Gammalt blir nytt

NOTE: Skrev denna text för ett par, tre år sedan, blev liggandes, men släpps nu. Det gamla byts ut mot nytt. Det gamla kastas, byts kanske ut helt utan motivering, en onödig konsumtion. Men, det gamla kan även komma tillbaka och bli nytt igen. Trender, mode, beslut, mycket omvärderas och kommer tillbaka. Det saknas beständighet och möjligen kvalitet.

I ett alltmer växande flöde kommer nya prylar, idéer, mode, regnande över oss. Prylar som presenteras som problemlösare, oumbärliga tillbehör, nya och bättre. Ibland ersätts gamla ting med nya som skall vara bättre, de är billigare, effektivare, ja bättre. Andra är helt nya saker som inte haft någon motsvarighet tidigare. Exempelvis boken som funnits mycket länge, men som under 1400-talet fick metoder som gjorde det möjligt att trycka i större upplagor. Boken (den tryckta)  jobbas det idag på att ersättas med läsplattor, penna och radergummi ersätts av dator/skriv & läsplatta, film ersätts av digitala minnen,  glödlampa av LED-lampa. Listan kan göras hur lång som helst. Vissa saker som presenteras som undergörande är dock inte alls något fantastiskt, de presenteras med buller och bång, men försvinner sedan ut genom bakdörren. En del saker är helt enkelt fenomenala, plastens introduktion var nog en revolution, jag var dock inte med under den stora framväxten som var före 60-talets slut.

Då fotografering är något som jag brinner för så är saker som kopplar till just foto något som intresserar mig lite extra. Kodak som verkligen varit på väg att gå i graven, inte en gång, utan flera, har ryckt upp sig, omstrukturerat och kommit tillbaka. Kodaks olika filmer är något som de allra flesta som är lite äldre vet vad det är/var, Kodachrome, Kodak Ektachrome, Tri-X, Plus-X, m.fl. är filmer som är välkända namn. Film har dock tappat marknad i och med det digitala filmandet/fotograferandet.

Kodak har nu precis släppt en ny kamera som filmar på film, MEN även filmar digitalt. Vem vänder den sig till? Jag vet inte riktigt, diskussionen om för- och nackdelar med analogt i motsats till digitalt filmande och fotograferande pågår och kommer att pågå in i framtiden.

Kodaks nya filmkamera, har både film och digital inspelning.

Kodaks nya filmkamera, har både film och digital inspelning.

Filmälskare lovordar fördelar och egenskaper som film har, det rörliga formatet. Kodaks nya lilla kamera får många goda omdömen och framför allt uttalar sig många om att möjligheten att filma med just film görs möjlig på ett nytt sätt i och med detta.

”While any technology that allows for visual storytelling must be embraced, nothing beats film. The fact that Kodak is building a brand new Super 8 camera is a dream come true. With a gorgeous new design, interchangeable lenses and a brilliant scheme for development and delivery of footage, this camera appears to be the perfect bridge between the efficiency of the digital world and the warmth and quality of analog.”

JJ Abrams
Star Wars: The Force Awakens

 

Eller som Quentin Tarantino säger, han är en av flera som fortfarande filmar och producerar sina filmer analogt, dvs. på film.

 

”On film, there’s a special magic on a set when you say ‘action’ and to the point that the take runs until you say ‘cut,’ that’s a sacred time. I’ve always believed in the magic of movies and to me the magic is connected to film. When you’re filming something on film you aren’t recording movement, you’re taking a series of still pictures and when shown at 24 frames per second through a light bulb, THAT creates the illusion of movement. That illusion is connected to the magic of making movies. The fact that Kodak is giving a new generation of filmmakers the opportunity to shoot on Super 8 is truly an incredible gift.”

Quentin Tarantino
Multiple Academy Award® Winner

Vad gäller film är det inte så många som uttalar sig om att det ena är bättre än det andra, för och nackdelar. Det är faktiskt upp till var och en att göra valet.  Film i sig är dyrare och omständigare, film har dock egenskaper som Tarantino trycker på.

Vad gäller böcker och litteratur finns dock inte dessa argument och diskussionen är här en helt annan. Skolan har tidigare i många fall helt fokuserat på att byta ut alla böcker mot läs/skrivplattor, är det rätt väg?! Faktum är att många skolor nu går tillbaka till vanliga böcker, det är visat att läsa på plattor är jobbigare för ögon och hjärna, läsningen blir tröttsammare, batteriberoende är väl en annan hake. Vad gäller skolan så är läs/skrivplattan även något som distraherar, på dessa finns en massa olika saker som stjäl fokus, skrivandet är även lidande då finmotorik inte tränas som penna och papper tvingar en att öva. Fördelar är ju att distribution blir förenklad, alla får senaste innehållet, skicka in och redovisa är enkelt, mm.

Boken och kanske framför allt pocketboken är dock svår att ersätta, ta med den till badstranden, byt bok med kompisen, den tål vatten, sand, lite saft, kanske en kopp kaffe över sig. Tveksamt om en läsplatta klarar allt detta, dessutom är det batteriberoendet som tillkommer.

Jag minns när jag skulle göra en längre vandring för en massa år sedan, varje litet gram i packningen var under övervägande. Jag tom. kopierade upp böckerna som jag hade med mig för att kunna kasta de lästa sidorna. (Det var en stor tung faktabok i detta fallet och en kartbok).

3D-film är en sådan där lite märklig sak, det är visserligen effektfullt och häftigt med dessa 3D-effekter, men tillför det något till själva innehållet i en film? Jag är benägen att säga att det inte är det. Pratar man med barnen så säger de samma sak, de vill inte gå på 3D filmerna, hellre på den vanliga 2D filmen. Känns även som om 3D flugan, är det en fluga? Om det nu är en fluga/trend så är den vilket fall på väg att krackelera lite då det inte tillför något till berättelsen, det är en effekt som i längden kan upplevas som onödig. Baksidan är även kostnader vid produktion som skjuter i höjden.

Mycket av nymodigheterna har dock en nackdel, de drivs av batterier. Batteriberoendet är idag helt galet, vi har batterier liggandes högt och lågt och var och varannan pryl har batterier i sig. Utan dessa så är sakerna oanvändbara. 

Skall många av nymodigheterna bli bestående, se då till att det får batterier som räcker oändligt länge!

En egen stil

En egen stil, är det ett självändamål? Är det viktigt och något alla som jobbar med skapande arbeten bör ströva efter? Vad är i så fall en egen stil, och hur skapar man sig den? 

Har alla en egen stil? Är det eftersträvansvärt att ha en egen stil? Stil i vad då, undrar man kanske? Stil kanske inte är rätt ord att använda, mer en personlig prägel. Tänker här på fotografier framför allt, är det så att man kan se en bild och säga att det är en bild av Irving Penn, en bild av Anton Corbijn, Anders Petersen, Ansel Adams? Det är svårt att säga, att de alla har en egen prägel på sina bilder är helt klart. Irving Penns bilder är i mitt tycke ofta ljussatta på ett tilltalande sätt, han använde även ofta sitt ”hörn” där han placerade sina personer. Corbijn har i sina bilder ofta lite kornighet, de är svartvita, de är inte så sällan lite oskarpa. Petersens bilder är ofta väldigt kontrastrika, det är mycket svart och vitt, de känns att de är tagna på nära håll. Ansel Adams bilder är perfekta kopior, hans tekniska kunnande var i en egen klass.

De flesta av dessa saker är egenskaper som många andra fotografer också har i sina bilder. Trots det så kan man ofta peka ut deras bilder bland en massa andra. Det är något i bilden som har en signatur från fotografen.

Havet rinner ur bild

Samlade egenskaper ger en egen prägel

Jag tror till att börja med att trägen vinner, med det menar jag att ju mer man fotograferar desto mer präglas ens bilder. Testa olika metoder, uttryck. Det är lite det som ger de stora fotograferna dess storhet. Nu finns det ju mängder med duktiga etablerade fotografer som kan vara svåra att peka ut det personliga med deras bilder. Exempelvis alla naturbilder och naturfotografer, där är det inte så mycket i själva motivet som kan präglas av fotografen, möjligen hur kompositionen gjorts. Motivval är en annan faktor. Självfallet finns det även här fotografer med ett särpräglat uttryckssätt. 

Bland alla studiofotografer är det också svårt att peka ut specifika fotografer. Trots att det här är enklare att påverka själva motivet.

Detta får mig att inse vidden av en egen stil som lite märklig i sig. Det borde inte vara och skall inte vara ett självändamål att leta efter en egen stil. På något sätt bord det vara magkänsla, intresse, och ingivelse som styr val av komposition och bildinnehåll. Det ger ju en personlig prägel, den kan dock vara subtil och kanske tangera andras ”stil”, men det har ju inte någon betydelse. Då får det ju vara så. I slutänden. så måste eller borde de egna valen vara det som avgör hur man jobbar, fotograferar. Det fungerar inte i längden att fotografera vad man tror andra vill se, vad andra fotograferar. Det blir då en i mängden som drunknar i ett hav av bilder, den ena lik den andra.

Jag gillar ju Anton Corbijn och hans bilder, en synnerligen försynt person. En person som jobbar med enkla medel. Lade ut en länk på Facebook till en film på Youtube där han berättar som sin syn på att finna sin stil, eller sitt sätt att få sina bilder på ett personligt vis. 

Egen stil är inte ett självändamål

Med allt detta har jag kommit till insikten att det inte är ett självändamål att ha en egen stil. Det blir lite vad det blir. Tiden utvisar vad det blir av saker och ting. Att studera andra är nyttigt, ta vara på det man gillar, återanvänd. Det kan vara kompositioner, ljussättning, uttryck, detta är inte att kopiera, det är att utveckla. Det är precis så saker och ting går framåt.

Därför tror jag exempelvis inte på fotoresor som åker till klassiska fotoobjekt, det är bara ett sätt att kopiera redan tagna bilder. Skillnaden är att alla får ta just ”sin kopia”, det kan visserligen vara utvecklande, men sannolikt inte. Bättre då med olika workshops, eller kanske bildgrupper. Böcker är ju en fantastiskt inspirationskälla, dessa går det att gå tillbaka till för att bläddra i om och om igen.

Nu skall man inte förringa fotoresor helt, de åker oftast till platser som är vackra, intressanta, storslagna, det i sig kan ju faktiskt vara värt ett besök.

En livsstil utan tid över för historien

Har vi idag så packat schema att vi inte hinner besöka våra förfäder, de som inte är i livet? Är det kanske idag inte något som man fäster så stor vikt vid? Jag bor vid en kyrkogård och kan av egen erfarenhet säga att besökarna har en rätt hög medelåder, ofta över eller i pensionsålder. Antalet gravar på kyrkogården som inte har skötsel är i majoritet.

 

Återlämnad

Jag vare sig kan undvika att promenera förbi kyrkogården hemmavid, eller vill undvika det. Kyrkor och kyrkogårdar inger alltid ett visst lugn, de är ofta  små oaser i stadsmiljöer. I mitt fall är det inte någon stadsmiljö, dock en liten oas med grönska, ett lugn och en massa välskötta grusgångar. Jag är otroligt sällan själv på en kyrkogård för att se till en grav, sanningen är den att jag aldrig har vårdat en grav. Däremot är jag ofta på kyrkogårdar, i synnerhet den som vi bor granne med.  Den är för övrigt genvägen till vår lilla lanthandel och tidigare även närmsta vägen till barnens skola och dagis.

 

 

Upprinnelsen till detta är en sak jag noterat på kyrkogården intill bostaden, men det stämmer även in på andra kyrkogårdar. Skylten på bilden ovan, den sitter på betydligt fler gravar än hälften. Återlämnad. En skylt som innebär att inte någon sköter graven längre.

Den mobila människan

En anledning till att gravar inte tas om hand eller besöks av anhöriga idag har en orsak i att vi idag är betydligt mer benägna att röra på oss, vi flyttar oftare och avsevärt längre sträckor än tidigare i historien. Gravar blir då inte besökta på samma sätt som tidigare. Släkten är inte alltid i närheten, föräldrar bor kanske inte anslutning till det egna boendet.

Jag frågade en av kyrkogårdens vaktmästare och även prästen, de sa båda samma sak att majoriteten idag valde att begravas i en minneslund, utan sten och andra saker som kräver skötsel. En på tio begravs i en vanlig grav, i runda slängar.  

På kyrkogården hemmavid finnar man då skylten som på bilden intill.

I fallet med gravstenen på bilden intill så syns ”återlämnatskylten” betydligt bättre än själva stenen. Stenen är övervuxen och det går med nöd och näppe att se namnet på stenen. Jag har samlat på mig mängder med bilder som dessa. Passerade häromveckan en av kyrkogårdarna inne i Lund och där var trenden likadan, skillnaden var att det inte var skyltar med text, istället var det färgkodade pluppar på små pinnar intill stenarna som avslöjade om graven hade skötsel eller ej.

Jag tror även att den moderna människan har fullt upp med så mycket mer än att vårda en grav. I en tid då ett förverkligande av sig själv, resande och familjeliv med råge fyller en dag, en vecka, en månad, ja då är gravvård kanske inte det som prioriteras högst. Kanske räcker det med att minnas, kanske är en minneslund rent av en bättre lösning rent generellt?

Begränsad tid

Allt har dock ett slut och det definitiva slutet är när själva stenen plockas ned.

En kyrkogård för gravstenar!

De gamla gravstenarna samlas ihop, läggs på hög, faller i glömska, de återvinns inte eller tas om hand på något sätt. Faktum är dock att just en gravsten är vår éntretrappa, vems stenen var en gång i tiden vet jag dock inte, namnet är nedåt. Stenen är galet tung och jag klarar inte av att vända den för att se efter vems den varit en gång i tiden. Just den stenen har alltså fått en annan funktion efter tiden som gravsten. 

Kyrkogård för gravstenar

Allt har sålunda ett slut, till och med en gravsten. Minnet, det bär vi dock med oss och det behöver inte finnas en fysisk plats för att vi skall minnas.