Såg nyligen den Amerikanska dokumentären ”The Price of Everything” på SVT, en inte helt angenäm stund. Det var en hel del vettiga, sunda människor, det var dock några som fick väldigt mycket plats som fick mig att bli äcklad. Människor som var otroligt ytliga och ansåg sig för lite mer än andra. Jag hade faktiskt stunder då jag stängde av och gick därifrån, för att några minuter senare slå på det igen.
Konst är, ja vad är konst? Konst är för många en ren investering, en penningplacering. För andra är det konsten som sådan som är det centrala, skapandet, det kreativa, det tankeväckande. Konst har kanske ett djupare budskap, man vill kanske berätta något. Kanske bara vara vacker, eller ställa saker på sin spets.
Självklart är detta inte en svart-vit värld, mellan den rena investeraren och konstnären finns det självklart också människor.
Mitt bestående intryck från dokumentären var dock mest avsmak!
Auktionsverken och de stora galleristerna är rätt vidriga aktörer, där är det ”money talks”. De vill och försökte även få det till att konstens kvalitet är hårt kopplad till priset, bra konst – dyr konst, sämre konst – billigare konst.
Vem är personen att göra den bedömningen?! Kan i så fall konst bli både bättre och sämre, priset kan ju variera väldigt.
Jeff Koons var med en hel del, det sades i inslaget att han var den mest/högst värderade konstnären i världen, ändå är det ju faktiskt gränsfall till kitsch. Han driver en fabrik för massproduktion. Så har det kanske inte alltid varit, men det är sannerligen lätt att bli förblindad av pengar. Han har självfallet verk som är fascinerande, men filmen från hans ateljé känns rätt märklig, han målar inte själv, han går och kikar på alla sina anställda som målar. En anledning till att han inte gör det är att han inte skulle hinna med att göra så många ”verk” om han målade själv. När blev det ett självändamål att göra många verk?!
Likheter mellan design och konst
Att design och konst har likheter får inte så många att höja på ögonbrynen, design har även det i den sjuka världen ett strävande hos många att vara dyr, nobel, snobbig, exklusiv, medan det i själva verket handlar om något helt annat. Konst känns ofta likadant.
En konsthandlare sa, bli inte en konstnär om du inte absolut, absolut, ABSOLUT måste. 99,999% av alla konstnärer är fattiga och har det kämpigt ekonomiskt. Nu är det ju inte det som avspeglar ett livs kvalitet, hur mycket man tjänar alltså, som tur är.
Finns det ett självändamål i att konst skall vara dyr, exklusiv, snobbig? För vissa är det helt klart så.
Modeindustrin och konst delar värderingar
Som en konstkritiker så bra säger det i filmen, många konstnärer vill synas på de fina ställena, bland societet, vara exklusiv. Det är extremt få förunnat att tjäna stora pengar på sin konst, att hamna i finrummet, vara exklusiv, men de finns. Jeff Koons med sina koncept, ett blått klot som han placerar lite varstans, blankpolerade ballonger, plastgrisar, ja en massa ”kitsch” i min värld. Dessa köps och säljs för fantasisummor.
En annan smått märklig sak i denna dokumentär är diskussioner av priser på saker, de säger exempelvis 50 (femti), det är då underförstått, miljoner i vissa fall, tusen i andra, ….
Ingenting av det som tas upp i dokumentären är särskilt viktigt, det är egentligen inte ens problem, möjligen ett I-lands problem. Det visar snarare på vår välds, mänsklighetens synnerligen skeva uppfattning om vad värde på saker och ting är. Man kan vara villig att betala 50 miljoner dollar för en tavla, men anser att en påse socker som kostar 1 dollar är dyrt. Att donera pengar till fattiga, miljöorganisationer, till kultur i övrigt, det gör man inte! Allt är naturligtvis relativt, men likväl, det är en smula sjukt.
.
