Världspremiär för ”Decisive moments” ett nytt fotozine

För någon vecka sedan hämtade jag första numret av Decisive moments. Ett fotozine som jag planerar skall komma ut 3- 5 gånger om året. Detta nummer heter ”Transitions”, det är bilder som på ett eller annat sätt skildrar händelser, saker som övergår från ett stadium till något annat. Livet är fyllt av dessa händelser, varje dag, varje sekund sker dessa små, eller stora händelser.

Transitions är några av dessa som passerat mig under detta året, och som jag dokumenterat. 

Fanzinet kan köpas på Malmö konsthall, eller genom mig. Jag kommer att informera om fler ställen längre fram. Tanken är att dessa skall komma ut med någon form av regelbundenhet, ca 4 ggr/år.

Det finns mer att läsa om det på mina hemsida (Peter Frodin).

Att berätta sin historia

Fotografi, att fånga ljuset. En bild som på något sätt fångar ett ögonblick i tiden och blir ett slags tidsdokument över något som inträffat. Så har jag sett på fotografi, så ser jag till stor del fortsatt på fotografi idag. Det fångade ögonblicket är dock inte vad det varit. Idag är vad många kallar fotografi lite diffusare, som jag skrev nyligen i ”Tekniken tar över inom skapande verksamheter”, nu var det inte det jag skulle skriva om, men det tål att tänkas på. Här vill jag mer skriva mitt sätt att berätta med bilder, jag länkar till en text jag skrev under 2023, ”Untold stories”, den är på engelska och tar upp min syn på hur jag utvecklats i min syn på att berätta med bilder.

Det handlar om att med bilder, kanske även till viss del även med hjälp av text berätta, väcka känslor och tankar. Läs den gärna

Ha en fortsatt fin sommar, vi har trots den otroliga värmeböljan som väller in över oss trots allt gått in i september, vilket är föraning på hösten.

På återseende

Fotograf Elisabeth Ohlson

Läste precis om Elisabeth Ohlson, och inte bara hennes senaste utan också sista projekt, ”Döden”. Det var ett inslag i Min sanning som jag såg detta. Det var starkt och gripande att se henne prata om att hon själv skall vara den sista bilden i projektet. Ett projekt som handlar om just döden, där hon fotograferat döda människor, begravningar, saker som har med döden att göra. Hon har själv fått besked att hon lider av en obotlig form av cancer och har en kort tid kvar. Som en del i och med detta besked ville hon själv bli en del av sitt projekt. Den sista och slutliga bilden som hon vill ha med är ett självporträtt på dödsbädden.

Jag kan inte föreställa mig hur det är att resonera och prata kring sin egen död, inte när man sitter med vetskapen att det är kort tid kvar. Att prata om sin död när den inte känns så närvarande och när man inte vet när den inträffar, det är något helt annat.

Hennes projekt har ofta väckt uppmärksamhet, Ecce Homo blev väldigt omskriven, detta hennes sista projekt kan även de bli en omskriven sak. Jag funderade när jag hörde henne prata om de, vem som skall välja sista bilden? Om hon nu lyckas ta den sista bilden för egen hand, vem skall välja ut (om det nu blir fler bilder att välja mellan)? Såg ifjol (2023) en utställning med henne på Falsrerbo konsthall – ”Porträtt av en fotograf”. Ett spel med ord, där utställningen är ett porträtt av Elisabeth Ohlson, som i sin tur visar upp just porträtt hon tagit. En fin uställning av en spännande fotograf.

Vi får se hur detta slutar, hoppas att hon kan få så mycket tid som möjligt, en tid utan smärtor och lidanden. Det är under alla omständigheter ledsamt att höra sånt här, cancer är skit och hemskt. Det kan slå ned var och när som helst, på vem som helst.

Teknik tar över inom skapande verksamheter

Teknisk utveckling är en del av vår vardag. Fotografi är inte något undantag. Från de första bilderna under tidigt 1800-tal, har det skett en fantastisk utveckling. En stor brytpunkt var när det analoga blev digitalt. Idag dominerar digital fotografi, hur bilderna kommer till är idag något som många inte själva kontrollerar, det är till och med på mobilkamerorna en avancerad automatiserad process. När väl bilden sedan förs över till datorn för vidare bearbetning finns ytterligare avancerade verktyg. Är vi på väg att helt lämna ifrån oss skapandet, skall konst inte vara en kreativ syssla som skapas av en konstnär?

Idag är utvecklingen av automatiserade verktyg oerhört snabb. Ingen kan ha undgått diskussionen av olika självlärande processer och verktyg. Många kallar det AI, vilket kanske är fel, men det är oavsett vad man kallar det en handling där beslut och skapande överlåts till något annat än människan.

Jag brukar reagerar på när någon säger blir det bra med den där utrustningen, eller, kanske att det blir bättre med den där kameran, det där objektivet. Så kan det ju självklart vara. Vad som dock är obegripligt är när utrustningen ”förfinar” en bild. Vi har utgått från att bilden blir bättre! Jag vet inte helt ens vad bra är!

Ett sånt exempel är när mobiltelefonen tar en massa bilder och väljer ut, en av dessa, eller till och med tar flera bilder och sätter samman till en slutlig bild. Att fånga ett ögonblick är ju inte vad man gör, det är ju fler bilder, flera ögonblick som monteras ihop i en bild. Hur görs för övrigt utvalet av bilder?

Detaljrikedom och skärpa

För vissa ändamäl är inte alla dessa tekniska förbättringar avgörande alls. Innehållet återspeglar helt enkelt inte utrustningens prestanda av skärpa, av teknisk briljans med exponeringstider, AF snabbhet. I andra fall går det inte att få nog av detta, vetenskaplig fotografi är ett exempel där teknikutveklingen driver forskningen framåt, se på det nya teleskopet John webb, nya rön kommer hela tiden från detta teleskop.

Nu är det inte det jag tänkte på i detta fallet. Jag var på avgångeselevernas utställning i fotografi från Valand, de ställde ut på Galleri Format. Där skrev Annika Elisabeth von Hausswolff i texten som satte utställningen i ett sammanhang, följande:

…Bingo Rimer uppmanar i sin bok ”Bingos fotoskola”, läsaren att ”våga använda rekvisita, som ballonger och andra roliga prylar för att lätta upp stämningen och lägga till spännande inslag i bilderna…..

…..

….Kanske kommer det som kallas artificiell intelligens att radikalt förändra vår förståelse av konst. Många menar att det inte finns något sätt att stoppa eller förhindra den tekniska utvecklingen….

Rekvisita! Mellan dessa två stycken ovan är det 25-30 år. Artificiell intelligens har redan gjort sitt intåg i fotografin. På ett sätt var det jag skrev om mobilkamerorna redan det ett steg på vägen mot nya beslut, mot skapande utan mänsklig påverkan. Photoshops senaste version har inbyggd artificiell intelligens. Vi är redan där! Annika skrev att att vår förståelse kanske kommer att radikalt förändras. Det behöver kanske inte handla om förståelse, konst behöver man inte förstå för att uppskatta, eller ogilla. Konst handlar ofta om känslor, om att brygga över mellan tankar, idéer, ifrågasätta. Vad tillför det digitala, det artificiella?

Framtiden är ett vitt blad

Jag är rädd att konst, att skapande skall bli något omänskligt. Vi har matat dessa artificiella skapelser med mänskliga skapelser. Det är mänskligt skapat som ligger till grund för hur dessa syntetiska maskiner, datorer, bygger nya skapelser. Vad som kommer ut är jag inte lika säker på att det är mänskligt.

Ingen kan förutsäga framtiden. Nostradamus stod sig slätt. Jag är dock tyvärr rätt övertygad att att vår framtid inte är så ljus om vi inte ser till att göra stora förändringar av hur vi lever idag.

En fundering jag har är om dessa nya teknologiska skapelser tillför något som är till gagn för konst, för livskvalitet på lång sikt.

Så vad kommer fotografi att vara med alla dessa hjälpmedel? Kommer det att bli ”bättre bilder?”. Vad är en bra bild idag? Vad är en bra bild om 20 år? Kommer vår syn på konst och även fotografi att förändras?

Det var annorlunda förr!

Vem har inte hört sig trött på uttrycket ”Det var bättre förr!”? Jag blir rätt trött på att höra det, sannolikt andra också. Vad man dock kan säga utan att reta någon är ”Det var annorlunda förr!”. Alltid gångbart, alltid sant! Dock kanske inte alltid så spännande och intressant, men det lämnar jag över till andra att ha en åsikt om.

Sitter just nu med gamla bilder, skall ha ett föredrag inom kort om min väg till där jag är idag. En lite kurvig och snårig väg, full av utstickare. Jag tänker nu framför allt på hur jag landat i det jag jobbar med idag. Idag är jag primärt konsult på Sweco, och där jobbar jag med bedömningar av naturvärden. Det är något som skall göras så fort ett område skall tas i anspråk och exploateras. Det har verkligen gått framåt och det finns en ambition och vilja att göra rätt, inte hos alla, men i vart fall så skall exploateringar av miljön passera genom en granskning. Det är vad jag sysslar med idag.

Går nu alltså igenom gamla bilder, blir rätt förvånad över mina tidigare val av film för vissa situationer. Hittade exempelvis flera konserter som jag fotograferat i färg, har då valt diafilm, varför gjorde jag det? Diafilm är känslig för felexponering, den har ofta ett lågt ISO, situationer som exempelvis konserter är verkligen inte rätt tillfällen för diafilm. En negativ färgfilm hade varit mycket bättre, större tolerans för bristfälliga exponeringar, går att pressa, ja det mesta talar för negativt färgfilm framför dia vid just dessa tillfällen. Det brydde jag mig uppenbarligen inte om.

Det är mycket som är annorlunda idag!

Har skrivit om andra saker som ändrat sig över tiden, exempelvis kameror, objektiv med mera. I somras skrev jag ”Ny(gammal) era!”, och även tidigare har jag skrivit ”Bättre förr, eller?”. Jag har i dessa inte så mycket tagit upp valet av film i mina texter. 

Sitter nu alltså och letar bland ramade bilder, de som ligger i magasin, men den stora mängden är inte ramat, eller satt i magasin. Hittar mängder med gamla Kodachrome 64, Fuji Veliva, Fuji Sensia, Ectachrome, till och med Agfa filmer. Varför fotograferade jag på diafilm? Jag har idag inte ens en diaprojektor! Jag hade en vissen sak, men den är borta sedan väldigt länge.

Besynnerligt val av film kan jag nu bara konstatera, då jag inte minns anledningen.

Gör ett inlägg på Instagram, inser att många som läser det inte riktigt vet vad jag pratar om. Diafilm, känn på ordet, har inte varit riktigt på tapeten de senaste 20 åren.  I inlägget skrev jag att det kunde vara ett hantverk att fotografera konserter och i synnerhet med diafilm i kameran. Låter som jag vill få det till att det var svårare förr. Ja, så är det ju faktiskt! Det var svårare förr. Bilderna på Iggy Pop (2 st), är tagna med diafilm, Kodachrome 64, det är alltså ISO 64. Ett ISO värde som många av dagens kameror inte ens kan ställas in på. Idag kan man utan problem ”pressa standard ISO”, eller som i detta fallet ISO 64, utan problem 5 steg högre. Kameror har vibrationsreducering och vips så har man 10 stegs bättre exponerings möjlighet.

64 ISO och +5 steg ger ca 2000 ISO, lägg därtill att vibrationsreducering i moderna kameror ger 4-5 steg bättre exponering, vi är nu upp i 9-10 steg. Tag att jag med ISO 64 tvingades ha bländare 2.0, och fick 1/8 i exponering, lägg till att det är autofocus på dagens moderna kamera. 

Om vi ökar exponeringen med 5 steg, 1/8 blir då 1/250, bländare ökar vi med 4 steg, 2.0 blir då f 8.0, sedan en supersnabb autofocus. Det är enkelt att fotografera idag. Blir bilderna bättre idag, nej inte nödvändigtvis. Men enklare är det!

Några slutsatser av detta

Vad vill jag säga med detta? Jag vet nog inte helt säkert, men en sak är säker, det var ett annat hantverk förr. Idag har man det tekniska förspänt, men själva bilden den måste fotografen själv komponera. Dessa bilder är kanske lite speciella och dragna till de extrema. Jag gillar dock dessa!

Jag blev väldigt glad och överraskad då jag hittade bilderna, de flesta väldigt oskarpa, men ändå rätt bra.