Olika format – men varför?

Jag använder en mängd olika format för i mitt fotograferande. Vad som styr valet är jag inte helt säker på. I min kameraväska som jag bär med mig var jag än går varierar det lite vilka kameror som följer med. Den senaste tiden har det varit två stycken Fujica half, en med färgfilm och en med svartvitt. Till detta har jag haft min Contax T med färgfilm och en Olympus Mju med svartvitt. Det är nog det senaste halvårets konfigurering. Den senaste veckan har jag känt att jag istället vill ha med två stycken systemkameror, två Nikon FM2 med 24, 35, 50 och 85 mm objektiv.

Är rätt övertygad om att det är motivet som till stor del som styr mitt val av kamera, inte fullständigt men till övervägande del. Jag kan dock ofta bara så där, bli sugen på att använda en viss kamera.

Jag får ofta höra att jag borde renodla mitt användande av format i mina projekt. Har hört det ett flertal gånger nu under min utbildning på HDK Valand. ”Du borde bestämma dig för ett format och använda det”, säger de.

Jag har lyssnat, men kan inte riktigt förhålla mig till det. Det jag gjort då jag åker ut för att fotografera är att inte ta med alla olika kameror, det blir då inte ett bekymmer att välja.

Vad avgör ett val av kamera och format?

Läste precis en intervju av Paul Graham, den brittiske fotografen som fått Hasselbladspriset. Han nämnde precis det som jag känner. Lusten att få prova något annat, att byta format. Han hade som jag förstod det använt en mängd olika format, allt från riktigt storformat till vanligt småbild och kanske rent av mindre än det. Hur han gjorde sina val, när och varför det framkom inte. Jag blev bara glad av att läsa detta. 

Tänkte lite som att, kan han hoppa mellan olika format, då kan väl jag göra det. Givetvis kan jag göra det även utan stöd från att han gör det, men nu finns det en person att referera till och som dessutom fått ett erkännande.

Inspiration kommer från måna olika håll

För min del är det ofta fråga om lite mer inspiration, och att vissa format helt enkelt passar till vissa saker. Ett exempel Jens Olof Lasthein, en fotograf som jag gillar mycket. Han använder panoramaformatet, 35mm, Widelux kameror mycket. Martin Bogren använder halvformat till stor del. En numera bortgången fotograf som var en stor inspirations källa för mig och många andra var HG Wiktorsson. Då jag bodde i Örebro för många år sedan, var Fotograficentrum fortfarande aktivt. HG med många fler var aktiva där, och han visade mig hur han använde halvformatskameror för att ta panoramabilder. Halvformatet är stående vilket gör att ett flertal stående bilder ger en panorama. HG monterade kameran på ett stativ och hade sedan räknat fram hur många grader man skulle rotera kameran för att få en heltäckande bild. 

Valet kan tyckas vara godtyckligt, och ibland är det verkligen det. Ibland är motivet det som styr. Jag kommer sannolikt att behålla mina kameror, man vet aldrig när de plockas fram igen.   

Ett litet axplock av kameror som jag använder och som nämnts eller varit med i tidigare texter.

 

Utställning

I början på maj ställde jag och de andra studenterna på Masterprogrammet i fotografi ut på ett par av de lokala gallerierna som finns på skolan. ”MA1 Springshow” var titeln. En liten fingervisning vad vi jobbat med under vårt första år på utbildningen.

Det blev en fin utbildning där de flesta hade något spännande att visa. Mitt syfte med just denna utställning var att prova lite nya grepp. Det var lite ”work in progress”, inget av det som visas är att betrakta som färdigt. Ett syfte med utställningar är givetvis att visa sin saker, men även att få respons på arbetet. Vi är annars väl införstådda med varandras projekt och arbete. Nu ges det möjlighet att visa det för en nya krets av människor.

Mitt arbete är ”A human landscape”, bilder över människans spår i vår omvärld. Nedanför är en bild från mitt projekt.

Analog fotografi – på en knivsegg

Jag känner att det blir allt svårare att motivera mitt analoga fotograferande. Den största anledningen är nog priserna som snabbt skjuter i höjden. Det andra är färgfilm, där finns som jag ser det i stort sett bara Kodak. Kodak är idag väldigt dyrt och det är Kineserna som äger det, jag är tveksam om jag vill stötta Kina med mina pengar.

Det trista är att jag, och många med mig verkligen uppskattar det analoga fotograferandet. Det är något annat, jämfört med att ta bilder digitalt. Tyvärr ackumuleras svårigheterna alltmer. Förutom de ovan redan beskrivna bekymren, tillkommer det mer. Analog utrustning är en bristvara. Kameror, mörkrums utrustning med mera.

Utrustning för att digitalisera är också en bristvara. Jag vet att många digitaliserar med hjälp av digitalkameran, där går en gräns för mig. Jag har otroligt svårt att begripa varför man skall använda digitala kameran för att digitalisera, jag har dessutom svårt att tro att det skulle bli lika bra som en scanner, en bra scanner. En inscannad bild kanske är på 50 Mb, eller 100 Mb, eller som de mellanformats negativ jag scannar, 275Mb, vilken bild blir så stor och innehåller så mycket information om den kommer från en digital kamera? Skulle vara om man digitaliserar med en dyr och väldigt avancerad kamera, men det känns ju verkligen som att gå över ån efter vatten.

Analog fotografi, ett gammalt hantverk kämpar i motvind. Detta trots att det sägs att det säljs mer film för varje dag. Det har jag dock inte sett några färska siffror på för de sista åren, det är inte heller där problemet är.

Kostnader är tungt vägande skäl

Kostnaden är tungt vägande, och som jag ser det nu, är det stor sannolikhet att jag framöver helt slutar med analog färgfotografi. Kostnaden kommer att bli så pass dyr då jag slutar på skolan. Så länger jag studerar har vi fri framkallning av film och även fri framkallning av färgbilder, materialet (film och papper) står vi för själva. När det tar slut så är framkallning av film en betydande post. För att inte tala om RA-4 maskinen, den är helt fantastisk, utan den är det väldigt osannolikt att jag kommer att kopiera färgbilder.

Med detta sagt, det är en balans på en knivsegg. Ökande kostnader får det att tippa åt ena hållet. Brist på utrustning likaså, även service möjligheterna får det att väga över.

Tar dock en dag i sänder och ännu har det inte tippat över.

Skrylle stenbrott
En digitalt ihopsatt panorama bild från 6 st halvformats negativ. Dalby stenbrott, Skrylle. Bilden består egentligen av 12 negativ, den bilden lägger jag ut vid ett annat tillfälle. Den blir lite väl stor för dessa typer av inlägg.

Framkalla stora printar

Stora printar drar alltid till sig uppmärksamhet. Bara genom sin storlek dras ögat till dem. En dålig bild blir givetvis inte i sort format, en bra bild kanske inte heller blir bättre, men väl större. Det är dock ett hantverk att göra stora printar, det är svårt, en svårighet som ökar med storleken. Dessutom kan en bild växa med storleken på en print, detaljer kan få en större betydelse. Eller precis tvärtom, detaljerna stjäl uppmärksamhet från helheten. 

Idag är det det sällan man ser riktiga mörkrumsprintar av någon storlek. Det är så otroligt mycket enklare att då scanna in negativet/positivet, bearbeta det i datorn och skriva ut. En annan sorts hantverk kan man säga. 

Det är dock något speciellt med ”riktiga” kopior som gjorts i mörkrummet. Jag kan inte låta bli att förundras över dessa stora silverkopior. Jag vet då jag betraktar den hur mycket jobb det ligger bakom bilden som hänger där på vägen, stor, inramad och tjusig.

Då Covid slog till 2020 läste jag Analoga processer på HDK-Valand. Det blev ett dråpslag för studierna. En kurs som är så praktiskt inriktad en kurs kan bli, analoga processer är just det fysiska, vi höll till i mörkrummet, i studion, framkallade film, framkallade papperskopior. Allt detta slogs igen och skolan stängde.

Det egna mörkrummet tar plats

Covid satte käppar i hjulet för studierna. Skrev ifjol Tillbaka till Mörkrummet, och Tillbaka till mörkrummet del 2. En av effekterna av Covid ifjol blev att jag satte upp mitt egna mörkrum. Som bilderna i de tidigare artiklarna antyder så är rummet inte stort, det gör att jag inte kan göra stora printar i det. Har skålar för 30×40, skulle kanske kunna göra 40×50 med visst besvär, sedan är det nog stopp. Framför allt är det bökigt med allt jobb kring kemikalierna, framkalla, fixera och  sköljandet. Att i apparaten göra kopior som är kanske 50×60, det skulle däremot gå bra.

Stora printar var det ja. Extra kul att jag som ett led i min nuvarande utbildning kommit i kontakt med studenter som delar ens intresse. Alla har ju givetvis ett intresse för fotografi, tänker nu mer på mörkrumsarbetet och i synnerhet på att prova på att ta fram stora printar. Som ett litet test har vi gjort egna skålar (isärsågade tunnor), det är kluvna tunnor som är kärlen för framkallning. Efter jul skall jag ta tag i det och prova 

Mitt mörkrum har nu funnit sin form, det sker visserligen små förändringar, men i det stora hela är det nu klart. En sak som inte är på plats är vattnet, jag har våtbänken, men har inte installerat vattnet. Har lite vant mig  med systemet som jag har idag, fungerar bra. Det kan dock bli lite bättre, med vatten så är det så nära utmärkt det kan bli med mina förutsättningar. Några bilder från rummet som det ser ut idag. Mer info med bilder på utrustning och på de stora printarna kommer lite längre fram.

Torra sidan, en liten bänk med ljusbord, bredvid ett skåp för filmframkallning.

Mörkrummet

Till vänster en anpassad våtbänk, rakt fram de två förstoringsapparater jag har, till höger den torra sidan med en bänk för allehanda förvaring.

 

Ett besök i färglabbet

För mig har mörkrumsarbete alltid varit synonymt med svart-vitt, att jobba i skenet från den orange-röda lampan. Se bilder växa fram i skålen med framkallare. Färglabb var något fjärran, svåråtkomligt. Möjligen Cibachrome som jag sett när andra labbat med. Färglabbet, färgnegativ, C-41 och RA-4, det fick någon annan pyssla med.

Jag läste i våras en fantastiskt rolig kurs på HDK Valand, GU, Analoga processer. En kurs som tar upp det mesta som är grundläggande för att kunna jobba med analog fotografering, både färg och svart-vitt.  

I början på året var jag upp och jobbade i färglabbet på Valand. För den som är van att stå i S/V labbet, exponera, skålframkalla sina bilder, fixera, skölja och slutligen torka,  då är detta lite annorlunda. Här sköts hela den kemiska biten av en maskin. Det man gör är att exponera i förstoringsapparaten, se till att färgbalansen i bilden blir som man vill. Det exponerade pappret stoppar man sedan in i en maskin, där ena änden finns i det mörka rummet. När väl pappret är instoppat går man genom ljusslussen och väntar ca 4 minuter, ute i ett upplyst rum kommer sedan den färdiga bilden ut, torr och klar, i andra änden av maskinen. Först då ser man om exponering, filtrering blivit som man vill.

Färgkopiering har inte samma möjligheter att styra kontraster, det finns inte olika hårdheter på papper som hos det svart-vita. Det kan visserligen skilja lite mellan olika papper, men en graderad skala, (1-5), det finns inte.   

Färgkopiering något annat än Svart-vitt

Att kopiera färgbilder kan till en början kännas frustrerande, det är ju ett extra moment med färgkorrigering som tidvis kan vara besvärlig. Det skiljer sig även en hel del hur olika filmer kräver olika filter-inställningar. Själva basen på filmen är färgad och den kan skilja sig en del mellan olika tillverkare. Det lönar sig ofta att använda samma filmtyp, då har man lite gratis och vet ungefär hur filtren skall ställas in. Du spar med andra ord lite tid. Det är annars inte något större bekymmer att använda olika filmer.

Något som man omedelbart noterar, färgfilm är väldigt finkornig. Det märker man så snart man använder kornluppen för att ställa skärpan. Det är inte mycket till kornstruktur man ser, inte ens på en uppförstoring från ett småbildsnegativ. 

Papper är inte så mycket att välja på för färgkopiering. Fuji som är en stor tillverkare, där finns lite olika ytor, jag kan för lite för att uttala mig om det finns olika varianter vad gäller andra egenskaper. Kodak har också papper, det är nog de tillverkare som finns.

Det är verkligen kul att vara i färglabbet. Trodde inte att jag skulle hamna i den här situationen med tillgång till färglabb, och fotograferade ju inte heller då färg i någon större utsträckning, aldrig, är nära sanningen. Tillgången på färglabb och kopierandet har medfört att jag gradvis börjat fotografera mer med färgfilm. Ett helt annat sätt att se på bilder och fotografera. Från att se bilder med gråskalor, toner, och till viss del mer form, ser jag nu bilder som bygger på färgerna. En bild kan alltså bestå till stor del av enbart färger.

Kul och sannolikt även nyttigt att tänka i dessa banor. Idag har jag alltså med mig minst två kameror, en med S/V film och en med färg. Beroende på motivet så väljer man det som passar bäst, färg eller S/V.

Skrev ett par olika inlägg om just färgfilm för inte så länge sedan (Dåligt med 120 film för färg, och Fuji PRO 400H läggs ned). Utbudet på färgfilm är magert och framför allt konsumentsegmentet.

Lite exempel på bilder jag tog fram i veckan, bilder från mitt projekt ”Domesticerat landskap”. En studie av människans spår i naturen. Vad människan skapar och exploaterar. Några av bilderna är analoga färgbilder. Se länken: A Domesticated Landscape