Nya idéer, nya bilder, nygamla metoder, nya infallsvinklar. Så kan det se ut för att utvecklas, men det krävs även reflektioner. Att stanna upp lite då och då och utvärdera arbetet, lika viktigt som nya idéer. Det är så lätt att köra på i hjulspåren som banas av den stora massan, inspirationen hämtas bland de som är mest tillgängligt, vilket idag är dagens sociala medier.
Det är lätt att ta samma bilder hela tiden, man åker till en ny plats, men i själva verket tar man samma bild som på andra platser. Det kan även vara att man åker till samma platser gång på gång, om det är bekvämlighet eller kanske så att man vet vad man får på en bekant plats. Samma bilder tas gång på gång.Tål att tänka på vilket fall. Att åka till samma plats liksom många andra är dock oftast en lite tråkig och förutsägbar plan.
Samma plats men en annan utrustning
Av någon anledning har jag sedan de första staplande stegen med en kamera, alltid fascinerats av de gamla storformats kamerorna. Det var något med dessa som väckte min nyfikenhet. Bara det där med att lägga ett skynke över huvudet och se bilden upp och ned på en glasskiva. Det var dels något högtidligt över det, en bild tog man, kanske ett par. Det var även någon märklig känsla av att de hade kontroll över allt, tar man endast en bild, ja då måste det ju bli rätt. Ingen tvekan över vad det skall bli. Eller?
Som jag skrev i inledningen så är det lätt att gå på den upptrampade stigen, att vika av kan kännas lite besvärligt. Jag har konstaterat att med storformatskameran så tar jag definitivt andra bilder än med småbildskameran, mellanformatskameran är nog även som namnet antyder, just något mittemellan. Borde kanske göra detta oftare, inte bara tänka tanken.
Jag har alltmer börjat fundera varför jag fotograferar, varför jag tar de bilder jag tar. Vad vill jag berätta med dessa bilder? Det är så lätt att i dagens regn av bilder som sköljer över oss, dras med, och kanske själv ta liknande bilder. Är det sådana bilder man innerst inne vill ta? Det kan det ju vara, men det kan även vara bilder man tar för att man själv inte reflekterar över varför man tar man tar just dessa. Jag tror att alla tar bilder som smälter in väl i det mediala flödet, till och från. Det är nog dock lite då och då bra att ta ett steg åt sidan och reflektera vad man sysslar med, varför man gör det och om det känns rätt.
Hantverket är viktigt
För egen del så var steget tillbaka till det analoga ett viktigt steg. Det märkliga med det digitala fotograferandet var att jag aldrig kände mig nöjd. Jag kände mig aldrig helt färdig, blev någon bild bra så kändes det inte som den var färdig, det kändes lite som fusk. Så är det självfallet inte, men känslan fanns där hela tiden, det kändes inte som ett riktigt hantverk. Bilderna kändes inte rätt. Så för min del är hantverket viktigt, det andra är att den analoga bilden är fysisk, negativet, bilden är något som man kan ta på. Det är en process som har en tydlig given kronologisk process och det går inte att själv påverka det hela i så stor utsträckning efter exponeringen. Det är fler steg innan bilden är synlig. Vikten av att göra rätt hela vägen är större, det finns inte lika många möjligheter att korrigera fel längs processen.
Det är här som storformatet kommer in, det är endast en bild åt gången och det är så mycket jobb med varje bild att det får inte gå fel. Går saker och ting fel så får det genomslag omedelbart. Det är så pass omständligt att ta en bild med dessa kameror, att vara noggrann och saktfärdighet blir en naturlig del av processen.
Att sedan ett negativ kan kontaktkopieras för att få en bild är rätt häftigt. Jag tror att den långsamma proceduren med dessa stora kameror är nyttig, det tvingar en att planera, tänka till, mäta, komponera och till slut ta själva bilden. Kreativitet är inte synonymt med snabbhet.