Workshop – gör din egen bok

För ett par veckor sedan deltog jag i en workshop, anordnad av Landskrona bibliotek/museum. Olle Essvik från HDK/Valand höll i det hela och undervisade i det fina hantverket att göra en bok. Tanken var att lära ut hur man på enkelt och billigt sätt skulle kunna göra sin egna bok. Kanske en fotobok, men processen och metoden är generell så innehållet är inte väsentligt för själva tillverkningen.

Egentillverkade böcker

Små, enkla böcker från workshopen, gör din egen fotobok.

En verkligen kul och inspirerande workshop, allt var dock inte nytt. Det är nog många av oss som gjort vår egen bok i skolan under bildlektionerna.  Här fick vi hur som helst lära oss en mängd olika metoder för att sätta samman en bok. 

Jag har själv under flera år närt tanken på att skapa mig åtminstone en, kanske rent av fler böcker. Workshopen fick mig att inse att det inte behöver vara ett så stort projekt, vilket tidigare fått mig att inte riktigt ta tag i det. Idag är digitaltryck, ja rent av laserutskrifter av så pass hög kvalitet att det fungerar att gör en bok på. Offsettryck är inte längre krav för hög kvalitet. Just offsettryck är och har varit en dyr metod, ger väldigt  fint resultat, men till ett högt pris.

Nu är det bara att sätta igång.

Bokcirkel i Landskrona

I går var första träffen på en bokcirkel som arrangeras av Landskrona bibliotek och Landskrona foto. En cirkel som skall ges 4 gånger under hösten/vintern. Vi är i runda slängar 10 personer som deltar och alla deltagarna har fått ge förslag på böcker som skall tas upp. Leder det hela gör Helga Härenstam från HKD-Valand, Göteborg. 

 

Första träffen med temat ”Den egna historien

Till varje träff är tanken att vi skall diskutera 2-3 böcker. Böckerna som är föreslagna skall vara någorlunda möjliga att få fatt i, som lånebok eller att köpa. De bör ju inte heller vara för dyra, för att kännas rimliga. Varje träff har även ett eget tema, böcker som på ett eller annat sätt anknyter till det valda temat. Till den första träffen var det dessa böcker som vi pratade om.

Genomgående för dessa är att fotografen vänt kameran mot sig själv, sin familj, eller sin närmaste omgivning. Böcker som i just detta fallet skapat lite kontroverser, i synnerhet Sally Mann med sin bok. I den är det en hel del bilder på hennes barn, nakna, detta har upprärt många och det har debatterats intensivt. Anna Claréns bok likaså, en bok som handlar om hur en familj får lära sig hantera att få en medlem som är autistisk. Båda dessa böcker har blivit lite anklagade för att hänga ut och kanske även kränka barns integritet. Helga Härenstams bok är lite annorlunda då det är en självbiografisk bok mer än övriga. Även om den är en berättelse om hennes liv, är det just en berättelse som hon skrivit till sig själv om sig själv. Berättelsen är skriven som om hon inte skulle minnas som gammal, kanske just som en 87-åring. Bilder och texter blandas i form av fragment ur en dagbok.

Tre bra och fina böcker, men likväl rätt olika. Vi pratade en hel del om kombinationen bild och text, vilket används lite olika i dessa tre böcker. Sally Manns bok har text i början, där hon själv skrivit om bilderna och innehållet. I slutet är det sedan en efterskrift. De andra två böckerna har genomgående varvat text/bild. Där text och bild kompletterar varandra. För att få fram ett givet budskap är det sannolikt lättare att varva text och bild. Baksidan med det bli kanske att fokus inte hamnar lika mycket på de enskilda bilderna.

Berätta en historia

Alla tre böckerna har ett budskap, vilket framträder rätt tydligt. En berättelse i form av bilder, eller med bild/text. Det kan vara uppväxten, iscensatt av ens egna barn, eller den egna tiden som ung, eller hur en familj rubbas i sina rutiner med en avvikande ny medlem. Något som skiljer dessa böcker åt är hur bilder tillkommit. Sally Man och hennes barn har haft ett samarbete, där de jobbat tillsammans för att få bilderna till vad de är. Om det är för att skildra barnens uppväxt eller kanske barnens och Sally Manns uppväxt. Sally Manns uppväxt, i boken skidrad genom sina barn? Det blir en slags teaterföreställning som fotograferas. Helga Härenstams och Anna Claréns böcker är rena snapshots och inte iscensatta bilder. Inget är mer rätt eller fel än något annat, bara två skilda sätt att berätta och skapa sina bilder.

Det är givande att tillsammans bryta ned och diskutera saker, oavsett vad så är olika infallsvinklar alltid nyttigt och givande. I just detta fallet var det dock inte några större meningsskiljaktigheter, men likväl olika detaljer som kunde belysas på fler sätt än det egna.

Alla som var med hade på ett eller annat sätt en relation till fotografi, om det var yrkesverksamt, eller bara som en rolig hobby.

Samtalet stannade upp lite vid hur utlämnande böckerna var inför de som skildras. Kränks ens integritet? Ett område som inte är helt enkelt. Det är även ett område som idag fått lite väl stor uppmärksamhet, idag kränks människor till höger och vänster av till synes triviala saker som inte borde tas som kränkande.

Det har faktiskt gått så långt att så fort man visar sig med kamera och riktar den mot något på allmänna platser så är det ofta någon som reagerar, ofta blir man upplyst (helt felaktigt) att det är förbjudet att fotografera där. Det har även hänt att man bli hotad med polisanmälan, för vad kan man undra? Detta är dock en helt annan sak än vad dessa böcker handlar om, men det hänger dock ihop med detta att bli kränkt, att inkräkta på den personliga integriteten.

Ser nu fram emot nästa träff. Kanske finner jag några nya böcker att investera i?

Something personal – om Avedon

”Something personal”,  kanske någon förleds att tro att detta är ett extra personligt inlägg. Så är det inte, Something personal är titeln på boken om Richard Avedon. Boken som hans sekreterare,  hans högra (eller vänstra) hand, Norma Stevens, skrev efter hans död. En bok som faktiskt kastar ett lite för mig annorlunda sken över en fotograf jag verkligen satt på pedestal. Sannolikt mycket beroende på min okunskap, ovetskap om honom. Hur som helst är det en 700 sidor tjock bok som handlar om Richard Avedons liv, från födsel till hans död 2004.

Richard Avedon är oavsett av vem, vad eller hur man ser på det en av den moderna fotografins största och mest inflytelserika fotografer. Hans porträtt mot den vita bakgrunden, hans modebilder, hans långa karriär, Hasselbladsprisvinnaren 1991, allt detta har lämnat spår och påverkat mängder av fotografer. En sökning på Youtube med orden Richard Avedon ger mängder av träffar. Både om honom, och hans sätt att fotografera. Det är otaliga videos som försöker förklara hans ljussättning, vilken kamera han använder, hur han var som person, hur han var som fotograf, hur han tar sina bilder. Den här boken kastar ett ljus och över vissa av dessa frågor. 

Something personal

Something personal, biografin över Richard Avedon, en i mängden kanske man skall tillägga.

En av de riktigt stora

Richard Avedon var samtida med en av de andra riktigt stora porträttfotograferna, Irving Penn. Två helt skilda stilar, två helt skilda sätt att jobba, två helt väsens-skilda personer. Vem man föredrar är inte så väsentligt. De har på var sitt sätt påverkat mängder av fotografer. Jag har nog mer föredragit Penns bilder, men samtidigt gillat Avedons porträtt. Båda synnerligen enkla, Penn med sin grova pressening och ”hörnet”, Avedon med den vita bakgrunden. Avskalat och rent. I Sverige har vi Hans Gedda som en liknande fotograf, om än lite senare, men Hans Gedda har även han haft sammas syn på porträttet, det avskalade och enkla. Inga onödiga attribut. 

Biografin eller den skrivna historien

Norma Stevens, Avedons sekreterare fram till hans död 2004, jobbade för honom under 30 år. Någon gång, redan under det första eller kanske första åren som hans sekreterare  påtalade Richard Avedon att hon skulle samla på anekdoter och detaljer till boken. Han sa även att inte sålla bort det som kunde framställa honom i dålig dager. Hon var rätt oförstående till en början, som hon själv uttryckte det, ”jag hade inte några planer på att skriva en bok, eller någons memoarer”. Men tiden gick och det blev till slut många små anekdoter och detaljer som hon var med om att uppleva under dessa 3 decennier. Boken som kom ut för någon år sedan, 2019, 15 år efter Avedons död, är i mångt och mycket inte så mycket om hans fotograferande.

Den som köper boken för att få en inblick i hur Avedon fotograferade rent tekniskt, den blir besviken, det finns inte något sånt. Flera, rätt många faktiskt, av kapitlen är om hans privatliv. En påtaglig penninghunger och ett liv i flärd återspeglas rätt tydligt. Avedons privatliv kan för vissa vara intressant, men för min del så är han inte en spännande privatperson, mer en spännande fotograf.

Något som med glasklar tydlighet framgår i boken är att han levde sitt liv med fotografin och sitt fotograferande. Hans liv var fotografi. Något som är påtagligt bland de flesta storheter, oavsett genre, yrke eller inriktning, jobbet och livet är ett och detsamma. Vilket egentligen bara visar att det krävs jobb, enormt mycket jobb för att nå framgång. Detta gäller ju allt, alla inriktningar, kultur såväl som sport och näringsliv. Vill du bli rik, ja då får du bli kriminell eller jobba hårt. Vill du nå framgång inom målning, fotografi, skrivande, ja jobba på, jobba, jobba. Jobbar man på kan framgången komma, dock inte någon garanti att det blir fallet trots hårt slit.

Avedons assistenter

Avedon var verksam under en hiskeligt lång tid. En tid som det passerat mängder av assistenter, en del stannade länge, andra packade inte ens upp sin väska. Av alla assistenter har valts ut ett gäng som bidragit med anekdoter it boken. En lite rolig är Tim Walker, idag en etablerad och känd, välrenommerad fotograf. Hans berättelse bli lite kul länsning, då han var en av de få i boken som blev uppsagd, han var för långsam. Han skrattade gott åt det själv och det är kanske inte hela sanningen man får läsa här. Andra som passerat är Hiro, men av Avedon ansedd som lite för duktig, vilket gjorde att han inte blev kvar. 

Sådana där anekdoter är det många av och det kan vara lite lättsam och rolig läsning, men som sagt boken är 700 sidor och det kan bli lite mycket av det.

Skulle jag då rekommendera boken för andra att läsa? Helt klart läsvärd i vissa avseenden, men lite väl lång och i min smak lite för mycket av personliga saker som inte riktigt intresserar mig.  Boken dock läsvärd för alla som vill veta mer om Avedon och hand liv.

Ny kul tavla

Vet inte helt säkert hur jag fick denna idé, kan ha varit av någon annan. Kan vara min egen. Vilket fall har jag i helgen fixat till en ”tavla”, en tavla som kan byta innehåll när som helst och utan några större åtgärder. 

En tavla

En synnerligen enkel konstruktion med en enkel stålplåt, som är fäst på ett par träribbor. Den kan sedan hängas upp var som helst, göras i vilken storlek som helst, och på den sitter väldigt små magneter. Just nu har vi fäst lite bilder som jag gjort i mörkrummet de senaste dagarna. 

Har fler olika storlekar på gång!

Rapport till himlen

Hittade idag på SVT Öppet Arkiv ”Rapport till himlen”, en TV serie av Ulf Malmros som sändes 1994. Gillade den då och gillar den fortfarande, mer än 25 år senare. Ulf Malmros är genial. 

En serie om de som är i zonen mellan det levande och döda, kanske 1/2 döda. Där hamnar Viktor, med en fot kvar hos de levande och en i dödsriket, bland de som dött. De som precis dött får besök av ett sändebud som lämnar och kräver in en rapport på vad som hänt. Fyller man inte i den så blir man inte dödförklarad. Här utspelar sig serien, i denna zon av levande döda, se den. Kjell Bergkvist är strålande som en helt vrickad präst. Stellan Skarsgård som en synnerligen mystisk polis.

Har ni inte sett den, då har ni något att se fram emot. Det gäller ju för övrigt alla produktioner av Ulf Malmros, så som Silvermannen, Smala Sussie, plus en mängd andra produktioner. 

Började idag att kika på den, har några timmar med rolig och bra underhållning framför mig. .Öppet arkiv på SVT är en guldgruva.