En lekplats

Läste härom dagen i Sydsvenskan att de boende i Björnstorp ville ha en anlagd lekplats i byn. Kände mest att de var fel på det. Lite bortskämda, eller är det ett tidens tecken? De bor i en by helt omgiven av en lekplats, naturen. Om det inte duger, fixa något eget.

Lekplatsen i Torna Hällestad,#graflex,#4×5,#storformat, #fomapan

Nu är det nog för skarpt, eller?

Kan en bild bli för skarp? Jag menar, verkligen bli FÖR skarp? Det jag kan säga är att fotografier, TV och  film  nuförtiden upplevs så skarpt att det känns skarpare än verkligheten. Kanske är det då för skarpt? Det är ju trots allt inte så vi ser verkligheten.

I somras (juni 2018) var jag några dagar hos min syster i Stockholm. Vi satt då och kikade på något TV-program och jag noterade med viss olust bildens kontraster och skärpa. Det var på tok för skarpt, betydligt skarpare än vad jag var van vid. Jag kunde inte låta bli att mer notera hur skarp jag upplevde bilden, alla detaljer som framträdde, det stal fokus från själva filmens innehåll och handling. 

Så här är det med i stort sett all ny optisk utrustning, det är inte själva optiken eller skärmen som är så remarkabelt bra, det är framför allt det digitala och bearbetningen av informationen som gör att det upplevs så skarpt. 

Äldre kameror, bilder, filmer på TV, med mera de upplevs i jämförelse lite mjuka. Är det så, är de helt enkelt oskarpare? Nej, visserligen har dagens optik fått nya glassorter, och framför allt har ytbehandlingen av linser blivit mycket bättre. Den moderna optiken är bättre, men hur mycket bättre? Den stora skillnaden är inte i själva objektiven, eller den mekaniska kameran, det är elektroniken och dagens mjukvara (dataprogram). Med hjälp av programmet kan man ändra kontraster och övergångar mellan ljust-mörkt. Det här får vårt öga och hjärna att uppfatta det som en högre skärpa, det är så man kan ”öka skärpan” i en annars lite mjuk och kanske även oskarp bild. 

Känns inte som ett stort problem, men något har gått lite snett. Tidigare då var det en våt dröm för många fotografer att få äga en Leica och deras fantastiska objektiv, eller kanske en Hasselblad med deras anpassade Zeiss optik. Det var så skarpt det kunde bli. Skillnaden mot billigare märken var dock inte så dramatisk som man kan tro, prisskillnaden avskräckte dock de flesta. Det fanns en gräns för skärpa, upplösning och detaljrikedom. Många strävade mot den denna ”magiska skärpa”, vilket de uppräknade märkena ovan stod för. Det var skarpt men inte overkligt skarpt.

Idag kan man ta bilder som för ögat ser galet skarpa ut. Bilder som tas med en mobiltelefon som kostade några hundralappar. Vad har hänt?  Idag pratar man exempelvis inom  film om 4K, till och med 8K, otroliga upplösningar.

Färg och ljusomfånget är också digitalt manipulerat

En annan sak som det pratas om är det dynamiska omfånget. Vad är det säger säkert flera? Dynamiskt omfång är hur stor del av ljuset som filmen (i gamla tiders film) eller sensorn (dagens digitala kameror) kan registrera. Från det svagaste till det starkaste. Film har en begränsad förmåga att registrera omfånget, lite beroende på vilken film som används så är omfånget från kanske 5 steg till 10 steg, ungefär. Det mänskliga ögat har ett omfång på ca 20 steg, vilket är väldigt mycket. De digitala kamerorna har i bästa fall runt 12-14 steg. Steg är alltså tänkta steg med ökat ljus från absolut svart till det vitaste vitt (i termer av svart/vit film).

Grejen här är dock att det mänskliga ögat inte kan registrera mer än ca. knappa hälften av sitt max på en och samma gång, så runt 10 steg är vad ögat kan se samtidigt. 

Det är dock precis med dynamiska omfånget som med  skärpan i det mänskliga ögat en fantastiskt realtidsbehandling, ögat ställer om sig hela tiden, det görs utan att man tänker på det. Det ljusaste och det mörkaste ett öga kan se har en spännvid på ca. 20 steg, vilket inte kan ses på en och samma gång. Då ögat och hjärnan är så sinnrikt konstruerade så ställer de om sig hela tiden, vilket gör att man uppfattar hela omfånget. Precis som med skärpan, fokuspunkten flyttas runt i realtid och vi tänker inte på att det är oskarpt runt om.

Blir en bild bra eller bättre med allt detta? 

De digitala kamerorna klarar alltså av ett väldigt stort omfång. Det går även att kombinera ihop bilder med olika exponering till ytterligare större omfång. Dessa bilder upplevs dock ofta som syntetiska. En bild med ett omfång som är större än vad det mänskliga ögat klarar av på en och samma gång ser ju inte ut som vi uppfattar den.

Jag säger inte att bilden blir vare sig sämre eller bättre med dessa nya tekniker, de ser dock lite manipulerade ut. Vilket i vissa fall är helt i sin ordning, men att se detta hela tiden gör i vart falla mig trött, det känns bara konstlat.

En teknikutveckling som mycket sällan efterfrågas

Teknikutvecklingen drivs inte på av efterfrågan, det är ofta den mänskliga nyfikenheten snarare än behoven. Vad gäller fotografi har verktygen, det vill säga kameror och objektiv sedan länge blivit så avancerade att det idag inte finns behov av något mer avancerat för de allra flesta. En liten spillra nyttjar de mest avancerade bitarna. Inte sällan är det just vetenskap och militär som verkligen kan säga sig dra nytta av det yttersta och mest avancerade.

Alltid en känslig fråga att diskutera, vem är jag som kan påstå något sådant? Finns verktygen så nyttjar naturligtvis många det. Det tenderar dock att bli osakliga argument och situationer för många med detaljfrågor om just det som texten handlar om, man pratar om teknologin bakom bilden, istället för innehållet.

Utvecklingen kommer dock säkert att fortsätta, men blir kanske innehållet lidande, lite som för min del då jag tittade på filmen. Vad handlade den om, egentligen? Jag minns inte, däremot minns jag att det var väldigt skarpt! 

Skapas kreativitet genom begränsningar?

Skapande går i vågor, ibland flödar idéer, tankar och kreativa processer genom huvudet. Ibland är det precis tvärstopp,  en stagnation.  Det blir stampande på samma plätt, i samma spår. Vissa målar solnedgångar hela tiden, andra fotograferar samma platser i samma vinklar med samma komposition, precis som många andra redan gjort. Hur kan man komma vidare? Går det att göra något åt detta dilemma?

I en kurs jag läst under hösten var ett moment Kreativa begränsningar. Vi skulle under det momentet sätta upp begränsningar för oss själva. Dessa begränsningar skulle sedan efterföljas vid skapandet av en kort film. Exempel på detta är Dogme 95,  kanske mer känt som Dogma filmerna. 

Det digitala hämmar kreativitet, eller?

Skrev lite kort om detta tidigare, se Digitala eran dödar kreativiteten. I den texten refereras till Wim Wenders, han är kritisk till alltför mycket teknologi och i synnerhet alla smartphones som påstås boosta det kreativa arbetet. Han säger: ”Teknologi hjälper inte, det stjälper”. Jag håller i stora drag med honom, det är inte bättre idag trots alla hjälpmedel, det är inte en högre kreativitet och/eller högre kvalitet på det kreativa arbetet. Jag tror dock inte att det är en så svart/vitt värld, för vissa så är det definitivt ett fantastiskt verktyg med de digitala och elektroniska verktyg vi har till vårt förfogande idag. 

Däremot tror jag inte att allt skall vara enkelt och lättillgängligt. Går saker för lätt tvingas man inte in i situationer som kräver kompromisser. Situationer som gör att man måste begränsa sig, de kräver mer eftertanke för att lösas. Att ta sig ur sin komfortzon brukar man ibland tala om, ge sig ut på obanad mark, i okänd terräng.

Kvantitet inte lika med kreativitet

Tag som exempel fotografering med digitala kameror över lag, jämför det med gamla tiders analoga kameror, de med film. Eller kanske ännu längre tillbaka de som hade en glasplåt. Det har tagits bra bilder under alla tider, jag skulle inte vilja påstå att dagens digitala bilder är bättre än gamla tiders analoga bilder, annorlunda är de, men inte bättre. Fotografera med film innebär definitivt mer jobb, det finns ju inte heller ett direkt facit på hur bilden ser ut så man är lite ute på okänd mark, i vart fall tills filmen ä framkallad. Idag säges det att varje dag läggs det upp miljoner bilder på sociala medier. Det tas med andra ord otroliga mängder med bilder, det var inte möjligt innan det digitala. Är bilderna bättre idag än tidigare? Nej!

Kvantitet har inte någon som helst koppling till vare sig kreativitet eller kvalitet. Det finns som jag ser det en gräns där obegränsade resurser inte tillför något annat än just högre kostnader. Faktum är att filmer som håller i längden och är mest kreativa och håller högst kvalitet, de är det på grund av andra orsaker, inte en enorm budget. I slutänden är det ju trots allt människan som skapar och det är där idéer, tankar och lösningar har sin kärna. 

Digitalt är inte altid nyskapande

Erik Johansson som är en bildskapare  kan vara ett exempel på en modern skapare, han är Sveriges och vår tids Salvadore Dali kanske man kan kalla honom. Är hans bilder bättre än Salvadore Dalis bilder, är hans bilder mer spännande, är de nydanande? Nej! De är nya och visst är det  bra och fint gjorda, men inte bättre eller mer kreativa. Han har tagit bildskapande med utgångspunkt i fotografi till nya höjder, men inte alls på något sätt nydanande. Redan Jerry Uelsmann gjorde precis samma sak för länge sedan, men med vanlig film, så det är inte ens nytt. Det är det digitala arbetets variant på en sedan länge introducerad tanke och metod. I ljuset av dessa så framstår inte Erik Johansson arbete så udda och banbrytande, det skall dock inte förringas på något sätt. Hantverket är idag något annat än vad det var innan det digitala slog genom på bred front.

Vad vill jag ha sagt med detta?

Nu börjar vi närma oss det som var tanken med denna text. Begränsningar skapar kreativitet, och jag tänker då i detta fallet på fotografi och skapande! Jag tror att i vissa fall så är det definitivt ett otroligt hjälpmedel med digital fotografi och digital bearbetning.  

Kliv ur komfortzonen

Att tvingas in i situationer som inte kan utföras av vana, eller som hjälpmedel inte kan lösa enkelt skapar kreativa lösningar. Wim Wenders sa i sin intervju: En stram och begränsad budget gör att man tvingas till kreativa lösningar”. Detta är något som många andra sagt, se exempelvis på många filmer, de är fyllda av påkostade animeringar, rekvisita upp till öronen, men handling och story blir ju inte altid bättre av det. Kanske rent av tvärt om, en överdriven budget kanske skapar tryck att det skall ge klirr i kassan, då går man på gamla beprövade metoder och lösningar sedan tidigare. Det kan ju även vara så att man kanske rent av döljer en dålig story med en massa dyra påkostade effekter.

Några exempel på situationer

Att ta med sig en kamera med endast en rulle film (12 bilder) kan medföra att de bilder man tar sannolikt övervägs mer och noggrannare än om jag haft en mobilkamera med mig. Har man endast 12 bilder så slösar man inte i onödan. Det kan ju i och för sig bli lite förlamande också.  Tänker man att det hela tiden kommer bättre bilder och möjligheter runt hörnet, att man måste hushålla med exponeringarna, ja då blir ju inte några bilder tagna alls. 

Ett annat exempel inom fotografi som jag insett fungerar är att lämna det bekväma hemma, ta inte med det. Jag har förutsatt mig att ta mer och fler bilder med storformatskameran, att då ta med den betydligt smidigare Hasselblads kameran leder ofta till att storformatskameran blir liggande kvar i bilen, i väskan eller där jag lade den från första början. Det är lite mer jobb och lite besvärligare att fotografera med en stor kamera. Ger man den dock tid så kan det ge helt makalösa bilder. 

En annan effekt som det har att lämna det bekväma, det flexibla det man är van vid hemma, det gör att man tvingas tänka om. Nu har jag detta, hur skall jag lösa det med dessa tillbehör. Kanske inte alltid en bra lösning, men definitivt en nya lösning. 

Så jag är övertygad om att  begränsade resurser tvingar fram nya lösningar. Är detta kanske rent av den väg vi måste gå för att lösa våra klimatproblem? Förbjud tillverkarna av bilar, plan med mera att tillverka fler fordon som drivs av fossilt bränsle. Det skulle garanterat ge effekt.

 

 

Fåglar – en bok

Pentti Sammallahti, en fantastisk fotograf, hans ögonblicksbilder av omgivningen är små guldkorn. Jag upptäckte honom på Landskronafotofestival för ett par-tre år sedan. Där visades en samling med duktiga finska fotografer. Dock stack Pentti Sammallahti ut från mängden, jag lade hans namn på minnet, han hade passerat mig obemärkt.

Hans böcker är något som man bara vill ha och få sitta och bläddra i. Böcker som dessvärre är slutsålda sedan länge, kvar finns antikvariaten och där får man betala en ansenlig summa för dessa, om de dyker upp vill säga. Priserna är betydligt över min budget för bokköp. I år 2018 kom det dock en ny bok från denne finske fotograf, ”Des Oiseaux”.  

Som titeln antyder så är det bilder på fåglar, lite personliga porträtt på fåglar skulle man kunna säga. Mitt exemplar är tyvärr på franska, vilket gör texten helt obegriplig för mig. Bilder behöver dock inte ett skrivet språk för att kunna beskådas. Som tur är! Det blev en julklapp till mig själv. 

Precis som i hans tidigare böcker är det ögonblick som fångats, situationer som är så där vardagliga, så vardagliga att man kanske passar dem osedda. De finns där, fångade på bild blir det något annat, de framträder på ett annat sätt. Han har i denna bok fångat situationer där fåglar är med, de är dock inte på något sätt centrala för innehållet. De är som en naturlig del av innehållet i bilden, men samtidigt något som ögat automatiskt dras till, eller som i vissa bilder, man verkligen får leta efter för att finna.

Till detta så kommer de fina svartvita kopiorna. Jag vet inte om han fotograferar med digitala kameror, bilderna känns dock lite analoga. Han blandar formaten på sina bilder, de är stående, liggande, kvadratiska, eller så är de i panorama format. I just dessa panoramabilder antyds att det är en ”Swing lens kamera” som han använder, vilket är en kamera med film. Bilderna är inte så där kliniskt detaljerade med skärpa in i minsta näshår på fågeln, men samtidigt är det mängder med detaljer. En tilltalande form och bilder med en mjukhet i tonskalan.  Allt i svart/vitt och i en svag tonad nyans.

Med denna bok är han i gott sällskap där det finns många andra böcker om fåglar, hundar, katter med mera. Hans bilder har ofta med hundar, både i denna bok, men även i hans tidigare böcker. En annan duktig fotograf som skildrat just hundar är Elliott Erwitt, på sitt lite personliga humoristiska sätt. Dock är det få fågelböcker som skildrat fåglar som i denna bok. De känns som om de är viktiga på något sätt, viktiga för själva innehållet. De övervakar, sköter om, eller så. De är små kontrollanter, poliser, eller kanske aktörer.

En bok som jag kommer att plocka fram då och då för att titta i.