”Something personal”,  kanske någon förleds att tro att detta är ett extra personligt inlägg. Så är det inte, Something personal är titeln på boken om Richard Avedon. Boken som hans sekreterare,  hans högra (eller vänstra) hand, Norma Stevens, skrev efter hans död. En bok som faktiskt kastar ett lite för mig annorlunda sken över en fotograf jag verkligen satt på pedestal. Sannolikt mycket beroende på min okunskap, ovetskap om honom. Hur som helst är det en 700 sidor tjock bok som handlar om Richard Avedons liv, från födsel till hans död 2004.

Richard Avedon är oavsett av vem, vad eller hur man ser på det en av den moderna fotografins största och mest inflytelserika fotografer. Hans porträtt mot den vita bakgrunden, hans modebilder, hans långa karriär, Hasselbladsprisvinnaren 1991, allt detta har lämnat spår och påverkat mängder av fotografer. En sökning på Youtube med orden Richard Avedon ger mängder av träffar. Både om honom, och hans sätt att fotografera. Det är otaliga videos som försöker förklara hans ljussättning, vilken kamera han använder, hur han var som person, hur han var som fotograf, hur han tar sina bilder. Den här boken kastar ett ljus och över vissa av dessa frågor. 

Something personal, biografin över Richard Avedon, en i mängden kanske man skall tillägga.

En av de riktigt stora

Richard Avedon var samtida med en av de andra riktigt stora porträttfotograferna, Irving Penn. Två helt skilda stilar, två helt skilda sätt att jobba, två helt väsens-skilda personer. Vem man föredrar är inte så väsentligt. De har på var sitt sätt påverkat mängder av fotografer. Jag har nog mer föredragit Penns bilder, men samtidigt gillat Avedons porträtt. Båda synnerligen enkla, Penn med sin grova pressening och ”hörnet”, Avedon med den vita bakgrunden. Avskalat och rent. I Sverige har vi Hans Gedda som en liknande fotograf, om än lite senare, men Hans Gedda har även han haft sammas syn på porträttet, det avskalade och enkla. Inga onödiga attribut. 

Biografin eller den skrivna historien

Norma Stevens, Avedons sekreterare fram till hans död 2004, jobbade för honom under 30 år. Någon gång, redan under det första eller kanske första åren som hans sekreterare  påtalade Richard Avedon att hon skulle samla på anekdoter och detaljer till boken. Han sa även att inte sålla bort det som kunde framställa honom i dålig dager. Hon var rätt oförstående till en början, som hon själv uttryckte det, ”jag hade inte några planer på att skriva en bok, eller någons memoarer”. Men tiden gick och det blev till slut många små anekdoter och detaljer som hon var med om att uppleva under dessa 3 decennier. Boken som kom ut för någon år sedan, 2019, 15 år efter Avedons död, är i mångt och mycket inte så mycket om hans fotograferande.

Den som köper boken för att få en inblick i hur Avedon fotograferade rent tekniskt, den blir besviken, det finns inte något sånt. Flera, rätt många faktiskt, av kapitlen är om hans privatliv. En påtaglig penninghunger och ett liv i flärd återspeglas rätt tydligt. Avedons privatliv kan för vissa vara intressant, men för min del så är han inte en spännande privatperson, mer en spännande fotograf.

Något som med glasklar tydlighet framgår i boken är att han levde sitt liv med fotografin och sitt fotograferande. Hans liv var fotografi. Något som är påtagligt bland de flesta storheter, oavsett genre, yrke eller inriktning, jobbet och livet är ett och detsamma. Vilket egentligen bara visar att det krävs jobb, enormt mycket jobb för att nå framgång. Detta gäller ju allt, alla inriktningar, kultur såväl som sport och näringsliv. Vill du bli rik, ja då får du bli kriminell eller jobba hårt. Vill du nå framgång inom målning, fotografi, skrivande, ja jobba på, jobba, jobba. Jobbar man på kan framgången komma, dock inte någon garanti att det blir fallet trots hårt slit.

Avedons assistenter

Avedon var verksam under en hiskeligt lång tid. En tid som det passerat mängder av assistenter, en del stannade länge, andra packade inte ens upp sin väska. Av alla assistenter har valts ut ett gäng som bidragit med anekdoter it boken. En lite rolig är Tim Walker, idag en etablerad och känd, välrenommerad fotograf. Hans berättelse bli lite kul länsning, då han var en av de få i boken som blev uppsagd, han var för långsam. Han skrattade gott åt det själv och det är kanske inte hela sanningen man får läsa här. Andra som passerat är Hiro, men av Avedon ansedd som lite för duktig, vilket gjorde att han inte blev kvar. 

Sådana där anekdoter är det många av och det kan vara lite lättsam och rolig läsning, men som sagt boken är 700 sidor och det kan bli lite mycket av det.

Skulle jag då rekommendera boken för andra att läsa? Helt klart läsvärd i vissa avseenden, men lite väl lång och i min smak lite för mycket av personliga saker som inte riktigt intresserar mig.  Boken dock läsvärd för alla som vill veta mer om Avedon och hand liv.