Teknik tar över inom skapande verksamheter

Teknisk utveckling är en del av vår vardag. Fotografi är inte något undantag. Från de första bilderna under tidigt 1800-tal, har det skett en fantastisk utveckling. En stor brytpunkt var när det analoga blev digitalt. Idag dominerar digital fotografi, hur bilderna kommer till är idag något som många inte själva kontrollerar, det är till och med på mobilkamerorna en avancerad automatiserad process. När väl bilden sedan förs över till datorn för vidare bearbetning finns ytterligare avancerade verktyg. Är vi på väg att helt lämna ifrån oss skapandet, skall konst inte vara en kreativ syssla som skapas av en konstnär?

Idag är utvecklingen av automatiserade verktyg oerhört snabb. Ingen kan ha undgått diskussionen av olika självlärande processer och verktyg. Många kallar det AI, vilket kanske är fel, men det är oavsett vad man kallar det en handling där beslut och skapande överlåts till något annat än människan.

Jag brukar reagerar på när någon säger blir det bra med den där utrustningen, eller kanske att det blir bättre med den där kameran, det där objektivet. Så kan det ju självklart vara. Vad som dock är obegripligt är när utrustningen ”förfinar” en bild. Vi har utgått från att bilden blir bättre! Jag vet inte helt ens vad bra är!

Ett sånt exempel är när mobiltelefonen tar en massa bilder och väljer ut, en av dessa, eller till och med tar flera bilder och sätter samman till en slutlig bild. Att fånga ett ögonblick är ju inte vad man gör, det är ju fler bilder, flera ögonblick som monteras ihop i en bild. Hur görs för övrigt utvalet av bilder?

Detaljrikedom och skärpa

För vissa ändamäl är inte alla dessa tekniska förbättringar avgörande alls. Innehållet återspeglar helt enkelt inte utrustningens prestanda av skärpa, av teknisk briljans med exponeringstider, AF snabbhet. I andra fall går det inte att få nog av detta, vetenskaplig fotografi är ett exempel där teknikutveklingen driver forskningen framåt, se på det nya teleskopet John webb, nya rön kommer hela tiden från detta teleskop.

Nu är det inte det jag tänkte på i detta fallet. Jag var på avgångeselevernas utställning i fotografi från Valand, de ställde ut på Galleri Format. Där skrev Annika Elisabeth von Hausswolff i texten som satte utställningen i ett sammanhang, följande:

…Bingo Rimer uppmanar i sin bok ”Bingos fotoskola”, läsaren att ”våga använda rekvisita, som ballonger och andra roliga prylar för att lätta upp stämningen och lägga till spännande inslag i bilderna…..

…..

….Kanske kommer det som kallas artificiell intelligens att radikalt förändra vår förståelse av konst. Många menar att det inte finns något sätt att stoppa eller förhindra den tekniska utvecklingen….

Rekvisita! Mellan dessa två stycken ovan är det 25-30 år. Artificiell intelligens har redan gjort sitt intåg i fotografin. På ett sätt var det jag skrev om mobilkamerorna redan det ett steg på vägen mot nya beslut, mot skapande utan mänsklig påverkan. Photoshops senaste version har inbyggd artificiell intelligens. Vi är redan där! Annika skrev att att vår förståelse kanske kommer att radikalt förändras. Det behöver inte att handla om förståelse, konst behöver man inte förstå för att uppskatta, eller ogilla. Konst handlar ofta om känslor, om att brygga över mellan tankar, idéer, ifrågasätta. Vad tillför det digitala, det artificiella?

Framtiden är ett vitt blad

Jag är rädd att konst, att skapande skall bli något omänskligt. Vi har matat dessa artificiella skapelser med mänskliga skapelser. Det är mänskligt skapat som ligger till grund för hur dessa syntetiska maskiner, datorer, bygger nya skapelser. Vad som kommer ut är jag inte lika säker på att det är mänskligt.

Ingen kan förutsäga framtiden. Nostradamus stod sig slät. Jag är dock tyvärr rätt övertygad att att vår framtid inte är så ljus om vi inte ser till att göra stora förändringar av hur vi lever idag.

En fundering jag har är om dessa skapelser tillför något som är till gagn för konst, för livskvalitet på lång sikt.

Så vad kommer fotografi att vara med alla dessa hjälpmedel? Kommer det att bli ”bättre bilder?”. Vad är en bra bild idag? Vad är en bra bild om 20 år? Kommer vår syn på konst och även fotografi att förändras?

Batterier ett problem i vardagen

Detta är en text jag skrev 2017 som aldrig publicerades. Det var en lite annorlunda situation då. Vi var på väg mot en förändring av samhället, men vilken omfattning, vilken tid och hur det skulle ske var inte klart. Nu i dagarna går COP28 av stapeln och den riktigt stora frågan, det riktigt stora ämnet är att det går åt fel håll. En omställning från fossila bränslen, till ett mer elektrifierat samhälle var vad alla såg framför sig, då. Elektricitet  var vad alla sa skulle ersätta fossila bränslen, där är vi inte. Idag är det många som gör sig av med sina elbilar, det fungerar inte som väntat. Batterier som inte håller vad de lovar, laddning som inte fungerar.  Jag trodde aldrig på att elektrifiering skulle ersätta det fossila, tror verkligen inte på det idag. 

Batteriberoendet, saker som behöver ström för att fungera, det är ett problem idag. Allt (nästan), ja i stort sett allt kräver någon form av elektricitet för att fungera. Det pratas mycket om elbilar, där behöver batterierna utvecklas, det är telefoner, kameror, cyklar, klockor, radioapparater, fjärrkontroller, listan kan göras hur lång som helst. För att inte tala om alla register, sjukhus och bankväsendet.

Murphys lag är lagen om saker som kan gå fel, vilket de förr eller senare gör. Batterier är lite av Murphys lag, batterier tar ju slut, förr eller senare. Då man behöver dem som mest, ja då tar de naturligtvis slut. Är det inte så? 

Ett batteriberoende 

Naturligtivs behöver det inte vara så, det går att förutse att batterier skall ta slut. Det bygger dock på att alla hjälps åt, det visar sig vara svårt. Det har blivit ett extra moment att se att saker och ting är laddade nog. Är telefonen laddad så den kan använda idag? Är kamerans batterier laddade så jag kan fotografera, är min bil laddad så jag kan åka och handla i Malmö? Om svaret på någon av dessa frågar är nej, då kan det bli problem. 

Känns dessutom som om det kommer att bli än mer batteriberoende i framtiden, får mig lite att önska att allt var mekaniskt, helt oberoende av batterier. Jag jobbar på det. Har bland annat skrivit om mina kameror, de är ju trots allt lite av mina arbetsredskap. De kameror jag använder till vardags i mina egna projekt, de klarar de flesta fallen utan batterier, dock inte alla.

Klockan är man ju inte på något sätt beroende av, inte armbandsuret i vart fall. Har dock under många år sneglat på alla dessa modeller som inte har batteri.  En mängd olika lösningar som inte har batteri i sig, men trots det ”går som klockan”, utan att stanna. Har dock inte kunnat motivera ett köp av en ny klocka, den jag har fick jag på min 18-års dag och den går väldigt bra, den är snygg, håller tiden (den drar sig minimalt), det enda smolket i bägaren, den har batteri.

Fick för några år sedan en sådan där skapelse som inte har batteri, men är quarts styrd och går väldigt exakt. Ett problem är nu ur världen, tiden kommer inte att stanna! Använder klockan och den kommer att ticka på, så bra.

Cirkulärt tänkande 

Tidigare texter har otaliga gånger handlat om det analoga kontra det digitala. Det har handlat om känslan i fotograferandet, hantverket. Det har handlat om skenande kostnader för film, om bristen på hållbar utrustning, avsaknad av nytillverkning. Det är inte riktigt det denna text handlar om. 

El, batterier är något som både ses som en lösning på problem, men även är ett problem i sig självt. Jag har skrivit att jag inte vill ha saker som är beroende av batterier, mina analoga kameror som exempel. För kommunikation är det det motsatta, batterier är där lösningen på att göra ställa om till ett fossilfritt leverne. Kommunikation med buss, tåg och andra transportsätt som inte förbrukar fossila bränslen.

Det har dock visat sig lida av otaliga problem, eldrift tänker jag nu på. Lösningen finns inte i batterier, att elektrifiera allt. Dels måste vår livsstil ändras, det är nog det svåraste och det som kommer att orsaka stora problem, trots att det är det enklaste att åtgärda. Dels så är batterier skapade av en ny ändlig resurs. Lithium, eller vad nya batterier kan använda kommer att bli morgondagens bristvara.  

Vad är då framtidens ”bränsle”, jag vet inte, men det måste nog vara något som det finns i stort sett oändligt mycket av. Vatten! Väte är ju ett bränsle det forskas på, det tror jag kan vara en tänkbar lösning. Kväve hade ju varit ett annat. Detta är spekulationer och jag har inte kunskap att uttala mig om hur dessa ämnen skulle påverka vår omgivning. Kan det möjligen vara så att de påverkar balansen i atmosfären, kanske på ett liknande sätt som CO2?

Mekaniska kameror

Jag kommer vilket fall att behålla mina gamla mekaniska kameror, använder dem så mycket jag kan. De fungerar fortfarande och de är pålitliga. Låt oss också hoppas att filmpriserna inte fortsätter att skena i pris som det gjort under senare tid. 

Kostnaden för analog fotografi blir dess död

Jag skrev för en tid sedan ett inlägg som handlade om kostnaderna för att fotografera analogt, ”Film, eller inte – en klassfråga”. Det är idag mer aktuellt än någonsin tidigare. Jag hade inte räknat med att det skulle gå så här fort och att utvecklingen skulle bli så här.

Idag är det dels svårt att få fatt på film, i synnerhet färgfilm. Affärerna som säljer film har ofta slut i lager. Priset är ett annat bekymmer, såg precis en lycksökare på nätet som ville sälja sitt egna lager, 250 kr/rullen för 35mm 36 bilders. Vad är det för pris, 250 kr rullen!!!!

Jag fotograferar till 99% analogt, färg är för mig en liten del jämfört med svartvitt, men svartvitt har även det ökat i pris. Jag kommer inte att betala 250 kr/rullen, det är helt uteslutet. De enklare filmerna, Kodak Gold, kostar även de idag en bit över 100 kr/rullen. Såg på nätet att Kodak ColorPlus, den enklaste av filmer kostar 149 kr/rullen, makalöst. Den är dessutom rätt kass, kornig, och har dåliga färger.

Skrev nyligen även ett inlägg om den nya 120 film lanseringen av Kentmere, en svartvit film för 120 formatet. Den är dyrare än Ilfords filmer, HP5+ och FP4+, även Delta 400 och 100. Vad är det för märklig strategi? En enkel film som är sämre än andra filmer från samma företag. Ett försökt till strategi att lura användare, fotografer?

Kodak har redan sedan en tid tillbaka höjt sina priser, rejält! Har själv bytt från att endast ha fotograferat med först Tri-X, sedan med Tmax, men det blev för dyrt.

Jag vill inget hellre än fortsätta fotografera analogt, med film. Nu när kanske Pentax tar upp tillverkningen igen av analoga kameror, kändes det som en ljusning. Men tyvärr, det känns mest tragiskt att priserna på materialet verkligen skjuter i höjden.

Kikade på nytt papper för att göra printar i mörkrummet, små 13×18 cm baryt papper, betalade för något år sedan ca 300, idag kostar det 550 kr för en likadan ask.

Döden för analoga fotografin

Som jag skrev i ett av de tidigare inläggen, det analoga fotograferande kommer att bli en rikemans syssla. Som utvecklingen ser ut idag, så är min profetia snart ett faktum. Jag kommer inte fotografera med film med en fortsatt utveckling av priser som nu, jag vet inte om jag kommer att fotografera alls!

Det känns som om alla hakar på tåget med rejäla prishöjningar nu när de ser sin chans. Prishöjningarna är inte i paritet med inflationen, de är 50-100%, vilket är helt galet.

Ny(gammal) analog kamera

Analoga kameror som nytillverkas är idag en bristvara. Bortsett från Leica MP och kanske någon annan modell är det bara hipster kameror som tillverkas idag. Holga, och lite andra plastkameror, vilka definitivt har sin plats, men kanske inte skall jämföras med andra kameror. Det är fen ör liten marknad och det är då även för låg förtjänst för tillverkaren. Leica har hittat melodin, de säljer sina hus för skyhöga summor, då behöver de inte sälja så många. De gör dem i små utgåvor som samlare vill ha.

Nu har det innovativa företaget kommit på idén att börja tillverka sin modell M6 igen. Jag blir lite häpen, en ganska enkel och rätt medioker kamera (sett med dagens ögon) börjar tillverkas igen. Den har de absolut enklaste och mest fundamentala funktionerna, den skall sedan ha det fina priset € 4,500, som hittat. Den kan då inte nyttja lite avancerade blixtfunktioner, den har inte AF, den har visserligen ljusmätning men enbart centrumvägd, den har 1/1000 som snabbaste slutartid. Med andra ord som vilken kamera som helst som tillverkades på 80-talet och framåt.

Leica M kameran är visserligen en tung, gedigen sak, den håller, det är en fin kamera. Jag undrar bara, vem är villig att betala detta pris för en så gammal och idag föråldrad, men nu nytillverkad? Min gissning, det är en man. Mannen gillar prylar. Vill gärna visa upp sin kamera på bröstet och gärna prata om den. Säkert en medelålders man med stadig inkomst.

Priset är avskräckande

Summan som denna nytillverkade kamera kostar får man en hel hög med bra kameror för, jag köpte exempelvis min Nikon F6 för det futila priset 4 500 KR, visserligen begagnad, men jag hade med andra ord fått 10 st Nikon F6 för samma pris. Med min F6 har jag tillgång till alla objektiv som Nikon har, jag har AF, jag har en uppsjö av avancerade möjligheter till ljusmätning, blixtfotografering mm.

Lite tråkigt att det är så här, Leica är en bra kamera, men det är en gubbkamera. Jag äger och använder faktiskt hellre en Nikon FM2. Nu råkar jag äga en Leica, en M3, den är bra, den är tung, den är verkligen gedigen, men då jag skall ut och fotografera, då tar jag en annan kamera, t.ex. min FM2.

Tyvärr har Leica lite kört i diket och tappat sin briljans, de släpper modeller som har bladguld, det är röda kameror, det är militär kamouflerade kameror, det är kameror som designats av Lenny Krawitz. Det är som i detta fallet, en gammal omodern kamera, en M6. Allt blir lite jippobetonat för min smak. Vill man ha en manuell, gedigen kamera, då finns det mängder av andra att välja på som kostar en bråkdel av priset på en nytillverkad M6. En gång i tiden var Leica innovativa, vad gäller funktioner. Idag är de innovativa vad gäller att sälja på gubbar nya kameror som är svettigt dyra.

Att skildra vardagen

Vardagen, det som vi har omkring oss större delen av tiden. Något vi mer eller mindre tar för givet, kanske inte ger någon större uppmärksamhet? Att skildra just dessa små saker, i vår närhet, det är kanske inte så lätt. Att skildra vardagen är inte populärt om man skall tro sociala medier eller hör personer berätta vad de fotograferar. Där är färgglada bilder från resor, restaurangbesök och udda ting dominerande. Det är en konst, att se förändringar, detaljer i ens närhet.  Men för många vare sig så kul eller spännande. Att gräva där man står är inte alltid så lätt!

Fotografen William Eggleston är en en fotograf som kan sägas fotografera det vardagliga. Vid en intervju frågar en journalist, vad är det han fotograferar, vad han ser? ”Jag är en demokratisk fotograf”, är hans korta koncisa svar. Hans bilder är i de flesta fall tagna i hans omgivning där han bor och verkat hela sitt liv. I Sverige kommer jag omedelbart att tänka på Gunnar Smoliansky, han såg det stora i det lilla. En annan svensk fotograf som visserligen inte håller sig på samma plats, men väl ser saker i vardagen som de flesta går förbi är Gerry Johansson, hans små kvadratiska mökrumsprintar. Ting som kommer i hans väg när han är ute med kameran.

Några brittiska fotografer

Paul Grahams är en brittisk fotograf i samma anda de nämnda, han skildrar det vardagliga. En skillnad är dock att han ofta har med människan på bild. Det är kopplingen människa – vardag som är hans stora grej. Hans trilogi  ”A1- The Great North Road”, ”Beyond Caring” och ”Trouble Land”, var hans första böcker. Alla handlar om det mänskliga samhället, människor i sin miljö. De tar upp utan att på något sätt ta ställning, för och emot. Bilderna visar ett samhälle som skapar utanförskap, ett segregerat samhälle, ett samhälle under förändring. De är från tiden tidigt 80-tal till mitten av 80-talet, början på Tatcher eran. En period då England sålde ut och skapade ett kapitalistiskt samhälle. Då motorvägar byggdes för att snabbare kunna transportera sig och varor.

Ytterligare en fotograf som skildrar vardagen är Chris Killip och hans bok ”In Flagrante Two”. En bok som skildrar utanförskapet och samhällets utkanter i norra England.  Helt fantastiska bilder, hur han bär sig åt är en gåta, han fotograferar ofta med storformats kamera. Bilderna ser dock ut som snapshots, ögonblicksbilder.

Den ena tar enbart färgbilder den andra svartvita. Paul Grahams bilder är verkligen vardagsbilder, många skulle nog säga att de är tråkiga, och den sanne puristen som enbart fotograferar i svart-vitt skulle av bara den anledningen inte titta på bilderna. Killip har skildrat 70-talet i norra England, en tid av hög arbetslöshet, utanförskap och allmänt rätt eländigt. Det är bilder i svart-vitt som verkligen förstärker och är den tidens fotografiska sätt att skildra.

Jag köpte precis dessa 4 nämna böcker av de brittiska fotograferna. Så rmånga bra böcker, flera fotografer med viktiga tidsdokument som skildrar vardagen. Alla böckerna är nytryck, men väldigt bra sådana, Steidl och Mack. 

Att skildra och dokumentera

Jag känner personligen, detta är något som borde göras kontinuerligt. Detta är från England, men vi har liknande historia i Sverige. Exempelvis Paul Grahams ”A1- The Great North Road”, vilken skildrar väg A1, i Sverige kan vi idag se samma förändringar utmed våra stora vägar, exempelvis E22 eller E18, de dras om och passerar idag inte förbi några städer eller små orter. De görs allt bredare, och snabbare, det blir rena transportsträckor. Matställen blir ofta hamburgerkedjorna, det blir rullkorv på bensinstationerna. De mindre obundna ställena, de får slå igen då underlaget inte finns kvar längre.

Samhällen förändras, idag ser vi en urbanisering där stora städer växer, landsbygd och små orter tappar innevånare. Se på Norrland där mycket av befolkningen flyttar ut mot kusten, industrier och företag flyttar även de ut mot kusten. Inlandet glesas ut av befolkning, inte något unikt för Sverige, trenden är likadan för stora delar av världens länder.

Bilder som skildrar vardagen

För att knyta an till de brittiska fotograferna, vad har vi i Sverige som skulle kunna påminna om detta? Jag kommer omedelbart att tänka på fotografer som Sune Jonsson, Erik Holmstedt,  med flera som skildrar avfolkning, en landsbygd under förändring. Det finns ju även en mängd fotografer som jobbar i det småskaliga, jag kikade nyligen i boken Ädno/Älven/The River av Mia Rogersdotter Gran, en bok om hennes hemtrakter. En berättelse om Luleälven. Det finns mängder, jag nämner inte fler här. Vill mer poängtera att dokumentera sin vardag är viktigt, det är kul och inte minst, det är det definitivt det som ligger enklast till hands. 

Får nu passa på att nämna min egna bok som beräknas vara klar längre fram i höst. Det troliga namnet blir nog ”Var god dröj!”, den engelska versionen och titeln blir då ”Please Wait!”, i den har jag skildrat vardagen för platser i framför allt Skåne. Mer om den kommer längre fram.