Analog fotografi – på en knivsegg

Jag känner att det blir allt svårare att motivera mitt analoga fotograferande. Den största anledningen är nog priserna som snabbt skjuter i höjden. Det andra är färgfilm, där finns som jag ser det i stort sett bara Kodak. Kodak är idag väldigt dyrt och det är Kineserna som äger det, jag är tveksam om jag vill stötta Kina med mina pengar.

Det trista är att jag, och många med mig verkligen uppskattar det analoga fotograferandet. Det är något annat, jämfört med att ta bilder digitalt. Tyvärr ackumuleras svårigheterna alltmer. Förutom de ovan redan beskrivna bekymren, tillkommer det mer. Analog utrustning är en bristvara. Kameror, mörkrums utrustning med mera.

Utrustning för att digitalisera är också en bristvara. Jag vet att många digitaliserar med hjälp av digitalkameran, där går en gräns för mig. Jag har otroligt svårt att begripa varför man skall använda digitala kameran för att digitalisera, jag har dessutom svårt att tro att det skulle bli lika bra som en scanner, en bra scanner. En inscannad bild kanske är på 50 Mb, eller 100 Mb, eller som de mellanformats negativ jag scannar, 275Mb, vilken bild blir så stor och innehåller så mycket information om den kommer från en digital kamera? Skulle vara om man digitaliserar med en dyr och väldigt avancerad kamera, men det känns ju verkligen som att gå över ån efter vatten.

Analog fotografi, ett gammalt hantverk kämpar i motvind. Detta trots att det sägs att det säljs mer film för varje dag. Det har jag dock inte sett några färska siffror på för de sista åren, det är inte heller där problemet är.

Kostnader är tungt vägande skäl

Kostnaden är tungt vägande, och som jag ser det nu, är det stor sannolikhet att jag framöver helt slutar med analog färgfotografi. Kostnaden kommer att bli så pass dyr då jag slutar på skolan. Så länger jag studerar har vi fri framkallning av film och även fri framkallning av färgbilder, materialet (film och papper) står vi för själva. När det tar slut så är framkallning av film en betydande post. För att inte tala om RA-4 maskinen, den är helt fantastisk, utan den är det väldigt osannolikt att jag kommer att kopiera färgbilder.

Med detta sagt, det är en balans på en knivsegg. Ökande kostnader får det att tippa åt ena hållet. Brist på utrustning likaså, även service möjligheterna får det att väga över.

Tar dock en dag i sänder och ännu har det inte tippat över.

Skrylle stenbrott
En digitalt ihopsatt panorama bild från 6 st halvformats negativ. Dalby stenbrott, Skrylle. Bilden består egentligen av 12 negativ, den bilden lägger jag ut vid ett annat tillfälle. Den blir lite väl stor för dessa typer av inlägg.

Något nytt

Skapa något nytt, behöver inte vara att ge sig iväg, ge sig ut för att göra något helt nytt. Nej, det kan vara att blicka bakåt, se in i historien. I mitt fall att gå igenom gamla negativ. Det är något jag gör lite för sällan. Jag har dessutom inte gjort det så värst lätt för mig heller, jag gör numera inte kontaktkopior. Det borde jag göra!

Det händer, som nu, att jag sätter mig och kikar igenom gamla negativ. Hittar ofta något nytt som legat orört. En bild som nu fått mening, innehåll, något som jag inte sett förut. 

Hittade denna gång en bild som inte är så gammal, men aldrig använd på något sätt. Gjorde den häromveckan när jag letade efter bilder som hade kopplingen människa natur. Då dök denna bild upp.

Kanske är det långsökt att koppla ihop denna bild som människa natur. Men jag gillar långsökta saker så det blev så.

Jag läste en bok

En bok som jag inte ägnat någon tid, eller intresse för, fick häromdagen oväntat värde. Jag jobbar med flera projekt och är lite ute på tunn is med delar av det. Testar nya metoder, testar nya motivområden, testar helt nya sätt att arbeta och visualisera mina tankar. Satt i den nyinredda läshörnan, en läshörna som för små pengar blev till ett av favoritställena i huset, allt begagnat. Där satt jag alltså och tittade på böckerna i bokhyllan, letade efter inspiration och uppslag. Där stod boken, Mellan verkligheter, Fotografi i Sverige 1970-2000.

Ett litet guldkorn, visade det sig, som bara stått där och inte fått någon uppmärksamhet från min sida. Fotografer och genrer som haft någon betydelse mellan 1970 – 2000, kanske inte helt komplett. Mycket är hur som helst med och det mesta är relevant och bra. Så kul när man finner en sådan här bok, i synnerhet som den står i den egna bokhyllan. Köpte boken för några år sedan på Landskrona fotofestival. Släpade den under hela dagen och minns att jag då ångrade att jag köpte den, så tidigt på dagen, ett släpande resten av tiden!

En bok som idag är värd varenda krona och svordom som jag fällde för att den var i vägen, tung och mest jobbig att bära. Det var jag och min kompis Peer Eriksson, som var i Landskrona och besökte bokdelen av festivalen.

Läshörnan
Den nyinredda läshörnan som blivit lite av favoritplatsen i huset.

Fotoboken- både text och bild

I fotoböcker tittar man ofta på bilderna, dock inte denna. Här är texterna välskrivna, informativa och varierande. Detta är en bok där texterna är viktigare än bilderna, eller kanske lika viktiga. Varje kapitel har sin egna författare och sitt egna fokus. Jag för min del letade lite efter något om Carl-Erik Ström, en för mig till för någon/några månad(er) sedan okänd artist. Han var lite före sin tid, fick inte den uppmärksamhet som han kanske borde fått, men han lever och hans verk finns kvar. Han arbetade i en genre som kanske inte riktigt låg i tiden då han var som mest aktiv, 70-talet och 80-talet. En tid med stark prägel på dokumentation, med fotografi som inte sågs som ett riktigt konstnärligt uttryck, det var mycket dokumentärfotografi. Skolor och utbildningar inom foto var yrkesskolor, eller med fokus på dokumentärfoto. Givetvis inte enbart, men det som inte kunde räknas in där hamnade lite i skymundan.

Fotoboken är som jag ser det det optimala sättet att förmedla bilder. Om man inte har möjlighet att hänga bilderna på väggen, vilket är det allra bästa. Att köpa konst/bilder är ofta är en ekonomisk fråga, där är boken, fotoboken optimal. Ta fram den och bläddra i när det passar och ställ tillbaka den på sina plats i hyllan, till nästa gång den kommer fram. Fotoutställningar är givetvis alltid kul, inspirerande och stimulerande att besöka, men vad sen då, efteråt? De lämnar en viss tomhet, det man sett finns kanske i minnet, minnen bleknar dock med tiden. Boken består och den kan man återvända till, hur många gånger som helst.

Omslaget på boken, ”Mellan verkligheter, Fotografi i Sverige 1970-2000”. (avfotograferat, omslagsfoto av Annika Elisabeth von Hausswolff)

Så fram för böcker, fotoböcker, noveller, essäer, alla böcker. Böcker är livet, i vart fall en del av det!

När saker inte blir som man tänkt sig

En sak som man inte kan råda över är slumpen, oförutsedda saker. Det är ju själva grejen, om de hade varit förutsedda, då hade man ju åtgärdat det!

En sådan faktor är alla steg i det analoga fotograferandet, det kan ibland bli lite oplanerat och bli lite fel. Skrev härom dagen om direktfilm, eller som många kallar det Polaroidfilm,som jag skrev om för någon år sedan. Var igår i stallet med Marta, skulle filma hennes träning, tog då en bild på skottkärran inne i ridhuset. Blev inte riktigt som jag förväntade mig.

Mockabåren

Ridhusets skitkärra.

Någonting gick galet då bilden framkallades, vilket händer lite då och då, men ofta blir det en bild,  som denna. Jag tittade på den och undrade först om det var ångorna från skottkärran, delvis fylld med hästskit som missfärgat väggen. Så var det inte, något i framkallningen fungerade inte som det skulle, så det blev så här (bilden ovan).

Det var dock inte slut med krångel för denna dag, jag åkte ut på eftermiddagen för att ta några bilder med storformatskameran, 4×5. Var ute ett par timmar, och framkallade filmen så fort jag kom hem. Tomma filmblad! Vad är detta? Exponering och kamera fungerade, det försäkrade jag mig om. Det jag kan tänka mig är att framkallaren var dålig, kanske för gammal. Jag fotograferade på Fomapan 100, framkallade i Rodinal 1+50. Har använt denna kombination tidigare och det fungerar utmärkt, men denna gång fick jag 4 helt blanka ark. 

Sånt är livet, tur att det var idag, mitt egna projekt och bilder som jag sannolikt kan ta om en annan dag.

Direktfilm – så kul!

Direktfilm, eller som det brukar kallas Polaroidfilm. Undviker det ordet då Polaroid är ett företagsnamn, ett företag som dessvärre gått i graven. Polaroid har sedan dess återuppstått då några entusiaster lyckats återskapa delar av det tidigare framgångsrika företaget. Se dokumentären om Edwin Land, Bilderna alla – doktor Land och hans kamera (kan ses till 22 juli 2022).

Jag har ett flertal olika kameror för direktbild, har skrivit om ett par av dess tidigare, se Polaroid ör kul! Hade jag fått välja, kunnat välja, då hade jag helt klart använt polaroid för det mesta, framför allt film som Fuji FP100, en film som nu dessvärre är mycket svår att få tag i. De som har film liggandes håller hårt i den, eller säljer den till riktigt högt pris. Det är på något sätt ett optimalt fotograferande, med den filmen får man både bilden och ett negativ, direkt!

Härom veckan köpte jag en av de rätt populära Fuji Instax kamerorna, en Fuji Instax mini 90 Neo. Förvånansvärt bra kamera, den har lite olika inställningsmöjligheter och enkel att använda. Instax är Fujis direktfilm och motsvarig till Polaroid.

Fuji instax mini 90

Om jag skall nämna något negativt så är bilderna lite väl små, det finns andra Instax kameror som har lite större format. Kanske blir det en sådan som får ersätta denna längre fram. Under tiden så är denna en kompis som följer med på de dagliga promenaderna. Kameran blir lite som en dagbok, bilddagbok. Jag skriver ofta datum och ibland även plats, person eller annat som kan vara bra för minnet. 

Bilder för framtiden

Jag är osäker på hur hållbarheten är på dessa bilder. Jag hittade häromdagen gamla polaroid bilder på mig själv, jag kan har varit kanske 14-15 år. Bilderna var faktiskt över förväntan bra. Bilderna är om min uppskattning stämmer runt 35 år gamla, eller till och med äldre. Färgerna var bibehållna, skärpan var det väl inte så mycket med, men det var en gammal Fixfocus kamera som min pappa hade och använde. Det finns alltså hopp om att bilderna även kan ses om så där 35 år.

Kan verkligen tala mig varm för detta och bara rekommendera alla att prova, det är något annat än de mobilbilder som man tar med sina telefon/mobil/kamera, den digitala. Denna fysiska bild känns faktiskt lite mer verkliga. Därmed inte sagt att mobilbilder är dåliga eller sämre, bara något annat.