Att gå på fest, det är kul. Att gå på bröllop, det är kul, bröllop, ja det är fest! Går dock inte så ofta på det, jag ser dock ofta bröllopstillställningar, då jag bor intill en kyrka. Att fotografera ett bröllop, det är något som jag aldrig gjort. Verkar ju förvisso vara en hel del pengar i det, men är det kul? Känns som ett sjukt ansvar med i min värld besynnerliga premisser? Bröllopsfotografi har blivit en stor sak för många, det är en genre av fotografi som kan sägas vara just det, i min värld inte så lockande. Att föreviga högtidliga tillställningar är inte något nytt, det har gjorts sedan fotografins begynnelse. Familjetillställningar, födelsedagar, dop, och just bröllop, där finns alltid någon med kamera. 

Jag blev med kort varsel tillfrågad om jag kunde ta lite bilder på en kompis bröllop. Första tanken var, NEJ, absolut inte. Det övergick sedan i en viss tvekan, det beror på. Sedan tänkte jag, OK, men då skall det vara bilder som är mer på mina villkor. Inte sådana där bilder med par i solnedgången som ser sådär sjukt lyckliga ut, kanske ett lite lite stelt leende, eller ett par som lite seriöst, men med någon märklig blick ser in i kameran. Inte sånt!  Det nu inte vad de ville ha heller, så jag sa att jag kunde ta lite bilder. 

Sagt och gjort, jag tog lite bilder och fick vara med på en kul fest! 

Blir det några mer bröllops fotograferingar? Vem vet vad framtiden har att erbjuda?

William Eggleston, en färgklick inom fotografin. En färgstark fotograf på många sätt. Hans färgbilder med det otroligt smakfulla och färgsprakande trycket var lite av lite banbrytande, men även hans personlighet, en person som är väldigt rätt fram.

Jag upptäckte hans bilder rätt sent, kikade tidigare i hans böcker och fann hans bilder ganska intetsägande. Det var mycket färger, men motiv som inte sa något till mig. För mig är han en fotograf som jag lärt mig uppskatta med tiden. Hans bilder är enkla, det är vardagliga saker som avbildas. Ibland känns hans bilder riggade, men jag vet faktiskt inte hur det står till med det.

Vid en intervju så fick han frågan vad han fotograferade.

”Jag är en demokratisk fotograf”, mer sa han inte. Inte vad för bilder han tagit, på vad, hur, när eller varför.

Han verkar inte vara en man som pratar i onödan.

Jag är glad att jag fortsatte kika i hans böcker, det är böcker som jag numera önskar jag ägde. De är numera ganska svåra att få tag på och går de att köpa så är de ofta dyra. Jag fortsätter min jakt på dessa böcker.