Something personal – om Avedon

”Something personal” . kanske någon tror att detta är ett extra personligt inlägg. Så är det inte, Something personal är titeln på boken om Richard Avedon. Boken som hans sekreterare,  hans högra(eller vänstra) hand, Norma Stevens, skrev efter hans död. En bok som faktiskt kastar ett lite, för mig, annorlunda sken över en fotograf jag verkligen satt på pedestal. Sannolikt mycket beroende på min okunskap, ovetskap om honom. Vilket fall är det en 700 sidor tjock bok som handlar om Richard Avedons liv, från födsel till hans död 2004.

Richard Avedon är oavsett av vem, vad eller hur man ser på det en av den moderna fotografins största och mest inflytelserika fotografer. Hans porträtt mot den vita bakgrunden, hans modebilder, hans långa karriär, Hasselbladsprisvinnaren 1991, allt detta har lämnat spår och har påverkat mängder av fotografer. En sökning på Youtube med orden Richard Avedon ger mängder av träffar. Både om honom, men även om hans sätt att fotografera. Det är otaliga videos som försöker förklara hans ljussättning, vilken kamera han använder, hur han var som person, hur han var som fotograf, hur han tar sina bilder. Den här boken kastar ett ljus och över vissa av dessa frågor. 

Something personal

Something personal, biografin över Richard Avedon, ev av dem kanske man skall tillägga.

En av de riktigt stora

Richard Avedon var samtida med en av de andra riktigt stora porträttfotograferna, Irving Penn. Två helt skilda stilar, två helt skilda sätt att jobba, två helt väsens-skilda personer. Vem man föredrar är inte så väsentligt. De har på var sitt sätt påverkat mängder av fotografer. Jag har nog mer föredragit Penns bilder, men samtidigt gillat Avedons porträtt. Båda synnerligen enkla, Penn med sin grova pressening och ”hörnet”, Avedon med den vita bakgrunden. Avskalat och rent. I Sverige har vi Hans Gedda som en liknande fotograf, om än lite senare, men Hans Gedda har även han haft sammas syn på porträttet, det avskalade och enkla. Inga onödiga attribut. 

Biografin eller den skrivna historien

Norma Stevens, Avedons sekreterare fram till hans död 2004, jobbade för honom under 30 år. Någon gång, redan under det första eller kanske första åren som hans sekreterare  påtalade Richard Avedon att hon skulle samla på anekdoter och detaljer till boken. Han sa även att inte sålla bort det som kunde framställa honom i dålig dager. Hon var rätt oförstående till en början, som hon själv uttryckte det, ”jag hade inte några planer på att skriva en bok, eller någons memoarer”. Men tiden gick och det blev till slut många små anekdoter och detaljer som hon var med om att uppleva under dessa 3 decennier. Boken som kom ut för någon år sedan, 2019, 15 år efter Avedons död, är i mångt och mycket inte så mycket om hans fotograferande.

Den som köper boken för att få en inblick i hur Avedon fotograferade rent tekniskt, den blir besviken, det finns inte något sånt. Flera, rätt många faktiskt, av kapitlen är inte så spännande, det är mycket om hans privatliv. En påtaglig penninghunger och ett liv i flärd återspeglas rätt tydligt. Avedons privatliv kan för vissa vara intressant, men för min del så är han inte en spännande privatperson, mer en spännande fotograf.

Något som med glasklar tydlighet framgår i boken är att han levde sitt liv med fotografin och sitt fotograferande. Hans liv var fotografi. Något som är påtagligt bland de flesta storheter, oavsett genre, yrke eller inriktning, jobbet och livet är ett och detsamma. Vilket egentligen bara visar att det krävs jobb, enormt mycket jobb för att nå framgång, bli en storhet. Detta gäller ju allt, alla inriktningar, kultur såväl som sport och näringsliv. Vill du bli rik, ja då får du bli kriminell eller jobba hårt. Vill du nå framgång inom målning, fotografi, skrivande, ja jobba på, jobba, jobba. Jobbar man på kan framgången komma, dock inte någon garanti att det blir fallet trots hårt slit.

Avedons assistenter

Avedon var verksam under en hiskeligt lång tid. En tid som det passerat mängder av assistenter, en del stannade länge, andra packade inte ens upp sin väska. Av alla assistenter har valts ut ett gäng som bidragit med anekdoter it boken. En lite rolig är Tim Walker, idag en etablerad och känd, välrenommerad fotograf. Hans berättelse är lite kul länsning, han var en av de få i boken i vart fall som blev uppsagd, han var för långsam. Han skrattade gott åt det själv och det är kanske inte hela sanningen man får läsa här. Andra som passerat är Hiro, men av Avedon ansedd som lite för duktig, vilket gjorde att han inte blev kvar. 

Sådana där anekdoter är det många av och det kan vara lite lättsam läsning, men som sagt boken är 700 sidor och det kan bli lite mycket av det.

Skulle jag då rekommendera boken för andra att läsa. Helt klart läsvärd i vissa avseenden, men lite väl lång och i min smak lite för mycket av personliga saker som inte riktigt intresserar mig.  Boken dock läsvärd för alla som vill veta mer om Avedon och hand liv.

Ny kul tavla

Vet inte helt säkert hur jag fick denna idé, kan ha varit av någon annan. Kan vara min egen. Vilket fall har jag i helgen fixat till en ”tavla”, en tavla som kan byta innehåll när som helst och utan några större åtgärder. 

En tavla

En synnerligen enkel konstruktion med en enkel stålplåt, som är fäst på ett par träribbor. Den kan sedan hängas upp var som helst, göras i vilken storlek som helst, och på den sitter väldigt små magneter. Just nu har vi fäst lite bilder som jag gjort i mörkrummet de senaste dagarna. 

Har fler olika storlekar på gång!

Rapport till himlen

Hittade idag på SVT Öppet Arkiv ”Rapport till himlen”, en TV serie av Ulf Malmros som sändes 1994. Gillade den då och gillar den fortfarande, mer än 25 år senare. Ulf Malmros är genial. 

En serie om de som är i zonen mellan det levande och döda, kanske 1/2 döda. Där hamnar Viktor, med en fot kvar hos de levande och en i dödsriket, bland de som dött. De som precis dött får besök av ett sändebud som lämnar och kräver in en rapport på vad som hänt. Fyller man inte i den så blir man inte dödförklarad. Här utspelar sig serien, i denna zon av levande döda, se den. Kjell Bergkvist är strålande som en helt vrickad präst. Stellan Skarsgård som en synnerligen mystisk polis.

Har ni inte sett den, då har ni något att se fram emot. Det gäller ju för övrigt alla produktioner av Ulf Malmros, så som Silvermannen, Smala Sussie, plus en mängd andra produktioner. 

Började idag att kika på den, har några timmar med rolig och bra underhållning framför mig. .Öppet arkiv på SVT är en guldgruva.

 

Dokumentärfilm

Efter en vecka i Stockholm med en kurs i dokumentärfilm så är jag nu helt såld. Dokumentärfilm är fantastiskt kul. En veckas intensivt studerande och jobbande med produktion av en dokumentär om Skogskyrkogården. Det känns lite som om man hittat hem. Dokumentärfilm känns som framtiden.

En vecka med en grupp likasinnade och en otroligt entusiastisk lärare fick i vart fall mig att inse att dokumentärfilm är fantastiskt kul. Det kombinerar det jag annars finner så givande, skrivande och fotograferande. Det rörliga mediet ger så spännande möjligheter. 

Under kursen skulle man göra allt från start till mål. Kläcka idén, sätta samman något slags manus, samla materialet (film, intervjuer, ljud), klippa filmen och visa upp den. 

Kring allt detta är det ju en massa detaljer som skall falla på plats. Filmen skall naturligtvis säljas in till någon som vill köpa in den. Den skall finansieras, helst redan innan man startar det hela. 

Dokumentärfilmer

SVT är den kanal som i princip visar dokumentärer, det är i vart fall här man finner ett större utbud av högre kvalitet. Som igår (8 juli 2018) visades en som jag anser riktigt snygg dokumentär film om proffscykel, ”Time Trial”. En film om David Millars sista säsong i proffsklungan, vilket blev lite annorlunda än vad han och kanske även producenten förutspått. 

Klippen, ljuden och hela filmen är lite nytänkande, det är ljudupptagningar i klungan, David Millar bar mikrofon under tävlingarna och man kunde följa konversationerna mellan cyklisterna under loppet. Något jag aldrig hört förut. Det är filmat långa partier av en specialmonterad kamera på en motorcykel som de fått möjlighet att köra med i loppen. Det är olika kameror som monterats på cyklar. Mycket handhållna, lite skakiga sekvenser, närbilder som inte är så skarpa, det känns lite uppfriskande och levande.

Det blev en film som visar på en cyklist, David Millar som i stort sett redan kastat in handduken. Planen var att följa David Millar under ett år, hans planerade sista säsong som professionell cyklist. Som avslutning skulle filmen visa när han cyklade Tour de France, hans 13:e Tour, så blev det inte. Han blev inte uttagen att cykla Touren, han hade presterat för dåligt under säsongen. 

Hans prestation under säsongen var i linje med den rätt negativa attityd han visar i filmen, att prestera på topp med en så negativ inställning är nog vare sig helt lätt eller ens sannolikt.

Den går att se på SVTplay i en månad till (till 22 augusti 2018),
 Time Trial

I The Guardian går det att läsa mer om bakgrunden till filmen.
The Guardian – Time Trial
 
Se filmen, den är snygg och annorlunda för att vara en dokumentär om proffscykel.

Läs gärna mina andra sidor
Vakthunden och Velocipeter, lite andra vinklar på texter än denna sida.

Vinylskivan upplever en renässans

Vinylskivan är tillbaka! Att trender, nycker och nu även teknologier går i vågor kan vi vara säkra på. LP-skivan, vinylen, 78-varvare, genom historien har skivor haft många namn och teknologier. Vinyl var då jag växte upp det rådande formatet, LP, EP, Singel, Maxi-singel, all ny musik gavs ut på vinyl. CD-skivans intåg tog stora delar av försäljningen och vinyl blev en marginalprodukt. Men nu är den tillbaka i större skala med alltmer stigande försäljningssiffror.

Sony en av världens största och mäktigast inom musikindustrin startar upp sin vinyl produktion åter igen. 30 år efter att de slog igen sin sista vinylfabrik, ja då öppnar de en ny igen. The Guardian skriver, ”Sony startar vinylproduktion igen efter 30 år”. Detta visar hur svårt det är att förutsäga framtiden. Jag och många med mig gav aldrig upp vinylskivan. Flera bekanta köper LP, EP, Maxi, mer än någonsin. CD skivan är en opersonlig och trist produkt, idag säljer CD skivan väldigt lite. Samlare köper vinyl, yngre köper vinyl,  musik kan man lyssna på i streamat format, så varför köpa en CDs-kiva. Den låter inte bättre än vare sig en vinylskiva eller en streamad tjänst med mycket hög kvalitet. CD-skivan är död! Faktum är att det är fallande siffror även för nedladdade musikformat, det som säljer bäst och ökar mest är just vinylförsäljningen.

Sony producerar vinylskivor igen

Sony startar sin produktion av vinylskivor för att kunna tillgodose efterfrågan, vad som kommer att ges ut av just Sony är väl lite osäkert, men min personliga gissning är att det kommer att bli fler skivbolag som öppnar upp för produktion av vinylskivor igen, de har ju trots allt som mål att tjäna pengar på detta. Ökad försäljning ger ökad omsättning och vinst. 

Ny eller bättre teknologi är inte alltid vinnaren 

Det finns många exempel genom historien där bättre och nya teknologier inte går segrande ur en ”strid” och blir den gällande standarden. Video är ett exempel, där det var 3 olika teknologier som fanns, säkert fler, men 3 som var lite större. Betamax (Sony), VHS(JVC) och Video 2000 (Philips), här blev standarden VHS. Läs mer om detta videokrig. Video var det som gällde tills den digitala DVD-skivan introducerades på marknaden och då var videoformatet dött. 

Inom musikbranchen så var det vinylskivor som var standarden, kassettband var något som industrin jobbade mot, det var ju kopiering av musik, men med en bristande kvalitet och en livslängd som kunde vara väldigt kort så var kassetten aldrig ett hot. Några format som passerat är CD-skivan som var digital, DAT-kassetten, med flera, läs om en mängd format genom tiderna. CD-skivan tog till slut över, nästintill helt, men bara nästintill. Vinylskivor fortsatte att produceras, om än i mycket obetydlig omfattning. Att diskutera vad som låter bäst ger jag mig inte in i här. Jag kan tillägga att jag tvekade in i det längsta med att köpa CD-spelare. Ljud är ju analoga till sin natur, analoga inspelningar är inte exakta kopior av varandra, varje liten skiva är på så sätt lite unik, om än kanske mer i teorin. Digitalt ljud är väldigt rent, lite för opersonligt enligt många, lite stelt och utan några nyanser. Ett analogt ljud uppfattas som lite varmare och mjukare. 

All musik och ljud är ju naturligtvis analoga, det är hur det lagras och samplas som skiljer sig.

Känslan!

Att hålla och äga en LP skiva är något helt annat än streamad musik och även CD-skivor. Omslagen kan vara i metall (som i bilden ovan, ”Metal box” med PIL), det kan vara med struktur på, omslag som går att ändra (klä av en person, skala en banan, med mera). Det finns bildvinyl. CDn är rätt trist i sin utformning, ett förfärligt omslag, det som var i plast gick ju i princip alltid sönder. Det är dessutom omöjligt att göra ”bildCD”. CD.skivor lagrar ju informationen i ett reflekterande material som gropar och kullar, det går då inte att lägga in en bild på Kalle Anka, en torr blomma eller ens en svartvit bild.

Att lägga en skiva på skivspelare, lyssna först på ena sidan, den tar slut, vänder då på skivan och lyssnar på andra sidan. Alla låtar kommer i en given turordning, som man givetvis kan efter några lyssningar. ”Shuffle”, det existerar inte på en LPskiva.