Olika format – men varför?

Jag använder en mängd olika format för i mitt fotograferande. Vad som styr valet är jag inte helt säker på. I min kameraväska som jag bär med mig var jag än går varierar det lite vilka kameror som följer med. Den senaste tiden har det varit två stycken Fujica half, en med färgfilm och en med svartvitt. Till detta har jag haft min Contax T med färgfilm och en Olympus Mju med svartvitt. Det är nog det senaste halvårets konfigurering. Den senaste veckan har jag känt att jag istället vill ha med två stycken systemkameror, två Nikon FM2 med 24, 35, 50 och 85 mm objektiv.

Är rätt övertygad om att det är motivet som till stor del som styr mitt val av kamera, inte fullständigt men till övervägande del. Jag kan dock ofta bara så där, bli sugen på att använda en viss kamera.

Jag får ofta höra att jag borde renodla mitt användande av format i mina projekt. Har hört det ett flertal gånger nu under min utbildning på HDK Valand. ”Du borde bestämma dig för ett format och använda det”, säger de.

Jag har lyssnat, men kan inte riktigt förhålla mig till det. Det jag gjort då jag åker ut för att fotografera är att inte ta med alla olika kameror, det blir då inte ett bekymmer att välja.

Vad avgör ett val av kamera och format?

Läste precis en intervju av Paul Graham, den brittiske fotografen som fått Hasselbladspriset. Han nämnde precis det som jag känner. Lusten att få prova något annat, att byta format. Han hade som jag förstod det använt en mängd olika format, allt från riktigt storformat till vanligt småbild och kanske rent av mindre än det. Hur han gjorde sina val, när och varför det framkom inte. Jag blev bara glad av att läsa detta. 

Tänkte lite som att, kan han hoppa mellan olika format, då kan väl jag göra det. Givetvis kan jag göra det även utan stöd från att han gör det, men nu finns det en person att referera till och som dessutom fått ett erkännande.

Inspiration kommer från måna olika håll

För min del är det ofta fråga om lite mer inspiration, och att vissa format helt enkelt passar till vissa saker. Ett exempel Jens Olof Lasthein, en fotograf som jag gillar mycket. Han använder panoramaformatet, 35mm, Widelux kameror mycket. Martin Bogren använder halvformat till stor del. En numera bortgången fotograf som var en stor inspirations källa för mig och många andra var HG Wiktorsson. Då jag bodde i Örebro för många år sedan, var Fotograficentrum fortfarande aktivt. HG med många fler var aktiva där, och han visade mig hur han använde halvformatskameror för att ta panoramabilder. Halvformatet är stående vilket gör att ett flertal stående bilder ger en panorama. HG monterade kameran på ett stativ och hade sedan räknat fram hur många grader man skulle rotera kameran för att få en heltäckande bild. 

Valet kan tyckas vara godtyckligt, och ibland är det verkligen det. Ibland är motivet det som styr. Jag kommer sannolikt att behålla mina kameror, man vet aldrig när de plockas fram igen.   

Ett litet axplock av kameror som jag använder och som nämnts eller varit med i tidigare texter.

 

Moderna museet kallar rondellhunden kränkande

Lars Vilks rondellhund kallas i sydsvenskan för hatisk och kränkande. Det är Moderna museets överintendent Gitte Ørskou som skriver det i en artikel. Hon anser inte att detta är så värst nydanande och bra konst.

Må så vara, det är väldigt mycket konst som i så fall hamnar i det facket. Jag tycker personligen att hon mer försöker bortförklara ett fegt och lite märkligt agerande. Att säga något annat än att Lars Vilks rondellhund skapat debatt, uppståndelse och provocerat då har man nog blundat rejält. Vad och vilket syfte han haft med det är kanske inte helt utrett, men säkert fanns det andra skäl än att enbart provocera. Är inte det en funktion som konst skall ha? Att rata ett sådant konstverk av ett museum som anser sig stå för nytänkande och vilja att bevara, visa på konst som berör, då anser jag att man nog bör tänka om. Detta konstverk har skapat debatt nationellt såväl som internationellt som få andra svenska konstverk gjort. 

Det är både fegt och lite arrogant att påstå det som Gitte Ørskou skriver anser jag, oavsett vad man sedan anser om Lars Vilks och hans konst. Rondellhunden har verkligen sin plats i historien och borde bevaras ,allt annat tycker jag är fegt.

Lars Vilks

Vaknade denna morgon till nyheten att Lars Vilks omkom i en bilolycka igår. Han åkte i en civil polisbil som tydligen kommit över på fel sida vägen, vi pratar nu om E4an, en bred och extra säker väg. Lars var en konstnär som inte lämnade någon oberörd, oavsett om man gillade eller ogillade honom och hans konst. Han levde med dödshot sedan många år, just på grund av sin konst.

Jag lyssnade till en intervju med Lars Vilks i våras, eller om det var vintras. Det var Martin Wicklin som intervjuade Lars i söndagsintervjun. Lars var en konstnär som gick mot strömmen, ville gå mot  strömmen, det var inbyggt i hella hans uppenbarelse, att provocera var en del av honom. Det är detta som ligger till grund för att han berörde alla, på ett eller annat sätt. Jag personligen besökte ofta hans konstverk Nimis, ett konstverk som var byggt av drivved i ett naturreservat på Kullaberg. Förbjudet alltså, men både länsstyrelse och kommun drog nytta av detta. Det var ett slags win-win situation. Lars fick mycket uppmärksamhet, naturreservatet fick många besökare, kommunen fick många besökare. Det gav effekter som spillde över på andra verksamheter. Konstverket var en slags protest från Lars, bara det att det var förbjudet att bygga något över huvudtaget var skäl nog för Lars att bygga det. Att det sedan blev ett väldigt uppskattat konstverk är kanske inte lika väsentligt.

Lars provocerade

Lars var en provokatör, han ville provocera. Är inte det en fundamental och viktig funktion i konsten? Konst skall skava lite, det skall kännas lite obekvämt, beröra. Givetvis behöver inte konst vara på det sättet, men en funktion med konst är helt klart att provocera och skapa debatt, väcka känslor, sätta igång tankar. Här var Lars en föregångsfigur, det var inte alltid givet vad han menade med sin konst. Han fick frågan i intervjun om han hade någon agenda, något han ville uppnå, där var han dock inte benägen att ge något svar. Så kan konst också vara, det behöver inte finnas någon agenda och mål med konsten annat än att skapa i nuet, något långsiktigt behöver inte uppfyllas. Lars Vilks bortgång skapar nu ett tomrum, vad kommer att hända med Nimis? Vad kommer att hända med Ladonien, (den självständiga staten) ligger intill Nimis. Kommer hans rondellhund att få sin välförtjänta plats i konsthistorien? En hund som skapade en debatt som inte något annat konstverk skapat i Sverige tidigare.

Låt oss hoppas att olyckan var en ren och skär olyckshändelse. Otroligt tråkigt, vilket alla olyckor är. Lars konstnärskap skapar ett påtagligt tomrum.

Nimis, just detta torn har brunnit ned.

Kommer det analoga fotograferandet att dö ut?

Det analoga fotograferandet ökar faktiskt i omfattning. Fler och fler hittar tillbaka efter att hoppat på tåget med digital fotografering. Unga som kanske aldrig provat på tidigare, vill prova. En vilja att jobba mer hantverksbetonat och kanske skapa något mer personligt kan vara faktorer som spelar in. Den mänskliga nyfikenheten visar sig.

I tidigare texter har jag tagit upp analog film som både något positivt, som för svart-vit film, med fler typer tillverkare än någonsin. Men även negativt med kraftigt stigande priser och ett minskat utbud av färgfilm. Färgfilmer försvinner, en efter en. Färglabben lägger ned det ena efter det andra.

Fortsätter trenden att fler och fler börjar eller hittar tillbaka till det analoga fotograferandet, då kommer behoven av film, labb, fotopapper, kemikalier med mer att öka och tillverkningen kan bli lönsam. En risk är dock att det blir fortsatt småskaligt och kostnaderna för produktion blir så pass höga att priser för konsumenterna blir ett hinder. Se min tidigare artikel ”Film eller inte, en klassfråga”. Kostnaderna för det analoga fotograferandet blir för höga, det blir en liten klick som har god ekonomi som kan ägna sig åt det.

Den analoga utrustningen är på sikt ett stort problem

Även om det kan bli så att tillgången på film, kemikalier, fotopapper inte blir ett problem, kan det bli för dyrt, eller kanske vissa saker kan bli en bristvara. Oavsett, är allt det ovidkommande om själva kamerautrustningen inte finns att tillgå. Idag finns det inte någon tillverkare av kamerautrustning för den breda massan. Leica verkar vara den enda av de klassiska tillverkarna som fortfarande tillverkar kamerahus för film. Detta är dock inte utrustning för vem som helst, med priser på kamerahus och objektiv på 40 000 – 50 000 eller däromkring så är marknaden synnerligen begränsad.

Två olika generationer av Nikon kameror.

Kvar finns alla gamla kamerahus och objektiv, MEN dessa saknar istället reservdelar. De slits, kräver reparation, behöver justeras. Tillverkarna har inte nytillverkning av reservdelar för kameror, för objektiv, för blixtar. Kvar är begagnatmarknaden, vilken idag ser ett uppsving, i synnerhet på vissa delar. Den är dock inte tillräcklig och kommer inte att klara av att täcka behoven och efterfrågan.

Reparatörer är nästa problem, vem kan reparera en trasig utrustning? Vem klarar av att justera en kamera eller objektiv. Inte ens tillverkarna gör det längre, om de gör det så är det endast på sin höjd den senaste modellen, som i Nikons fall Nikon F6. Andra fristående reparatörer är en krympande skara personer. Jag anlitade tidigare för egen del en äldre man som var betydligt över 70, han har nu slutat, och det andra alternativet jag hade, var en firma som hållit på sedan slutet av 60-talet, de har klappat igen. Vad finns då kvar att tillgå? Problemet syns på bland annat sociala medier, där hittar man instruktionsvideos för att reparera på egen hand. Grupper med tips och råd för reparationer. Reservdelar är ofta och till slut ett problem.

.Går det att laga även om reservdelar saknas? Tveksamt!

Priser som skjuter i höjden

Allt detta har medfört att priser på befintlig analog utrustning skjutit i höjden. Jag hann med att köpa exempelvis en hel utrustning av Hasselblad. Ett 500 C/M hus, med 3 objektiv, för detta betalade jag 6000 kr. Det var för kanske 5 år sedan. Idag får du inte ens ett kamerahus för den summan. Dessutom blir all utrustning äldre och äldre, och även mer sliten.

Händer det inte något på kamera- och objektivfronten, ja då kommer det analoga fotograferandet att gå samma öde till mötes som för veteranbils entusiasterna. De med pengar och de händiga, de kan ägna sig åt det.

Ledsamt, verkligen ledsamt, ett hantverk som inte har en ljus framtid trots en alltmer positiv och ökande skara av aktiva.

Det blir då med det analoga fotograferandet precis som det blev för Polaroid, ett en gång blomstrande företag. Det fick dock allt större problem och framför allt med intåget av digital fotografi. Till slut gick företaget i konkurs. I fallet med analog fotografi är det brist på utrustning.

Polaroid Spectra, numera ett nedlagt format av direktbild.

I fallet med Polaroid kunde en spillra av forna utrustning köpas loss, vilket idag är vad Polaroid består av. För dagens kameratillverkare är det dock inte så, de existerar fortfarande, men har helt lagt ned tillverkning av reservdelar. De är inte intresserade av att serva en marknad som inte ger en tillräcklig ekonomisk vinst.

Återanvändning borde vara regel

Det är verkligen synd att gammal utrustning på sikt går en dyster framtid till mötes. En syssla som idag är var mans grej, tänker på alla bilder som tas, fotografering. Skall det inte i framtiden gå att ta bilder på film? Alla har någon form av relation till fotografering, till bilder. Den stora andelen bilder idag läggs ut på nätet. Så var det inte med det analoga fotografiet, det fanns inte alternativ till pappersbilden. Även här tror jag det kommer en vändning, att få en fysisk bild är något annat. Men det kan dessvärre bli så att den fysiska bilden får bli via en utskrift av en digital bild.

Framtiden beror på hur tillverkarna av kameror och reservdelar ser på det. Det är hela kedjan som är intressant, från exponeringen av film, via framkallning till kopiering av en färdig bild. Det kommer inte att bli så att det sista steget bli kvar om de föregående försvinner. Tas möjligheten bort att exponera film och framkalla den, då försvinner även kopieringen.

Låt oss hoppas att det dyker upp reservdelar, att det nytillverkas kameror och objektiv. Låt oss hoppas på en ljus framtid för det analoga fotograferandet.

Färgfilm för 120 format

Var är all färgfilm? Var är alla analoga fotografer? Relevanta frågor i dag. Finns det ett behov för färgfilm att fylla idag? Ja, skulle jag svara på den frågan. Sedan ett par tre år är det en stadigt ökande andel som fotograferar analogt igen. Dessvärre har frånvaron, behovet av film fram till för ett par år sedan minskat. Vilket medfört att utbudet på färgfilm minskat.

Ett påtagligt hål att fylla är för färgfilm och mellanformat (120 film). Här finns idag inte en enda mer prisvänlig film som är tillägnad den vanlige konsumenten. De filmer som finns kvar är Kodaks Porta och Ektar, Fuji som tidigare hade fler, har idag en variant kvar. Utöver dessa så är det Lomography filmerna, som vare sig är billigare, bättre eller vänder sig till normalkonsumenten. Det finns även Cinestill, och ett par tillverkare till. Inte heller de är billigare och de är även lite speciella. Totalt 15 olika filmer, detta är på en av de mest välsorterade handlare som går att uppbringa. I Sverige saknas ofta alla förutom Kodaks filmer.

Det är med andra ord en stor brist på film för mellanformat.Jag hade personligen och glatt fotograferat med Kodak Gold 200 för 120 film, eller Fuji Superia 200. Filmer som idag inte tillverkas.

Kan vi hoppas på att dessa kommer tillbaka? Tveksamt skulle jag nog säga, men man vet ju aldrig.

Gamla filmer kommer tillbaka?

Kan vi överhuvudtaget hoppas på att det äldre varianter av film kommer tillbaka, eller kanske att det rent av utvecklas nya? Ektachrome kom tillbaka, vilket i min värld är en synnerligen smal nisch, dyr som bara den och idag är det inte många som visar bilder med projektor som man gjorde tidigare. Jag skulle nog då säga att negativ färgfilm är en bättre säljande produkt än diafilm. Här får man det som många efterfrågar, bilder som är fysiska, kan sättas i album, kan ramas in och hängas på väggen.

Den kritiske kanske då säger, ”det kan du ju få på andra sätt”. Enklast är väl idag att via något av de företag som finns skicka in sina bilder via nätet. Jovisst är det så, men likväl är det något annat med just att få den egna filmen framkallad och se sina egna bilder. Mellanformat har inte mycket till val av film. Så jag håller tummarna att det skall komma lite Kodak Gold, Fuji Superia till 120 filmformatet. Under tiden får man väl hålla till godo med det som finns och kanske då vara lite snålare med exponeringarna.