En livsstil utan tid över för historien

Har vi idag så packat schema att vi inte hinner besöka våra förfäder, de som inte är i livet? Är det kanske idag inte något som man fäster så stor vikt vid? Jag bor vid en kyrkogård och kan av egen erfarenhet säga att besökarna har en rätt hög medelåder, ofta över eller i pensionsålder. Antalet gravar på kyrkogården som inte har skötsel är i majoritet.

 

Återlämnad

Jag vare sig kan undvika att promenera förbi kyrkogården hemmavid, eller vill undvika det. Kyrkor och kyrkogårdar inger alltid ett visst lugn, de är ofta  små oaser i stadsmiljöer. I mitt fall är det inte någon stadsmiljö, dock en liten oas med grönska, ett lugn och en massa välskötta grusgångar. Jag är otroligt sällan själv på en kyrkogård för att se till en grav, sanningen är den att jag aldrig har vårdat en grav. Däremot är jag ofta på kyrkogårdar, i synnerhet den som vi bor granne med.  Den är för övrigt genvägen till vår lilla lanthandel och tidigare även närmsta vägen till barnens skola och dagis.

 

 

Upprinnelsen till detta är en sak jag noterat på kyrkogården intill bostaden, men det stämmer även in på andra kyrkogårdar. Skylten på bilden ovan, den sitter på betydligt fler gravar än hälften. Återlämnad. En skylt som innebär att inte någon sköter graven längre.

Den mobila människan

En anledning till att gravar inte tas om hand eller besöks av anhöriga idag har en orsak i att vi idag är betydligt mer benägna att röra på oss, vi flyttar oftare och avsevärt längre sträckor än tidigare i historien. Gravar blir då inte besökta på samma sätt som tidigare. Släkten är inte alltid i närheten, föräldrar bor kanske inte anslutning till det egna boendet.

Jag frågade en av kyrkogårdens vaktmästare och även prästen, de sa båda samma sak att majoriteten idag valde att begravas i en minneslund, utan sten och andra saker som kräver skötsel. En på tio begravs i en vanlig grav, i runda slängar.  

På kyrkogården hemmavid finnar man då skylten som på bilden intill.

I fallet med gravstenen på bilden intill så syns ”återlämnatskylten” betydligt bättre än själva stenen. Stenen är övervuxen och det går med nöd och näppe att se namnet på stenen. Jag har samlat på mig mängder med bilder som dessa. Passerade häromveckan en av kyrkogårdarna inne i Lund och där var trenden likadan, skillnaden var att det inte var skyltar med text, istället var det färgkodade pluppar på små pinnar intill stenarna som avslöjade om graven hade skötsel eller ej.

Jag tror även att den moderna människan har fullt upp med så mycket mer än att vårda en grav. I en tid då ett förverkligande av sig själv, resande och familjeliv med råge fyller en dag, en vecka, en månad, ja då är gravvård kanske inte det som prioriteras högst. Kanske räcker det med att minnas, kanske är en minneslund rent av en bättre lösning rent generellt?

Begränsad tid

Allt har dock ett slut och det definitiva slutet är när själva stenen plockas ned.

En kyrkogård för gravstenar!

De gamla gravstenarna samlas ihop, läggs på hög, faller i glömska, de återvinns inte eller tas om hand på något sätt. Faktum är dock att just en gravsten är vår éntretrappa, vems stenen var en gång i tiden vet jag dock inte, namnet är nedåt. Stenen är galet tung och jag klarar inte av att vända den för att se efter vems den varit en gång i tiden. Just den stenen har alltså fått en annan funktion efter tiden som gravsten. 

Kyrkogård för gravstenar

Allt har sålunda ett slut, till och med en gravsten. Minnet, det bär vi dock med oss och det behöver inte finnas en fysisk plats för att vi skall minnas. 

Kåsebergas siste fiskare

Antalet yrkesfiskare i Sverige krymper stadigt, det är  just nu runt 1200 personer som har en licens för sitt fiske. En medelålder som är över 50 år visar på att det är ett yrke som är kraftigt nedåtgående, mycket tack vare krympande fiskbestånd. En annan anledning är för små marginaler, det är svårt att få ekonomi i det. 

 

Gammal bild från Ale stenar.

I början på mars i år besökte jag Kåseberga och Ale stenar. En plats som jag kanske i brist på fantasi och idéer åker till för att fotografera. Det är sällan, om ens någonsin som man är ensam på plats. Ale stenar lockar turister, hundägare, fotografer, och annat löst folk. Varför åker jag då dit när jag vet att det finns en mängd med andra ställen som är spännande och minst lika tacksamma att fotografera. Jag får skylla på slöhet. Det är lite jobbigt att ta sig ur en komfortzon ibland. Det är en fin och trevlig plats.

Just denna gången var dock planerad då väderleksprognosen lovat dimma, något som alltid är lockande och passande för bra bilder. Hade en idé på bild som jag inte tagit ännu. Jag anlände denna lördagsgryning lite sent och ser på håll en bil på parkeringen, någon var redan på plats. Vilket inte dimman var, det var en helt klar himmel. Inte en bra start, redan nu var de bilder jag hade i huvudet omöjliga att ta. Väl på plats så är det ju ändå ett måste att promenera upp till Ale stenar för att se på vad för möjligheter som erbjuds. Ungefär som det brukar kunde jag konstatera, så det blev inte taget några bilder.

Den siste yrkesverksamme fiskaren i Kåseberga

Då dimman inte var på plats så kändes det inte så värst meningsfullt att stanna, bilder på dess stenar har jag mängder av. Packade ihop grejorna och kunde på avstånd höra en båt ute till havs, ett ljud som växte sig starkare då båten närmade sig land. Jag kikade ut över havet och kunde se en liten vit båt komma västerifrån, den rörde sig hyfsat snabbt och efter några minuter kunde jag  känna igen båten, den brukar nämligen ligga i hamnen i Kåseberga. 

Bestämde mig för att försöka vara på plats nere i hamnen då den lade till. Stod på plats med kameran då båten rundade hamnpiren och sakta gled in i hamnbassängen, där den sedan lade till på sin plats.

I hamnen var det ytterligare ett par personer, fågelskådare. Jag frågade som hastigast om de sett något kul. Kornsparvarna vid Hammar hade de sett, de hade även sett den lite tilltufsade sädesärlan som håller till hamnen. Den hade jag även sett, tidigt anländ, eller kanske är det en fågel som varit kvar och aldrig flyttade i höstas.  

Båtens motor stannar till slut och efter ett par minuter kliver fiskaren upp på kajen, han bär iväg en liten korg med vad som kan vara fångsten. Fiskaren är Bo Wallin, den siste yrkesverksamme fiskaren i Kåseberga. Jag går fram och frågar om jag får ta lite bilder, vilket han inte hade något emot. Fick några bilder, kanske är det den sista yrkesverksamme fiskaren någonsin i Kåseberga?

 

Fångsten var inte stor, i den ena korgen ligger några plattfiskar, i den andra korgen är det några få riktigt små torskar. 

Dagens fångst

Jag frågar hur fisket varit. Bo berättar att det i stort sett inte är någon fisk, dagens fångst är några kg, minns inte helt säkert om han sa, 5 kg eller däromkring,  jag kunde vilket fall själv se att det inte var mycket. Dessa små torskar och ynka 5 kg är resultatet från 2 km garn, lätt att inse att det inte bär sig ekonomiskt med en sådan fångst. Ett synnerligen magert resultat för en så pass stor arbetsinsats. Ta tiden som krävs, bränslet för båten och  sätt det i relation till fångst så är det förståeligt att det inte är så många unga som vill jobba med detta. Det är tuffa förhållanden även om det just denna dag är 2-3 grader varmt, ute på havet är det ett kallt hav, blåst, ett kylande vatten som stänker upp. Tidiga mornar. Är utöver det fångsten mager, ja då är det inte mycket positivt att finna. Avskräcker nog många.

Vi pratas vid och kan konstatera att vi båda är rätt bekymrade över utvecklingen i havet. Kåseberga hade som mest ett 30-tal fiskare som var stationerade i hamnen, en siffra jag fann på nätet, den låter dock inte helt galen. Isabella Lövins bok Tyst hav, har en  siffra på 2700 licensierade fiskare totalt i Sverige och den boken har nu drygt 10 år på nacken. Så på dessa 10 år har yrkeskåren mer än halverats.  

Fiskare vill ofta skylla på säl, skarv, och andra faktorer, inte fisketrycket. Bo sa inte så mycket om detta. Vi pratade om föroreningar, framför allt i Östersjön som är ett skitigt hav. Ett tag var det betraktat som ett av det skitigaste haven på jorden. Om det stämmer vet jag inte, men havet är litet och ligger som en lite tarm, ett appendix till Atlanten och omgärdat av jordbruks- och skogslandskap. Kraftigt övergött och lider av dålig syresättning.

Han berättade att han varit yrkesverksam fiskare hela sitt liv, numera var han pensionär och fiskade inte för sin brödföda, vilket han var glad för. Det hade ju inte fungerat, det finns inte fisk nog för att kunna leva på yrkesfiske.  Han berättade om fångstkvoterna som idag var en spillra av tidigare storlek, med all rätt. Det finns helt enkelt inte fisk nog att ha större kvoter. 

Exploaterar naturresurser

Människan verkar ha svårigheter med att se att vi bidragit med en hel del obalans i naturen. Överfiske, övergödning, skogsskövling, med mera, att säga att vi inte bidragit med det mesta till dagens problem är att blunda för sanningen. Vi exploaterar jordens resurser som om de var obegränsade, oljan, mineraler, allt tar slut någon gång. Nedsmutsningen av haven har pågått i alla tider, det som inte synts det finns inte inte. Idag får vi känna av konsekvenserna, enorma plastansamlingar i haven, övergödda sjöar och hav, överfiskning, så där kan vi fortsätta.

Det var vilket fall en trevlig pratstund vi hade i hamnen. Om några år har säkert Bo Wallin helt lagt ned sitt fiske, då är kanske hamnen helt död? Det är då en ren turistattraktion, det ligger kanske någon segelbåt förtöjd under sommaren. Någon står och metar på hamnpiren.

Andra exempel med liknande historia är Gräsgårds hamn på Öland, idag är det en hamn som håller på att förfalla. Stugor som ruttnar, hamnpirar som vittrar sönder, en hamnbassäng som sätter igen av indrivande tång. Tidigare en aktiv hamn med ett flertal yrkesfiskare som hade Gräsgård som hemma hamn.

Framtiden känns synnerligen oviss och trots försök så är det lite svårt att se hur människan skall ta sig ur detta utan stora konsekvenser.

Rapport till himlen

Hittade idag på SVT Öppet Arkiv ”Rapport till himlen”, en TV serie av Ulf Malmros som sändes 1994. Gillade den då och gillar den fortfarande mer än 25 år senare. Ulf Malmros är genial. 

En serie om de som är i zonen mellan det levande och döda, kanske 1/2 döda. Där hamnar Viktar, en fot i hos de levande och en i dödsriket, bland de som dött. De som dött får besök av ett bud som lämnar och kräver in en rapport på vad som hänt. Fyller man inte i den så blir man inte dödförklarad, ja se den. Kjell Bergkvist är strålande som en helt vrickad präst. Stellan Skarsgård som en synnerligen mystisk polis.

Har ni inte sett den, då har ni något att se fram emot. Det gäller ju för övrigt alla produktioner av Ulf Malmros, så som Silvermannen, Smala Sussie, plus en mängd andra produktioner. 

Började idag att kika på Rapport till himlen, har några timmar med rolig och bra underhållning framför mig. .Öppet arkiv på SVT är en guldgruva.

 

Tetenal går i graven, eller inte?!

Har läst på flera ställen att Tetenal brottats med ekonomiska bekymmer. Bekymmer som var så pass allvarliga att det går över styr om inte någon går in och stärker upp ekonomin. Verkligen synd om det blir fallet, Tetenal har hängt med länge och har tillverkar mycket bra saker. Det är idag ett glest sortiment av analoga fotoprylar som finns kvar. Lite förståligt är det då marknaden är en spillra av sitt forna jag. Det digitala slog ut många. 

Jag beställde själv häromdagen en hög med prylar, film, negativfickor, kemikalier, bladfilm, med mera, satt länge och tvekade på att klicka i Tetenal C-41 framkallning för mina färgfilmer. Det slutade med att jag inte beställde. Fann idag sedan ett uttalande från Tetenal UK, Tetenal går sannolikt i graven, men biten med kemikalier har gått bra så den verkar bli räddad.  En lättnadens suck, kan då ta med Tetenal C-41 på nästa beställning.

Det finns alltså hopp. Kodak var i en liknande situation för några år sedan, de blev till slut uppköpta. De finns idag visserligen med ett reducerat sortiment, men de överövede och de fortsätter att ta fram nya filmer, med mera. Den analoga fotografin överlever ett tag till, sannolikt väldigt länge. 

 

Ett ljus i mörkret – Vollsjö hembageri

November är i min värld en skitmånad. Det har lite kommit på skam detta året, ett november med värme och inte så där eländigt trist väder. Åkte idag ut en sväng för att fota till mitt projekt ”Skåne i bilder”, ett projekt som löper över många år, fotar platser, saker, personer som inte är turistmagneter. Idag gick turen mot Vollsjö, trots en berömd och känd författare som växte upp här, Fritiof Nilsson Piraten, så är det inte en plats som lever värst mycket. Ett öde som dessvärre drabbat många mindre platser i Skåne, såväl som resten av Sverige.

Resan från hemmet gick via Harlösa med en massa andra småställen som passerades, bland annat Östraby, Starrarp, med flera andra. Väl framme i Vollsjö så kunde jag efter ett års frånvaro konstatera att konditorit ”Vollsjö hembageri” är öppet igen. Den fantastiska inredningen och atmosfären är återigen möjlig att besöka. Ett yngre par har tagit över det hela och driver konditorit. De har öppet 5 dagar i veckan, det är verkligen värt ett besök. Se mitt tidigare inlägg om detta. Det har inte blivit sämre, snarare tvärt om.  

Kan bara rekommenderas, besök det.

För min del så kommer det att bli fler besök.

Läs gärna mina andra sidor Vakthunden och Velocipeter