I början på maj ställde jag och de andra studenterna på Masterprogrammet i fotografi ut på ett par av de lokala gallerierna som finns på skolan. ”MA1 Springshow” var titeln. En liten fingervisning vad vi jobbat med under vårt första år på utbildningen.
Det blev en fin utbildning där de flesta hade något spännande att visa. Mitt syfte med just denna utställning var att prova lite nya grepp. Det var lite ”work in progress”, inget av det som visas är att betrakta som färdigt. Ett syfte med utställningar är givetvis att visa sin saker, men även att få respons på arbetet. Vi är annars väl införstådda med varandras projekt och arbete. Nu ges det möjlighet att visa det för en nya krets av människor.
Mitt arbete är ”A human landscape”, bilder över människans spår i vår omvärld. Nedanför är en bild från mitt projekt.
Delförstoring av bilden i mittenTitel: Fågelskyddsområde
Vaknade denna morgon till nyheten att Lars Vilks omkom i en bilolycka igår. Han åkte i en civil polisbil som tydligen kommit över på fel sida vägen, vi pratar nu om E4an, en bred och extra säker väg. Lars var en konstnär som inte lämnade någon oberörd, oavsett om man gillade eller ogillade honom och hans konst. Han levde med dödshot sedan många år, just på grund av sin konst.
Jag lyssnade till en intervju med Lars Vilks i våras, eller om det var vintras. Det var Martin Wicklin som intervjuade Lars i söndagsintervjun. Lars var en konstnär som gick mot strömmen, ville gå mot strömmen, det var inbyggt i hella hans uppenbarelse, att provocera var en del av honom. Det är detta som ligger till grund för att han berörde alla, på ett eller annat sätt. Jag personligen besökte ofta hans konstverk Nimis, ett konstverk som var byggt av drivved i ett naturreservat på Kullaberg. Förbjudet alltså, men både länsstyrelse och kommun drog nytta av detta. Det var ett slags win-win situation. Lars fick mycket uppmärksamhet, naturreservatet fick många besökare, kommunen fick många besökare. Det gav effekter som spillde över på andra verksamheter. Konstverket var en slags protest från Lars, bara det att det var förbjudet att bygga något över huvudtaget var skäl nog för Lars att bygga det. Att det sedan blev ett väldigt uppskattat konstverk är kanske inte lika väsentligt.
Lars provocerade
Lars var en provokatör, han ville provocera. Är inte det en fundamental och viktig funktion i konsten? Konst skall skava lite, det skall kännas lite obekvämt, beröra. Givetvis behöver inte konst vara på det sättet, men en funktion med konst är helt klart att provocera och skapa debatt, väcka känslor, sätta igång tankar. Här var Lars en föregångsfigur, det var inte alltid givet vad han menade med sin konst. Han fick frågan i intervjun om han hade någon agenda, något han ville uppnå, där var han dock inte benägen att ge något svar. Så kan konst också vara, det behöver inte finnas någon agenda och mål med konsten annat än att skapa i nuet, något långsiktigt behöver inte uppfyllas. Lars Vilks bortgång skapar nu ett tomrum, vad kommer att hända med Nimis? Vad kommer att hända med Ladonien, (den självständiga staten) ligger intill Nimis. Kommer hans rondellhund att få sin välförtjänta plats i konsthistorien? En hund som skapade en debatt som inte något annat konstverk skapat i Sverige tidigare.
Låt oss hoppas att olyckan var en ren och skär olyckshändelse. Otroligt tråkigt, vilket alla olyckor är. Lars konstnärskap skapar ett påtagligt tomrum.
En egen stil, är det ett självändamål? Är det viktigt och något alla som jobbar med skapande arbeten bör ströva efter? Vad är i så fall en egen stil, och hur skapar man sig den?
Har alla en egen stil? Är det eftersträvansvärt att ha en egen stil? Stil i vad då, undrar man kanske? Stil kanske inte är rätt ord att använda, mer en personlig prägel. Tänker här på fotografier framför allt, är det så att man kan se en bild och säga att det är en bild av Irving Penn, en bild av Anton Corbijn, Anders Petersen, Ansel Adams? Det är svårt att säga, att de alla har en egen prägel på sina bilder är helt klart. Irving Penns bilder är i mitt tycke ofta ljussatta på ett tilltalande sätt, han använde även ofta sitt ”hörn” där han placerade sina personer. Corbijn har i sina bilder ofta lite kornighet, de är svartvita, de är inte så sällan lite oskarpa. Petersens bilder är ofta väldigt kontrastrika, det är mycket svart och vitt, de känns att de är tagna på nära håll. Ansel Adams bilder är perfekta kopior, hans tekniska kunnande var i en egen klass.
De flesta av dessa saker är egenskaper som många andra fotografer också har i sina bilder. Trots det så kan man ofta peka ut deras bilder bland en massa andra. Det är något i bilden som har en signatur från fotografen.
Samlade egenskaper ger en egen prägel
Jag tror till att börja med att trägen vinner, med det menar jag att ju mer man fotograferar desto mer präglas ens bilder. Testa olika metoder, uttryck. Det är lite det som ger de stora fotograferna dess storhet. Nu finns det ju mängder med duktiga etablerade fotografer som kan vara svåra att peka ut det personliga med deras bilder. Exempelvis alla naturbilder och naturfotografer, där är det inte så mycket i själva motivet som kan präglas av fotografen, möjligen hur kompositionen gjorts. Motivval är en annan faktor. Självfallet finns det även här fotografer med ett särpräglat uttryckssätt.
Bland alla studiofotografer är det också svårt att peka ut specifika fotografer. Trots att det här är enklare att påverka själva motivet.
Detta får mig att inse vidden av en egen stil som lite märklig i sig. Det borde inte vara och skall inte vara ett självändamål att leta efter en egen stil. På något sätt bord det vara magkänsla, intresse, och ingivelse som styr val av komposition och bildinnehåll. Det ger ju en personlig prägel, den kan dock vara subtil och kanske tangera andras ”stil”, men det har ju inte någon betydelse. Då får det ju vara så. I slutänden. så måste eller borde de egna valen vara det som avgör hur man jobbar, fotograferar. Det fungerar inte i längden att fotografera vad man tror andra vill se, vad andra fotograferar. Det blir då en i mängden som drunknar i ett hav av bilder, den ena lik den andra.
Jag gillar ju Anton Corbijn och hans bilder, en synnerligen försynt person. En person som jobbar med enkla medel. Lade ut en länk på Facebook till en film på Youtube där han berättar som sin syn på att finna sin stil, eller sitt sätt att få sina bilder på ett personligt vis.
Egen stil är inte ett självändamål
Med allt detta har jag kommit till insikten att det inte är ett självändamål att ha en egen stil. Det blir lite vad det blir. Tiden utvisar vad det blir av saker och ting. Att studera andra är nyttigt, ta vara på det man gillar, återanvänd. Det kan vara kompositioner, ljussättning, uttryck, detta är inte att kopiera, det är att utveckla. Det är precis så saker och ting går framåt.
Därför tror jag exempelvis inte på fotoresor som åker till klassiska fotoobjekt, det är bara ett sätt att kopiera redan tagna bilder. Skillnaden är att alla får ta just ”sin kopia”, det kan visserligen vara utvecklande, men sannolikt inte. Bättre då med olika workshops, eller kanske bildgrupper. Böcker är ju en fantastiskt inspirationskälla, dessa går det att gå tillbaka till för att bläddra i om och om igen.
Nu skall man inte förringa fotoresor helt, de åker oftast till platser som är vackra, intressanta, storslagna, det i sig kan ju faktiskt vara värt ett besök.
Det finns mängder av historier och mystiska händelser kring väskor. Det är ju lite inbyggt i hela väskans existens. En väska döljer något, man kanske låser den, den kan ha dolda fack, men den kan även bara vara en enkel behållare för att transportera något i. Det finns historiskt några väskor som åtnjutit lite mer uppmärksamhet och intresse. Jag tänker här speciellt på ett par väskor, de kan ses som en ”god väska” och den andra en ”ond väska”.
Den goda väskan
Raoul Wallenbergs väska har tilldragit sig en hel del uppmärksamhet. Det har skrivits, det har talats om den och den har avbildats. Raoul Wallenberg är i sig en person utöver det vanliga, var han försvann under kriget är ju fortfarande idag ett mysterium, vad hände med honom?
Monumentet utanför FN byggnaden i NEW York, konstnär Gustaf Kraitz
Raoul Wallenberg monumentet, hans väska. Står i parken utanför Skissernas museum. Konstnär Ulla Kraitz
Raoul Wallenberg monumentet, hans väska. Står bland annat i parken utanför Skissernas museum i Lund där jag jobbar ett par dagar i veckan. Kikar man på Wikipedia, eller någon annan text om Raoul Wallenberg och som i detta fallet hans väska. Då kan man läsa om ett flertal platser som har väskan som en symbol för fred, ett gott hjärta och humanism. En väska som sannolikt fraktat handlingar för att hjälpa mängder av människor, människor som han räddat från nazisternas arbetsläger.
Onda väskan – eller väskan med dåligt innehåll
Tänker här på den väska som i stort sett fällde hela det finska skidlandslaget. En mystiskt väska som en person fann på en bensinmack och lämnade in till polisen. Vid närmare granskning så var väskan full av blodpåsar, kanyler, och annan utrustning för medicinskt ändamål. Verkade var en väska som tillhörde en läkare. Så var ju dock inte fallet, det var ju inte för några medicinska ändamål, det var dock inte en läkares väska, det var den finske förbundskaptenen i längdskidor som glömt sin väska på en bensinmack. I väskan fanns alla bevis man kunde önska för att fälla i stort sett alla inblandade. Det finska landslaget visade sig ha fyllt på i systemet med mängder av prestandahöjande substanser.
Väskan som fällde det finska skidlandslaget. (Bilden är lånad från internet, okänd fotograf)
