Kategoriarkiv: Stories

Ny tid, nya idéer, nya metoder, nya bilder?

Publicerat av
Svara

Nya idéer, nya bilder, nygamla metoder, nya infallsvinklar. Så kan det se ut för att utvecklas, men det krävs även reflektioner. Att stanna upp lite då och då och utvärdera arbetet, lika viktigt som nya idéer. Det är så lätt att köra på i hjulspåren som banas av den stora massan, inspirationen hämtas bland de som är mest tillgängligt, vilket idag är dagens sociala medier. 

Det är lätt att ta samma bilder hela tiden, man åker till en ny plats, men i själva verket tar man samma bild som på andra platser. Det kan även vara att man åker till samma platser gång på gång, om det är bekvämlighet eller kanske så att man vet vad man får på en bekant plats. Samma bilder tas gång på gång.Tål att tänka på vilket fall. Att åka till samma plats liksom många andra är dock oftast en lite tråkig och förutsägbar plan. 

Samma plats men en annan utrustning

Av någon anledning har jag sedan de första staplande stegen med en kamera, alltid fascinerats av de gamla storformats kamerorna. Det var något med dessa som väckte min nyfikenhet. Bara det där med att lägga ett skynke över huvudet och se bilden upp och ned på en glasskiva. Det var dels något högtidligt över det, en bild tog man, kanske ett par. Det var även någon märklig känsla av att de hade kontroll över allt, tar man endast en bild, ja då måste det ju bli rätt. Ingen tvekan över vad det skall bli. Eller? 

Som jag skrev i inledningen så är det lätt att gå på den upptrampade stigen, att vika av kan kännas lite besvärligt. Jag har konstaterat att med storformatskameran så tar jag definitivt andra bilder än med småbildskameran, mellanformatskameran är nog även som namnet antyder, just något mittemellan. Borde kanske göra detta oftare, inte bara tänka tanken.

Jag har alltmer börjat fundera varför jag fotograferar, varför jag tar de bilder jag tar. Vad vill jag berätta med dessa bilder? Det är så lätt att i dagens regn av bilder som sköljer över oss, dras med, och kanske själv ta liknande bilder. Är det sådana bilder man innerst inne vill ta? Det kan det ju vara, men det kan även vara bilder man tar för att man själv inte reflekterar över varför man tar man tar just dessa. Jag tror att alla tar bilder som smälter in väl i det mediala flödet, till och från. Det är nog dock lite då och då bra att ta ett steg åt sidan och reflektera vad man sysslar med, varför man gör det och om det känns rätt. 

Hantverket är viktigt 

För egen del så var steget tillbaka till det analoga ett viktigt steg. Det märkliga med det digitala fotograferandet var att jag aldrig kände mig nöjd. Jag kände mig aldrig helt färdig, blev någon bild bra så kändes det inte som den var färdig, det kändes lite som fusk. Så är det självfallet inte, men känslan fanns där hela tiden, det kändes inte som ett riktigt hantverk. Bilderna kändes inte rätt.  Så för min del är hantverket viktigt, det andra är att den analoga bilden är fysisk, negativet,  bilden är något som man kan ta på. Det är en process som har en tydlig given kronologisk process och det går inte att själv påverka det hela i så stor utsträckning efter exponeringen. Det är fler steg innan bilden är synlig. Vikten av att göra rätt hela vägen är större, det finns inte lika många möjligheter att korrigera fel längs processen. 

Det är här som storformatet kommer in, det är endast en bild åt gången och det är så mycket jobb med varje bild att det får inte gå fel. Går saker och ting fel så får det genomslag omedelbart. Det är så pass omständligt att ta en bild med dessa kameror, att vara noggrann och saktfärdighet blir en naturlig del av processen. 

Att sedan ett negativ kan kontaktkopieras för att få en bild är rätt häftigt. Jag tror att den långsamma proceduren med dessa stora kameror är nyttig, det tvingar en att planera, tänka till, mäta, komponera och till slut ta själva bilden. Kreativitet är inte synonymt med snabbhet.

Ett föredrag om genustänkande

Publicerat av
Svara

Genusfotografen Tomas Gunnarsson höll för en kort tid sedan ett föredrag om genustänkande och normer inom bildskapande. Tänkvärt, och borde vara självklart, men är inte alltid helt lätt. Vissa normer och fördomar sitter djupt och är svåra att bli av med, även för självaste genusfotografen.

Var nyligen och lyssnade på Tomas Gunnarsson, ”genusfotografen”, han var inbjuden av LUs kommunikatörsnätverk. Tänkvärt och nyttigt, och han tog upp saker som ständigt behöver bearbetas. Jag är rätt övertygad om att de flesta är medvetna om problemen med stereotyper inom könsroller, hudfärg, etnisk tillhörighet, ålder, sexuell läggning, funktionshinder med mera. Ett flertal exempel passerade under föredraget, några riktigt skrämmande, andra mer subtila, men likväl där. LU med sina sidor på nätet granskades och även här finns bättring att göra. Många av dessa invanda mönster passerar obemärkt, självklart för att man inte tänkt på det och tagit sig tid att granska. Andra av ren okunskap visar det sig. 

Det är bra men samtidigt lite genant att detta tas upp, och behöver tas upp. Borde inte detta vara självklarheter 2019? Jo, visst borde det, men så är det inte. Då det handlar om skapande och tolkande så är det individer som gör valen. Ingen individ är den andra helt lik och det blir en stor gråzon om innehåll och innebörd.

Samtidigt som det är viktigt att vi kontinuerligt jobbar med och skall sträva att få ett samhälle med så lite ojämlikheter som det går. Det finns dock en liten fara med debatter om ämnen som detta som bör nämnas. Föredraget handlade i mångt och mycket om bilder och hur bilder tas fram och vad de i innehåller och visar. Faran som jag ser det är att man i vissa fall blir väldigt tveksam att använda vissa perspektiv, det blir lite tabubelagt och stigmatiserat.

Vissa typer av bilder är svåra att använda, TROTS att man avsiktligt kanske gjort en bild på ett visst sätt. Det har i många fall blivit så pass laddat att det inte känns värst bra. Ett klassiskt fall är underifrån- respektive ovanifrån-perspektiv, helt beroende på om det är en man eller kvinna. Det har i sitt uppsåt ofta inte någon tanke med underdånighet eller dominans att göra, snarare mer bildmässiga anledningar. Det tolkas dock ofta in just detta i denna typ av perspektiv.

Jag tror dock att är både fotografen och den som blir avbildad medvetna om vad som sker och vad bilden innehåller så är det mesta inte ett problem. Att sedan betraktare lägger på sina värderingar, ja det är ju helt ofrånkomligt.  

Sträva efter att alla skall vara nöjda

Det måste ju trots allt ligga i allas intresse att beställare, modell och fotograf, alla är nöjda med resultatet. Det är sedan rätt givet att klassiska, skeva normer, verkligen bör undvikas. Vi har dock alla fördomar, vilket alltid bör undvikas, likaså blir vi dagligen utsatt för skeva föreställningar, dessa blir till sist normbildande om de får fortgå, och inte helt lätt att värja sig från. 

Därför är det nyttigt med sådana här tillställningar, de ställer saker och ting på ända och man tvingas att tänka efter.

Genom att diskutera, bearbeta och tvingas tänka så bör det ju bli ett mer jämlikt och jämställt samhälle med bilder som verkligen speglar desamma.  Seden kommer det alltid att kunna tolkas in andra saker än vad syftet var med bilden, dessa bilder är i min väld de bästa, de som levererar fler frågor än svar!

 

Mystiken kring en väska

Publicerat av
Svara

Det finns mängder av historier och mystiska händelser kring väskor. Det är ju lite inbyggt i hela väskans existens. En väska döljer något, man kanske låser den, den kan ha dolda fack, men den kan även bara vara en enkel behållare för att transportera något i. Det finns historiskt några väskor som åtnjutit lite mer uppmärksamhet och intresse. Jag tänker här speciellt på ett par väskor, de kan ses som en ”god väska” och den andra en ”ond väska”. 

Den goda väskan

Raoul Wallenbergs väska har tilldragit sig en hel del uppmärksamhet. Det har skrivits, det har talats om den och den har avbildats. Raoul Wallenberg är i sig en person utöver det vanliga, var han försvann under kriget är ju fortfarande idag ett mysterium, vad hände med honom?

 

Raoul Wallenberg monumentet, hans väska. Står bland annat i parken utanför Skissernas museum i Lund där jag jobbar ett par dagar i veckan. Kikar man på Wikipedia, eller någon annan text om Raoul Wallenberg och som i detta fallet hans väska. Då kan man läsa om ett flertal platser som har väskan som en symbol för fred, ett gott hjärta och humanism. En väska som sannolikt fraktat handlingar för att hjälpa mängder av människor, människor som han räddat från nazisternas arbetsläger.

 

Onda väskan – eller väskan med dåligt innehåll

Tänker här på den väska som i stort sett fällde hela det finska skidlandslaget. En mystiskt väska som en person fann på en bensinmack och lämnade in till polisen. Vid närmare granskning så var väskan full av blodpåsar, kanyler, och annan utrustning för medicinskt ändamål. Verkade var en väska som tillhörde en läkare. Så var ju dock inte fallet, det var ju inte för några medicinska ändamål, det var dock inte en läkares väska, det var den finske förbundskaptenen i längdskidor som glömt sin väska på en bensinmack. I väskan fanns alla bevis man kunde önska för att fälla i stort sett alla inblandade. Det finska landslaget visade sig ha fyllt på i systemet med mängder av prestandahöjande substanser. 

Väskan som fällde det finska skidlandslaget. (Bilden är lånad från internet, okänd fotograf)

 

Nu är det nog för skarpt, eller?

Publicerat av
Svara

Kan en bild bli för skarp? Jag menar, verkligen bli FÖR skarp? Det jag kan säga är att fotografier, TV och  film  nuförtiden upplevs så skarpt att det känns skarpare än verkligheten. Kanske är det då för skarpt? Det är ju trots allt inte så vi ser verkligheten.

I somras (juni 2018) var jag några dagar hos min syster i Stockholm. Vi satt då och kikade på något TV-program och jag noterade med viss olust bildens kontraster och skärpa. Det var på tok för skarpt, betydligt skarpare än vad jag var van vid. Jag kunde inte låta bli att mer notera hur skarp jag upplevde bilden, alla detaljer som framträdde, det stal fokus från själva filmens innehåll och handling. 

Så här är det med i stort sett all ny optisk utrustning, det är inte själva optiken eller skärmen som är så remarkabelt bra, det är framför allt det digitala och bearbetningen av informationen som gör att det upplevs så skarpt. 

Äldre kameror, bilder, filmer på TV, med mera de upplevs i jämförelse lite mjuka. Är det så, är de helt enkelt oskarpare? Nej, visserligen har dagens optik fått nya glassorter, och framför allt har ytbehandlingen av linser blivit mycket bättre. Den moderna optiken är bättre, men hur mycket bättre? Den stora skillnaden är inte i själva objektiven, eller den mekaniska kameran, det är elektroniken och dagens mjukvara (dataprogram). Med hjälp av programmet kan man ändra kontraster och övergångar mellan ljust-mörkt. Det här får vårt öga och hjärna att uppfatta det som en högre skärpa, det är så man kan ”öka skärpan” i en annars lite mjuk och kanske även oskarp bild. 

Känns inte som ett stort problem, men något har gått lite snett. Tidigare då var det en våt dröm för många fotografer att få äga en Leica och deras fantastiska objektiv, eller kanske en Hasselblad med deras anpassade Zeiss optik. Det var så skarpt det kunde bli. Skillnaden mot billigare märken var dock inte så dramatisk som man kan tro, prisskillnaden avskräckte dock de flesta. Det fanns en gräns för skärpa, upplösning och detaljrikedom. Många strävade mot den denna ”magiska skärpa”, vilket de uppräknade märkena ovan stod för. Det var skarpt men inte overkligt skarpt.

Idag kan man ta bilder som för ögat ser galet skarpa ut. Bilder som tas med en mobiltelefon som kostade några hundralappar. Vad har hänt?  Idag pratar man exempelvis inom  film om 4K, till och med 8K, otroliga upplösningar.

Färg och ljusomfånget är också digitalt manipulerat

En annan sak som det pratas om är det dynamiska omfånget. Vad är det säger säkert flera? Dynamiskt omfång är hur stor del av ljuset som filmen (i gamla tiders film) eller sensorn (dagens digitala kameror) kan registrera. Från det svagaste till det starkaste. Film har en begränsad förmåga att registrera omfånget, lite beroende på vilken film som används så är omfånget från kanske 5 steg till 10 steg, ungefär. Det mänskliga ögat har ett omfång på ca 20 steg, vilket är väldigt mycket. De digitala kamerorna har i bästa fall runt 12-14 steg. Steg är alltså tänkta steg med ökat ljus från absolut svart till det vitaste vitt (i termer av svart/vit film).

Grejen här är dock att det mänskliga ögat inte kan registrera mer än ca. knappa hälften av sitt max på en och samma gång, så runt 10 steg är vad ögat kan se samtidigt. 

Det är dock precis med dynamiska omfånget som med  skärpan i det mänskliga ögat en fantastiskt realtidsbehandling, ögat ställer om sig hela tiden, det görs utan att man tänker på det. Det ljusaste och det mörkaste ett öga kan se har en spännvid på ca. 20 steg, vilket inte kan ses på en och samma gång. Då ögat och hjärnan är så sinnrikt konstruerade så ställer de om sig hela tiden, vilket gör att man uppfattar hela omfånget. Precis som med skärpan, fokuspunkten flyttas runt i realtid och vi tänker inte på att det är oskarpt runt om.

Blir en bild bra eller bättre med allt detta? 

De digitala kamerorna klarar alltså av ett väldigt stort omfång. Det går även att kombinera ihop bilder med olika exponering till ytterligare större omfång. Dessa bilder upplevs dock ofta som syntetiska. En bild med ett omfång som är större än vad det mänskliga ögat klarar av på en och samma gång ser ju inte ut som vi uppfattar den.

Jag säger inte att bilden blir vare sig sämre eller bättre med dessa nya tekniker, de ser dock lite manipulerade ut. Vilket i vissa fall är helt i sin ordning, men att se detta hela tiden gör i vart falla mig trött, det känns bara konstlat.

En teknikutveckling som mycket sällan efterfrågas

Teknikutvecklingen drivs inte på av efterfrågan, det är ofta den mänskliga nyfikenheten snarare än behoven. Vad gäller fotografi har verktygen, det vill säga kameror och objektiv sedan länge blivit så avancerade att det idag inte finns behov av något mer avancerat för de allra flesta. En liten spillra nyttjar de mest avancerade bitarna. Inte sällan är det just vetenskap och militär som verkligen kan säga sig dra nytta av det yttersta och mest avancerade.

Alltid en känslig fråga att diskutera, vem är jag som kan påstå något sådant? Finns verktygen så nyttjar naturligtvis många det. Det tenderar dock att bli osakliga argument och situationer för många med detaljfrågor om just det som texten handlar om, man pratar om teknologin bakom bilden, istället för innehållet.

Utvecklingen kommer dock säkert att fortsätta, men blir kanske innehållet lidande, lite som för min del då jag tittade på filmen. Vad handlade den om, egentligen? Jag minns inte, däremot minns jag att det var väldigt skarpt! 

En livsstil utan tid över för historien

Publicerat av
Svara

Har vi idag så packat schema att vi inte hinner besöka våra förfäder, de som inte är i livet? Är det kanske idag inte något som man fäster så stor vikt vid? Jag bor vid en kyrkogård och kan av egen erfarenhet säga att besökarna har en rätt hög medelåder, ofta över eller i pensionsålder. Antalet gravar på kyrkogården som inte har skötsel är i majoritet.

 

Återlämnad

Jag vare sig kan undvika att promenera förbi kyrkogården hemmavid, eller vill undvika det. Kyrkor och kyrkogårdar inger alltid ett visst lugn, de är ofta  små oaser i stadsmiljöer. I mitt fall är det inte någon stadsmiljö, dock en liten oas med grönska, ett lugn och en massa välskötta grusgångar. Jag är otroligt sällan själv på en kyrkogård för att se till en grav, sanningen är den att jag aldrig har vårdat en grav. Däremot är jag ofta på kyrkogårdar, i synnerhet den som vi bor granne med.  Den är för övrigt genvägen till vår lilla lanthandel och tidigare även närmsta vägen till barnens skola och dagis.

 

 

Upprinnelsen till detta är en sak jag noterat på kyrkogården intill bostaden, men det stämmer även in på andra kyrkogårdar. Skylten på bilden ovan, den sitter på betydligt fler gravar än hälften. Återlämnad. En skylt som innebär att inte någon sköter graven längre.

Den mobila människan

En anledning till att gravar inte tas om hand eller besöks av anhöriga idag har en orsak i att vi idag är betydligt mer benägna att röra på oss, vi flyttar oftare och avsevärt längre sträckor än tidigare i historien. Gravar blir då inte besökta på samma sätt som tidigare. Släkten är inte alltid i närheten, föräldrar bor kanske inte anslutning till det egna boendet.

Jag frågade en av kyrkogårdens vaktmästare och även prästen, de sa båda samma sak att majoriteten idag valde att begravas i en minneslund, utan sten och andra saker som kräver skötsel. En på tio begravs i en vanlig grav, i runda slängar.  

På kyrkogården hemmavid finnar man då skylten som på bilden intill.

I fallet med gravstenen på bilden intill så syns ”återlämnatskylten” betydligt bättre än själva stenen. Stenen är övervuxen och det går med nöd och näppe att se namnet på stenen. Jag har samlat på mig mängder med bilder som dessa. Passerade häromveckan en av kyrkogårdarna inne i Lund och där var trenden likadan, skillnaden var att det inte var skyltar med text, istället var det färgkodade pluppar på små pinnar intill stenarna som avslöjade om graven hade skötsel eller ej.

Jag tror även att den moderna människan har fullt upp med så mycket mer än att vårda en grav. I en tid då ett förverkligande av sig själv, resande och familjeliv med råge fyller en dag, en vecka, en månad, ja då är gravvård kanske inte det som prioriteras högst. Kanske räcker det med att minnas, kanske är en minneslund rent av en bättre lösning rent generellt?

Begränsad tid

Allt har dock ett slut och det definitiva slutet är när själva stenen plockas ned.

En kyrkogård för gravstenar!

De gamla gravstenarna samlas ihop, läggs på hög, faller i glömska, de återvinns inte eller tas om hand på något sätt. Faktum är dock att just en gravsten är vår éntretrappa, vems stenen var en gång i tiden vet jag dock inte, namnet är nedåt. Stenen är galet tung och jag klarar inte av att vända den för att se efter vems den varit en gång i tiden. Just den stenen har alltså fått en annan funktion efter tiden som gravsten. 

Kyrkogård för gravstenar

Allt har sålunda ett slut, till och med en gravsten. Minnet, det bär vi dock med oss och det behöver inte finnas en fysisk plats för att vi skall minnas.