Ny tid, nya idéer, nya metoder, nya bilder?

Nya idéer, nya bilder, nygamla metoder, nya infallsvinklar. Så kan det se ut för att utvecklas, men det krävs även reflektioner. Att stanna upp lite då och då och utvärdera arbetet, lika viktigt som nya idéer. Det är så lätt att köra på i hjulspåren som banas av den stora massan, inspirationen hämtas bland de som är mest tillgängligt, vilket idag är dagens sociala medier. 

Det är lätt att ta samma bilder hela tiden, man åker till en ny plats, men i själva verket tar man samma bild som på andra platser. Det kan även vara att man åker till samma platser gång på gång, om det är bekvämlighet eller kanske så att man vet vad man får på en bekant plats. Samma bilder tas gång på gång.Tål att tänka på vilket fall. Att åka till samma plats liksom många andra är dock oftast en lite tråkig och förutsägbar plan. 

Samma plats men en annan utrustning

Av någon anledning har jag sedan de första staplande stegen med en kamera, alltid fascinerats av de gamla storformats kamerorna. Det var något med dessa som väckte min nyfikenhet. Bara det där med att lägga ett skynke över huvudet och se bilden upp och ned på en glasskiva. Det var dels något högtidligt över det, en bild tog man, kanske ett par. Det var även någon märklig känsla av att de hade kontroll över allt, tar man endast en bild, ja då måste det ju bli rätt. Ingen tvekan över vad det skall bli. Eller? 

Som jag skrev i inledningen så är det lätt att gå på den upptrampade stigen, att vika av kan kännas lite besvärligt. Jag har konstaterat att med storformatskameran så tar jag definitivt andra bilder än med småbildskameran, mellanformatskameran är nog även som namnet antyder, just något mittemellan. Borde kanske göra detta oftare, inte bara tänka tanken.

Jag har alltmer börjat fundera varför jag fotograferar, varför jag tar de bilder jag tar. Vad vill jag berätta med dessa bilder? Det är så lätt att i dagens regn av bilder som sköljer över oss, dras med, och kanske själv ta liknande bilder. Är det sådana bilder man innerst inne vill ta? Det kan det ju vara, men det kan även vara bilder man tar för att man själv inte reflekterar över varför man tar man tar just dessa. Jag tror att alla tar bilder som smälter in väl i det mediala flödet, till och från. Det är nog dock lite då och då bra att ta ett steg åt sidan och reflektera vad man sysslar med, varför man gör det och om det känns rätt. 

Hantverket är viktigt 

För egen del så var steget tillbaka till det analoga ett viktigt steg. Det märkliga med det digitala fotograferandet var att jag aldrig kände mig nöjd. Jag kände mig aldrig helt färdig, blev någon bild bra så kändes det inte som den var färdig, det kändes lite som fusk. Så är det självfallet inte, men känslan fanns där hela tiden, det kändes inte som ett riktigt hantverk. Bilderna kändes inte rätt.  Så för min del är hantverket viktigt, det andra är att den analoga bilden är fysisk, negativet,  bilden är något som man kan ta på. Det är en process som har en tydlig given kronologisk process och det går inte att själv påverka det hela i så stor utsträckning efter exponeringen. Det är fler steg innan bilden är synlig. Vikten av att göra rätt hela vägen är större, det finns inte lika många möjligheter att korrigera fel längs processen. 

Det är här som storformatet kommer in, det är endast en bild åt gången och det är så mycket jobb med varje bild att det får inte gå fel. Går saker och ting fel så får det genomslag omedelbart. Det är så pass omständligt att ta en bild med dessa kameror, att vara noggrann och saktfärdighet blir en naturlig del av processen. 

Att sedan ett negativ kan kontaktkopieras för att få en bild är rätt häftigt. Jag tror att den långsamma proceduren med dessa stora kameror är nyttig, det tvingar en att planera, tänka till, mäta, komponera och till slut ta själva bilden. Kreativitet är inte synonymt med snabbhet.

I människans spår

Människan präglar allt den rör vid. Ibland nästan omärkligt lite, spåren syns nästan inte alls. Andra spår är så påtagliga att de inte kan passera obemärkt. Det är denna tvåsamhet som är lite spännande. Människan är en spännande organism, var mänskligheten än passerar händer det saker och omgivningen påverkas.

Någonstans så önskar man att människan inte skall ha det inflytande på omgivningen som den har idag, på samma gång är det människans företagsamhet som är det lockande. Både de med lyckligt utfall, men även de med en katastrofal utgång.

Var igår morse, väldigt tidigt, ned till Malmö för att försöka mig på att få en bild på Turning torso, ett i mina ögon rätt meningslöst statement som mer har som syfte att sätta Malmö på kartan och kanske förvekliga någon arkitekt. Ett direkt opraktiskt och onödigt dyrt bygge, men samtidigt rätt fräckt. Det man dock funderar över är, hade det inte gått att bygga något mer praktiskt, något som smälter in i stadsbilden, OCH samtidigt vara fräckt. Som det är idag ser det rätt malplacerat ut.

Jag tänker dock inte gå in på detta, det är vilket fall spännande när det gamla möter det nya. Jag tog några fler bilder på de gamla Kockumsvarven i förgrunden med Turning torso i bakgrunden, de är dock inte framkallade ännu. Lägger ut det så fort de är framkallade. Detta är dock ett kommande projekt, skall jobba lite med det framöver nu under hösten. 

I spåren av människan, de finns överallt, bara att ge sig ut med öppna ögon.


Konsthandel ger avsmak

Såg nyligen den Amerikanska dokumentären ”The Price of Everything” på SVT,  en inte helt angenäm stund. Det var en hel del vettiga, sunda människor, det var dock några som fick väldigt mycket plats som fick mig att bli äcklad. Människor som var otroligt ytliga och ansåg sig för lite mer än andra. Jag hade faktiskt stunder då jag stängde av och gick därifrån, för att några minuter senare slå på det igen. 

Konst är, ja vad är konst? Konst är för många en ren investering, en penningplacering. För andra är det konsten som sådan som är det centrala, skapandet, det kreativa, det tankeväckande. Konst har kanske ett djupare budskap, man vill kanske berätta något. Kanske bara vara vacker, eller ställa saker på sin spets.
Självklart är detta inte en svart-vit värld, mellan den rena investeraren och konstnären  finns det självklart också människor.
Mitt bestående intryck från dokumentären var dock mest avsmak!

Auktionsverken och de stora galleristerna är rätt vidriga aktörer, där är det ”money talks”. De vill och försökte även få det till att konstens kvalitet är hårt kopplad till priset, bra konst – dyr konst, sämre konst – billigare konst.

Vem är personen att göra den bedömningen?!  Kan i så fall konst bli både bättre och sämre, priset kan ju variera väldigt.

Jeff Koons var med en hel del, det sades i inslaget att han var den mest/högst värderade konstnären i världen, ändå är det ju faktiskt gränsfall till kitsch. Han driver en fabrik för massproduktion. Så har det kanske inte alltid varit, men det är sannerligen lätt att bli förblindad av pengar. Han har självfallet verk som är fascinerande,  men filmen från hans ateljé känns rätt märklig, han målar inte själv, han går och kikar på alla sina anställda som målar. En anledning till att han inte gör det är att han inte skulle hinna med att göra så många ”verk” om han målade själv. När blev det ett självändamål att göra många verk?!

Likheter mellan design och konst

Att design och konst har likheter får inte så många att höja på ögonbrynen, design har även det i den sjuka världen ett strävande hos många att vara dyr, nobel, snobbig, exklusiv, medan det i själva verket handlar om något helt annat. Konst känns ofta likadant.

En konsthandlare sa, bli inte en konstnär om du inte absolut, absolut, ABSOLUT måste. 99,999% av alla konstnärer är fattiga och har det kämpigt ekonomiskt. Nu är det ju inte det som avspeglar ett livs kvalitet, hur mycket man tjänar alltså, som tur är. 

Finns det ett självändamål i att konst skall vara dyr, exklusiv, snobbig? För vissa är det helt klart så.

Modeindustrin och konst delar värderingar

Som en konstkritiker så bra säger det i filmen, många konstnärer vill synas på de fina ställena, bland societet, vara exklusiv. Det är extremt få förunnat att tjäna stora pengar på sin konst, att hamna i finrummet, vara exklusiv, men de finns. Jeff Koons med sina koncept, ett blått klot som han placerar lite varstans, blankpolerade ballonger, plastgrisar, ja en massa ”kitsch” i min värld. Dessa köps och säljs för fantasisummor.

En annan smått märklig sak i denna dokumentär är diskussioner av priser på saker, de säger exempelvis 50 (femti), det är då underförstått, miljoner i vissa fall, tusen i andra, …. 

Ingenting av det som tas upp i dokumentären  är särskilt viktigt, det är egentligen inte ens problem, möjligen ett I-lands problem. Det visar snarare på vår välds, mänsklighetens synnerligen skeva uppfattning om vad värde på saker och ting är. Man kan vara villig att betala 50 miljoner dollar för en tavla, men anser att en påse socker som kostar 1 dollar är dyrt. Att donera pengar till fattiga, miljöorganisationer, till kultur i övrigt, det gör man inte! Allt är naturligtvis relativt, men likväl, det är en smula sjukt.  

Ett föredrag om genustänkande

Genusfotografen Tomas Gunnarsson höll för en kort tid sedan ett föredrag om genustänkande och normer inom bildskapande. Tänkvärt, och borde vara självklart, men är inte alltid helt lätt. Vissa normer och fördomar sitter djupt och är svåra att bli av med, även för självaste genusfotografen.

Var nyligen och lyssnade på Tomas Gunnarsson, ”genusfotografen”, han var inbjuden av LUs kommunikatörsnätverk. Tänkvärt och nyttigt, och han tog upp saker som ständigt behöver bearbetas. Jag är rätt övertygad om att de flesta är medvetna om problemen med stereotyper inom könsroller, hudfärg, etnisk tillhörighet, ålder, sexuell läggning, funktionshinder med mera. Ett flertal exempel passerade under föredraget, några riktigt skrämmande, andra mer subtila, men likväl där. LU med sina sidor på nätet granskades och även här finns bättring att göra. Många av dessa invanda mönster passerar obemärkt, självklart för att man inte tänkt på det och tagit sig tid att granska. Andra av ren okunskap visar det sig. 

Det är bra men samtidigt lite genant att detta tas upp, och behöver tas upp. Borde inte detta vara självklarheter 2019? Jo, visst borde det, men så är det inte. Då det handlar om skapande och tolkande så är det individer som gör valen. Ingen individ är den andra helt lik och det blir en stor gråzon om innehåll och innebörd.

Samtidigt som det är viktigt att vi kontinuerligt jobbar med och skall sträva att få ett samhälle med så lite ojämlikheter som det går. Det finns dock en liten fara med debatter om ämnen som detta som bör nämnas. Föredraget handlade i mångt och mycket om bilder och hur bilder tas fram och vad de i innehåller och visar. Faran som jag ser det är att man i vissa fall blir väldigt tveksam att använda vissa perspektiv, det blir lite tabubelagt och stigmatiserat.

Vissa typer av bilder är svåra att använda, TROTS att man avsiktligt kanske gjort en bild på ett visst sätt. Det har i många fall blivit så pass laddat att det inte känns värst bra. Ett klassiskt fall är underifrån- respektive ovanifrån-perspektiv, helt beroende på om det är en man eller kvinna. Det har i sitt uppsåt ofta inte någon tanke med underdånighet eller dominans att göra, snarare mer bildmässiga anledningar. Det tolkas dock ofta in just detta i denna typ av perspektiv.

Jag tror dock att är både fotografen och den som blir avbildad medvetna om vad som sker och vad bilden innehåller så är det mesta inte ett problem. Att sedan betraktare lägger på sina värderingar, ja det är ju helt ofrånkomligt.  

Sträva efter att alla skall vara nöjda

Det måste ju trots allt ligga i allas intresse att beställare, modell och fotograf, alla är nöjda med resultatet. Det är sedan rätt givet att klassiska, skeva normer, verkligen bör undvikas. Vi har dock alla fördomar, vilket alltid bör undvikas, likaså blir vi dagligen utsatt för skeva föreställningar, dessa blir till sist normbildande om de får fortgå, och inte helt lätt att värja sig från. 

Därför är det nyttigt med sådana här tillställningar, de ställer saker och ting på ända och man tvingas att tänka efter.

Genom att diskutera, bearbeta och tvingas tänka så bör det ju bli ett mer jämlikt och jämställt samhälle med bilder som verkligen speglar desamma.  Seden kommer det alltid att kunna tolkas in andra saker än vad syftet var med bilden, dessa bilder är i min väld de bästa, de som levererar fler frågor än svar!

 

Digitala eran, dödar den kreativiteten?

Det sägs att nuförtiden har alla likvärdiga möjligheter att skapa bilder, filmer, kostnaden är liten och kameran finns alltid med i telefonen. Det sägs även att detta främjar kreativiteten, där är det dock delade meningar. Tittar man på den stora mängden bilder som läggs ut så är det förbluffande hur mycket som är lika. Är det så att det digitala formatet istället för att främja kreativitet, kanske hämmar den?

Till att börja med så har större delen av alla människor på jorden INTE tillgång till en telefon, de har faktiskt inte ens elektricitet. Så det där med att det är demokratiskt, är inte helt sant. Vad gäller kreativiteten så kanske det inte har så mycket med en ”smartphone” att göra. Wim Wenders tar det så långt att han anser att det digitala har dödat fotografin. I en intervju för BBC så säger han att det digitala har dödat fotografin och kreativiteten. Programmen och prylarna får göra jobbet. Han säger vidare: ”ju mer begränsad utrustning och budget, desto mer kreativ behöver man vara för att genomföra sitt arbete”

Det är bara som exempel att kika på på Dogma 95 projektet inom film. Ett projekt startat av bland annat Lars von Trier med flera andra. Projektet satt upp en mängd regler som måste följas för att få en film att ingå i projektet. Att begränsa  behöver nödvändigtvis inte innebära att det handlar om materiella ting, det kan vara andra begränsningar. Det är ju annars numera mycket tal om att man har alla materiella förutsättningar. Vilket alltså inte leder till att det skapas bättre bilder, filmer med mera, kanske bara just MER av allt.

Selfies skapar märkliga ideal

Då vi har nästintill obegränsade möjligheter att ta bilder och dessutom nå ut till en stor massa så medför det vissa fördelar, men helt naturligt även nackdelar. Se på alla selfies som haglar ned över en, bilder som ibland är sanningen, ibland väldigt långt ifrån sanningen. Bilder på konstgjorda, förskönade ideal. Efter en tid så kan detta bli normen, en märklig bild av verkligheten. 

Det har idag gått så långt att selfies som tas ofta har pålagda filter. Det är bilder som vi i olika sociala medier matas med, bilder som blir förebilder för många barn och ungdomar, förebilder som är långt från sanningen. Stora ögon, symmetriska ansikten, avsaknad av personliga drag, skavanker och/eller personliga drag är borttagna.

Skapade och pålagda egenskaper som det visat sig är vad många som genomgår olika former av ingrepp har som förebilder.

Med alla filter och appar som finns att tillgå och manipulera bilder med så är det ofta man ställer sig frågan.
– Undrar lite vilken app eller vilket filter som använts på den bilden.

– Vad är äkta och var har fotografen gjort sitt och vad är inte äkta? 

Jag har tröttnat lite på det snabba, digitala, flera med mig har gjort detsamma. På en kurs som jag läser på Akademi Valand har faktiskt en stor del av kursdeltagarna återgått till att fotografera med analoga kameror. Att säga att det är ett trendbrott är  nog lite drastiskt, men att flera reagerat visar dock ändå på något. Det är ett slags ”ställningstagande” att fotografi är något mer än högteknologi, dynamik, megapixlar, färgdjup i bilder med mera.

En lite äldre kamera (kanske så man skulle säga att en kamera ser ut) och en modern, en smartphone.

 

Från idé till resultat

Vissa anser nog att de blir mer kreativa med dagens högteknologiska verktyg. Det går nu enkelt att testa och skapa bilder. Så är onekligen fallet, det är idag en kort väg från idé till resultat. Blir det då bättre idag än innan den digitala eran slog igenom? Vad lägger man in i uttrycket bättre är ju lite avgörande? Innehållet i bilden påverkas ju inte av kameran nämnvärt. Kanske går det inte att komma fram till ett slutgiltigt svar på denna fråga och diskussion, men det är hur som helst tankeväckande att läsa vad Wim Wenders säger. Han har dels varit med ett tag och har fantastiska produktioner bakom sig. Vissa vill nog oavsett det få honom till lite mossig och gammalmodig. Det är också sånt som hör till i sådana här diskussioner. En sak som dock inte går att komma ifrån är att utvecklingen har gått rasande fort, dagens teknologi utvecklas hela tiden och i en hastighet som saknar motstycke. Oavsett vad vi pysslar med så görs alltmer framför en dator.

Vi förlitar oss alltmer på vad en dator kan göra, begränsningarna har med andra ord bara förflyttats till en annan punkt i kedjan från idé till resultat. Vissa saker blir betydligt enklare att göra än tidigare. Det blir dock inte samma utrymme för misstag och det gör att saker och ting tenderar att bli alltmer lika varandra. Kanske är det trist, eller?

Läs gärna mina  andra sidor Vakthunden och Velocipeter