Tittar man i backspegeln, vilken musik som betytt något i ens liv, i uppväxten, under andra delar av livet, då kan jag plocka ut en stor skara grupper, genrer och artister. En av grupperna som haft en mycket framträdande roll och plats är The Cure, Robert Smiths egensinniga röst, deras karraktäristiska basgångar, samma sak med gitarrerna, detaljer som gjort deras musik, till just deras egna musik. Ofta rätt dystra texter och melodier, men så bra!

Jag släppte The Cure under en period, efter Kiss me, kiss me, kiss me, uppstod ett glapp på ganska många år. Kan tilläggas att jag släppte ganska mycket då, musik som varit en oerhört stor del av mitt liv, fick nu steppa tillbaka och lämna plats för annat. Studier och studentliv i Lund tog nu en stor del av tiden. Med detta menar jag att jag inte lika aktivt tog del av ny musik, mer lyssnade på det som jag hade i skivsamlingen, nytt köpte jag inte, hade urusel ekonomi.

Hamnade under tidigt 2000 tal i en diskussion om livemusik och personen som jag pratade med satt The Cure på en piedestal. Förstod det inte riktigt. Hade dessutom rätt svårt att tro att det kunde vara så. Grupper som hängt med ett tag brukar normalt inte bibehålla sin storhet. Det går lite i vågor. Bra album varvas med rätt vissna saker. Jag lyssnade vilket fall igenom allt låtmaterial som jag inte lyssnat nämnvärt på. Det var Disintegration, Wish, och de efterföljande. Dessa två nämnda album visade sig vara två guldkorn, de är otroligt bra, jag har lyssnat mycket på dem.

Nytt album – Songs of a lost world

Det nya albumet släpptes idag, titeln ”Songs of a Lost World” ger inte några glada föraningar. Det är dystra texter, som exempelvis avslutningslåten ”Endsong”, eller ”And Nothing Is Forever”. En framtid som var fylld av drömmar och förhoppningar, som nu är borta. Att åldras, se tillbaka på något som nu ligger bakom en. Är väldigt dystopiskt och realistisk tolkning av vår omvärld, hur vi alla håller på att skapa något som vi inte vet vad det leder till, klimatförändringar, urholkade demokratier. Hur diktatorer, demagoger, galningar som är makthungriga förgriper sig på andra, tar sig på oerhört stort allvar och tillskansar sig makt.

Smiths röst låter som den gjorde på vilket som helst av de tidigare albumen. Basens ljusa melodiska slingor, allt känns som det gjort, så bra. Har bara hunnit lyssna lite. Det är så nytt, men ändå så bekant, och så bra!

För er som inte har koll på albumen, en länk till The Cure på Discogs

Tack Robert Smith och The Cure!