Jag läste en bok

En bok som jag inte ägnat någon tid, eller intresse för, fick häromdagen oväntat värde. Jag jobbar med flera projekt och är lite ute på tunn is med delar av det. Testar nya metoder, testar nya motivområden, testar helt nya sätt att arbeta och visualisera mina tankar. Satt i den nyinredda läshörnan, en läshörna som för små pengar blev till ett av favoritställena i huset, allt begagnat. Där satt jag alltså och tittade på böckerna i bokhyllan, letade efter inspiration och uppslag. Där stod boken, Mellan verkligheter, Fotografi i Sverige 1970-2000.

Ett litet guldkorn, visade det sig, som bara stått där och inte fått någon uppmärksamhet från min sida. Fotografer och genrer som haft någon betydelse mellan 1970 – 2000, kanske inte helt komplett. Mycket är hur som helst med och det mesta är relevant och bra. Så kul när man finner en sådan här bok, i synnerhet som den står i den egna bokhyllan. Köpte boken för några år sedan på Landskrona fotofestival. Släpade den under hela dagen och minns att jag då ångrade att jag köpte den, så tidigt på dagen, ett släpande resten av tiden!

En bok som idag är värd varenda krona och svordom som jag fällde för att den var i vägen, tung och mest jobbig att bära. Det var jag och min kompis Peer Eriksson, som var i Landskrona och besökte bokdelen av festivalen.

Läshörnan
Den nyinredda läshörnan som blivit lite av favoritplatsen i huset.

Fotoboken- både text och bild

I fotoböcker tittar man ofta på bilderna, dock inte denna. Här är texterna välskrivna, informativa och varierande. Detta är en bok där texterna är viktigare än bilderna, eller kanske lika viktiga. Varje kapitel har sin egna författare och sitt egna fokus. Jag för min del letade lite efter något om Carl-Erik Ström, en för mig till för någon/några månad(er) sedan okänd artist. Han var lite före sin tid, fick inte den uppmärksamhet som han kanske borde fått, men han lever och hans verk finns kvar. Han arbetade i en genre som kanske inte riktigt låg i tiden då han var som mest aktiv, 70-talet och 80-talet. En tid med stark prägel på dokumentation, med fotografi som inte sågs som ett riktigt konstnärligt uttryck, det var mycket dokumentärfotografi. Skolor och utbildningar inom foto var yrkesskolor, eller med fokus på dokumentärfoto. Givetvis inte enbart, men det som inte kunde räknas in där hamnade lite i skymundan.

Fotoboken är som jag ser det det optimala sättet att förmedla bilder. Om man inte har möjlighet att hänga bilderna på väggen, vilket är det allra bästa. Att köpa konst/bilder är ofta är en ekonomisk fråga, där är boken, fotoboken optimal. Ta fram den och bläddra i när det passar och ställ tillbaka den på sina plats i hyllan, till nästa gång den kommer fram. Fotoutställningar är givetvis alltid kul, inspirerande och stimulerande att besöka, men vad sen då, efteråt? De lämnar en viss tomhet, det man sett finns kanske i minnet, minnen bleknar dock med tiden. Boken består och den kan man återvända till, hur många gånger som helst.

Omslaget på boken, ”Mellan verkligheter, Fotografi i Sverige 1970-2000”. (avfotograferat, omslagsfoto av Annika Elisabeth von Hausswolff)

Så fram för böcker, fotoböcker, noveller, essäer, alla böcker. Böcker är livet, i vart fall en del av det!

Framkalla stora printar

Stora printar drar alltid till sig uppmärksamhet. Bara genom sin storlek dras ögat till dem. En dålig bild blir givetvis inte i sort format, en bra bild kanske inte heller blir bättre, men väl större. Det är dock ett hantverk att göra stora printar, det är svårt, en svårighet som ökar med storleken. Dessutom kan en bild växa med storleken på en print, detaljer kan få en större betydelse. Eller precis tvärtom, detaljerna stjäl uppmärksamhet från helheten. 

Idag är det det sällan man ser riktiga mörkrumsprintar av någon storlek. Det är så otroligt mycket enklare att då scanna in negativet/positivet, bearbeta det i datorn och skriva ut. En annan sorts hantverk kan man säga. 

Det är dock något speciellt med ”riktiga” kopior som gjorts i mörkrummet. Jag kan inte låta bli att förundras över dessa stora silverkopior. Jag vet då jag betraktar den hur mycket jobb det ligger bakom bilden som hänger där på vägen, stor, inramad och tjusig.

Då Covid slog till 2020 läste jag Analoga processer på HDK-Valand. Det blev ett dråpslag för studierna. En kurs som är så praktiskt inriktad en kurs kan bli, analoga processer är just det fysiska, vi höll till i mörkrummet, i studion, framkallade film, framkallade papperskopior. Allt detta slogs igen och skolan stängde.

Det egna mörkrummet tar plats

Covid satte käppar i hjulet för studierna. Skrev ifjol Tillbaka till Mörkrummet, och Tillbaka till mörkrummet del 2. En av effekterna av Covid ifjol blev att jag satte upp mitt egna mörkrum. Som bilderna i de tidigare artiklarna antyder så är rummet inte stort, det gör att jag inte kan göra stora printar i det. Har skålar för 30×40, skulle kanske kunna göra 40×50 med visst besvär, sedan är det nog stopp. Framför allt är det bökigt med allt jobb kring kemikalierna, framkalla, fixera och  sköljandet. Att i apparaten göra kopior som är kanske 50×60, det skulle däremot gå bra.

Stora printar var det ja. Extra kul att jag som ett led i min nuvarande utbildning kommit i kontakt med studenter som delar ens intresse. Alla har ju givetvis ett intresse för fotografi, tänker nu mer på mörkrumsarbetet och i synnerhet på att prova på att ta fram stora printar. Som ett litet test har vi gjort egna skålar (isärsågade tunnor), det är kluvna tunnor som är kärlen för framkallning. Efter jul skall jag ta tag i det och prova 

Mitt mörkrum har nu funnit sin form, det sker visserligen små förändringar, men i det stora hela är det nu klart. En sak som inte är på plats är vattnet, jag har våtbänken, men har inte installerat vattnet. Har lite vant mig  med systemet som jag har idag, fungerar bra. Det kan dock bli lite bättre, med vatten så är det så nära utmärkt det kan bli med mina förutsättningar. Några bilder från rummet som det ser ut idag. Mer info med bilder på utrustning och på de stora printarna kommer lite längre fram.

Torra sidan, en liten bänk med ljusbord, bredvid ett skåp för filmframkallning.

Mörkrummet

Till vänster en anpassad våtbänk, rakt fram de två förstoringsapparater jag har, till höger den torra sidan med en bänk för allehanda förvaring.

 

Oro över mina gamla kameror

Jag oroar mig alltmer över framtiden, tänker i detta fallet på min utrustning som jag fotograferar med. Undrar lite hur länge det skall vara möjligt att fotografera med film, hur länge kameror, objektiv och annan kringutrustning skall hålla. Reparationer är ju redan idag ett bekymmer, både reparatörer och reservdelar är bristvara.

Igår tog jag lite bilder hemma, använde då min gamla Hasselblad 553ELX. Den krånglade lite, tyvärr! Vet inte helt vad som var orsaken till att den kinkade, den ville inte knäppa av. Jag tog bort objektivet, vred lite reglagen, tog till slut bort avtryckaren. Vips så fungerade den igen. Idag på morgonen, samma visa. Det visade sig idag vara batterierna som var lite klena, så det gick att åtgärda.

Just denna modell har jag ytterligare ett hus av, men det är det tyvärr något allvarligare fel på. Tider från 1/15 och uppåt och normal fotografering, ja då fungerar det, men för allt annat så är det något med elektroniken som är galet. Finns ingen som kan reparera det, finns inte heller några reservdelar. I en studio och på stativ, då är kameran dock fortfarande en fröjd att fotografera med.

För några år sedan sålde jag av de gamla 500 C, 500 C/M som jag hade, köpte mig ett (borde ha köpt två) 501CM. 500 C/M hade nog varit helt OK att ha kvar, det är likvärdigt mitt 501CM. Hur som helst är 501CM det senaste i raden av manuella kamerahus som Hasselblad tillverkade i sin V serie. Upphörde med tillverkningen 2005, vi kan bortse från en specialmodell som kom ut 2006, 503CWD. Det är nu 16 år sedan detta kamerahus tillverkades. 

Hur länge skall detta fungera? 

16 år, det är rätt lång tid. Det känns alltmer som att dagen då något går sönder närmar sig. Jag har svårt att sluta tänka och kan inte helt bortse från att dessa kamerahus kanske snart inte kan lagas vid eventuella fel. För fel kommer att uppstå, om inte annat så kommer packningar i kamerahuset att torka och behöva bytas. Kommer det att finnas kvar slitagegrejor att byta med? Hjälp på vägen är alla de människor som lägger upp filmer på youtube. Filmer där de i detalj går igenom hur man kan reparera sin grejor. Det är objektiven, kamerahusen, faktiskt en hel del. Så länge det är mekanik, då är det nog Ok, men så fort det blir elektronik, då är det genast en annan femma. 

Det kan givetvis bli problem med mekanik också, delar som slits ut och måste bytas, då är det helt plötsligt ett problem som kanske inte går att åtgärda. Jag är glad för varje dag som grejorna fungerar, men kan samtidigt inte skaka av mig oron över dagen då favoritkameran, objektivet lägger av, permanent!

För mig är det fysiska med fotografi viktigt, jag är tveksam att jag kommer att jobba på samma sätt, eller ens fortsätta den dagen det endast går att fotografera digitalt. Jag får ta ställning till det, det får bli, ”den dagen den sorgen”.

 

Oplanerat – som blev bra!

Ibland blir saker och ting inte som planerat, som denna  vecka. Jag skulle upp till Göteborg för studier, men det blev inget av med det. Vår lärare visade sig vara sjuk. Jag hade då jag fick reda på det redan köpt biljett, såg dessutom detta först på morgonen när jag var på väg till tåget. Bara att gå ombord och låta sig körs. Väl i på plats i Göteborg är det inte så svårt att fördriva tiden.

Jag passade på att se Hasselblad pristagaren Alfredo Jaars utställning, besökte konstmuseet och bokhandeln där. Fick vara lite i Fotolabbet, kunde skriva lite på alla texter som skall in. Framför allt fock jag tid över att besöka Hasselbladstiftelsens bibliotek, en riktig guldgruva. Har ni inte besökte det, gör det om ni har möjlighet. Länk till biblioteket Så nog fanns det att göra.

Böcker är livet

Böcker är ju något som jag gillar och besöket i biblioteket gjorde att jag köpte med mig ett par nya böcker hem. Två böcker jag är riktigt nöjd att jag köpte. Så bra. Hade det varit för 10 år sedan så hade jag inte köpt dessa böcker, men tiderna ändras, och så gör även jag. 

Båda böckerna kan sägs vara lite av retrospektiv av deras arbeten. Guy Bourdin boken är ett slags sammanfattning, skriven av hans musa Nicolle Meyer. Hon har gjort både bildurval och skrivit texter, riktigt bra bock. Guy var en banbrytande fotograf, tycker i vart fall jag. Dessvärre blev han inte så gammal.

Erwin Olaf såg jag för nu ganska många år sedan en dokumentär om, gillade redan då hans bilder, men mer blev det inte. På Hasselblads biblioteket hade de ett flertal av hans böcker, det fick mig att inse att det saknades något av honom hemma hos mig. Denna bok är en utställningskatalog, riktigt bra sådan.

Guy Bourdin – A message for you.

Erwin Olaf – Strange beauty

 

 

 

 

 

 

 

 

Det blev trots en dålig början, en riktigt bra stund i Göteborg. Två böcker rikare, två böcker jag sannolikt kommer att återkomma till många gånger.

Ett besök i färglabbet

För mig har mörkrumsarbete alltid varit synonymt med svart-vitt, att jobba i skenet från den orange-röda lampan. Se bilder växa fram i skålen med framkallare. Färglabb var något fjärran, svåråtkomligt. Möjligen Cibachrome som jag sett när andra labbat med. Färglabbet, färgnegativ, C-41 och RA-4, det fick någon annan pyssla med.

Jag läste i våras en fantastiskt rolig kurs på HDK Valand, GU, Analoga processer. En kurs som tar upp det mesta som är grundläggande för att kunna jobba med analog fotografering, både färg och svart-vitt.  

I början på året var jag upp och jobbade i färglabbet på Valand. För den som är van att stå i S/V labbet, exponera, skålframkalla sina bilder, fixera, skölja och slutligen torka,  då är detta lite annorlunda. Här sköts hela den kemiska biten av en maskin. Det man gör är att exponera i förstoringsapparaten, se till att färgbalansen i bilden blir som man vill. Det exponerade pappret stoppar man sedan in i en maskin, där ena änden finns i det mörka rummet. När väl pappret är instoppat går man genom ljusslussen och väntar ca 4 minuter, ute i ett upplyst rum kommer sedan den färdiga bilden ut, torr och klar, i andra änden av maskinen. Först då ser man om exponering, filtrering blivit som man vill.

Färgkopiering har inte samma möjligheter att styra kontraster, det finns inte olika hårdheter på papper som hos det svart-vita. Det kan visserligen skilja lite mellan olika papper, men en graderad skala, (1-5), det finns inte.   

Färgkopiering något annat än Svart-vitt

Att kopiera färgbilder kan till en början kännas frustrerande, det är ju ett extra moment med färgkorrigering som tidvis kan vara besvärlig. Det skiljer sig även en hel del hur olika filmer kräver olika filter-inställningar. Själva basen på filmen är färgad och den kan skilja sig en del mellan olika tillverkare. Det lönar sig ofta att använda samma filmtyp, då har man lite gratis och vet ungefär hur filtren skall ställas in. Du spar med andra ord lite tid. Det är annars inte något större bekymmer att använda olika filmer.

Något som man omedelbart noterar, färgfilm är väldigt finkornig. Det märker man så snart man använder kornluppen för att ställa skärpan. Det är inte mycket till kornstruktur man ser, inte ens på en uppförstoring från ett småbildsnegativ. 

Papper är inte så mycket att välja på för färgkopiering. Fuji som är en stor tillverkare, där finns lite olika ytor, jag kan för lite för att uttala mig om det finns olika varianter vad gäller andra egenskaper. Kodak har också papper, det är nog de tillverkare som finns.

Det är verkligen kul att vara i färglabbet. Trodde inte att jag skulle hamna i den här situationen med tillgång till färglabb, och fotograferade ju inte heller då färg i någon större utsträckning, aldrig, är nära sanningen. Tillgången på färglabb och kopierandet har medfört att jag gradvis börjat fotografera mer med färgfilm. Ett helt annat sätt att se på bilder och fotografera. Från att se bilder med gråskalor, toner, och till viss del mer form, ser jag nu bilder som bygger på färgerna. En bild kan alltså bestå till stor del av enbart färger.

Kul och sannolikt även nyttigt att tänka i dessa banor. Idag har jag alltså med mig minst två kameror, en med S/V film och en med färg. Beroende på motivet så väljer man det som passar bäst, färg eller S/V.

Skrev ett par olika inlägg om just färgfilm för inte så länge sedan (Dåligt med 120 film för färg, och Fuji PRO 400H läggs ned). Utbudet på färgfilm är magert och framför allt konsumentsegmentet.

Lite exempel på bilder jag tog fram i veckan, bilder från mitt projekt ”Domesticerat landskap”. En studie av människans spår i naturen. Vad människan skapar och exploaterar. Några av bilderna är analoga färgbilder. Se länken: A Domesticated Landscape