Fotograf Elisabeth Ohlson

Läste precis om Elisabeth Ohlson, och inte bara hennes senaste utan också sista projekt, ”Döden”. Det var ett inslag i Min sanning som jag såg detta. Det var starkt och gripande att se henne prata om att hon själv skall vara den sista bilden i projektet. Ett projekt som handlar om just döden, där hon fotograferat döda människor, begravningar, saker som har med döden att göra. Hon har själv fått besked att hon lider av en obotlig form av cancer och har en kort tid kvar. Som en del i och med detta besked ville hon själv bli en del av sitt projekt. Den sista och slutliga bilden som hon vill ha med är ett självporträtt på dödsbädden.

Jag kan inte föreställa mig hur det är att resonera och prata kring sin egen död, inte när man sitter med vetskapen att det är kort tid kvar. Att prata om sin död när den inte känns så närvarande och när man inte vet när den inträffar, det är något helt annat.

Hennes projekt har ofta väckt uppmärksamhet, Ecce Homo blev väldigt omskriven, detta hennes sista projekt kan även de bli en omskriven sak. Jag funderade när jag hörde henne prata om de, vem som skall välja sista bilden? Om hon nu lyckas ta den sista bilden för egen hand, vem skall välja ut (om det nu blir fler bilder att välja mellan)? Såg ifjol (2023) en utställning med henne på Falsrerbo konsthall – ”Porträtt av en fotograf”. Ett spel med ord, där utställningen är ett porträtt av Elisabeth Ohlson, som i sin tur visar upp just porträtt hon tagit. En fin uställning av en spännande fotograf.

Vi får se hur detta slutar, hoppas att hon kan få så mycket tid som möjligt, en tid utan smärtor och lidanden. Det är under alla omständigheter ledsamt att höra sånt här, cancer är skit och hemskt. Det kan slå ned var och när som helst, på vem som helst.

Teknik tar över inom skapande verksamheter

Teknisk utveckling är en del av vår vardag. Fotografi är inte något undantag. Från de första bilderna under tidigt 1800-tal, har det skett en fantastisk utveckling. En stor brytpunkt var när det analoga blev digitalt. Idag dominerar digital fotografi, hur bilderna kommer till är idag något som många inte själva kontrollerar, det är till och med på mobilkamerorna en avancerad automatiserad process. När väl bilden sedan förs över till datorn för vidare bearbetning finns ytterligare avancerade verktyg. Är vi på väg att helt lämna ifrån oss skapandet, skall konst inte vara en kreativ syssla som skapas av en konstnär?

Idag är utvecklingen av automatiserade verktyg oerhört snabb. Ingen kan ha undgått diskussionen av olika självlärande processer och verktyg. Många kallar det AI, vilket kanske är fel, men det är oavsett vad man kallar det en handling där beslut och skapande överlåts till något annat än människan.

Jag brukar reagerar på när någon säger blir det bra med den där utrustningen, eller kanske att det blir bättre med den där kameran, det där objektivet. Så kan det ju självklart vara. Vad som dock är obegripligt är när utrustningen ”förfinar” en bild. Vi har utgått från att bilden blir bättre! Jag vet inte helt ens vad bra är!

Ett sånt exempel är när mobiltelefonen tar en massa bilder och väljer ut, en av dessa, eller till och med tar flera bilder och sätter samman till en slutlig bild. Att fånga ett ögonblick är ju inte vad man gör, det är ju fler bilder, flera ögonblick som monteras ihop i en bild. Hur görs för övrigt utvalet av bilder?

Detaljrikedom och skärpa

För vissa ändamäl är inte alla dessa tekniska förbättringar avgörande alls. Innehållet återspeglar helt enkelt inte utrustningens prestanda av skärpa, av teknisk briljans med exponeringstider, AF snabbhet. I andra fall går det inte att få nog av detta, vetenskaplig fotografi är ett exempel där teknikutveklingen driver forskningen framåt, se på det nya teleskopet John webb, nya rön kommer hela tiden från detta teleskop.

Nu är det inte det jag tänkte på i detta fallet. Jag var på avgångeselevernas utställning i fotografi från Valand, de ställde ut på Galleri Format. Där skrev Annika Elisabeth von Hausswolff i texten som satte utställningen i ett sammanhang, följande:

…Bingo Rimer uppmanar i sin bok ”Bingos fotoskola”, läsaren att ”våga använda rekvisita, som ballonger och andra roliga prylar för att lätta upp stämningen och lägga till spännande inslag i bilderna…..

…..

….Kanske kommer det som kallas artificiell intelligens att radikalt förändra vår förståelse av konst. Många menar att det inte finns något sätt att stoppa eller förhindra den tekniska utvecklingen….

Rekvisita! Mellan dessa två stycken ovan är det 25-30 år. Artificiell intelligens har redan gjort sitt intåg i fotografin. På ett sätt var det jag skrev om mobilkamerorna redan det ett steg på vägen mot nya beslut, mot skapande utan mänsklig påverkan. Photoshops senaste version har inbyggd artificiell intelligens. Vi är redan där! Annika skrev att att vår förståelse kanske kommer att radikalt förändras. Det behöver inte att handla om förståelse, konst behöver man inte förstå för att uppskatta, eller ogilla. Konst handlar ofta om känslor, om att brygga över mellan tankar, idéer, ifrågasätta. Vad tillför det digitala, det artificiella?

Framtiden är ett vitt blad

Jag är rädd att konst, att skapande skall bli något omänskligt. Vi har matat dessa artificiella skapelser med mänskliga skapelser. Det är mänskligt skapat som ligger till grund för hur dessa syntetiska maskiner, datorer, bygger nya skapelser. Vad som kommer ut är jag inte lika säker på att det är mänskligt.

Ingen kan förutsäga framtiden. Nostradamus stod sig slät. Jag är dock tyvärr rätt övertygad att att vår framtid inte är så ljus om vi inte ser till att göra stora förändringar av hur vi lever idag.

En fundering jag har är om dessa skapelser tillför något som är till gagn för konst, för livskvalitet på lång sikt.

Så vad kommer fotografi att vara med alla dessa hjälpmedel? Kommer det att bli ”bättre bilder?”. Vad är en bra bild idag? Vad är en bra bild om 20 år? Kommer vår syn på konst och även fotografi att förändras?

Batterier ett problem i vardagen

Detta är en text jag skrev 2017 som aldrig publicerades. Det var en lite annorlunda situation då. Vi var på väg mot en förändring av samhället, men vilken omfattning, vilken tid och hur det skulle ske var inte klart. Nu i dagarna går COP28 av stapeln och den riktigt stora frågan, det riktigt stora ämnet är att det går åt fel håll. En omställning från fossila bränslen, till ett mer elektrifierat samhälle var vad alla såg framför sig, då. Elektricitet  var vad alla sa skulle ersätta fossila bränslen, där är vi inte. Idag är det många som gör sig av med sina elbilar, det fungerar inte som väntat. Batterier som inte håller vad de lovar, laddning som inte fungerar.  Jag trodde aldrig på att elektrifiering skulle ersätta det fossila, tror verkligen inte på det idag. 

Batteriberoendet, saker som behöver ström för att fungera, det är ett problem idag. Allt (nästan), ja i stort sett allt kräver någon form av elektricitet för att fungera. Det pratas mycket om elbilar, där behöver batterierna utvecklas, det är telefoner, kameror, cyklar, klockor, radioapparater, fjärrkontroller, listan kan göras hur lång som helst. För att inte tala om alla register, sjukhus och bankväsendet.

Murphys lag är lagen om saker som kan gå fel, vilket de förr eller senare gör. Batterier är lite av Murphys lag, batterier tar ju slut, förr eller senare. Då man behöver dem som mest, ja då tar de naturligtvis slut. Är det inte så? 

Ett batteriberoende 

Naturligtivs behöver det inte vara så, det går att förutse att batterier skall ta slut. Det bygger dock på att alla hjälps åt, det visar sig vara svårt. Det har blivit ett extra moment att se att saker och ting är laddade nog. Är telefonen laddad så den kan använda idag? Är kamerans batterier laddade så jag kan fotografera, är min bil laddad så jag kan åka och handla i Malmö? Om svaret på någon av dessa frågar är nej, då kan det bli problem. 

Känns dessutom som om det kommer att bli än mer batteriberoende i framtiden, får mig lite att önska att allt var mekaniskt, helt oberoende av batterier. Jag jobbar på det. Har bland annat skrivit om mina kameror, de är ju trots allt lite av mina arbetsredskap. De kameror jag använder till vardags i mina egna projekt, de klarar de flesta fallen utan batterier, dock inte alla.

Klockan är man ju inte på något sätt beroende av, inte armbandsuret i vart fall. Har dock under många år sneglat på alla dessa modeller som inte har batteri.  En mängd olika lösningar som inte har batteri i sig, men trots det ”går som klockan”, utan att stanna. Har dock inte kunnat motivera ett köp av en ny klocka, den jag har fick jag på min 18-års dag och den går väldigt bra, den är snygg, håller tiden (den drar sig minimalt), det enda smolket i bägaren, den har batteri.

Fick för några år sedan en sådan där skapelse som inte har batteri, men är quarts styrd och går väldigt exakt. Ett problem är nu ur världen, tiden kommer inte att stanna! Använder klockan och den kommer att ticka på, så bra.

Cirkulärt tänkande 

Tidigare texter har otaliga gånger handlat om det analoga kontra det digitala. Det har handlat om känslan i fotograferandet, hantverket. Det har handlat om skenande kostnader för film, om bristen på hållbar utrustning, avsaknad av nytillverkning. Det är inte riktigt det denna text handlar om. 

El, batterier är något som både ses som en lösning på problem, men även är ett problem i sig självt. Jag har skrivit att jag inte vill ha saker som är beroende av batterier, mina analoga kameror som exempel. För kommunikation är det det motsatta, batterier är där lösningen på att göra ställa om till ett fossilfritt leverne. Kommunikation med buss, tåg och andra transportsätt som inte förbrukar fossila bränslen.

Det har dock visat sig lida av otaliga problem, eldrift tänker jag nu på. Lösningen finns inte i batterier, att elektrifiera allt. Dels måste vår livsstil ändras, det är nog det svåraste och det som kommer att orsaka stora problem, trots att det är det enklaste att åtgärda. Dels så är batterier skapade av en ny ändlig resurs. Lithium, eller vad nya batterier kan använda kommer att bli morgondagens bristvara.  

Vad är då framtidens ”bränsle”, jag vet inte, men det måste nog vara något som det finns i stort sett oändligt mycket av. Vatten! Väte är ju ett bränsle det forskas på, det tror jag kan vara en tänkbar lösning. Kväve hade ju varit ett annat. Detta är spekulationer och jag har inte kunskap att uttala mig om hur dessa ämnen skulle påverka vår omgivning. Kan det möjligen vara så att de påverkar balansen i atmosfären, kanske på ett liknande sätt som CO2?

Mekaniska kameror

Jag kommer vilket fall att behålla mina gamla mekaniska kameror, använder dem så mycket jag kan. De fungerar fortfarande och de är pålitliga. Låt oss också hoppas att filmpriserna inte fortsätter att skena i pris som det gjort under senare tid. 

Det var annorlunda förr!

Vem har inte hört sig trött på uttrycket ”Det var bättre förr!”? Jag blir rätt trött på att höra det, sannolikt andra också. Vad man dock kan säga utan att reta någon är ”Det var annorlunda förr!”. Alltid gångbart, alltid sant! Dock kanske inte alltid så spännande och intressant, men det lämnar jag över till andra att ha en åsikt om.

Sitter just nu med gamla bilder, skall ha ett föredrag inom kort om min väg till där jag är idag. En lite kurvig och snårig väg, full av utstickare. Jag tänker nu framför allt på hur jag landat i det jag jobbar med idag. Idag är jag primärt konsult på Sweco, och där jobbar jag med bedömningar av naturvärden. Det är något som skall göras så fort ett område skall tas i anspråk och exploateras. Det har verkligen gått framåt och det finns en ambition och vilja att göra rätt, inte hos alla, men i vart fall så skall exploateringar av miljön passera genom en granskning. Det är vad jag sysslar med idag.

Går nu alltså igenom gamla bilder, blir rätt förvånad över mina tidigare val av film för vissa situationer. Hittade exempelvis flera konserter som jag fotograferat i färg, har då valt diafilm, varför gjorde jag det? Diafilm är känslig för felexponering, den har ofta ett lågt ISO, situationer som exempelvis konserter är verkligen inte rätt tillfällen för diafilm. En negativ färgfilm hade varit mycket bättre, större tolerans för bristfälliga exponeringar, går att pressa, ja det mesta talar för negativt färgfilm framför dia vid just dessa tillfällen. Det brydde jag mig uppenbarligen inte om.

Det är mycket som är annorlunda idag!

Har skrivit om andra saker som ändrat sig över tiden, exempelvis kameror, objektiv med mera. I somras skrev jag ”Ny(gammal) era!”, och även tidigare har jag skrivit ”Bättre förr, eller?”. Jag har i dessa inte så mycket tagit upp valet av film i mina texter. 

Sitter nu alltså och letar bland ramade bilder, de som ligger i magasin, men den stora mängden är inte ramat, eller satt i magasin. Hittar mängder med gamla Kodachrome 64, Fuji Veliva, Fuji Sensia, Ectachrome, till och med Agfa filmer. Varför fotograferade jag på diafilm? Jag har idag inte ens en diaprojektor! Jag hade en vissen sak, men den är borta sedan väldigt länge.

Besynnerligt val av film kan jag nu bara konstatera, då jag inte minns anledningen.

Gör ett inlägg på Instagram, inser att många som läser det inte riktigt vet vad jag pratar om. Diafilm, känn på ordet, har inte varit riktigt på tapeten de senaste 20 åren.  I inlägget skrev jag att det kunde vara ett hantverk att fotografera konserter och i synnerhet med diafilm i kameran. Låter som jag vill få det till att det var svårare förr. Ja, så är det ju faktiskt! Det var svårare förr. Bilderna på Iggy Pop (2 st), är tagna med diafilm, Kodachrome 64, det är alltså ISO 64. Ett ISO värde som många av dagens kameror inte ens kan ställas in på. Idag kan man utan problem ”pressa standard ISO”, eller som i detta fallet ISO 64, utan problem 5 steg högre. Kameror har vibrationsreducering och vips så har man 10 stegs bättre exponerings möjlighet.

64 ISO och +5 steg ger ca 2000 ISO, lägg därtill att vibrationsreducering i moderna kameror ger 4-5 steg bättre exponering, vi är nu upp i 9-10 steg. Tag att jag med ISO 64 tvingades ha bländare 2.0, och fick 1/8 i exponering, lägg till att det är autofocus på dagens moderna kamera. 

Om vi ökar exponeringen med 5 steg, 1/8 blir då 1/250, bländare ökar vi med 4 steg, 2.0 blir då f 8.0, sedan en supersnabb autofocus. Det är enkelt att fotografera idag. Blir bilderna bättre idag, nej inte nödvändigtvis. Men enklare är det!

Några slutsatser av detta

Vad vill jag säga med detta? Jag vet nog inte helt säkert, men en sak är säker, det var ett annat hantverk förr. Idag har man det tekniska förspänt, men själva bilden den måste fotografen själv komponera. Dessa bilder är kanske lite speciella och dragna till de extrema. Jag gillar dock dessa!

Jag blev väldigt glad och överraskad då jag hittade bilderna, de flesta väldigt oskarpa, men ändå rätt bra.

Torna Hällestad lever upp

Torna Hällestad har så länge jag bott i byn, varit en levande by. Kulturföreningen 12:an, ett byalag som slumrat, men numera är aktivt. Skolan, en lanthandel som under åren bytt skepnad och innehåll. Idag kanske mer en restaurang med god mat, med olika evenemang och uppträdanden.

Igår var Tingsek på besök. Han har en koppling till byn, är själv från Södra Sandby, har bott 4 år i Silvåkra visade det sig. En av hans bandmedlemmar är från Torna Hällestad.

Igår var en sådan dag då byn verkligen visade vad den kan. Tingseks uppträdande var helt slutsålt, det var riktigt bra. Så kul!