Gunnar Smoliansky och Lars Grönwall i Tomelilla

Vernissagen blev inställd, öppettiderna ruckades, mer korrekt, konsthallen stängde under 3 veckor. Pandemin är verkligen trist. Det är nu snart en månad sedan utställningen öppnade. Idag passade jag dock på att se den, utställningen med Gunnar Smoliansky och Lars Grönwall på Tomelilla konsthall. En fin utställning som är väl värd ett besök. Tomelilla har verkligen bidragit detta året med ett flertal fina fotoutställningar. Är detta kanske sista i sviten av fotoutställningar som de visar?

Gunnar Smoliansky

Jag har sett ett flertal utställningar med Smoliansky tidigare och i vanlig ordning är det fina kopior, lite mindre format och riktiga mörkrumsprintar. Något som blir allt ovanligare. Både kopior från mörkrummet, men även formatet  med lite mindre kopior är allt ovanligare. 

Hans bilder med små betraktelser i vardagen, verkligen fina. En blandning av ögonblicksbilder, till små detaljer. Allt i svart vitt. Bilder som han hittar i sin närhet, i kvarteren där han bor och håller till. Det är lite fint att han inte åker långt bort för att hitta sina bilder. Han nämner det i en kort film som spelas upp på utställningen. De bilder jag tagit utomlands på, de skulle mycket väl kunna vara från Söder i Stockholm, det är små detaljer som inte har en stark geografisk koppling. På utställningen kan man se denna korta film där Gunnar själv berättar om sitt fotograferande.

Lars Grönwall

Lars Grönvall är även han en yrkesverksam fotograf. Han bilder på utställningen är lite av ett retrospektiv av han verksamhet genom åren. Porträtten är väldigt fina, en svit på Tore Skogman finns med där kontaktkartan visas upp. Det är även porträtt som går i samma anda som Richard Avedon, den vita bakgrunden, uttrycket på personerna och den svarta signifikanta ramen runt bilden. Han har även med en rätt stor del faktiskt, bilder på mönster, saker, delar av föremål. Ofta lite abstrakta. 

En fin utställning, den hänger till 10 januari 2021, passa på att se den. Den är värd ett besök. 

Läs gärna mina andra sidor Vakthunden och Velocipeter, här tas lite andra ämnen upp.

Bergslagen ett kort besök

Ett kort besök i gamla hemtrakterna hanns med för ett par, tre månader sedan. Vad som var tänkt att vara en sommar med en längre tur i mina gamla hemtrakter, fick skjutas på framtiden på grund av Covid-19. Denna helg var jag dock upp till Köping och hann då med en sväng till de fina markerna norr om Köping. Kolsva, Karmansbo, Hed, Skinnskatteberg, Uttersberg med flera platser, kort sagt bergslagen. Målet för just denna tur var det gamla lägret för krigsflyktingar under andra världskriget, Krampenlägret. Ett läger med ryska soldater som hölls fångna här under andra världskriget. (Se bild nedan). En lite trist del av den svenska historian. Soldater som flytt från tyska läger för att hamna in Sverige och sedan utlämnas till Stalin och rätt säker död.

Rysstenen

”Rysstenen”. Ristades in och skapades av de ryska soldater som var internerade på Krampenlägret.

Anledningen till mitt besök var min mormor, hon skulle nu få sin sista vila. Hon blev över hundra år och har varit en central person i mitt unga liv. Föddes något år efter första världskriget, var 20 när det andra världskriget bröt ut. Hon har fått uppelva ett världskrig, en industriell revolution, sett hur kunskapssamhället vuxit fram till dagens informationssamhället. Otroligt stora förändringar, och snabbt har det gått också. Hon ägde aldrig en mobiltelefon, hon hade aldrig suttit vid en dator, saknade körkort. Hennes liv har givetvis förändrats med samhällets utveckling, men att vara så gammal i dagens samhälle var nog inte helt lätt.

Dagens teknologi passar inte  alla

Idag är det väldigt mycket som sköts via dator eller ”smartphone”. Har man inte det så ”straffas” man. Straff i form av påslag i avgifter, eller helt enkelt bli utestängd från vissa saker. Bara en sån sak som att hantera kontanter är bekymmersamt idag. 

Min morfar som gick bort redan innan milleniumskiftet, han hade inte något förtroende för banker, myndigheter, eller överheter. Han plockade vid varje månads slut ut sin lön, sin pension, ja alla utbetalningar tog han i kontanter som han sedan sparade på hemlig plats i hemmet. Kanske inte en optimal lösning, men så gjorde han. Det här blev en liten överraskning när mormor skulle flytta för så där 20 år sedan, hon hittade nämligen en avsevärd bunt pengar på ett av morfars hemliga gömställen. En liten skatt! Morfar dog för drygt 25 år sedan, sina gömställen för pengarna, de höll han hemligt. 

Bergsalgen – ett pärlband av bruksorter

Väl uppe i mina uppväxtområden så tog jag en tur norrut. Hedströmmen, som mynnar i Mälaren precis söder om Köping har sin början i Dalarna, den slingrar sig sedan ned genom Västmanland. Den är ett av de större vattendragen i denna del av länet, skär som en pulsåder genom landskapet och Bergslagen. En liten men väl så viktig del av landskapet. Utan vattenkraften hade inte bergslagen varit vad det en gång var. Hedströmmen är i ett avseende fullständigt förstörd, den är nämligen full av kraftverk, alla väldigt små. Alla dessa innebär hinder för fisk och andra vattenlevande organismer, det är stopp.

Jag fick då jag passerade Kolsva möjlighet att kika in i Kolsva järnverks gamla lokaler. Den gamla delen med gjutformar och där det egna kraftverket låg. Järnverket hade nämligen ett eget kraftverk, visserligen inte så stort, men väl en turbin för vattenkraft. Idag är det taget ur bruk, men dammen med ett annat kraftverk finns kvar, precis som tidigare, det är tvärstopp för alla organismer som förbi.

Det är både skrämmande och samtidigt lite fascinerande  att se mängden av damluckor och stopp utmed Hedströmmen. Det är, eller mer korrekt, var mängder med små smedjor och gjuterier. Kolsva järnverk var ett av de större och även det sista och var verksamt fram till för några år sedan. Det gick inte bra och till slut var det bara konkurs som återstod. Vad jag förstod på den jag pratade med så hade det tydligen kunnat leva vidare, men konkursförvaltaren gjord ett uselt jobb, vilket blev spiken i kistan. Idag är området fullt av små verksamheter som, ”Kolsva järn och smide”, vilket var det jag kikade in i. 

Fortsätter man turen utmed Hedströmmen, det räcker med några kilometer, där stöter man på nästa dam, ytterligare någon km, så är det en ny, så här håller det på. Samtidigt som det är rätt förfärligt att vattendragen förstörs, så är verksamheterna som låg och verkade här kulturminnen. Kraftverken borde rimligtvis rivas ut, vattenvägen borde friläggas, men byggnader borde få stå kvar och även skötas om. Dessa är en viktig del av den svenska historien och ett viktigt led i den Svenska välfärden och industrialiseringen.

In i bergslagens skogar

Vid Uttersberg vek jag av västerut , passerade Galleri Astley, fortsatte sedan in i skogarna, på små grusvägar som ledde mot Riddarhyttan. Små tjärnar, myrar, skog, fantastiskt fint. Tog min fika intill en av de små tjärnar som ligger i området. Lugnet och tystnaden är så skön, det man hör är vinden som susar, förbipasserande fåglar och enstaka vakande fisk.  Över vattenytans näckrosor patrullerar trollsländorna sina revir, inkräktare jagas omedelbart bort.

Lite överraskande så var det en hel del husvagnar och husbilar som stod uppställda lite här och var. Det satt människor i solen, fikandes, solandes eller bara vilande med en god bok. 

Egentligen är skogarna kanske inte så där fantastiska som man kan tro, ur ett biologiskt perspektiv, biodiversitet, ålder med mera. Skog är en naturresurs som av staten och andra skogsägare ses om en åker, den skördas med jämna mellanrum. Skogarna här är precis sådana, de avverkas med jämna mellanrum, men en viss skillnad är det mot de skogar ”planteringar” man ser i Skåne där jag bor. Där är det gran, och i stort sett enbart gran. På senare tid har det börjat bli lövskog, eller i vart fall någon form av blandskog. Här är det ett stort inslag av tall, så trevligt, det blir mycket ljusare, det blir en annan undervegetation.

Hur som helst, projektet skjuts på framtiden och det blir ett nytt försök till sommaren 2021.

Film, eller inte – en klassfråga?

Att välja film för sitt fotograferande kan tyckas vara enklaste sak i världen, eller? Idag finns det fler olika märken på film än någonsin tidigare, i vart fall för den som fotograferar med småbild 24x36mm, och i svart-vitt. Lite besynnerligt kan det tyckas, idag, i den digitala fotografins era finns det väldigt stora mängder av film att välja bland. Vad är då svårigheten i valet?

Idag då det finns fler märken av svart-vit film än tidigare, innebär inte att det finns fler olika typer. Tillverkarna är inte så många och jag vågar mig på att gissa att flera av filmerna tillverkas i en och samma fabrik, men får efter det olika märkning, stoppas i en filmkassett med annorlunda färg och får sedan en lite annan kartong. Diskussionen om detta pågår, och det är inte lätt att få klarhet i hur det ligger till.

Klassikerna är kvar

Just bland film finns de flesta större kända märkena kvar, Kodak, Ilford  och Fuji, alla tillverkar forfarande film. Kodak har kvar sin trotjänare och klassiker Tri-X, och även sina Tmax för svartvitt. Ilford har kvar sina svart-vita klassiker, HP5+, FP4+, men även de lite nyare Delta 100, Delta 400. Fuji däremot, de finns förvisso kvar, men antalet filmer från Fuji är idag litet.

Alla dessa kända tillverkare har dragits med ekonomiska bekymmer, Kodak är idag Kines ägt, Sino Promise Holdings har enligt vissa källor köpt upp Kodaks papper och kemikalie del. Om film ingår i försäljningen framgår inte. Ilford är idag en del av Harman Technology, vilka även saluför bland annat Kentmere. Fuji som hade ett flertal fina filmer, både färg och svart-vitt, de verkar alltmer satsa på egna format som inte fungerar i andra kameror. Deras svart-vita filmer försvinner en efter en, likaså deras färgfilmer. Direktfilm hade de ett flertal fina filmer för, de är helt borta sedan några år, kvar är deras Instax serie. Fuji-direktfilm (brukar ju kallas polaroid), är enbart anpassade för deras lite leksaksbetonade kameror.

Priser som skjuter i höjden

Sedan jag återgick till det analoga fotograferandet för 6-7 år sedan så har priserna skjutit i höjden. Det gäller för övrigt priserna på allt som har med analoga fotografi att göra. Att kameror blir dyrare är en sak, de köper man inte kontinuerligt, problemet här är snarare att få fatt i kameror som fungerar och håller. Nytillverkning av analoga kameror, det är synnerligen ovanligt, är det enbart Leica idag? Reparationer av trasiga och äldre kameror är inte helt givet att det går att genomföra. Reservdelar finns inte, kunskap att reparera finns inte heller. På sikt kommer det att bli ett stort bekymmer. 

Allt omkring det analoga fotograferandet har blivit påtagligt mycket dyrare, filmkostnaden, kemikalierna, fotopapper och framkallning. Jag har tidigare varit Kodak Tri-X trogen, men gick över till Tmax då jag återföll till analogt fotografi. Kodak har dock ökat sina priser rejält så jag känner att framför allt  filmpriset börjar bli lite väl högt.  

För småbild bytte jag tidigt till Kentmere. En film marknadsförd som ”filmen för studenten”, exakt vad man menar med det vet jag inte. Studenter har dock ofta skral ekonomi, så kanske är de just priset?

Kentmere 400

Jag har vilket fall under flera år använt Kentmere 400, priset är nog hälften mot Kodak Tri-X, och kanske någon liknande även jämfört med Ilford HP5+. Hur står sig filmen bildmässigt mot dessa två då? Kodak Tmax är betydligt finkornigare och sannolikt en bättre film, Ilford HP5+ är även det en finkornigare film. Kentmere 400 är en rätt kornig historia, men inte värre än att jag tycker den är OK. Likaså gillar jag gråskalan. Kornet ökar inte heller påtagligt med ökat ISO, jag har ofta fotograferat denna på 800 och även 1600, kornet ökar marginellt, men gråskalan har jag bibehållit i stor utsträckning. Så en rätt bra film i mina ögon. Kentmere är en ren småbildsfilm, finns över huvud taget inte i något annat format. Om Kodak och Ilford har dyra svart-vita filmer så finns det ytterligare tillverkare som har ännu dyrare, dessa har jag faktiskt inte provat, de är för dyra i mitt tycke. 

För 120 film och svart-vitt har jag fram till fram till nu hållit fast vid Kodak Tmax, framför allt Tmax 400, men kommer nu att prova Ilford Delta 400, den är i runda slängar drygt 25% billigare, rätt mycket. För färg är det faktiskt Kodak som är billigast, men likväl rejält dyr, dessutom säljs inte något annat än Kodak i de svenska affärerna. Här är annars utbudet rätt magert, Fuji med endast en typ av film kvar, övrigt är Lomo, det hipster betonade märket, vilket är dyrare än Kodak och ytterligare något märke till som är ytterligare dyrare. En rulle för i runda slängar 120 kronor, till detta kommer framkallning.   

Analog fotografi – en klassfråga?

Pratade med en av lärarna på Göteborgs universitet – Valand då jag var där senast (för ett par veckor sedan). Vi stod vid RA-4 maskinen, maskinen som framkallar och tar fram färgkopior. Vi var båda rätt eniga om att priset för det analoga fotograferandet är en rätt stor sak, och känns alltmer avgörande för hur man väljer att jobba med sitt fotograferande. Så länge man är student på skolan, Valand i detta fallet. Ja då är analogt fotograferande överkomligt i pris, framkallningen står skolan för, både C-41, dvs framkallning av färgfilm, men även RA-4, kopiering av färgbilder. Film och papper köper man på egen hand. Det samma gäller för svart-vitt, kemikalierna för både framkallning av film och för kopiering av papperskopior står skolan för, här är det inte några väldigt stora utgifter, inte heller krävs några maskiner. 

Kostnaden är påtaglig för det analoga fotograferandet. Det skulle vara väldigt tråkigt om det får gå så långt att det blir en klassfråga. Att det analoga fotograferandet inte skall vara en seriös möjlighet för gemene man. Likaså att utrustningen blir så dyr att det blir en stoppkloss. Precis som med så mycket annat har det ploppat upp lycksökare som köper upp analoga utrustningar och säljer dessa dyrare. Tyvärr är de allra flesta av dessa okunniga och i vissa fall även oseriösa, de ger inte garanti och de är mer säljare än kunniga handlare. Detta driver upp priser på utrustning. Slutligen, service och reparation av utrustning är inte billigt, om det ens går att få gjort. Det skall ju sedan nämnas att det trots allt finns kvar några seriösa fotohandlare som varit i branschen länge. 

Låt oss hålla tummarna att det analoga fotograferandet skall få fortsätta växa, att fler skall få upptäcka det fantastiska hantverket. Även de som är unga idag. att de skall ges en rimlig möjlighet och chans att ta del av fotografin med film och det fina hantverket i mörkrummet. Låt oss hoppas att det inte blir en rikemanshobby, där gubbar går och sprätter med sina Leicor på magen.

 

 

Workshop – gör din egen bok

För ett par veckor sedan deltog jag i en workshop, anordnad av Landskrona bibliotek/museum. Olle Essvik från HDK/Valand höll i det hela och undervisade i det fina hantverket att göra en bok. Tanken var att lära ut hur man på enkelt och billigt sätt skulle kunna göra sin egna bok. Kanske en fotobok, men processen och metoden är generell så innehållet är inte väsentligt för själva tillverkningen.

Egentillverkade böcker

Små, enkla böcker från workshopen, gör din egen fotobok.

En verkligen kul och inspirerande workshop, allt var dock inte nytt. Det är nog många av oss som gjort vår egen bok i skolan under bildlektionerna.  Här fick vi hur som helst lära oss en mängd olika metoder för att sätta samman en bok. 

Jag har själv under flera år närt tanken på att skapa mig åtminstone en, kanske rent av fler böcker. Workshopen fick mig att inse att det inte behöver vara ett så stort projekt, vilket tidigare fått mig att inte riktigt ta tag i det. Idag är digitaltryck, ja rent av laserutskrifter av så pass hög kvalitet att det fungerar att gör en bok på. Offsettryck är inte längre krav för hög kvalitet. Just offsettryck är och har varit en dyr metod, ger väldigt  fint resultat, men till ett högt pris.

Nu är det bara att sätta igång.

Bokcirkel i Landskrona

I går var första träffen på en bokcirkel som arrangeras av Landskrona bibliotek och Landskrona foto. En cirkel som skall ges 4 gånger under hösten/vintern. Vi är i runda slängar 10 personer som deltar och alla deltagarna har fått ge förslag på böcker som skall tas upp. Leder det hela gör Helga Härenstam från HKD-Valand, Göteborg. 

 

Första träffen med temat ”Den egna historien

Till varje träff är tanken att vi skall diskutera 2-3 böcker. Böckerna som är föreslagna skall vara någorlunda möjliga att få fatt i, som lånebok eller att köpa. De bör ju inte heller vara för dyra, för att kännas rimliga. Varje träff har även ett eget tema, böcker som på ett eller annat sätt anknyter till det valda temat. Till den första träffen var det dessa böcker som vi pratade om.

Genomgående för dessa är att fotografen vänt kameran mot sig själv, sin familj, eller sin närmaste omgivning. Böcker som i just detta fallet skapat lite kontroverser, i synnerhet Sally Mann med sin bok. I den är det en hel del bilder på hennes barn, nakna, detta har upprärt många och det har debatterats intensivt. Anna Claréns bok likaså, en bok som handlar om hur en familj får lära sig hantera att få en medlem som är autistisk. Båda dessa böcker har blivit lite anklagade för att hänga ut och kanske även kränka barns integritet. Helga Härenstams bok är lite annorlunda då det är en självbiografisk bok mer än övriga. Även om den är en berättelse om hennes liv, är det just en berättelse som hon skrivit till sig själv om sig själv. Berättelsen är skriven som om hon inte skulle minnas som gammal, kanske just som en 87-åring. Bilder och texter blandas i form av fragment ur en dagbok.

Tre bra och fina böcker, men likväl rätt olika. Vi pratade en hel del om kombinationen bild och text, vilket används lite olika i dessa tre böcker. Sally Manns bok har text i början, där hon själv skrivit om bilderna och innehållet. I slutet är det sedan en efterskrift. De andra två böckerna har genomgående varvat text/bild. Där text och bild kompletterar varandra. För att få fram ett givet budskap är det sannolikt lättare att varva text och bild. Baksidan med det bli kanske att fokus inte hamnar lika mycket på de enskilda bilderna.

Berätta en historia

Alla tre böckerna har ett budskap, vilket framträder rätt tydligt. En berättelse i form av bilder, eller med bild/text. Det kan vara uppväxten, iscensatt av ens egna barn, eller den egna tiden som ung, eller hur en familj rubbas i sina rutiner med en avvikande ny medlem. Något som skiljer dessa böcker åt är hur bilder tillkommit. Sally Man och hennes barn har haft ett samarbete, där de jobbat tillsammans för att få bilderna till vad de är. Om det är för att skildra barnens uppväxt eller kanske barnens och Sally Manns uppväxt. Sally Manns uppväxt, i boken skidrad genom sina barn? Det blir en slags teaterföreställning som fotograferas. Helga Härenstams och Anna Claréns böcker är rena snapshots och inte iscensatta bilder. Inget är mer rätt eller fel än något annat, bara två skilda sätt att berätta och skapa sina bilder.

Det är givande att tillsammans bryta ned och diskutera saker, oavsett vad så är olika infallsvinklar alltid nyttigt och givande. I just detta fallet var det dock inte några större meningsskiljaktigheter, men likväl olika detaljer som kunde belysas på fler sätt än det egna.

Alla som var med hade på ett eller annat sätt en relation till fotografi, om det var yrkesverksamt, eller bara som en rolig hobby.

Samtalet stannade upp lite vid hur utlämnande böckerna var inför de som skildras. Kränks ens integritet? Ett område som inte är helt enkelt. Det är även ett område som idag fått lite väl stor uppmärksamhet, idag kränks människor till höger och vänster av till synes triviala saker som inte borde tas som kränkande.

Det har faktiskt gått så långt att så fort man visar sig med kamera och riktar den mot något på allmänna platser så är det ofta någon som reagerar, ofta blir man upplyst (helt felaktigt) att det är förbjudet att fotografera där. Det har även hänt att man bli hotad med polisanmälan, för vad kan man undra? Detta är dock en helt annan sak än vad dessa böcker handlar om, men det hänger dock ihop med detta att bli kränkt, att inkräkta på den personliga integriteten.

Ser nu fram emot nästa träff. Kanske finner jag några nya böcker att investera i?