En livsstil utan tid över för historien

Har vi idag så packat schema att vi inte hinner besöka våra förfäder, de som inte är i livet? Är det kanske idag inte något som man fäster så stor vikt vid? Jag bor vid en kyrkogård och kan av egen erfarenhet säga att besökarna har en rätt hög medelåder, ofta över eller i pensionsålder. Antalet gravar på kyrkogården som inte har skötsel är i majoritet.

 

Återlämnad

Jag vare sig kan undvika att promenera förbi kyrkogården hemmavid, eller vill undvika det. Kyrkor och kyrkogårdar inger alltid ett visst lugn, de är ofta  små oaser i stadsmiljöer. I mitt fall är det inte någon stadsmiljö, dock en liten oas med grönska, ett lugn och en massa välskötta grusgångar. Jag är otroligt sällan själv på en kyrkogård för att se till en grav, sanningen är den att jag aldrig har vårdat en grav. Däremot är jag ofta på kyrkogårdar, i synnerhet den som vi bor granne med.  Den är för övrigt genvägen till vår lilla lanthandel och tidigare även närmsta vägen till barnens skola och dagis.

 

 

Upprinnelsen till detta är en sak jag noterat på kyrkogården intill bostaden, men det stämmer även in på andra kyrkogårdar. Skylten på bilden ovan, den sitter på betydligt fler gravar än hälften. Återlämnad. En skylt som innebär att inte någon sköter graven längre.

Den mobila människan

En anledning till att gravar inte tas om hand eller besöks av anhöriga idag har en orsak i att vi idag är betydligt mer benägna att röra på oss, vi flyttar oftare och avsevärt längre sträckor än tidigare i historien. Gravar blir då inte besökta på samma sätt som tidigare. Släkten är inte alltid i närheten, föräldrar bor kanske inte anslutning till det egna boendet.

Jag frågade en av kyrkogårdens vaktmästare och även prästen, de sa båda samma sak att majoriteten idag valde att begravas i en minneslund, utan sten och andra saker som kräver skötsel. En på tio begravs i en vanlig grav, i runda slängar.  

På kyrkogården hemmavid finnar man då skylten som på bilden intill.

I fallet med gravstenen på bilden intill så syns ”återlämnatskylten” betydligt bättre än själva stenen. Stenen är övervuxen och det går med nöd och näppe att se namnet på stenen. Jag har samlat på mig mängder med bilder som dessa. Passerade häromveckan en av kyrkogårdarna inne i Lund och där var trenden likadan, skillnaden var att det inte var skyltar med text, istället var det färgkodade pluppar på små pinnar intill stenarna som avslöjade om graven hade skötsel eller ej.

Jag tror även att den moderna människan har fullt upp med så mycket mer än att vårda en grav. I en tid då ett förverkligande av sig själv, resande och familjeliv med råge fyller en dag, en vecka, en månad, ja då är gravvård kanske inte det som prioriteras högst. Kanske räcker det med att minnas, kanske är en minneslund rent av en bättre lösning rent generellt?

Begränsad tid

Allt har dock ett slut och det definitiva slutet är när själva stenen plockas ned.

En kyrkogård för gravstenar!

De gamla gravstenarna samlas ihop, läggs på hög, faller i glömska, de återvinns inte eller tas om hand på något sätt. Faktum är dock att just en gravsten är vår éntretrappa, vems stenen var en gång i tiden vet jag dock inte, namnet är nedåt. Stenen är galet tung och jag klarar inte av att vända den för att se efter vems den varit en gång i tiden. Just den stenen har alltså fått en annan funktion efter tiden som gravsten. 

Kyrkogård för gravstenar

Allt har sålunda ett slut, till och med en gravsten. Minnet, det bär vi dock med oss och det behöver inte finnas en fysisk plats för att vi skall minnas. 

Fotot är inte längre ett foto?

När slutar fotografering att vara just fotografering och övergår i bildskapande? Fotografering av idag jämfört med för 15-20 år sedan kan vara två helt skilda saker.

wpid-wp-1453792224486.jpg

Gammal klassisk tvåögd kamera, en japansk Rolleiflex kopia som ännu idag tar fantastiska foton.

 

I artikeln ”Fotografiet behöver uppfinnas på nytt” skriver Håkan Lindgren att fotot inte är vad det varit och idag är inte alltid fotograferande bilder av ögonblick. Det visar inte något som verkligen skett. Detta i sig är inte någon nyhet, det har länge gått att manipulera bilder, vilket även gjordes med fotograferande på film. Den digitala eran och digitalt fotograferande har dock medfört helt andra möjligheter att skapa bilder. Bildskapande är inte är detsamma som att fotografera.

I artikeln i SVD nämner han ett  flertal punkter i som gör att bilden man ser som ett resultat av ett tryck på på en knapp inte är fotografering. Knappen kan vara i kameran, i telefonen, eller vad det nu är man tar bilden med, det är inte ögonblicksbilder. Knapptryckningen sätter igång en massa olika skeenden, som exempel kan det exponeras 20 bilder som bakas samman till en slutlig bild, 20 olika ögonblick som blir en bild. Fler exempel tas upp i artikeln, läs den,  det är ganska talande hur vi omgärdas av så kallad hjälp. Hjälp som skall ta fram det bästa ut saker och ting! Vad nu det är, vad är det bästa och vem har bestämt att det som kommer ut är det bästa?

Jag skrev för några månader sedan om att det gamla hantverket är på väg att försvinna, det ersätts av en massa elektroniska hjälpmedel. Det är lite detta som gör att jag gärna fotograferar med film, det känns lite som om man fuskar då man fotograferar med digitala kameror, det är faktiskt enklare, det går inte att bortse från. Jag skrev ett tidigare inlägg om hantverket dör ut, läs gärna det.

wpid-wp-1453890212489.jpg

Flera generationer kameror, från vänster ljusmätare som krävs för äldre kameror, Yashica MAT (6×6 kamera för film), Nikon FM ( 35mm film), Fujica Half (18x24mm för film), nedre raden Nikon 1 V1 digital systemkamera, Ricoh GR III digital kompaktkamera.

I bilden ovan så är kamerorna från 1958-2013, ett spann på 55 år. Allt har gått framåt och dagens kameror tar fantastiska bilder och är otroligt smidiga. Det gör dock inte att gamla kameror är dåliga, de är dock lite osmidiga i jämförelse med dagens små smidiga kameror.

Jag tänker inte ge mig in i någon diskussion om vad som är fotografering och vad som inte är det, men att fånga ett ögonblick är kärnan med fotografering, ett fruset ögonblick i tiden. Det är lite det som är tjusningen med att titta på gamla fotografier, tidsdokument! Bilderna som skapas idag är det bilder av ögonblick, är det tidsdokument av något som skett? Det är idag inte självklart vad bilden är, ett foto, eller något annat.

Digitala fotografier kan idag otroligt enkelt ”framkallas” i olika program på en dator, det moderna ”mörkrummet” är idag på datorn. Resultatet av ett knäpp på kameran är i stort sett momentant, på en display på kameran kan man enkelt se om det blev som önskat. Kamerorna på övre raden är alla kameror som använder film, fungerar precis lika bra idag som på den tiden de var någorlunda moderna. Filmen från dessa framkallades och kopierades, mörkrummet gjorde då skäl för namnet, just ett mörkt rum. För att få resultatet av dessa kameror så var det flera steg som krävdes, med filmen framkallad och torkad så kunde den betraktas och då först vet man om det blev bra, blundade personen, eller kanske en konstig min fastnade på filmen, bilden blev för ljus eller mörk, horisonten lutar, mm..

 

F_390_178

Bild tagen med en kamera från 1971. (Hasselblad 500 C/M)

Jag har personligen inte några problem med att manipulera bilder, det är helt på sin plats och både tillför och möjliggör saker som tidigare var mycket svåra om inte mer eller mindre omöjliga. Däremot motsätter jag mig att kalla alla dessa stora ingrepp som görs för fotograferande, att exempelvis slå ihop bilder och göra ingrep som är mer än att efterbelysa, skugga, ”cropa” dvs. att klippa ut en del av bilden,  ändra kontraster, tonskalor, färger mm.,  det är inte fotografering, det är bildskapande. Vilket kan leda fram till fantastiska bilder, men det är ju inte fotografering.

Skall man göra det så skall det klart och tydligt framgå om någon undrar, det kan annars sluta som för den norska naturfotografen Terje Hellesø, prisbelönt och hyllad för sina naturfoton, som sedan vid granskning visade sig vara montage. Det finns vissa skolor som inte tillåter minsta lilla manipulering, man får inte ens göra ingrepp i ett motiv, dvs. kanske städa framför huvudmotivet, lägga en tröjärm till rätta, fixa håret, m.m, den strikta dokumentärfotografin har för många dessa oskrivna regler. Fotografering är det dock oavsett manipulering av motiv eller ej, det är ett knäpp och en ögonblicksbild.

Kanske är detta ett ickeproblem tycker många, men var skall man dra gränsen? Jag vill personligen gärna veta om en bild är ett fotografi och en ögonblicksbild, om 50 år kanske alla bilder är montage, det man sitter och kikar på är några hopklipp och den sanna bilden finns inte för det man titta på är en en manipulerad bild, alla ser så vackra och flefria ut, ingen gråter, ingen har en röd näsa, ingen är tunnhårig, ingen har rosiga kinder, sådana bilder är ju fullständigt ointressanta.

img_361-101 (1)

Bild tagen med Yashica MAT, från 1958.

Kate Winslet har skrivit in i sina kontrakt med smink och andra kosmetiska produkter att bilderna inte får retuscheras, Cindy Crawford lät publicera ”äkta bilder på sig själv”. Vilket sjuk värld det är, bilder ljuger. De reklambilder vi idag matas med är bilder är något slags idealiserade människor, men bilderna är inte fotografier, det är något helt annat. Mycket märkliga ideal som dessa bilder förmedlar, ingen ser ut som dessa människor, men många tror det och strävar efter det.

 

R0014210-18042015-84

Bild tagen med Ricoh GR III, en moderna och smidig och fantastisk trevlig kamera.

Så jag röstar för den nya fotografin, där det fotografiska ögonblicket verkligen har inträffat och fångats på någon form av media (film, minneskort, …)

Semestern börjar dystert, dag 1

ÖVERNATTNING I NÄRHETEN AV CELLE, TYSKLAND

Vi hade bestämt att vi skulle åka söderut denna sommar, campa i europa. Vi brukar nästan varje år campa, i vart fall en kortare tur, med tält, sova i sovsäck, laga mat på primus/trangia och allt vad det innebär med friluftsliv. Vi vuxna gillar det och barnen gillar det, redan första året för Jerker så tältade vi på Öland, det gick väldigt bra, han var då bara 8månader, sedan dess har det blivit många turer med tältet.

I år enades vi om att åka söderut och målet var Gardasjön i Italien. Det är dryga 1500 km ned till Gardasjön, vilket är långt att sträckköra. Vi tittade ut några tänkbara stopp i Tyskland längs vägen söderut och sedan skulle vi även stanna till i Österrike. Göttingen där bl.a. Gauss, en av alla tider främsta matematiker levde sitt liv var ett delmål, vi kom dock aldrig så lång utan stannade till i närheten av Celle. Då vi närmade oss det så körde vi längs mindre vägar och passerade en by som hette Bergen-Belsen, kan det vara här det gamla koncentrationslägret låg, tänkte vi då vi körde igenom. Visst var det så, där var nu ett modernt minnescenter byggt och som endast för några år sedan invigdes, hela lägret är bevarat till ytan och har en stor utställning och en välbevarad park. I princip allt av de ursprungliga var dock borta, det brändes ganska omgående av britterna då de kom dit 1945. Detta för att förhindra sjukdomsspridning från det gamla lägret, lägret hade varit på samma plats under många år (tidigt 1940-tal) och från början var det ett fångläger för ryska krigsfångar som tyskland tog i kriget österut, lägret övergick sedan till koncentrationsläger(1943-1945) med allt vidrigt som det innebar.

 

ingågen till koncentrationslägret  från WW II, Bergen-Belsen

Greta utanför ingången till koncentrationslägret Bergen-Belsen, numera ett historiskt monument som drivs av en stiftelse.

Lägret kändes stort till ytan, men med tanke på hur mycket människor som hölls fångna här så är det kanske snarare  en liten yta. Besöket här var inte planerat, men nu efteråt är jag verkligen glad att vi besökte det, framför allt tillsammans med barnen, ja om man nu kan vara glad för något sådant här. Vilket fall hade besöket och upplevelsen av att vandra runt inne på området en väldigt start inverkan på mig och övriga familjen. Utställningen är välgjord och mycket informativ med bilder, texter, och uppbyggda modeller av området.

Monument över döda i lägret Bergen-Belsen

Monument över döda som britterna fann då de erövrade tyskarna och befriade fångarna i lägret. Ett av flera monument.

Generationen som upplevde kriget och dessa vidrigheter är nu så pass gammal att de är på väg att försvinna, de som föddes under kriget är idag dryga 70 år och inom en 20 års period är inte många kvar med riktiga minnen. Det berättas om detta i skolan, men det är en helt annan sak att på plats se och ta intryck av hur vidrigt det var med denna omänskliga hantering av liv. Det är något som aldrig får glömmas och aldrig upprepas. Trots det så är det idag på fler håll precis vad som återigen sker, förföljelse av minoriteter och oliktänkande. Det finns obegripligt nog även människor som förnekar att detta har inträffat på riktigt, de påstår att det är fabulerat.

bokbytarkiosken

Greta besöker bokbytar kiosken. Dessvärre var det dåligt med böcker som passade henne.

Campingplatsen som vi valde var rätt trevlig, en liten campingplats med en lite rolig gammal telefonkiosk som numera var bibliotek, eller snarare ”ge Å ta” bytesstation. Den heter Campingplatz Winzen an der Aller, ”Auf der Hude” var vad byfolket kallade den och vad som står på skyltarna. Vi var nu inte någon längre stund på campingen, då vi kom på kvällen ock åkte rätt tidigt på morgonen dagen därpå. Den låg vilket fall utmed en floden som lämpligt och passande nog hette just Aller. Glömde dessvärre att notera hur långt det var hit från vår startpunkt hemma. Skulle gissa på någonstans 50 mil, eller så.

För den hästintresserade så är närheten till Celle ett Mekka, deras uppfödning av hästar är världskänd och härifrån kommer många av hästar som sedan tävlat och tillhört det absoluta toppskiktet inom dressyr, kanske  det även vara hoppning, men det överlåter jag åt andra att avgöra.

Minnesstenar

Minnesstenar över de som hålls fångna i detta läger och tillbringade sina sista dagar i livet här. Namn och nummer stod inristat på stenarna.

Branddamm

Branddammen i lägret, en damm som skulle utgöra reservoar ifall en brand uppstod. Denna damm var i slutskedet det enda vatten som fångarna i lägret hade att dricka.

DSC_9547-11072015-137 (1)

 

Välkommen åter då jag skriver mer om kommande dagar.

 

End of party…

R0014210-18042015-84

När jag finner lämningar som dessa så börjar jag alltid fundera på vad som orsakade att just detta ligger här, var det någon badgäst som i alla hast inte fick med sig sin sko? Var det kanske en berusad man som inte noterade att ena skon blev kvar på sandhammaren, linkandes hemåt genom sommarnatten i strumplästen på ena foten? Var skon rent av trasig så ägaren bara lät den ligga kvar?

Vem vet, kanske får ägaren syn på just denna bild och känner igen sin sko? Den ligger i så fall bland sandhammarens dynor.

Naturen tar tillbaka sitt kommando med tiden, ger man den bara tillräckligt med tid så suddas människans spår ut. Mänskligheten och dess spår är förgängliga!