Tetenal går i graven, eller inte?!

Har läst på flera ställen att Tetenal brottats med ekonomiska bekymmer. Bekymmer som var så pass allvarliga att det går över styr om inte någon går in och stärker upp ekonomin. Verkligen synd om det blir fallet, Tetenal har hängt med länge och har tillverkar mycket bra saker. Det är idag ett glest sortiment av analoga fotoprylar som finns kvar. Lite förståligt är det då marknaden är en spillra av sitt forna jag. Det digitala slog ut många. 

Jag beställde själv häromdagen en hög med prylar, film, negativfickor, kemikalier, bladfilm, med mera, satt länge och tvekade på att klicka i Tetenal C-41 framkallning för mina färgfilmer. Det slutade med att jag inte beställde. Fann idag sedan ett uttalande från Tetenal UK, Tetenal går sannolikt i graven, men biten med kemikalier har gått bra så den verkar bli räddad.  En lättnadens suck, kan då ta med Tetenal C-41 på nästa beställning.

Det finns alltså hopp. Kodak var i en liknande situation för några år sedan, de blev till slut uppköpta. De finns idag visserligen med ett reducerat sortiment, men de överövede och de fortsätter att ta fram nya filmer, med mera. Den analoga fotografin överlever ett tag till, sannolikt väldigt länge. 

 

Att framkalla bladfilm -erfarenheter

Framkalla bladfilm är för mig lite av ett sökande. Ett letande för att finna en metod som ger bra negativ och är någorlunda smidig. Har provat några olika varianter och har haft både framgång och bakslag. Delar här med mig lite av mina personliga erfarenheter. 

 

För mig var storformatsfotografering till för några år sedan något som verkade omständigt, svårt, men samtidigt spännande, utmanande och nytt. Hade under många år gått och närt tanken att prova. Fick för några år sedan lite slumpartat låna en en Toyo 45, det var så kul att jag kände att jag ville ha en egen 4×5 kamera. Kassetter och film är ett litet kapitel för sig, laddas i mörkt rum och en exponering per sida. Jag kom över ett stort parti kassetter 9×12 cm till ett mycket bra pris. Har utöver det en hög med 4×5. Dessa två (9×12 och 4×5) har samma format till det yttre, negativen är dock olika stora. 

Skålframkallning eller med trumma?

Kvar är själva framkallningen som känts lite omständig. Köpte mig till en början skålar och tillbehör för att framkalla i skål, vilket är lite som att framkalla papperskopior vid kopiering. Är man inte väldigt försiktig så får man lätt repor på filmen. Det går endast att framkalla något eller möjligen ett par ark åt gången så det blir lite för mycket jobb för få exponeringar. Det kräver dessutom ett helt mörkt rum och en hel del plats.  Denna metod avskrevs ganska omgående. Provade en lånad insats MOD54 till mina Paterson trummor, men tyckte det gick åt för mycket vätskor med den metoden. Hade dessutom lite problem med att filmarken lossnade, kan vara jag som agiterat lite för häftigt, gav det kanske inte en rättvis chans. Det är här samma procedur som som vid vanlig framkallning av film, dvs. stående trumma som måste vara helt fylld och man vickar på trumman som vid vanlig framkallning.

Roterande trumma med agiteringsmaskin

Sökte vidare efter lite information på nätet och fann en del. Beslutade mig för en Unicolor trumma för framkallning av papper ELLER film. Dessa  trummor tar 1st 8×10 ark eller 4st ark 9×12 alt. 4×5 (se bild nedan). Till detta så köpte jag en liten agiteringsmaskin, (uniroller, eller motsvarande från Beseler). Det är en maskin som man lägger trumman på, den roterar trumman och ger alltså kontinuerlig agitering. Detta köptes för några år sedan och allt detta köptes via Ebay, allt som allt betalade jag ca 500 för detta. Har använt detta under de senare åren. Det har fungerat väldigt bra och gett negativ som jag är nöjd med. Är lätta att ladda och krånglar inte.

Efter lite användande så har jag blivit lite bekväm, ville kunna framkalla lite fler ark per tillfälle. Köpte till en Jobo trumma, en trumma som tar 12st 4×5 ark. Är dock lite försiktig att ladda så många som 12 ark samtidigt. Har provat med 8 och det fungerar bra. Jobo tanken är en 2553 som ingår i 2500 serien, den tar olika modeller av spolar och jag använder 2509N . En framkallningstrumma som tar 2 spolar som vardera kan ladda 6 bladfilmsark (4×5 alt 9×12). Provade till en början 9×12 och det fungerade inte så bra. Det följer med och bör sitta ett par klossar som rör om vätskan och som stabiliserar spolarna, dessa klossar fungerar inte med 9×12, endast med 4×5. Vilket gör att framkallningen inte blev så bra med 9×12.

Jobo 2500 trumma på en Unicolor (uniroller) agiteringsmaskin.

En fördel med trummorna är den mycket effektiva användningen av vätskor. För att framkalla 4 ark i Unicolor trumman går det åt ca. 280 ml.  Jobo trumman är något liknande, för  8 ark så går det endast åt 560 ml. Har inte provat att ladda denna maximalt med 12 ark, det  kan vara så att det behövs lite mer vätska? Är lite osäker på åtgången då det inte listas åtgång för 12 ark, det tar vilket fall inte mer plats än 8 ark. Det som kan vara är att ytan på 12 ark kräver liter mer av framkallaren för att det skall framkalla jämnt och bra. I övrigt så är själva volymen vätska tillräcklig för att täcka filmarken.

Torkningen – sista momentet

Torkningen till slut är det som är lite bökigt, jag har nu börjat torka arken ståendes. Har fungerat bra hittills. Detta arbete med framkallning och utvärdering av den pågår kontinuerligt, känns dock just nu som om jag funnit något som fungerar bra. 

Detta är mina personliga erfarenheter som jag kommit fram till, inte några fullständiga utvärderingar på något sätt. 

En skruv lös -reparera en gammal kamera

Kameror för film inte nytillverkas inte sedan länge.  Ett problem med det är att reservdelar blir allt svårare att få fatt i, likaså är det med reparatörer. En till synes svår ekvation att få ihop. Faktum är att problemet inte löser sig bara för man har en digital kamera, reparatörer finns det, men många tillverkare slutar serva även digitala kameror som är ett par generationer tillbaka i tiden. 

Jag har ett flertal äldre kameror, de flesta helt mekaniska. Flera av dessa börjar bli slitna och skulle behöva en ordentlig genomgång.  Allt åldras, mekanik likväl som elektronik. Jag köpte nyligen ett knippe gamla kameror, de är tillverkade någonstans mellan 1946 – 1960, den äldsta är en Zeiss Ikon Nettar, se bild nedan, tillverkad under perioden 1946-1951. Den fungerar helt klanderfritt, klara linser och inte så värst sliten till det yttre, inga ljusläckage. 

Zeiss Ikon 'nettar

Zeiss Ikon Nettar, tillverkad ca 1950.

En annan var en Agfa Isolette II, påminner i stora drag om Zeiss Ikon kameran ovan, något modernare. Dessvärre är fokusskruven väldigt trög och jag är där osäker på om fokuseringen fungerar, har inte hunnit med att prova kameran med film. En tredje kamera i detta senaste inköp var en Zeiss Ikon Ikoflex, en TLR (Twin Lens Reflex), en ”tvåögd” kamera . Väldigt populära och bra kameror, mest känd är nog Rolleiflex kamerorna. Just denna kamera är nog den mindre kända av flera olika tillverkare av TLR kameror, lite förbisedd och kanske underskattad. Det är ju Zeiss optik och ett fint mekaniskt arbete bakom denna kamera. Det var lite typiskt och oturligt nog den kamera i den nyinköpta samlingen som jag helst villa ha, dessvärre fungerade inte slutaren.

Reparation om det går?

Jag har nu plockat isär min Zeiss Ikon Ikoflex i ett försök att få igång den låsta slutaren. Detta är robusta saker och personer som inte är fullständigt opraktiska kan med lite vägledning ta isär och förhoppningsvis sätta ihop sådana här saker. Internet är i dessa fall en makalös hjälp. Efter lite sökande så fann jag ett par sidor med bra beskrivningar på liknande fel, med hjälp av dessa hoppas jag kunna fixa slutaren. Det är dessvärre ett mekaniskt, mänskligt handhavande som är orsaken. En eller ett par små metallstift är krökta, de har blivit det av  för våldsamt hanterande. Hade det funnits reservdelar så hade det varit enklaste sak i världen att byta ut dessa. Nu är kameran närmare 60 år gammal och reservdelar har inte tillverkats på väldigt länge. 

Zeiss Ikon TLR

Zeiss Ikon Ikoflex Ic, här med linserna bortplockade och hela slutarmekanismen frilagd. 

Sannolikt kommer inte slutaren att gå att reparera helt. Det är små marginaler och det är finmekanik, men får jag den att fungera en period, kanske några år så är jag rätt nöjd. 

Verket för slutartider, ett litet paket med kugghjul, armar och fjädrar.

Skall köpa en ny lite mindre tång som kan bocka till de krökta stiften, sedan är det bara att montera ihop det igen. Hoppas det skall fungera.

 

Skånsk vinter, en berg och dalbana

Skånsk vinter brukar kunna vara precis så här som det är nu, runt noll grader och lite snö liggandes i diken och på norrsidor av skogsdungar. Det är som om vädret inte riktigt kan bestämma sig, skall det vara varmt, nej kallt, soligt, nej mulet, regna, nej snöa. Idag (lördagen 14 januari) började dagen med solsken och ett par grader kallt, det mulnade på och började som ett fint regn/snöfall. Det drog ganska snabbt över,  återigen visade sig solen. Nu var det dock 1-2 grader varmt. Skånsk vinter! 

Utsikt från Björkensdal

Vy norrut från Björkensdal ut över Revingefältet. Snön faller över fälten.

Det kan vara stressigt under helgerna, dels så vill man hinna med att vara ute, dels så vill man hinna med att vara inne (vinterstudion lockar med skidåkning). Denna dag tog jag en promenad med kameran genom Björkensdal, Prästaskogen och tillbaka hem. 

Vädret hann med att gå från att vara någon grad kallt, en sol som successivt bakades in i allt tätare och mörkare moln. Ganska snart så började ett stilla snöfall, det skapar lite sämre sikt och mer dramatik. Snöfallet dog dock ut snabbt, det klarnade och precis innan det började mörkna så visade solen sig återigen. 

Överlag har denna vinter varit väldigt varm, det har inte varit många dagar med temperaturer under nollan. Vi har dock för närvarande is på de mindre vattnen, så lite kyla har det varit. 

Björkensdal – Prästaskogen

Helt naturligt blir de flesta promenaderna i omgivningarna runt Torna Hällestad. Handen på hjärtat, det kunde vara sämre, stora delar av omgivningarna är naturreservat så det är fina områden. 

 

Fotoförberedelser

Bladaren beredd

Just de områden i skogen som har dessa märkliga träd, dessa Vresbokar är unikt. Enligt inventeringar som gjordes 2006-2009 är detta Europas största bestånd av just Vresbok. Läs rapporten här. Dessa kommer mest till sin rätt i dimma, eller i vart fall under fuktiga förhållanden. Det är även enklare att se trädens knotiga grenverk under tider då träden inte bär blad. 

Genom sökaren

Genom sökaren på kameran.

Naturreservatet med dessa Vresbokar och även omkringliggande områden är popoulära strövområden. Lunds kommun nämner gärna dessa områden då de stolt presenterar vad som finns. Med all rätt, det är fantastiskt fina områden. 

Prästaskogens trollskog. Vresbokar

Prästaskogens märkliga trollska miljö. Träden ser ut att ha ont och verkligen kämpa sig upp mot ljuset.

Prästaskogen - Trollskogen i Torna Hällestad

Prästaskogen – Trollskogen i Torna Hällestad

Bilderna ovan är tagna med mobiltelefonen, bilderna som togs med Hasselbladaren är under framkallning. Alla dessa bilder och även övriga bilder som jag tagit finns att se och är alla till salu. Just nu jobbar jag med att ta kontakt med ett eller flera agenter för att kunna ha bilder att kika på och kunna sälja. Mer om det längre fram. 

Ha en fin fortsättning på vintern. Vi har nu idag fått 11 minuter tidigare soluppgång och 35 minuter senare solnedgång jämfört med årets mörkaste dag. Sammantaget så får vi 46 minuter mer sol på oss jämfört med midvintersolståndet, det är på en knapp månad, så trevligt!

Forskare – vägen är målet

Jag har ett fotoprojekt som löper på kontinuerligt, det finns idag inte en deadline eller ett slut på det. Vägen är målet! En förhoppning med det är att det skall mynna ut i en bok tids nog.

Projektet är vilket fall att porträttera forskare. Forskarmiljön är en miljö som många inte får en inblick i och den är lite främmande för de flesta. Jag har precis fotograferat min tidigare handledare, Per Lundberg. En inspirerande och glad person. Jag minns när jag var student och helt bespetsad på att jobba med fåglar. Just fåglar var nog enda kravet. Jag hade lärt  känna en mängd  personer genom mitt arbete på flera olika fågelstationer, projekt med fåglar som centralt innehåll. Allt som behövdes verkade finnas i Lund så att studera i Lund kändes självskrivet.

Per föreläste på en kurs i teoretiskt ekologi, han var precis nedflyttad till Lund från Umeå. Jag minns inte exakt vad hans föreläsning handlade om, men det var underhållande och han travade fram och tillbaka i en stor rock framme vid tavlan minns jag. Det verkade spännande, biologi men med en massa matematik och man använde datorer. Datorer där man hade sin biologi i ettor och nollor, digitaliserad biologi i form av datorprogram. Kunde inte bli bättre, just då. Att Per var väldigt entusiastisk gjorde det inte sämre.

Per blev min handledare i 5 år. Jag gjorde först mitt examensarbete och kunde slutföra mina biologistudier, och fortsatte sedan med forskarstudier.  En tid som var mycket lärorik och kul. Den lilla korridoren vi satt i fylldes ofta av en massa skratt, lukten av kaffe, ibland bränt sådant. Pers rum var som en liten grotta, mörk och full med allehanda böcker, bord, papper och annat, det var skumt därinne, alltid med gardinerna neddragna. Ett hem för en troglodyt. Hans rum var sig likt kunde jag konstaterar då jag kom dit, lite konserverat, precis som för snart 15 år sedan, tror jag. Jag var upp till honom för ett par veckor sedan och tog lite bilder.

 

Professor Per Lundberg

Per Lundberg, författare till ett flertal böcker och professor i teoretisk ekologi vid Lunds universitet.

 

Fotograferade Håkan Wallander i går, en regntung eftermiddag. Regnet hängde i luften och det var så mättat att det föll lite fint regn. Jag hade jagat fatt Håkan för att ta några bilder en fredagkväll. Letade febrilt efter en upplöjd åker, det fanns inte någon kunde vi konstatera efter flitigt letande. Alla var höstsådda, släta fina fält, de flesta med en fin späd gröda som tittade upp ur den mörka blöta myllan. Så var det inte förr, då var det en hel del vårsådda åkrar, de kunde ses under hösten som knöliga fält som var plöjda.  Jag ville helst ha ett sådant för att fotografera Håkan, tyckte det kopplade an bra till hans tidigare bok Jord: funderingar kring grunden för vår tillvaro, men även den nya boken som han medverkar i Trädgårdsboken om jord. Den första boken fick för övrigt pris som 2013 års bästa trädgårdsbok. Så är du trädgårdsintresserad har du nu fått två tips på bra böcker.

 

Håkan Wallander, professor och författare.

Håkan Wallander, professor i biologi och författare till flera böcker, bl.a. den prisbelönta boken ”Jord”

 

Dessa två var endast ett par av de många olika forskare som jag fotograferat hittills.

En del av bilderna från detta projekt kommer att visas under kulturkvällen 5 november i Torna Hällestad. Så skriv upp 5 november 16-21, då är det kulturkväll i Torna Hällestad. Garanterat en trevlig kväll.

Mer information om detta kommer inom kort, mitten på nästa vecka är det planerat att komma ut ett färdigt program.