Antalet yrkesfiskare i Sverige krymper stadigt, det är just nu runt 1200 personer som har en licens för sitt fiske. En medelålder som är över 50 år visar på att det är ett yrke som är kraftigt nedåtgående, mycket tack vare krympande fiskbestånd. En annan anledning är för små marginaler, det är svårt att få ekonomi i det.
Gammal bild från Ale stenar.
I början på mars i år besökte jag Kåseberga och Ale stenar. En plats som jag kanske i brist på fantasi och idéer åker till för att fotografera. Det är sällan, om ens någonsin som man är ensam på plats. Ale stenar lockar turister, hundägare, fotografer, och annat löst folk. Varför åker jag då dit när jag vet att det finns en mängd med andra ställen som är spännande och minst lika tacksamma att fotografera. Jag får skylla på slöhet. Det är lite jobbigt att ta sig ur en komfortzon ibland. Det är en fin och trevlig plats.
Just denna gången var dock planerad då väderleksprognosen lovat dimma, något som alltid är lockande och passande för bra bilder. Hade en idé på bild som jag inte tagit ännu. Jag anlände denna lördagsgryning lite sent och ser på håll en bil på parkeringen, någon var redan på plats. Vilket inte dimman var, det var en helt klar himmel. Inte en bra start, redan nu var de bilder jag hade i huvudet omöjliga att ta. Väl på plats så är det ju ändå ett måste att promenera upp till Ale stenar för att se på vad för möjligheter som erbjuds. Ungefär som det brukar kunde jag konstatera, så det blev inte taget några bilder.
Den siste yrkesverksamme fiskaren i Kåseberga
Då dimman inte var på plats så kändes det inte så värst meningsfullt att stanna, bilder på dess stenar har jag mängder av. Packade ihop grejorna och kunde på avstånd höra en båt ute till havs, ett ljud som växte sig starkare då båten närmade sig land. Jag kikade ut över havet och kunde se en liten vit båt komma västerifrån, den rörde sig hyfsat snabbt och efter några minuter kunde jag känna igen båten, den brukar nämligen ligga i hamnen i Kåseberga.
Bestämde mig för att försöka vara på plats nere i hamnen då den lade till. Stod på plats med kameran då båten rundade hamnpiren och sakta gled in i hamnbassängen, där den sedan lade till på sin plats.
I hamnen var det ytterligare ett par personer, fågelskådare. Jag frågade som hastigast om de sett något kul. Kornsparvarna vid Hammar hade de sett, de hade även sett den lite tilltufsade sädesärlan som håller till hamnen. Den hade jag även sett, tidigt anländ, eller kanske är det en fågel som varit kvar och aldrig flyttade i höstas.
Båtens motor stannar till slut och efter ett par minuter kliver fiskaren upp på kajen, han bär iväg en liten korg med vad som kan vara fångsten. Fiskaren är Bo Wallin, den siste yrkesverksamme fiskaren i Kåseberga. Jag går fram och frågar om jag får ta lite bilder, vilket han inte hade något emot. Fick några bilder, kanske är det den sista yrkesverksamme fiskaren någonsin i Kåseberga?
Fångsten var inte stor, i den ena korgen ligger några plattfiskar, i den andra korgen är det några få riktigt små torskar.
Dagens fångst
Jag frågar hur fisket varit. Bo berättar att det i stort sett inte är någon fisk, dagens fångst är några kg, minns inte helt säkert om han sa, 5 kg eller däromkring, jag kunde vilket fall själv se att det inte var mycket. Dessa små torskar och ynka 5 kg är resultatet från 2 km garn, lätt att inse att det inte bär sig ekonomiskt med en sådan fångst. Ett synnerligen magert resultat för en så pass stor arbetsinsats. Ta tiden som krävs, bränslet för båten och sätt det i relation till fångst så är det förståeligt att det inte är så många unga som vill jobba med detta. Det är tuffa förhållanden även om det just denna dag är 2-3 grader varmt, ute på havet är det ett kallt hav, blåst, ett kylande vatten som stänker upp. Tidiga mornar. Är utöver det fångsten mager, ja då är det inte mycket positivt att finna. Avskräcker nog många.
Vi pratas vid och kan konstatera att vi båda är rätt bekymrade över utvecklingen i havet. Kåseberga hade som mest ett 30-tal fiskare som var stationerade i hamnen, en siffra jag fann på nätet, den låter dock inte helt galen. Isabella Lövins bok Tyst hav, har en siffra på 2700 licensierade fiskare totalt i Sverige och den boken har nu drygt 10 år på nacken. Så på dessa 10 år har yrkeskåren mer än halverats.
Fiskare vill ofta skylla på säl, skarv, och andra faktorer, inte fisketrycket. Bo sa inte så mycket om detta. Vi pratade om föroreningar, framför allt i Östersjön som är ett skitigt hav. Ett tag var det betraktat som ett av det skitigaste haven på jorden. Om det stämmer vet jag inte, men havet är litet och ligger som en lite tarm, ett appendix till Atlanten och omgärdat av jordbruks- och skogslandskap. Kraftigt övergött och lider av dålig syresättning.
Han berättade att han varit yrkesverksam fiskare hela sitt liv, numera var han pensionär och fiskade inte för sin brödföda, vilket han var glad för. Det hade ju inte fungerat, det finns inte fisk nog för att kunna leva på yrkesfiske. Han berättade om fångstkvoterna som idag var en spillra av tidigare storlek, med all rätt. Det finns helt enkelt inte fisk nog att ha större kvoter.
Exploaterar naturresurser
Människan verkar ha svårigheter med att se att vi bidragit med en hel del obalans i naturen. Överfiske, övergödning, skogsskövling, med mera, att säga att vi inte bidragit med det mesta till dagens problem är att blunda för sanningen. Vi exploaterar jordens resurser som om de var obegränsade, oljan, mineraler, allt tar slut någon gång. Nedsmutsningen av haven har pågått i alla tider, det som inte synts det finns inte inte. Idag får vi känna av konsekvenserna, enorma plastansamlingar i haven, övergödda sjöar och hav, överfiskning, så där kan vi fortsätta.
Det var vilket fall en trevlig pratstund vi hade i hamnen. Om några år har säkert Bo Wallin helt lagt ned sitt fiske, då är kanske hamnen helt död? Det är då en ren turistattraktion, det ligger kanske någon segelbåt förtöjd under sommaren. Någon står och metar på hamnpiren.
Andra exempel med liknande historia är Gräsgårds hamn på Öland, idag är det en hamn som håller på att förfalla. Stugor som ruttnar, hamnpirar som vittrar sönder, en hamnbassäng som sätter igen av indrivande tång. Tidigare en aktiv hamn med ett flertal yrkesfiskare som hade Gräsgård som hemma hamn.
Framtiden känns synnerligen oviss och trots försök så är det lite svårt att se hur människan skall ta sig ur detta utan stora konsekvenser.