Rolleiflex – får liv på nytt

Har en gammal Rolleiflex stående som jag fått av en bekant. Det är en tidig modell med ett Tessar 75/3.5. När jag fick den hade den legat många år i ett garage, nedslängd i en kartong. Fukt, damm och annat hade då fått fäste i den.

Jag har haft den i min ägo i några år och den har fortsatt samlat damm, stått i hyllan som en prydnad. Har närt tanken att prova den, men den var mörk och murrig i sökaren och tiderna var sega. Det kändes inte så värst lockande då jag har andra kameror som fungerar bra.

Härom veckan tog jag dock tag i det och gjorde rent sökaren, vilket var väldigt enkelt. En rejäl förbättring, nu kan jag se i sökare och ställa skärpan på mattskivan.

Tiderna är fortfarande sega, alla tider längre än 1/10 är alldeles för långa. Hur som helst skall jag nu testa den, får hålla mig till exponeringar som är kortare än 1/10. Är dock lite tveksam till hur det är med beläggning på linserna, i synnerhet linsen som exponeringen sker genom. Den ser lite disig ut, och självklart ger det försämrad kontrast.

Hade tidigare en Yashica MAT, en makalöst bra kamera, knivskarpa bilder. Tyvärr så hände något med slutaren, den gav bara upp en dag. Sålde den vidare som reparationsobjekt. Gamla Rolleiflex verkar vara lite outslitliga, de får sig en genomgång då och då och tickar sedan på fram till nästa genomgång. Det är pålitliga mekaniska kameror, de har dessutom fina linser som tecknar skarpt. Äldre kameror saknar dock oftast multicoating, vilket kan ge försämrad kontrast, i synnerhet med kraftig sol, och då solen träffar linsytan direkt.

Storleken har betydelse

Vad som framför allt lockar mig med dessa kameror är storleken. Små, smidiga och bra optik. De andra mellanformats kameror jag har och använder är betydligt större och otympligare, det är Hasselblad och det är Pentax 67. Fantastiskt bra kameror, men ganska tunga och stora. Med allt detta i åtanke är det lite förvånande att de gamla Mamiya C330, C3 och liknande inte är populärare. De har utbytbar optik, riktigt fin optik och storleken är som andra tvåögda kameror. De är dessutom betydligt billigare än exempelvis Rolleiflex.

Får jag ordning på kameran och den ger skarpa bilder, då får jag ge mig på att rengöra linsernas på insidan. Om jag inte klarar av att göra det så kanske det är läge att skicka den på en rengöring och grundservice?

Det kommer nog en rapport om hur det går så fort jag provat och sett resultaten.

Utställning

I början på maj ställde jag och de andra studenterna på Masterprogrammet i fotografi ut på ett par av de lokala gallerierna som finns på skolan. ”MA1 Springshow” var titeln. En liten fingervisning vad vi jobbat med under vårt första år på utbildningen.

Det blev en fin utbildning där de flesta hade något spännande att visa. Mitt syfte med just denna utställning var att prova lite nya grepp. Det var lite ”work in progress”, inget av det som visas är att betrakta som färdigt. Ett syfte med utställningar är givetvis att visa sin saker, men även att få respons på arbetet. Vi är annars väl införstådda med varandras projekt och arbete. Nu ges det möjlighet att visa det för en nya krets av människor.

Mitt arbete är ”A human landscape”, bilder över människans spår i vår omvärld. Nedanför är en bild från mitt projekt.

Analog – digital

Just nu är analog fotografi, kombinerat med digital efterarbetning ganska givande och kul. Vad jag tänker på är ett par saker. Dels att skapa stora bilder för väggen, att göra dessa i ett mörkrum, det är ett bokstavligt talat ett mörker. Svårt, och otroligt omständigt, för att inte tala om all retuchering som måste till. Dels att göra sina egna böcker, det är makalöst smidigt med digitaliserade bilder som kan tas in i exempelvis InDesign, därifrån kan man sedan utforma sin egna bok. Att sedan printa ut detta är väldigt enkelt. 

Slår ett slag för halvformatet

Jag för min del är väldigt förtjust i mina gamla halvformatskameror, jag har en hög med Fujica Half och Fujica Drive. Riktigt skarp optik och pålitliga kameror. Ljustmätningen brukar ge upp, men det finns mängder med lösningar på det problemet. De ger 72 bilder på en 36 bilders rulle, för den sparsamme är detta hur bra som helst. Jag använder dessa kameror kanske primärt för att skapa sekvenser av bilder, dels panoramor, ett exempel kan ses nedan.

Panorama av stenbrottet i Skrylle, Dalby

En panorama gjord av 9 bilder från en Fujica half, laddad med Kodak Gold 200. Delbilderna är monterade i Photoshop.

Det andra är när jag vill ha en smidig kamera för snapshots, kanske på stan, eller när jag är ute och gör något tillsammans med andra. Där är Fujica drive väldigt smidig. Jag har tidigare skapat mina panorama bilder från just dessa kameror, men då har jag bara låtit bli att montera ihop dem i Photoshop, det blir en annan form av panorama, kanske gillar jag dem mer. Du behåller varje ruta och även den svarta ramen blir kvar, effektfullt.

 

 

Analog fotografi – på en knivsegg

Jag känner att det blir allt svårare att motivera mitt analoga fotograferande. Den största anledningen är nog priserna som snabbt skjuter i höjden. Det andra är färgfilm, där finns som jag ser det i stort sett bara Kodak. Kodak är idag väldigt dyrt och det är Kineserna som äger det, jag är tveksam om jag vill stötta Kina med mina pengar.

Det trista är att jag, och många med mig verkligen uppskattar det analoga fotograferandet. Det är något annat, jämfört med att ta bilder digitalt. Tyvärr ackumuleras svårigheterna alltmer. Förutom de ovan redan beskrivna bekymren, tillkommer det mer. Analog utrustning är en bristvara. Kameror, mörkrums utrustning med mera.

Utrustning för att digitalisera är också en bristvara. Jag vet att många digitaliserar med hjälp av digitalkameran, där går en gräns för mig. Jag har otroligt svårt att begripa varför man skall använda digitala kameran för att digitalisera, jag har dessutom svårt att tro att det skulle bli lika bra som en scanner, en bra scanner. En inscannad bild kanske är på 50 Mb, eller 100 Mb, eller som de mellanformats negativ jag scannar, 275Mb, vilken bild blir så stor och innehåller så mycket information om den kommer från en digital kamera? Skulle vara om man digitaliserar med en dyr och väldigt avancerad kamera, men det känns ju verkligen som att gå över ån efter vatten.

Analog fotografi, ett gammalt hantverk kämpar i motvind. Detta trots att det sägs att det säljs mer film för varje dag. Det har jag dock inte sett några färska siffror på för de sista åren, det är inte heller där problemet är.

Kostnader är tungt vägande skäl

Kostnaden är tungt vägande, och som jag ser det nu, är det stor sannolikhet att jag framöver helt slutar med analog färgfotografi. Kostnaden kommer att bli så pass dyr då jag slutar på skolan. Så länger jag studerar har vi fri framkallning av film och även fri framkallning av färgbilder, materialet (film och papper) står vi för själva. När det tar slut så är framkallning av film en betydande post. För att inte tala om RA-4 maskinen, den är helt fantastisk, utan den är det väldigt osannolikt att jag kommer att kopiera färgbilder.

Med detta sagt, det är en balans på en knivsegg. Ökande kostnader får det att tippa åt ena hållet. Brist på utrustning likaså, även service möjligheterna får det att väga över.

Tar dock en dag i sänder och ännu har det inte tippat över.

Skrylle stenbrott
En digitalt ihopsatt panorama bild från 6 st halvformats negativ. Dalby stenbrott, Skrylle. Bilden består egentligen av 12 negativ, den bilden lägger jag ut vid ett annat tillfälle. Den blir lite väl stor för dessa typer av inlägg.

Jag läste en bok

En bok som jag inte ägnat någon tid, eller intresse för, fick häromdagen oväntat värde. Jag jobbar med flera projekt och är lite ute på tunn is med delar av det. Testar nya metoder, testar nya motivområden, testar helt nya sätt att arbeta och visualisera mina tankar. Satt i den nyinredda läshörnan, en läshörna som för små pengar blev till ett av favoritställena i huset, allt begagnat. Där satt jag alltså och tittade på böckerna i bokhyllan, letade efter inspiration och uppslag. Där stod boken, Mellan verkligheter, Fotografi i Sverige 1970-2000.

Ett litet guldkorn, visade det sig, som bara stått där och inte fått någon uppmärksamhet från min sida. Fotografer och genrer som haft någon betydelse mellan 1970 – 2000, kanske inte helt komplett. Mycket är hur som helst med och det mesta är relevant och bra. Så kul när man finner en sådan här bok, i synnerhet som den står i den egna bokhyllan. Köpte boken för några år sedan på Landskrona fotofestival. Släpade den under hela dagen och minns att jag då ångrade att jag köpte den, så tidigt på dagen, ett släpande resten av tiden!

En bok som idag är värd varenda krona och svordom som jag fällde för att den var i vägen, tung och mest jobbig att bära. Det var jag och min kompis Peer Eriksson, som var i Landskrona och besökte bokdelen av festivalen.

Läshörnan
Den nyinredda läshörnan som blivit lite av favoritplatsen i huset.

Fotoboken- både text och bild

I fotoböcker tittar man ofta på bilderna, dock inte denna. Här är texterna välskrivna, informativa och varierande. Detta är en bok där texterna är viktigare än bilderna, eller kanske lika viktiga. Varje kapitel har sin egna författare och sitt egna fokus. Jag för min del letade lite efter något om Carl-Erik Ström, en för mig till för någon/några månad(er) sedan okänd artist. Han var lite före sin tid, fick inte den uppmärksamhet som han kanske borde fått, men han lever och hans verk finns kvar. Han arbetade i en genre som kanske inte riktigt låg i tiden då han var som mest aktiv, 70-talet och 80-talet. En tid med stark prägel på dokumentation, med fotografi som inte sågs som ett riktigt konstnärligt uttryck, det var mycket dokumentärfotografi. Skolor och utbildningar inom foto var yrkesskolor, eller med fokus på dokumentärfoto. Givetvis inte enbart, men det som inte kunde räknas in där hamnade lite i skymundan.

Fotoboken är som jag ser det det optimala sättet att förmedla bilder. Om man inte har möjlighet att hänga bilderna på väggen, vilket är det allra bästa. Att köpa konst/bilder är ofta är en ekonomisk fråga, där är boken, fotoboken optimal. Ta fram den och bläddra i när det passar och ställ tillbaka den på sina plats i hyllan, till nästa gång den kommer fram. Fotoutställningar är givetvis alltid kul, inspirerande och stimulerande att besöka, men vad sen då, efteråt? De lämnar en viss tomhet, det man sett finns kanske i minnet, minnen bleknar dock med tiden. Boken består och den kan man återvända till, hur många gånger som helst.

Omslaget på boken, ”Mellan verkligheter, Fotografi i Sverige 1970-2000”. (avfotograferat, omslagsfoto av Annika Elisabeth von Hausswolff)

Så fram för böcker, fotoböcker, noveller, essäer, alla böcker. Böcker är livet, i vart fall en del av det!