden.

En vecka med en grupp likasinnade och en otroligt entusiastisk lärare fick i vart fall mig att inse att dokumentärfilm är fantastiskt kul. Det kombinerar det jag annars finner så givande, skrivande och fotograferande. Det rörliga mediet ger så spännande möjligheter. 

Under kursen skulle man göra allt från start till mål. Kläcka idén, sätta samman något slags manus, samla materialet (film, intervjuer, ljud), klippa filmen och visa upp den. 

Kring allt detta är det ju en massa detaljer som skall falla på plats. Filmen skall naturligtvis säljas in till någon som vill köpa in den. Den skall finansieras, helst redan innan man startar det hela. 

Dokumentärfilmer

SVT är den kanal som i princip visar dokumentärer, det är i vart fall här man finner ett större utbud av högre kvalitet. Som igår (8 juli 2018) visades en som jag anser riktigt snygg dokumentär film om proffscykel, ”Time Trial”. En film om David Millars sista säsong i proffsklungan, vilket blev lite annorlunda än vad han och kanske även producenten förutspått. 

Klippen, ljuden och hela filmen är lite nytänkande, det är ljudupptagningar i klungan, David Millar bar mikrofon under tävlingarna och man kunde följa konversationerna mellan cyklisterna under loppet. Något jag aldrig hört förut. Det är filmat långa partier av en specialmonterad kamera på en motorcykel som de fått möjlighet att köra med i loppen. Det är olika kameror som monterats på cyklar. Mycket handhållna, lite skakiga sekvenser, närbilder som inte är så skarpa, det känns lite uppfriskande och levande.

Det blev en film som visar på en cyklist, David Millar som i stort sett redan kastat in handduken. Planen var att följa David Millar under ett år, hans planerade sista säsong som professionell cyklist. Som avslutning skulle filmen visa när han cyklade Tour de France, hans 13:e Tour, så blev det inte. Han blev inte uttagen att cykla Touren, han hade presterat för dåligt under säsongen. 

Hans prestation under säsongen var i linje med den rätt negativa attityd han visar i filmen, att prestera på topp med en så negativ inställning är nog vare sig helt lätt eller ens sannolikt.

Den går att se på SVTplay i en månad till (till 22 augusti 2018),
 Time Trial

I The Guardian går det att läsa mer om bakgrunden till filmen.
The Guardian – Time Trial
 
Se filmen, den är snygg och annorlunda för att vara en dokumentär om proffscykel.

Läs gärna mina andra sidor
Vakthunden och Velocipeter, lite andra vinklar på texter än denna sida.

Var finner vi inspiration?

Alla som inte är döda influeras av saker omkring en, inspiration från omgivningen, kan vara  konstruktiva och inspirerande men även destruktiv saker.  Jag tittar själv mycket i böcker, brukar få höra lite ironiskt, ”Du tittar bara på bilderna, du läser aldrig”. Så är det naturligtvis inte! En fotograf  som är underhållande och inspirerande är David Bailey, går alltså att både läsa och titta på bilder. 

David Bailey drar sig inte för att sticka ut sin haka och säga vad han tycker, eller kanske ibland mer för att provocera. Vissa saker är dock rätt bra måste jag säga, andra är om inte bra, så i vart fall rätt roliga.

“If an artist takes pictures then I’m interested, 
but most photographers are like Netflix. They just make that level 
and it’s very, very, very, very good rubbish” – David Bailey

Ett annat citat som är lysande är

“I’d rather be called a cocksucking bastard than dull. There’s nothing 
duller than dull” – David Bailey

Skall man inte aktivt hämta inspiration från andra?

Den här diskussionen har jag haft flera gånger och de flesta är rätt eniga och av åsikten att man hämtar inspiration i sitt skapande från andra. Genom att studera andra så får man idéer, uppslag till egna skapandet. Man skall inte kopiera, men att hämta inspiration och få idéer är inte att kopiera.

Jag har även diskuterat med de som anser att man inte skall studera andra, inte alls! De hävdar att man påverkas av detta och att man sedan kopierar. Jag anser att det är omöjligt att inte ta intryck från andra, det går inte att gå genom livet med slutna ögon och helt igenpluggade öron, eller att inte nudda något. Naturen inspirerar vissa, städer andra, havet eller vatten en tredje. Det är inte saker som är skapade av människan, men spelar det verkligen någon roll?

Hur andra gör vet jag inte, men jag är rätt övertygad om att det är så här det är för de flesta.

Läs gärna mina andra bloggar Velocipeter (mer om cykel och sport) och Vakthunden en massa annat.