Ett kort besök i gamla hemtrakterna hanns med för ett par, tre månader sedan. Vad som var tänkt att vara en sommar med en längre tur i mina gamla hemtrakter, fick skjutas på framtiden på grund av Covid-19. Denna helg var jag dock upp till Köping och hann då med en sväng till de fina markerna norr om Köping. Kolsva, Karmansbo, Hed, Skinnskatteberg, Uttersberg med flera platser, kort sagt bergslagen. Målet för just denna tur var det gamla lägret för krigsflyktingar under andra världskriget, Krampenlägret. Ett läger med ryska soldater som hölls fångna här under andra världskriget. (Se bild nedan). En lite trist del av den svenska historian. Soldater som flytt från tyska läger för att hamna in Sverige och sedan utlämnas till Stalin och rätt säker död.

”Rysstenen”. Ristades in och skapades av de ryska soldater som var internerade på Krampenlägret.

Anledningen till mitt besök var min mormor, hon skulle nu få sin sista vila. Hon blev över hundra år och har varit en central person i mitt unga liv. Föddes något år efter första världskriget, var 20 när det andra världskriget bröt ut. Hon har fått uppelva ett världskrig, en industriell revolution, sett hur kunskapssamhället vuxit fram till dagens informationssamhället. Otroligt stora förändringar, och snabbt har det gått också. Hon ägde aldrig en mobiltelefon, hon hade aldrig suttit vid en dator, saknade körkort. Hennes liv har givetvis förändrats med samhällets utveckling, men att vara så gammal i dagens samhälle var nog inte helt lätt.

Dagens teknologi passar inte  alla

Idag är det väldigt mycket som sköts via dator eller ”smartphone”. Har man inte det så ”straffas” man. Straff i form av påslag i avgifter, eller helt enkelt bli utestängd från vissa saker. Bara en sån sak som att hantera kontanter är bekymmersamt idag. 

Min morfar som gick bort redan innan milleniumskiftet, han hade inte något förtroende för banker, myndigheter, eller överheter. Han plockade vid varje månads slut ut sin lön, sin pension, ja alla utbetalningar tog han i kontanter som han sedan sparade på hemlig plats i hemmet. Kanske inte en optimal lösning, men så gjorde han. Det här blev en liten överraskning när mormor skulle flytta för så där 20 år sedan, hon hittade nämligen en avsevärd bunt pengar på ett av morfars hemliga gömställen. En liten skatt! Morfar dog för drygt 25 år sedan, sina gömställen för pengarna, de höll han hemligt. 

Bergsalgen – ett pärlband av bruksorter

Väl uppe i mina uppväxtområden så tog jag en tur norrut. Hedströmmen, som mynnar i Mälaren precis söder om Köping har sin början i Dalarna, den slingrar sig sedan ned genom Västmanland. Den är ett av de större vattendragen i denna del av länet, skär som en pulsåder genom landskapet och Bergslagen. En liten men väl så viktig del av landskapet. Utan vattenkraften hade inte bergslagen varit vad det en gång var. Hedströmmen är i ett avseende fullständigt förstörd, den är nämligen full av kraftverk, alla väldigt små. Alla dessa innebär hinder för fisk och andra vattenlevande organismer, det är stopp.

Jag fick då jag passerade Kolsva möjlighet att kika in i Kolsva järnverks gamla lokaler. Den gamla delen med gjutformar och där det egna kraftverket låg. Järnverket hade nämligen ett eget kraftverk, visserligen inte så stort, men väl en turbin för vattenkraft. Idag är det taget ur bruk, men dammen med ett annat kraftverk finns kvar, precis som tidigare, det är tvärstopp för alla organismer som förbi.

Det är både skrämmande och samtidigt lite fascinerande  att se mängden av damluckor och stopp utmed Hedströmmen. Det är, eller mer korrekt, var mängder med små smedjor och gjuterier. Kolsva järnverk var ett av de större och även det sista och var verksamt fram till för några år sedan. Det gick inte bra och till slut var det bara konkurs som återstod. Vad jag förstod på den jag pratade med så hade det tydligen kunnat leva vidare, men konkursförvaltaren gjord ett uselt jobb, vilket blev spiken i kistan. Idag är området fullt av små verksamheter som, ”Kolsva järn och smide”, vilket var det jag kikade in i. 

Fortsätter man turen utmed Hedströmmen, det räcker med några kilometer, där stöter man på nästa dam, ytterligare någon km, så är det en ny, så här håller det på. Samtidigt som det är rätt förfärligt att vattendragen förstörs, så är verksamheterna som låg och verkade här kulturminnen. Kraftverken borde rimligtvis rivas ut, vattenvägen borde friläggas, men byggnader borde få stå kvar och även skötas om. Dessa är en viktig del av den svenska historien och ett viktigt led i den Svenska välfärden och industrialiseringen.

In i bergslagens skogar

Vid Uttersberg vek jag av västerut , passerade Galleri Astley, fortsatte sedan in i skogarna, på små grusvägar som ledde mot Riddarhyttan. Små tjärnar, myrar, skog, fantastiskt fint. Tog min fika intill en av de små tjärnar som ligger i området. Lugnet och tystnaden är så skön, det man hör är vinden som susar, förbipasserande fåglar och enstaka vakande fisk.  Över vattenytans näckrosor patrullerar trollsländorna sina revir, inkräktare jagas omedelbart bort.

Lite överraskande så var det en hel del husvagnar och husbilar som stod uppställda lite här och var. Det satt människor i solen, fikandes, solandes eller bara vilande med en god bok. 

Egentligen är skogarna kanske inte så där fantastiska som man kan tro, ur ett biologiskt perspektiv, biodiversitet, ålder med mera. Skog är en naturresurs som av staten och andra skogsägare ses om en åker, den skördas med jämna mellanrum. Skogarna här är precis sådana, de avverkas med jämna mellanrum, men en viss skillnad är det mot de skogar ”planteringar” man ser i Skåne där jag bor. Där är det gran, och i stort sett enbart gran. På senare tid har det börjat bli lövskog, eller i vart fall någon form av blandskog. Här är det ett stort inslag av tall, så trevligt, det blir mycket ljusare, det blir en annan undervegetation.

Hur som helst, projektet skjuts på framtiden och det blir ett nytt försök till sommaren 2021.