För mig har mörkrumsarbete alltid varit synonymt med svart-vitt, att jobba i skenet från den orange-röda lampan. Se bilder växa fram i skålen med framkallare. Färglabb var något fjärran, svåråtkomligt. Möjligen Cibachrome som jag sett när andra labbat med. Färglabbet, färgnegativ, C-41 och RA-4, det fick någon annan pyssla med.

Jag läste i våras en fantastiskt rolig kurs på HDK Valand, GU, Analoga processer. En kurs som tar upp det mesta som är grundläggande för att kunna jobba med analog fotografering, både färg och svart-vitt.  

I början på året var jag upp och jobbade i färglabbet på Valand. För den som är van att stå i S/V labbet, exponera, skålframkalla sina bilder, fixera, skölja och slutligen torka,  då är detta lite annorlunda. Här sköts hela den kemiska biten av en maskin. Det man gör är att exponera i förstoringsapparaten, se till att färgbalansen i bilden blir som man vill. Det exponerade pappret stoppar man sedan in i en maskin, där ena änden finns i det mörka rummet. När väl pappret är instoppat går man genom ljusslussen och väntar ca 4 minuter, ute i ett upplyst rum kommer sedan den färdiga bilden ut, torr och klar, i andra änden av maskinen. Först då ser man om exponering, filtrering blivit som man vill.

Färgkopiering har inte samma möjligheter att styra kontraster, det finns inte olika hårdheter på papper som hos det svart-vita. Det kan visserligen skilja lite mellan olika papper, men en graderad skala, (1-5), det finns inte.   

Färgkopiering något annat än Svart-vitt

Att kopiera färgbilder kan till en början kännas frustrerande, det är ju ett extra moment med färgkorrigering som tidvis kan vara besvärlig. Det skiljer sig även en hel del hur olika filmer kräver olika filter-inställningar. Själva basen på filmen är färgad och den kan skilja sig en del mellan olika tillverkare. Det lönar sig ofta att använda samma filmtyp, då har man lite gratis och vet ungefär hur filtren skall ställas in. Du spar med andra ord lite tid. Det är annars inte något större bekymmer att använda olika filmer.

Något som man omedelbart noterar, färgfilm är väldigt finkornig. Det märker man så snart man använder kornluppen för att ställa skärpan. Det är inte mycket till kornstruktur man ser, inte ens på en uppförstoring från ett småbildsnegativ. 

Papper är inte så mycket att välja på för färgkopiering. Fuji som är en stor tillverkare, där finns lite olika ytor, jag kan för lite för att uttala mig om det finns olika varianter vad gäller andra egenskaper. Kodak har också papper, det är nog de tillverkare som finns.

Det är verkligen kul att vara i färglabbet. Trodde inte att jag skulle hamna i den här situationen med tillgång till färglabb, och fotograferade ju inte heller då färg i någon större utsträckning, aldrig, är nära sanningen. Tillgången på färglabb och kopierandet har medfört att jag gradvis börjat fotografera mer med färgfilm. Ett helt annat sätt att se på bilder och fotografera. Från att se bilder med gråskalor, toner, och till viss del mer form, ser jag nu bilder som bygger på färgerna. En bild kan alltså bestå till stor del av enbart färger.

Kul och sannolikt även nyttigt att tänka i dessa banor. Idag har jag alltså med mig minst två kameror, en med S/V film och en med färg. Beroende på motivet så väljer man det som passar bäst, färg eller S/V.

Skrev ett par olika inlägg om just färgfilm för inte så länge sedan (Dåligt med 120 film för färg, och Fuji PRO 400H läggs ned). Utbudet på färgfilm är magert och framför allt konsumentsegmentet.

Lite exempel på bilder jag tog fram i veckan, bilder från mitt projekt ”Domesticerat landskap”. En studie av människans spår i naturen. Vad människan skapar och exploaterar. Några av bilderna är analoga färgbilder. Se länken: A Domesticated Landscape